Sitter just nu i pojkvännens bil helt ensam. Ganska skönt faktiskt. Höra hur de blåser med hårda vindar där ute, och jag sitter här inne med fötterna uppe på "instrumentbrädan" kanske de heter?? Och bara tar det lugnt.

Jag har två saker att prata om:

För de första.. Dagen har vart lite påfrestande idag.. Men jag klarar mig. Lite jobbigt dock, att få höra att man har blivit större i princip var dag..

Jag förstår inte hur man kan få för sig att som människa ha mage att säga något sådant?..
Är det inte bättre att ge komplimanger?
Fokusera på allt som är bra istället och sluta gå efter idealkroppen.
Sorry mina damer och herrar, men detta är jag.
Jag är som jag är och ser ut som jag gör.
Att jag skulle gå plus- minus- fem kilo är ingenting som bör angå er. :)

Och ja, det sårar. Det gör det verkligen.
Även om ni kanske bara vill personen ni säger det till väl, att han/hon ska må bra...
Så kan jag lova att de orden gör INTE saken bättre.
Bara en aning sämre.

Den andra saken jag vill prata om är något heeeelt annat!

Framtid.
Som det ser ut nu så sjukskriver jag eventuellt mig,
då jag mår skit och har jättesvårt att somna på kvällarna/nätterna.
Det känns fel att sjukskriva mig,
men det känns som de rätta för mig för tillfället
då jag absolut inte hade klarat av en praktik eller ett jobb som mitt mående ser ut nu.

Jag har planer på att gå tillbaka till skolan till hösten och fixa till allting som jag inte klarade av
när jag gick i skolan.
Men jag vet inte hur det blir med det. Förhoppningsvis mår jag tillräckligt bra för att fixa det då.

... I efterhand så är jag så jävla besviken på mig själv för att jag inte klarade alla ämnen i skolan,
Då hade jag sluppit allt detta nu.
men samtidigt så vet jag att jag inte klarade av det,
och att jag faktiskt kämpade...
Men det är svårt att kämpa med både skola och sitt mående.
Hade jag inte vart så deprimerad och haft sån panikångest som jag hade så tror jag att jag klarat av skolan,
med iallafall godkänt i alla ämnen. Men verkligheten för mig ser inte ut så.

Skulle jag beskriva mig själv nu så hade jag beskrivit mig själv som en parasit..
Som en råtta i samhället.
Jag är inte till någon som helst nytta. Jag bara finns.

Nu ska vi inte bli deppiga!!

Tack för ni läser, det uppskattas!

Abstinensen efter rakbladen har lugnat sig lite vid detta laget, vilket är väldigt skönt. Längtan efter att skada mig själv finns fortfarande kvar och dyker upp lite då och då. Oftast när jag mår dåligt (såklart) men den kan också dyka upp när jag har som roligast.

Min vardag har blivit enklare iallafall. Jag kan numera göra lite fler saker utan att behöva anstränga mig från att självskada. Som att laga mat och diska. Det klarar jag av nu, utan problem. Till skillnad från för några månader sedan då jag fick anstränga mig för att inte skada mig själv med tillexempel kökskniven om jag stod själv i köket.
Japp, det var så pass illa ett tag.

Och detta var sånna kamper jag hade var dag, som många i min omgivning inte såg.
De visste om mitt självskadebeteende men visste inte om när det var jobbigt för mig, vilket jag absolut inte dömer dom för. Det är väldigt svårt att veta att en person mår dåligt när h*n döljer sina känslor och inte säger något.

När jag sitter här och tänker tillbaka, som jag gör nu och faktiskt gör väldigt ofta, så inser jag att min kamp går framåt. Jag är påväg åt rätt håll, och jag är ganska stark. Starkare än jag trott iallafall.

Jag har suttit här förut. I just denna situationen där jag känner "fan vad bra jag är", och det finns nog inte något bättre än denna känslan! Men de är nu jag också sitter och tänker att jag måste fortsätta kämpa för allt jag har.

För tro de eller ej mina fantastiska läsare...
Jag förstår det lika lite som er..
Men jag måste fortsätta kämpa allt jag kan..
För min kamp har handlat om
MITT LIV,
min överlevnad,
och det gör den fortfarande.

Egentligen har jag så mycket att skriva så det här inlägget hade blivit längre än vad Bibeln är tjock. Men mycket av det vågar jag inte skriva ut då det är alldeles för känsligt.

Bland annat så har två personer som stått mig nära hamnat på sjukhus, (inte samtidigt)
varav den ena lurade döden två gånger under samma kväll.
Som tur är så är varken den ena eller andra kvar på sjukan.

Jag vill skriva ut allt.. Bara släppa ut allt.. Men jag kan inte.

Det är så mycket just nu.. Att jag ibland bara vill... Ja.. Jag vet inte.

Men ge inte upp hoppet om mig, jag hänger kvar ett tag till!

Mitt hjärta slår snabbt och hårt. Det enda jag hör är mina egna hjärtslag och ansträngda andetag.

Jag sitter i ett av hörnen i mitt kolsvarta sovrum.

Jag drar benen tätt intill min kropp och knyter armarna runt mina smalben för att göra mig så liten som möjligt.

Jag sitter där som ett skrämt barn, men jag är inte rädd.

Jag ser hur ljuset från hallen tränger sig in genom springorna vid min dörr.

På så sätt vet jag när det är, och inte är fritt fram.

Det är fredag kväll och jag sitter ensam på mitt mörka rum.

Andra tjejer i min klass är vid denna tidpunkt ute och hittar på saker att göra. Festar, umgås, har kul...

Men så har inte jag det. Jag har vänner, jag är inte ensam i det fysiska.

Men jag har inte längre förmågan att känna glädje.

Det falska leendet har fastnat på mina läppar vilket gör att andra i min omgivning inte ser hur jag mår,

hur jag mår på riktigt.

Ljuset släcks i hallen utanför mitt rum och då vet jag att det snart är fritt fram. Men jag har också lärt mig att jag ska vänta i minst femton minuter innan jag flyttar mig ifrån mitt säkra hörn.

Jag förstår inte hur något som i samhället verkar så fel kan kännas så rätt.

Är det något fel på mig? Finns det fler som känner som jag, eller är jag ett sådant ”unikt fall”?

Vem försöker jag lura egentligen? Självklart är det någonting som är fel på mig..

Och vad tänker jag med egentligen?

Jag vet att det inte är bara jag som har detta problemet, tyvärr.

Det har gått en längre stund nu, och jag kryper försiktigt bort till andra sidan av rummet

och drar ut en av lådorna som finns under min säng.

När jag öppnar det får jag känna efter med händerna så jag hittar rätt i mörkret. Jag letar efter min låda.

En liten låda av trä som jag gjort på slöjden i mellanstadiet.

Den är inte speciellt fin. Rektangulär, svartmålad utanpå och röd på insidan.

I lådan finns de inte mycket saker, men den innehåller allt jag behöver för att få ångesten att släppa taget

om min magsäck och mina lungor ett tag så jag kan andas ordentligt och kanske få någonting i magen.

Jag tar fram en sak i taget och lägger allt på en rad framför mig på golvet.

Jag vet precis i vilken ordning allt ska ligga och i vilken ordning jag ska använda allt,

så jag känner mig för med mina känsliga fingertoppar när jag använder mig av mitt sätt

att lindra smärtan som jag inte vet hur jag ska få kontroll över på annat sätt.

Även om jag bara ha kontrollen en liten stund,

så är de där få minuterna något av det mest befriande stunderna jag varit med om.
Jag ser ut precis som alla andra.

Men samtidigt har jag min egen stil.

Folk som inte känner mig ser mig som en ovanligt glad brud med rött hår och en mixad stil av punk och rock.

Jag går i en vanlig skola med vanliga elever,

bor i en vanlig lägenhet med en vanlig familj.

Jag har vanliga fritidsintressen och en vanlig pojkvän.

Men ska vi gräva lite innanför de där tjocka väggarna jag

byggt upp under en så lång tid så hade ni förstått att allt inte är som det ska vara..

Långt ifrån det normala, det friska.

Och då förstår ni vad som hindrar mig från att känna glädje..

Vissa hade kanske tyckt synd om mig.

Andra hade med säkerhet trott att jag gör detta för att få uppmärksamhet.

Men så är det inte. Skulle jag vilja ha uppmärksamhet eller vill att folk ska tycka synd om mig,

då hade jag inte gjort det på detta sättet.

Hade jag tagit av mig min tjocktröja och mina jeans så hade ni sett mitt riktiga jag,

sett min hemlighet, mina ärr... och förstått att jag inte är frisk.

Ni hade förstått att glädjen som strålar från mig är en fasad för att dölja

att jag tappar livslusten

och sakta försvinner längre och längre in i det mörka.

Att se personerna tappa hoppet om mig..

att se det i deras ögon när de sitter och lindar om min nyskurna arm..

Det är det värsta jag varit med om.
Detta hände senast idag..
En av personerna kom in i mitt rum.. såg vad jag hade gjort.. stod och kollade på mig med uttryckslöst ansikte,

sen vände personen och gick härifrån.
Det vill jag aldrig vara med om igen.

Jag har hållt på med detta sedan jag var tolv.

Det är inte bra, tro mig, jag är medveten om detta.

Det är svårt att inte vara medveten om det när man fått höra det säkert närmre en miljon gånger...

Men det är det som har hjälpt mig. När jag känner att jag inte vet vart jag ska vägen..

har slut på tårar men känner att jag måste få ut mina känslor..

det är då jag självskadar.

Att sluta självskada kommer vara något av det jobbigaste jag någonsin har gjort och kommer göra.

Men det är sååå värt det!

Jag har försökt sluta förut...

då var jag sex dagar ifrån att klara ett år som självskadefri.

Så jag vet att det inte blir bättre eller lättare med tiden...

Det kommer finnas dagar då jag inte kommer vilja något annat än att bita sönder en rakhyvel

och karva i min hud för att känna endorfinerna skjutas runt i kroppen.

Men jag vill inte mer.

Alla har ärr från sitt förflutna.

Det är bara det att jag har ärren på utsidan, och många andra har dem på insidan.

För min del har jag inga problem med att jag har ärr. Jag skäms inte, som många säkert tror, för detta är jag.

Jag är en zebraflicka.

Jag vill bryta mig loss från rakbladens vassa klor, sluta lyssna på den inre röst

som säger åt mig att rakbladen kommer lösa alla mina problem, all min ångest, all min sorg.


Jag kommer alltid vara en zebraflicka.

Skillnaden är att jag inte ska få fler ränder nu.

Stalkers är något av det värsta man kan bli utsatt av.

Kvittar vad personen än gör, det är bara irriterande,

kan till och med bli skrämmande och går det tillräckligt långt känner man sig inte säker längre.

Jag har själv blivit utsatt av stalkers.

3 personer som inte kunde låta mig vara..

Där var en kille från min högstadieskola som följde efter mig när jag skulle hem från skolan

och som sedan stod/gick fram och tillbaka utanför mitt hus en stund innan han gick tillbaka.

Tiden han stod utanför kunde variera.

Ibland var det en kvart, ibland kunde det vara upp till 45 minuter.

Detta var när jag gick i nionde klass. Han gjorde aldrig något mer.

Han höll alltid sig på avstånd, vilket var skönt.

But still, ganska obehagligt att bli förföljd.
 
En kille stalkade mig över internet.

Han skrev flera gånger om dagen, både på KIK och på Facebook.

Den här personen kan fortfarande få för sig att skriva, men har slutat att svara honom helt.

Han har inte hört av sig på ett tag nu, vilket är väldigt skönt!

Sen är det en person som stalkat mig sedan nionde klass och fortfarande håller på och ska följa efter mig,

röra vid mig när han kommer nära, då det är OMÖJLIGT att komma bort från honom,

hur mycket jag än försöker!
Ser jag honom utomhus och han ser mig så följer han efter mig tills han kommer ikapp

och får hälsa, ställa 15 onödiga frågor och sedan lägga någon konstig kommentar.




Ni vet den här känslan, att man inte kan leva utan sitt ex?
Man känner sig helt meningslös... lämnad..ensam..otillräcklig..

Man känner sig förjävlig helt enkelt..

Och man kan verkligen inte låta personen man älskar försvinna ur ens grepp..
Har ni känt det någon gång?
Vill bara säga att det är HELT NORMALT!
Det är helt okej att känna så när man blivit dumpad!

Men det finns en gräns!
Det är normalt att sakna, det är normalt att tänka på personen,

men har ditt ex bestämt sig så får man acceptera det och gå vidare.

Att komma över en person man vill vara med är inte lätt, men för hennes/hans skull...

skriv/ ring inte sådär 300 ggr om dagen.

För det första så förstör det både din egen och ditt ex dag, och ingen av er får någonting utav det.

Har ditt ex bett dig att sluta höra av dig, gör då det!

För det andra så minskas din chans att få tillbaka personen duktigt när du kväver honom/henne.

Och för det tredje - Är det verkligen värt att lägga ner den tiden på en person som inte vill vara med dig?

Har det gått så långt att du skriver/ringer var dag och tjatar eller skäller ut ditt ex -

då har det gått för långt!
Då har du blivit en stalker. Du inser kanske inte det själv.

Men i princip alla i din omgivning, speciellt den som är utsatt,

vet om att du är det.

Ett förhållande tar slut av en anledning!

Hade där inte varit något problem så hade förhållandet mellan dig och ditt ex inte avslutats.

Har du tänkt på att istället för att du får chansen att bygga upp dig själv

och ha ”the time of your life”som singel,

så trycker du ner både dig själv och personen du älskar?

Så glad jag blir när ni tar er tid att läsa vad jag skriver,

det värmer verkligen!   

Idag ska jag skriva om något som stör både mig och några av mina vänner ganska mycket.

Det kanske stör dig med?

Det är det här med praktik och jobb.

Jag tar mig själv som ett exmepel.

Jag behöver ett jobb. Och med tanke på att jag går i skolan så

kan jag inte jobba mer än på helger och kvällar.

En i släkten skulle försöka hjälpa mig, dvs lägga in ett gott ord för mig,

och frågade därför också om det fanns något jobb för lilla mig.

Chefen frågade vem jag var, och eftersom hon sett mig förut

- då jag brukar vara på det har fiket ganska ofta -

plus att jag sticker ut så pass mycket, så var det inte så svårt att förklara vem jag var.

När chefen kopplade vem jag var så frågade hon direkt om jag kunde färga mitt hår,

och hade tydligen gjort en ogillande grimas av något slag.

Detta får faktiskt mig att känna mig kränkt.

Detta är ju hur jag vill se ut..

Det är inget ovanligt att färga håret i "annorlunda" färger, ha piercingar och tattoos i dagens läge.

Jag tycker det är fel att mina chanser att komma in i arbetslivet skulle minska pga mitt utseende.

Jag skulle förstås förstå/ ha överseende, om jag på något sätt skulle bli ombedd att hålla det lite diskret, inte tupera det något enormt dvs..

men i detta fallet handlar det om just färgen på mitt hår...

Jag är inte mindre seriös bara för jag har lila/grönt/blått hår..

Det är 2014 nu... är det inte dags att acceptera alla?

Precis som de är?

Stod och pratade med två nära vänner idag,

och på något sätt kom vi in på det här med ex.

Vi har en gemensam kompis som är väldigt noga med att man

inte får "ta" någon av hans ex-flickvänner,

då detta tydligen är i princip förbjudet

Jag kan förstå hur han tänker, men anser själv att det inte

fungerar att tänka så!

Speciellt inte i denna staden där det känns som att alla är ex med alla.   

Jag anser att man inte kan hindra två personer från att vara tillsammans 

om de nu vill det.

Jag ser nästan det som kränkande..

Och är det nu så att man har svårt att se sina ex med någon annan... då borde man kanske ha tänkt på det

lite tidigare och fått förhållandet att fungera.

Det borde ju finnas en ganska bra anledning till att man inte är tillsammans med personen längre.

såå.. Fuck bro-code och allt vad fan de nu heter.

Har du känslor för någon - GO FOR IT!

Satsar du inte så är det du/ni, som förlorar på det, ingen annan.