HEJ!
Idag är vår BF, det vill säga att jag var beräknad att föda idag. Men så blev det inte, utan idag är vår lilla älskling exakt två veckor gammal! 
Tiden går så extremt fort, samtidigt som det känns som den står still. Tänk att hon redan är 14 DAGAR GAMMAL?!!

Jag skulle ha uppdaterat er innan, i know.. men det har helt enkelt inte blivit så.. sooorry.. 

Det kommer att komma fler inlägg, en annan dag, men nu ska bara skriva om dagen då vår älskade dotter föddes.

13 januari 2021

Jag kom aldrig till ro den kvällen.. låg och vände och vred på mig. P skulle sova hos sin mamma och vi låg och skrev till varandra fram till klockan var närmre 03.30 Då sa vi godnatt. Jag lade mig tillrätta, släckte lampan och försökte somna. Jag hade känt någon sammandragning under dagen, och under natten hade jag fått två stycken förvärkar (tror jag iallafall)

Vid 04.20 hade jag fortfarande inte somnat, och det enda jag ville vara att somna. Jag lade mig på sidan med en kudde mellan knäna och bara slappnade av.

Plötsligt är det någonting som händer i min kropp. Det kändes som att någonting poppade inuti mig. Det gjorde inte ont! Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men ni vet det här "ploppet" som när man sticker en nål i en ballong med vatten.. så var det!! 
Jag blev chockad och kände med handen mellan låren.. det var helt blött. 
Mitt vatten har gått!! 

Jag tänder lampan och tittar på min hand... Det där är inte fotervatten.. det där är blod. MYCKET blod..

Jag ropar efter mamma flera gånger men får ingen respons. Jag ringer henne och hon svarar.

"kom in här nu, och ta med dig en handduk!"

Mamma kommer springande och där ligger jag i sängen, blodig, och under mig ligger det en stor blodig "klump", i storlek som min handflata!!

Jag får hjälp in i badrummet och sätter mig på toa.. det fortsätter rinna blod och komma klumpar. Jag reser mig upp och får ställa mig i duschen. Det slutar inte blöda och det enda som far runt i mitt huvud är : "hon dör. Vår dotter dör"

Mamma försöker få tag i P samtidigt som jag ringer till Lund. Jag förklarar vad som hänt och att det inte slutar blöda, och de råder mig till att åka till Malmö då det är närmst. 
Vi får tag i P och vi ska mötas utanför Malmö kk. 
Jag börjar klä på mig, och när jag är halvt påklädd stannar jag upp, tittar på mamma och säger "varför tar jag på mig jeans?".. helt ärligt.. när man står och fucking BLÖDER, vem drar på sig jeans då? Kunde jag inte bara dragit på mig pyjamasbyxor eller något? Nej.. Ta på dig JEANS Johanna.. gör det..

05.10 skrivs jag in på förlossningsavdelningen i Malmö, då har jag haft tre eller fyra värkar i bilen.

Vi får ta Coronatest, de undersöker mig med vaginalt ultraljud och allt är bra med vår dotter. Hjärtat slår som det ska.

Om blödningen var normal har jag absolut ingen aning om, och jag hade inte en tanke på att fråga heller. 

En läkare kommer in och ska kolla hur öppen jag är. 

Hon tittar på mig efteråt och säger "vi kan inte flytta dig till Lund. Du är öppen 4 cm"

What?.. Hur kan jag vara öppen 4 cm redan? Jag har ju knappt haft några värkar?..

Jag började efter en stund frysa om fötterna och bad P hitta mina mysstrumpor. Ni vet sånna som är supermjuka! 
Jag hade köpt ett tre-pack och lagt ner i BB-väskan direkt. De brukar säga att man blir frusen efter förlossningen men jag blev det där och då! 
Han tar upp det här 3-packet med mysstrumpor (olika färger och mönster) och frågar vilka jag vill ha.
Från INGENSTANS slänger jag ur mig: "Ta bara ett par.. färgen har ingen betydelse, det är storleken som räknas" och jag ser att P tolkar det precis så som det är menat att han ska tolka det. Han får världens leende och jag kan inte hålla mig, så jag fortsätter.. "ju större desto bättre". 
Så där befinner vi oss.. i ett förlossningsrum.. han med mysstrumpor i händerna.. jag på den här britsen med benen i vädret.. och skämtar på det viset?! haha 
Men det behövdes, och vi skämtade flera gånger under förlossningen, även om jag nu efteråt inte minns exakt vad som sades. 

När värkarna kom allt tätare började det bli väldigt jobbigt och jag visste inte hur jag skulle hantera smärtan.
Jag bad om att få akupunktur när de frågade om jag ville ha någon bedövning och de sa okej, men någon akupunktur fick jag inte! 
De frågade om jag ville prova lustgas och där och då ville jag bara lindra smärtan lite för att kunna hantera värkarna, så fick tag i den här jävla masken, andades som de sa... och sen låg jag och klöktes i en påse istället. Det bara snurrade och hade jag haft någonting i magsäcken hade jag fyllt den där kräkpåsen. 
Slängde ifrån mig lustgasen och ville aldrig mer se den haha! 

P stod bredvid och var ett fantastiskt stöd! Han fick mig att skratta, hjälpte mig genom värkarna, masserade, höll ett hårt tryck på min rygg under värkarna och tog hand om mig mellan var värk. 

Den stackaren visste inte vad som skulle hända härnäst och kunde omöjligt vara förberedd.
Ena sekunden frös jag så att jag skakade, för att sedan bli så varm att jag inte ville ha någonting annat än kyla.
Så P fick skifta mellan att badda mig med en blöt och kall handduk.. och sedan slänga en filt över mig.. som jag senare kastade av mig, för att sedan be om den igen! Och där emellan skulle han hjälpa mig under värkarna.

Mitt vatten gick aldrig av sig själv, så barnmorskan fick kl 06.10 göra en hinnsprängning på mig. Det betyder att man tar hål på fosterhinnan så att fostervattnet rinner ut. Det är otroligt skönt när vattnet går. Det känns inte mer än att det blir varmt och blött. 

Det kom vatten några gånger när jag vände på mig under förlossningen, men absolut ingenting som var obehagligt.. bara skönt haha!

kl. 08.20
Från INGENSTANS kommer första krystvärken och det är någonting av det absolut sjukaste jag varit med om!
Kroppen krystar av sig själv och du kan inte göra någonting annat än att ta ett djupt andetag - om du hinner- och krysta allt du kan. 

När en krystvärk avtar inser jag att jag är kissnödig och jag SKA gå på toa, NU! 
P hjälper mig in på toa och jag kissar. Jag hinner verkligen bara kissa klart, så kommer en krystvärk till. 
Jag får tag i P, drar honom tätt intill mig och kramar hans midja tills krystvärken är över. Då förflyttar vi oss till sängen igen och jag får lägga mig. 

Jag varvade mellan att ligga i gynställning (på rygg) och att ligga på sidan. Att ligga på sidan är fruktansvärt ansträngande för höfterna, eftersom det ena benet vilar uppe på "benstödet" man har när man ligger i gynställning. 

Jag minns inte när under förlossningen detta hände, men de ville sätta kateter på mig.. och jag sa NEJ. Men när de sa att det kunde bli enklare för mig att få ut vår dotter om blåsan var helt tömd så gick jag med på det. 

När de frågade mig om jag ville ha epidural sa jag att jag ville vänta en stund, eftersom jag kände att den smärtan jag hade vid den tidpunkten gick att hantera..och helt ärligt,  jag tyckte det var läskigt med att få en nål rakt in i ryggen..
Den epiduralen hann jag aldrig få, vilket jag är otroligt glad över.

Jag hör hur de pratar om sugklocka och då säger P:  "nej, det vill hon inte".  Och det hade jag sagt redan innan, när vi skrev förlossningsbrev. Jag ville verkligen inte.
.. Det är otroligt  viktigt att prata med sin partner (eller vem det nu är som ska vara med på förlossningen)  om vad man vill och inte vill INNAN det är dags. Att skriva ett förlossningsbrev är verkligen någonting att rekommendera!
Jag hade sagt att jag absolut inte ville att de använde sugklocka, och även att jag ville vara klar i huvudet när jag skulle föda. Jag är så glad att P stod upp för mig där.

Jag möter krystvärk på krystvärk, och det känns som att det inte händer någonting. Jag tittar på klockan och undrar hur lång tid jag ska behöva ha den här smärtan innan hon är ute. Jag tänker på alla dessa kvinnor som ligger i flera timmar utan att det händer någonting.. och jag tänker "hon måste komma ut nu!"

Vid 08.45  frågar P om han kan gå ut och röka, och läkaren tittar på honom och säger " du vill nog inte gå ut och röka nu". Det såg ut som att hans värld gick under. Stackaren var så röksugen att han knappt visste vart han skulle ta vägen, men med facit i hand är han glad att han inte gick ut.

Jag minns inte detta själv, men jag sa "jag orkar inte mer", och det var med all säkerhet precis så jag kände!

Jag fick från ingenstans frågan, "vill du känna hennes huvud?" och första reaktionen var OH HELL NO! Men i samma sekund insåg jag att jag hade ångrat mig så himla mycket om jag inte hade gjort det. 
Att känna hennes huvud gav mig styrka till att fortsätta. 
Jag hade fått handtag att hålla i, jag hade personal som tryckte mina ben emot mig och P pressade mitt huvud emot mitt bröst. Barnmorskan höll emot mellan mina ben med blöta, varma handdukar för att jag inte skulle spricka.. Och jag krystade så in i helvete!
Vissa krystvärkar orkade jag inte krysta från början till slut. Andra ville jag fortsätta krysta även när de var över.
I'm sorry to tell you..men DET GÅR INTE.

När krystvärkarna går över så slappnar man av i hela kroppen. Man blir helt matt. Vid ett tillfälle så var P inte riktigt med på noterna, så när krystvärken var över - och han borde ha släppt trycket mot mitt huvud så jag kunde lägga mig ner igen - så höll han kvar och jag fick ingen luft haha
Fick på något vis fram "P, jag kan inte andas" och då fick jag "oj, förlåt!" tillbaka och han släppte. 

Barnmorskan började prata med en annan person som var i rummet om att de skulle klippa mig. 
"vi ger det tre krystvärkar till sen klipper vi"

detta står de och säger framför mig. inte till mig utan till VARANDRA.

det enda jag tänkte var "nehedu, här ska inte klippas någonting!!"

Två krystvärkar senare, klockan 09.08, föddes vår dotter.

Så.. från att ligga i en säng nerblodad, till att få upp min dotter på bröstet..  tog inte ens 5 timmar!

Jag kom in till förlossningen 05.10 och vår dotter var ute 09.08.. 
Jag födde, utan bedövning...

Jag hade inte sovit NÅGONTING under natten..
Jag är förstföderska.. och föder på bara några timmar..

HUR SJUKT ÄR INTE DET?!

Känslan när man krystat allt man kan till att barnet i princip glider ur en.. går absolut inte att beskriva!

Det går inte heller att förklara med ord hur man först tror att man kommer delas på mitten, och bara någon sekund senare har glömt bort smärtan. För det gör verkligen inte ont efteråt. När jag såg vår dotter var smärtan som bortblåst.

Jag har med all säkerhet glömt bort en massa detaljer från förlossningen. Men så är det. Man glömmer, och det är helt okej! Nu i efterhand hade jag nästan velat att det filmades, bara för att få se det från ett annat perspektiv. Men om P hade filmat när jag låg där så hade jag nog inte uppskattat det haha!

Barnmorskan jag hade, som förlöste, heter Ulrika och hon var verkligen GRYM på sitt jobb! 
Och P.. han var världsbäst där inne! Det stödet han gav mig, hur han pushade mig, stöttade mig, hjälpte mig.. Helt jävla underbar! 

Jag är så himla tacksam över att jag hade dom hos mig genom detta.
Jag vet inte hur många gånger jag tackade Ulrika.
P tackar jag än idag, och det kommer jag med all säkerhet fortsätta att göra. Han är världens bästa partner!

När jag tänker tillbaka på förlossningen, så glädjer det mig att jag hade just dom vid min sida.
De var.. helt fantastiska! 

Bilden är tagen 15 timmar innan vår dotter föds. 
Jag var med inne på Rusta och dollarstore. Jag var helt slut så satt kvar i bilen sen. Att gå inne på Willys också.. nej tack!
Och nu förstår jag varför.. det var ju snart dags för vårt mirakel att komma!