"När man inte kan sjunka lägre i samhällets rankning, och inte heller i

sitt eget mående, så visste jag att det var dags.

Dags att kämpa och komma på fötter igen.

Jag levde i en bubbla av ständigt mörker, där var dag blev densamma,

och anledningen att jag inte slog mig loss var för att det kändes som att det var just där jag hörde hemma.

Det var det jag förtjänade.
Var dag var som en kamp emot mig själv. Mot mitt eget mående och självförtroende.

Min värld var grå, och det som en gång gett mig ett leende på läpparna och värme åt

min själ lades inte märke till längre.

Jag har enda sedan jag var barn haft svårt för att komma till ro om kvällarna och

ännu svårare att ta mig upp tidigt på morgonen. Snoozeknappen var det bästa jag visste och ibland började

jag undra om mina föräldrar snart skulle hata mig.

Dygnet vändes totalt, jag åt dåligt och när jag väl åt så tryckte jag i mig skräpmat.

Hade det funnits så hade jag haft ett stamkundskort på McDonalds.
Jag mådde sämre och sämre för var dag som gick,

och jag föll tillbaka till att självskada."

- en saknad -

Nej, såklart har inte allt varit skit när det gäller mig och min familj. Men det har inte varit lyckligt på länge, och det har definitivt inte varit lätt.

Min uppväxt var faktiskt underbar. Jag var en blond, lycklig liten knatte med stora, blå ögon och en massa spring i benen.
När jag tittar på foton och filmer från min barndom, eller pratar minnen med släkten, så får jag alltid ett leende på läpparna.
Jag minns inte, men det uppstår en härlig känsla i min kropp som får mig att le.
Den känslan får mig glad, men den får mig också att sakna.

Det känns som allting var så mycket enklare när man var liten, och det var det säkert. Man oroade sig inte över morgondagen.
Man behövde inte oroa sig för att någon skulle kommentera ens utseende, för man var så liten så det var bara gulligt.
Det värsta som kunde hända var att man missade ett barnprogram, eller att favorittröjan var smutsig och att mamma inte gick med på att man hade den iallafall.
Jag ler åt tanken att jag som liten inte trodde något kunde göra mer ont än att ramla och skrapa upp handflator och knän.
Tänk så fel man kan ha...

När jag var liten hade jag en dröm, att bli känd. Jag vet inte om det var något speciellt jag ville syssla med, men jag kommer ihåg att jag ville bli känd.
Jag ville bli bjuden på stora middagar, använda fina klänningar och jag ville vara rik!
Jag ville vara miljonär, ha ett stort vitt hus med en stor trädgård med massa olika sorters växter.
Jag ville ha barn med en man som jag vaknade bredvid varje morgon och som jag älskade oerhört mycket och var lycklig med.
Men det är väl i princip alla småflickors dröm. Och tyvärr tappade jag viljan att hoppas och tro på vägen...
Jag tror inte på "för evigt", men det är inte så konstigt efter det jag har i mitt förflutna.
Och nästan ingen i min släkt är tillsammans med den personen de har barn med,
så hur ska jag kunna tro att jag kommer att hitta "den rätta"?

Mitt hjärta slår snabbt och hårt. Det enda jag hör är mina egna hjärtslag och ansträngda andetag.

Jag sitter i ett av hörnen i mitt kolsvarta sovrum.

Jag drar benen tätt intill min kropp och knyter armarna runt mina smalben för att göra mig så liten som möjligt.

Jag sitter där som ett skrämt barn, men jag är inte rädd.

Jag ser hur ljuset från hallen tränger sig in genom springorna vid min dörr.

På så sätt vet jag när det är, och inte är fritt fram.

Det är fredag kväll och jag sitter ensam på mitt mörka rum.

Andra tjejer i min klass är vid denna tidpunkt ute och hittar på saker att göra. Festar, umgås, har kul...

Men så har inte jag det. Jag har vänner, jag är inte ensam i det fysiska.

Men jag har inte längre förmågan att känna glädje.

Det falska leendet har fastnat på mina läppar vilket gör att andra i min omgivning inte ser hur jag mår,

hur jag mår på riktigt.

Ljuset släcks i hallen utanför mitt rum och då vet jag att det snart är fritt fram. Men jag har också lärt mig att jag ska vänta i minst femton minuter innan jag flyttar mig ifrån mitt säkra hörn.

Jag förstår inte hur något som i samhället verkar så fel kan kännas så rätt.

Är det något fel på mig? Finns det fler som känner som jag, eller är jag ett sådant ”unikt fall”?

Vem försöker jag lura egentligen? Självklart är det någonting som är fel på mig..

Och vad tänker jag med egentligen?

Jag vet att det inte är bara jag som har detta problemet, tyvärr.

Det har gått en längre stund nu, och jag kryper försiktigt bort till andra sidan av rummet

och drar ut en av lådorna som finns under min säng.

När jag öppnar det får jag känna efter med händerna så jag hittar rätt i mörkret. Jag letar efter min låda.

En liten låda av trä som jag gjort på slöjden i mellanstadiet.

Den är inte speciellt fin. Rektangulär, svartmålad utanpå och röd på insidan.

I lådan finns de inte mycket saker, men den innehåller allt jag behöver för att få ångesten att släppa taget

om min magsäck och mina lungor ett tag så jag kan andas ordentligt och kanske få någonting i magen.

Jag tar fram en sak i taget och lägger allt på en rad framför mig på golvet.

Jag vet precis i vilken ordning allt ska ligga och i vilken ordning jag ska använda allt,

så jag känner mig för med mina känsliga fingertoppar när jag använder mig av mitt sätt

att lindra smärtan som jag inte vet hur jag ska få kontroll över på annat sätt.

Även om jag bara ha kontrollen en liten stund,

så är de där få minuterna något av det mest befriande stunderna jag varit med om.
Jag ser ut precis som alla andra.

Men samtidigt har jag min egen stil.

Folk som inte känner mig ser mig som en ovanligt glad brud med rött hår och en mixad stil av punk och rock.

Jag går i en vanlig skola med vanliga elever,

bor i en vanlig lägenhet med en vanlig familj.

Jag har vanliga fritidsintressen och en vanlig pojkvän.

Men ska vi gräva lite innanför de där tjocka väggarna jag

byggt upp under en så lång tid så hade ni förstått att allt inte är som det ska vara..

Långt ifrån det normala, det friska.

Och då förstår ni vad som hindrar mig från att känna glädje..

Vissa hade kanske tyckt synd om mig.

Andra hade med säkerhet trott att jag gör detta för att få uppmärksamhet.

Men så är det inte. Skulle jag vilja ha uppmärksamhet eller vill att folk ska tycka synd om mig,

då hade jag inte gjort det på detta sättet.

Hade jag tagit av mig min tjocktröja och mina jeans så hade ni sett mitt riktiga jag,

sett min hemlighet, mina ärr... och förstått att jag inte är frisk.

Ni hade förstått att glädjen som strålar från mig är en fasad för att dölja

att jag tappar livslusten

och sakta försvinner längre och längre in i det mörka.