Min syster stannar med mig sålänge hon bara kan innan det är dags för henne att köra till jobb.
Jag lyckas få i mig en korv med bröd och lite dricka och med hjälp av min systers stöd ringer jag de närmsta och informerar om vad som händer. 
Både jag och P är helt förstörda.

Vi fördriver tiden med att gå en runda, bara vi två.. sen är det plötsligt dags för fostervattensprov.

Det är samma överläkare som jag träffade tidigare under dagen som ska ta provet på mig.

Kortfattat på hur provtagningen går till:

De går in med en nål genom magen, en bit ifrån naveln, och suger ut fostervatten. 

Det tar inte jättelång tid men det gör ont. 

Efter undersökningen får även P träffa överläkaren. 

Överläkaren kan inte svara vad det är för hjärtfel, och därför inte säga vad det hon sett innebär..eller rättare sagt ge några ordentliga svar över huvud taget.
Hon tror att det kan vara så att där inte är någon sammankoppling mellan hjärta och lungor, vilket betyder att hon dör när hon föds.. men hon vet ju inte säkert och det kan ju bara vara att det helt enkelt inte syns (?!!!) och vi får en tid till Lund för att träffa specialister.

Så.. hon vill alltså att vi ska ta ett beslut om abort på mindre än 24 h, trots att vi inte har några svar..på någonting!
Vad är det för hjärtfel? Är det så illa som hon misstänker eller är det bara skuggor?
Hur ska vi kunna svara innan vi fått provsvaren på fostervattnet? (1-2 veckors väntetid)
Hur ska vi kunna ta ett sådant beslut INNAN vi träffat specialister?

Vi går därifrån arga, förkrossade och rädda.. och det enda vi kan göra är att vänta på kallelse till Lund.
Efter fostervattensprovet är jag sängliggande i nästan tre dagar.
Jag fick inte ta ut ina och nu hade jag ännu en rädsla.. att fostervatten skulle läcka ut, vilket kan leda till missfall. 

Det var ingen på plats som sa åt mig att ta det lugnt.. det fick jag höra av andra som själv tagit fostervattensprov.

Skrämmande att jag har så mycket förtroende för vården och litar blint på att man får all information som är nödvändig.. Måste lära mig att själv läsa på.

Hej! 

Jag har hållt mig ifrån att skriva, och med all rätt!

Det har varit en väldigt jobbig tid och har därför valt att inte skriva.. Dels för att vi har varit mitt uppe i alla känslor, vissa saker känns bäst att hålla för sig själv till en början, men också för att vi helt enkelt inte vetat vad som komma skall. 

Men nu kan jag börja berätta om det..
Jag får ta det från början..

Jag har haft epilepsi sedan barnsben och medicineras för detta. Pga medicineringen så får jag extra UL. Inga konstigheter och vi kände ingen oro alls utan var faktiskt bara glada över att ha fått möjligheten att se och höra bebis oftare!

Det är ju en dröm, speciellt när det är första barnet haha ( antar jag!)

Iallafall. 

Jag skulle till Malmö onsdagen den 16de september kl 11 för att göra en såkallad "fosterhjärtsundersökning". 
De gör en grundlig undersökning av barnets hjärta helt enkelt. 

Jag hade varit på en sådan undersökning tidigare men där kunde de inte fullfölja undersökningen eftersom bebis inte ville lägga sig så man kunde se allt. Tror vi höll på i nästan en timme innan vi gav upp.. Så det var bara till att boka en ny tid och prova igen! 

...Kom till Malmö KK i god tid men fick ändå sitta och vänta 20 minuter extra (alltså efter min tid). När jag blivit kallad fick jag lägga mig tillrätta och göra mig redo för ett UL, sen kom det in en överläkare och en student (antar jag) som skulle se hur själva undersökningen går till. 
Det är ingenting jag har problem med! 
Jag bad överläkaren att skriva ner kön på en lapp om hon kunde se, eftersom de tidigare UL visade samma kön men att de inte varit säkra på något av undersökningarna. Jäkla unge till att inte samarbeta, haha! 

När undersökningen var igång blev det tyst. Sådär jobbigt tyst. De pratade med varandra då och då, men jag låg mest bara där och ..existerade..
tittade på en skärm jag inte kunde tyda och de pratade med termer jag inte förstod..
kände att jag lika bra kunde gå - otroligt logiskt när det är vår bebis de kollar.. som ligger i MIN mage. 

Nej, men ni förstår hur jag menar… och det kändes som att en minut varade en evighet. 

När undersökningen var klar lämnade de rummet och jag fick klä på mig, sedan kommer överläkaren och studenten (?) tillbaka in i rummet. 

Någonting ser inte ut som det ska, och min värld stannar upp. Överläkaren pratar på men jag hör knappt vad hon säger, förstår ingenting och det piper i öronen. Tårarna börjar rinna nerför kinderna.. Vårt barn har hjärtfel, och jag bör överväga abort. Jag förstår inte. Allt har sett bra ut. Hjärtat att ju slagit som det ska? 

Inom loppet av två minuter har jag i princip fått dödsdomen för vårt barn. Jag har knappt 24 timmar på mig att ansöka om abort då jag var i vecka 22.
Jag får frågan om jag vill göra ett fostervattensprov vilket jag utan tvekan svarar ja på, och jag får en tid 15.15 samma dag.
Till sist får jag frågan om jag vill träffa en kurator, men det enda jag vill är att få ringa P. Jag är helt förstörd, och vill bara bort.

Jag hinner bara komma ut ur byggnaden sen vänder det sig i magen på mig och jag är nära på att kräka flera gånger. Jag hulkar och gråter hejdlöst när jag ringer upp min syster som skulle hämta mig utanför KK när jag var klar. Hon hörde direkt att något var fel och jag hann bara säga att jag var tvungen att stanna kvar på KK innan hon avbröt mig och sa att hon var påväg. Sen ringde jag P.

Han var hos mig innan min syster och han förstod ingenting. Han var arg och orolig.. och jag försökte komma ihåg allt överläkaren sagt och förklara för P, men allt var så överväldigande. När min syster kom var P tvungen att köra iväg för att meddela jobb vad som hänt och byta bil. Hans chef förstod allvaret och det var inga problem att P gick för dagen.
Precis innan P kör frågar han min syster om könet på vårt barn. Min syster är den enda som vetat vad UL visat för kön, och det är så vi ville ha det eftersom vi skulle ha en gender reveal.. men det var fram tills vi fick reda på att vårt barn eventuellt inte överlever.

Och där, utanför Malmö KK, får vi reda på att jag bär på en flicka. Vår lilla dotter.