Som jag tidigare nämnt så har jag epilepsi som jag medicinerats för under flera års tid.
Mitt första anfall fick jag när jag var åtta år gammal, och vid två tillfällen har jag trappat ner medicineringen i hopp om att ha växt ifrån min sjukdom.

Första gången jag trappade ner så hann jag aldrig bli helt utan medicinering innan jag fick ett anfall på toaletten. Andra gången var jag fri från medicinering i ungefär ett år innan jag fick ett anfall i soffan. Mitt senaste anfall var i december 2012 och sedan dess har jag varit medicinerad med inställning att jag aldrig kommer kunna vara anfallsfri och leva ett så normalt liv som möjligt utan
min Trileptal - som medicinen heter.

För ett tag sedan så satt jag och mamma och pratade om just detta. Om hur min resa som epileptiker har sett ut, och om hur mina anfall utspelat sig.
Vad som triggat igång mig att få anfall är det ingen som har fastställt, och vi vet inte heller med säkerhet hur mina anfall ser ut då jag vid några tillfällen låst in mig.
Det är ju egentligen det värsta man kan göra i en sådan situation. Att låsa omvärlden ute är en trygghet för psyket då jag har mått så dåligt den stunden innan mina anfall brutit ut att jag helt enkelt drar mig undan för
att få lugn och ro. Men det kan vara otroligt farligt.. även om mina anfall inte varar mer än några sekunder så kan det hända mycket under den tiden.
Jag har skadat mig förut, och att låsa in sig själv när man några sekunder senare kanske slår i huvudet... inte hållbart.

Men fet fanns skam inblandat. Det är det det handlar om. Skam.
Jag har skämts över min epilepsi, och varit rädd för människors reaktioner när jag är "borta". Jag ville helt enkelt inte att de skulle se mig när jag hade ett pågående anfall.

Jag tyckte det var obehagligt att få anfall runt människor för att jag inte visste hur mina anfall såg ut. Jag har vid ett tidigare tillfälle kissade på mig under anfall och var därför rädd att det skulle hända igen. Jag var rädd för att få anfall då jag ofta mådde illa när jag "kom tillbaka". Jag var helt enkelt rädd för att människor skulle se mig kräka.

Men det jag tror jag var mest rädd för var nog att vänner skulle se "baksidan" med epilepsi. Visst hade jag berättat att jag var epileptiker för de jag umgicks med. Det var en självklarhet för både min och deras trygghet. Många blev ju oroliga redan när man berättade, men efter att ha besvarat deras frågor så kändes det okej för båda parterna.

min sjukdom är en sådan som inte märks av eller syns förrän ett anfall är framme, så epilepsin "glömdes bort" och jag kände mig normal.
Så jag var ju skiträdd att deras syn på mig skulle ändras om jag fick anfall.
Hur sjukt är inte det?!

Så även här fanns det ångest inblandat, vilket inte gjorde situationen bättre när jag väl fick känning av min epilepsi.

Idag mår jag som epileptiker bra. Jag tar mina tabletter, 600 mg 2 gånger om dagen. Jag har fått tillstånd att övningsköra och är framförallt anfallsfri!

Mitt liv är helt okej när jag är medicinerad och som jag nämnde tidigare så är jag inställd på att alltid få ta mina tabletter för att ha ett så normalt liv som möjligt... men drömmen om att få besked att epilepsin är borta... ja, den drömmen kommer nog alltid leva kvar någonstans inom mig.

Jag trodde aldrig jag skulle skriva om detta..

Men jag var inne på den här gruppen jag pratade om förra gången..

och där var där en tjej som frågade om ens första kärlek. 

Så.. det är därifrån jag fick denna idén.. hahaha!

 

Usch.. Jag vet inte ens vart jag ska börja.. Det är så mycket.. och så längesen!
Det får bli den korta versionen.. annars somnar ni, men det gör ni säkert till denna

versionen med!

 

Jag var 16 år.

Jag var ett "varannan vecka-barn".

Båda mina föräldrar hade nya partners, och jag trivdes väl ganska bra med båda tror jag.

Båda "styvföräldrarna" hade barn, och jag trivdes bra med dom allihop.

Men jag klickade otroligt bra med "styvsystern" på min pappas sida.

Än idag kallar jag henne min syster, och jag tror att det alltid kommer att vara så!

Vi hade så jävla kul ihop, och jisses!

Hon drog med mig på fester som jag knappt minns något av haha! Riktig buse den där bruden,

men jag älskar henne som min egen syster! Vi var, och är så olika, men ändå så lika!

Och jag är så extremt tacksam och glad över att hon var med under denna perioden,

och detsamma gäller hennes mamma!

Jag vet inte hur jag hade klarat av denna perioden annars!

Nä! Jag glider ifrån ämnet! Jag kommer skriva syster i fortsättningen av texten, då jag ser henne som det,

och de är sååå drygt att skriva "styvsyster".. laaaaaaat!

 

Pappa flyttade in hos den  här underbara kvinnan,

och jag flyttade in hos min styvsyster.

En roligare tid i mitt liv har jag nog aldrig haft!

Vi kom in på ämnet "killar", och det var där han nämndes...

Min första kärlek. Vår granne.

"du måste träffa honom, han är så jävla snygg!"... Jag vet inte hur många gånger jag hörde den meningen..

och jag bara skrattade åt det och tänkte "jovisst ellerhur, han är 27 för fan, han är ju gammal!"

På något konstigt vis så lyckades jag alltid missa den här "snygga" grannen..

Antingen hade jag varit hos mamma, eller så hade jag varit med/på scouterna. 

Men.. Jag fick ju träffat honom till slut.. och gud ja! 

Jag och min syster satt i vardagsrummet med pappa, en kompis (som då arbetade för pappa)

och den här.. snygga grannen.

Inte för att vi tänkte på det då.. men både jag och min syster satt i samma fåtölj.. i bara pyjamas..

som för oss är en stor tröja som PRECIS täcker det privata haha! Så där satt vi, två snygga,

( ja vi var sjukt snygga) 16-17åringar i bara tröja.. inför de där två.

Detta lade ju min pappa märke till och var väldigt bestämd med att vi skulle SOVA NU!

Haha jag ler fortfarande när jag tänker på det!

Vi drog ju ut på tiden så mycket vi bara kunde!

Vi gillade ju uppmärksamheten om man säger så, utan att verka slampiga! Men den stämpeln får vi ju säkert ändå, pga något som är flera år gammalt. men de skiiiiiter jag i, och det tror jag hon gör också!

Iallafall.. bara några dagar senare så var "den snygga grannen" och jag vänner på facebook,

och vi började skriva lite vänskapligt där.

Efter ett tag bytte vi nummer (eller vad man ska säga), och telefonen gick varm!

Vi skrev hela tiden! Jag berättade ju SÅKLART för min syster, som tyckte detta var skitkul,

och hon märkte ganska snabbt att jag dolde något för henne.

Jag och grannen skulle träffas.

Vi berättade för min styvmamma, men kom överens om att MINA föräldrar inte skulle få veta något.

Det lät ju inte jättebra att en tjej på 16 år skulle hem till en 27-årig kille..

Men han var snäll, och min styvmamma hade varit granne med honom länge.

Han brukade komma in till henne och sitta där och prata.

Och nu när hon visste dessutom, så kände jag mig mer trygg i det hela, även om jag på den tiden inte var rädd för någonting.

Vi träffades... och jag föll pladask. Men där var så mycket ivägen för oss. Bland annat hans sambo...

Ja.. Jag vet... låter inte jättebra va? Men så såg det ut.

Det tog inte lång tid innan jag fick en massa komplimanger.. Han ville så mycket!

Mycket sexuellt, men också en massa annat! Han ville "kasta ut" sambon,

vilket jag hade som krav om vi ens skulle försöka.. Han ville dra med mig utomlands.

Han ville ha mig bredvid sig när han kom hem från jobb.

Känna min närhet, och ingen annans. 

Tiden gick, och jag smög hem till honom många gånger.

Jag var vaken många nätter för hans skull.. just för att han jobbade natt, och det var i princip den enda tiden på dygnet som han kunde skriva till mig. På dagen gick det inte, för antingen sov han,

eller så var han i närheten av sambon eller någon annan som inte fick veta.

Men jag vet att där var folk i hans närhet som visste. Jag vet att någon av hans vänner hade erbjudit sig att jag kunde komma dit där, så vi kunde vara "öppna" med våra känslor.

Jag kommer ihåg en natt.. Jag låg i min säng och skrev med honom, och plötsligt skriver han:

 

"jag slutar 7, hon är inte hemma, kom och mys med mig" 

 

JAG FICK PANIK! Jag flög upp ur sängen och smög ut till badrummet.

Jag ställde mig och tömde en halv lotion över mina ben och började raka benen! VARFÖR?! ingen aning!

Men jag vet att jag ville att han skulle tycka att jag var snygg.

När jag var klar gick jag in på rummet igen och letade efter kläder. Jag hade inget snyggt och ännu en gång fick jag panik! Det slutade med att jag frågade honom vad jag skulle ha, och såklart blev det jeans och linne.

Pojkar är inte dumma. Ju tightare desto mer ser man.. Sån idiot man var! Men men! Är man kär så är man! 

Jag var alltså 16 år när jag smög hemifrån och cyklade typ 4 km i motvind, för en killes skull!

Det skulle jag nog inte göra idag.. det tror jag inte.

Låter väl hemskt, men det skiter jag i.

Sen gick det utför... usch.. blir ledsen bara jag tänker på hur krossad jag var.

Jag började ställa krav. Rimliga krav. Som att han skulle be sin sambo, som han säger sig inte tycka om, att flytta ut.

Jag satte en deadline på en månad. Anledningen?

Hon hade egen lägenhet. Jag hade kunnat sätta en deadline på en vecka.

Hon hade fortfarande klarat sig, även om jag sket fullständigt i henne. Men för mitt samvete, så skulle hon ut. Och, som tur är, så insåg han själv att han var en jävla mes!!! för vad jag vet så bor hon fortfarande kvar,

efter såhär många år! Pinsamt.

 

Helt plötsligt slutade han svara. 

 

Jag vet inte vilket som gjorde mest ont.. 

Att han efter så många löften.. så många drömmar.. och så mycket "kärlek" bara försvann..

Eller om det var att det blev helt tyst.

 

Jag skrev till den här killen var dag.. säkert 20 meddelande.. jag fällde så många tårar för det aset.

Och det gjorde så ont. 

 

Jag berättade för mamma.. Det vet jag..

Jag kommer inte ihåg om det var när vi fortfarande träffades, eller om det var efter att han slutat svara.. men en morgon när mamma skulle kära mig till skolan..och vi körde förbi hans lägenhet.. så brast det för mig. Jag hade så ont, att mamma fick vänta tills jag lugnat ner mig innan jag kunde gå ur bilen..

Det gick inte att bara torka tårarna och gå.

Det var inte lite smärta. Det var som att jag sprängdes. Jag fick ingen luft.

Efter den gången.. så kom det inte tårar så ofta.

Jag blev mest.. känslolös. Kall. En riktig bitch.

Det var där och då som jag bestämde mig för att aldrig falla för någon igen.

Aldrg släppa in någon i mitt liv på det sättet igen. Aldrig hoppas.

Det höll ett tag, men det beteendet är inte JAG.

 

Nu i efterhand undrar jag hur många han skrivit så till, hur många han krossat med sina falska förhoppningar, underbara löften och sagolika drömmar.

 

 ...jag tänker inte ljuga. Han förstörde mig.
..Efter såhär många år...

Så gör det  fortfarande ont att åka förbi lägenheten där han bor/bodde.

Jag är fortfarande rädd att möta honom i staden där vi bor.

Och jag är fortfarande rädd att bli så sårad på det sättet som han utsatte mig för.

 

Den smärtan önskar jag inte ens min värsta fiende.

Ingen förtjänar att få sitt hjärta krossat.

Boom!
Tisdag morgon, Ett samtal från navigatorcentrum och min planering är avbruten. Detta betyder no cash. Jag trodde jag skulle falla ihop på den kalla trappan vid min ytterdörr och inte resa mig igen.
Just då kändes det som mitt enda alternativ.
Rättare sagt - det enda jag kände för att göra.

Anledningen till detta är väl intressant nu. Ni tänker ju säkert
"de kan väl inte göra så från ingenstans?"
Nej, det kan de inte.
Anledningen var dels att jag inte lyckats hålla mig till min planering, då denna helvetes ångest och depression ger mig mycket problem, bland annat sömnsvårigheter.
Så.. Kortfattat så har jag otroligt svårt att somna, men när jag väl somnat är det näst intill omöjligt att väcka mig.
Detta ledde till att jag inte kunde vara i Malmö mån-fre i 4 veckor.
Det är inte mycket, jag trivdes, men detta helvetet jag sitter i tillät inte mig att ta mig igenom det.
Så...
- Inget Malmö
- avbruten planering
- no cash.

Men det var inte bara på grund av detta som min planering avslutades. Killen som "tog hand om mig" skulle börja på ett annat jobb.

Den här NC-snubben, som är väldigt förstående till min situation, sa åt mig att försöka ordna en sjukskrivning så fort som möjligt, och att jag skulle vända mig till allmänpsykiatrin direkt.
Detta kunde göra att jag även i fortsättningen får mina pengar utan några problem.

Jag fick tag med min kontakt på allmänpsyk som jag känner stort förtroende för, men tyvärr fick jag inte sådär mycket hjälp med mitt problem under detta samtal heller, utan även här blev jag vidareskickad.
Hon ansåg att det antagligen skulle gå fortare för mig att få igenom en sjukskrivning om jag gick via min vårdcentral.
Just vid det tillfället...
När hon sa att jag ännu en gång blev "nekad" hjälp så var jag nära till tårar. Det enda jag kände var paniken över att jag kände mig som ett hopplöst fall. Att ingen kunde eller ville hjälpa mig. Men jag kände också av paniken att jag inte skulle få mer pengar, hur skulle jag då kunna betala min medicin? Hur ska jag kunna köpa hygienartiklar? Osv osv!
Tankarna flög och jag kände mig så jävla liten.
Totalt jävla värdelös!

Jag fick en ny tid bokad på allmänpsykiatrin och hon avslutade samtalet med
"ha det så bra och ta nu hand om dig".

Det tog en... två... tre cigaretter
innan jag hade ork att ringa min vårdcentral i Trelleborg.
Efter tio minuters kötid blev jag kopplad till en kvinna med taskig attityd.
Jag bad om en akuttid till min läkare och förklarade hur läget låg till. Berättade om min depression och mitt självskadebeteende som numera är aktivt igen.
Hon bad om mitt personnummer och äntligen,
ÄNTLIGEN kände jag hopp!

Men... Nej. Dumma mig.

"Tyvärr, han är sjukskriven sen ett år tillbaka, och vi har ingen ersättare för honom. Och tyvärr är väntetiden till läkare väldigt lång här med, så jag får be dig vända dig till allmänpsykiatrin igen."

Tack ändå... Var väl det enda jag kunde svara.
Blir jag förvånad egentligen?..
Nej, inte längre.

Jag gav upp där.
Jag ringde inte tillbaka till allmänpsykiatrin.

Dagen efter, onsdag, pratade jag med pappa om det.
Han var besvärad över min situation och det är ju dessutom svårt för honom att hantera mitt självskadebeteende.
Men han är otroligt stöttande, även i det han inte riktigt förstår sig på.
Så vi gjorde som vi alltid gör när något är på tok,
sätter oss vid köksbordet och pratar.

Pappa tyckte jag skulle byta vårdcentral och gå till den han har istället. I torsdags ringde jag till pappas vårdcentral.

Berättade ännu en gång min situation, sa att jag blivit tipsad om den vårdcentralen istället och med gråten i halsen så bad jag om en akuttid för jag behövde verkligen deras hjälp nu.

Och tro det eller ej, jag fick en tid redan dagen därpå, trots att jag ringt på eftermiddagen!
De brukar vara väldigt petiga med att man ska ringa på förmiddagen,
men tydligen går det att göra undantag ibland, och jag är så glad att de gjorde det för min skull!

Jag var så nervös idag när jag satt där i väntrummet.
Jag ville inte hoppas.
Men jag gjorde det ändå.
Jag kunde ju inte låta bli. Detta kändes som min sista chans.

Läkaren jag fick prata med var väldigt trevlig, och bemötte mig otroligt bra! Hon blev bekymrad över min situation och förstod att det påverkade mig ännu mer eftersom jag inte fick någon vidare hjälp.
Hon tyckte det var synd att jag bara blivit skickad vidare och kunde inte förstå vad det svåra skulle vara egentligen.
Hon påstod att mitt enda alternativ var självklart och ännu en gång fick jag höra att jag var väldigt klok trots mitt tillstånd.

Efter bara en kvart fick jag papper i handen av henne.
En remiss som skulle ges till allmänpsyk och även papper på en tre veckors sjukskrivning!!

Bara någon timme senare satt jag på allmänpsykiatrin och lade fram remissen på bordet.
Nu är det upp till dom att ge mig en förlängning på sjukskrivningen,
men också ge mig den hjälpen jag behöver.
Remissen gjorde extrema framsteg, och nu väntar jag på bokade tider för terapi samt
team Agnes i Malmö.

För er som inte vet vad team Agnes är så är det en mottagning som inriktar sig på självskadebeteende. Så förhoppningsvis får jag stöd och råd där så jag kan bli självskadefri!

Livet kan göra en jävla vändning,
men den vändningen behöver inte alltid vara negativ!

...nu efteråt ler jag och tänker
"fan Johanna, du måste sluta oroa dig så mycket hela tiden"
för det löste ju sig så bra!

Hur mycket smärta tål en människa egentligen?

Svaret är väl att alla tål olika mycket smärta men att man alltid klarar av mer än man kan föreställa sig.

Jag har kommit till det stadiet där jag känner att jag snart inte klarar mer.. Att jag snart inte orkar..
Och det känns som att jag sakta men säkert tynar bort inifrån..
Att jag snart inte kommer känna någonting alls.

Jag har sjunkit till mitt lägsta.
Jag har slagit en annan människa.
Det är bara en sak kvar, sen är jag på botten.
- Skada mig själv.

Och frågan är vad som egentligen stoppar mig.
Svaret är: INGENTING!

Innan har det varit för att jag är rädd att folk som betyder för mig ska lämna mig, men om där är någon som inte vill ha med mig att göra om jag skadar mig så fine, bara stick!
Om de har det som plan
så kan de ta sitt pick och pack redan nu och försvinna långt ifrån mig,
jag kan de inte vara i mitt liv när jag är på botten och mår skit.. O
m de inte kan vara i mitt liv när jag har sår på mina armar som sedan blir ärr..
Så behöver de inte vara i mitt liv varken nu eller sen.
För de förtjänar fan inte att vara i mitt liv när jag mår bra om de inte klarar av när jag mår dåligt.

Isåfall borde de inte kommit in i mitt liv från första början.



Och nej, jag planerar inte att skada mig själv.
Jag har fullt upp med att kämpa allt jag kan för att inte göra det.

Abstinensen efter rakbladen har lugnat sig lite vid detta laget, vilket är väldigt skönt. Längtan efter att skada mig själv finns fortfarande kvar och dyker upp lite då och då. Oftast när jag mår dåligt (såklart) men den kan också dyka upp när jag har som roligast.

Min vardag har blivit enklare iallafall. Jag kan numera göra lite fler saker utan att behöva anstränga mig från att självskada. Som att laga mat och diska. Det klarar jag av nu, utan problem. Till skillnad från för några månader sedan då jag fick anstränga mig för att inte skada mig själv med tillexempel kökskniven om jag stod själv i köket.
Japp, det var så pass illa ett tag.

Och detta var sånna kamper jag hade var dag, som många i min omgivning inte såg.
De visste om mitt självskadebeteende men visste inte om när det var jobbigt för mig, vilket jag absolut inte dömer dom för. Det är väldigt svårt att veta att en person mår dåligt när h*n döljer sina känslor och inte säger något.

När jag sitter här och tänker tillbaka, som jag gör nu och faktiskt gör väldigt ofta, så inser jag att min kamp går framåt. Jag är påväg åt rätt håll, och jag är ganska stark. Starkare än jag trott iallafall.

Jag har suttit här förut. I just denna situationen där jag känner "fan vad bra jag är", och det finns nog inte något bättre än denna känslan! Men de är nu jag också sitter och tänker att jag måste fortsätta kämpa för allt jag har.

För tro de eller ej mina fantastiska läsare...
Jag förstår det lika lite som er..
Men jag måste fortsätta kämpa allt jag kan..
För min kamp har handlat om
MITT LIV,
min överlevnad,
och det gör den fortfarande.

Mitt hjärta slår snabbt och hårt. Det enda jag hör är mina egna hjärtslag och ansträngda andetag.

Jag sitter i ett av hörnen i mitt kolsvarta sovrum.

Jag drar benen tätt intill min kropp och knyter armarna runt mina smalben för att göra mig så liten som möjligt.

Jag sitter där som ett skrämt barn, men jag är inte rädd.

Jag ser hur ljuset från hallen tränger sig in genom springorna vid min dörr.

På så sätt vet jag när det är, och inte är fritt fram.

Det är fredag kväll och jag sitter ensam på mitt mörka rum.

Andra tjejer i min klass är vid denna tidpunkt ute och hittar på saker att göra. Festar, umgås, har kul...

Men så har inte jag det. Jag har vänner, jag är inte ensam i det fysiska.

Men jag har inte längre förmågan att känna glädje.

Det falska leendet har fastnat på mina läppar vilket gör att andra i min omgivning inte ser hur jag mår,

hur jag mår på riktigt.

Ljuset släcks i hallen utanför mitt rum och då vet jag att det snart är fritt fram. Men jag har också lärt mig att jag ska vänta i minst femton minuter innan jag flyttar mig ifrån mitt säkra hörn.

Jag förstår inte hur något som i samhället verkar så fel kan kännas så rätt.

Är det något fel på mig? Finns det fler som känner som jag, eller är jag ett sådant ”unikt fall”?

Vem försöker jag lura egentligen? Självklart är det någonting som är fel på mig..

Och vad tänker jag med egentligen?

Jag vet att det inte är bara jag som har detta problemet, tyvärr.

Det har gått en längre stund nu, och jag kryper försiktigt bort till andra sidan av rummet

och drar ut en av lådorna som finns under min säng.

När jag öppnar det får jag känna efter med händerna så jag hittar rätt i mörkret. Jag letar efter min låda.

En liten låda av trä som jag gjort på slöjden i mellanstadiet.

Den är inte speciellt fin. Rektangulär, svartmålad utanpå och röd på insidan.

I lådan finns de inte mycket saker, men den innehåller allt jag behöver för att få ångesten att släppa taget

om min magsäck och mina lungor ett tag så jag kan andas ordentligt och kanske få någonting i magen.

Jag tar fram en sak i taget och lägger allt på en rad framför mig på golvet.

Jag vet precis i vilken ordning allt ska ligga och i vilken ordning jag ska använda allt,

så jag känner mig för med mina känsliga fingertoppar när jag använder mig av mitt sätt

att lindra smärtan som jag inte vet hur jag ska få kontroll över på annat sätt.

Även om jag bara ha kontrollen en liten stund,

så är de där få minuterna något av det mest befriande stunderna jag varit med om.
Jag ser ut precis som alla andra.

Men samtidigt har jag min egen stil.

Folk som inte känner mig ser mig som en ovanligt glad brud med rött hår och en mixad stil av punk och rock.

Jag går i en vanlig skola med vanliga elever,

bor i en vanlig lägenhet med en vanlig familj.

Jag har vanliga fritidsintressen och en vanlig pojkvän.

Men ska vi gräva lite innanför de där tjocka väggarna jag

byggt upp under en så lång tid så hade ni förstått att allt inte är som det ska vara..

Långt ifrån det normala, det friska.

Och då förstår ni vad som hindrar mig från att känna glädje..

Vissa hade kanske tyckt synd om mig.

Andra hade med säkerhet trott att jag gör detta för att få uppmärksamhet.

Men så är det inte. Skulle jag vilja ha uppmärksamhet eller vill att folk ska tycka synd om mig,

då hade jag inte gjort det på detta sättet.

Hade jag tagit av mig min tjocktröja och mina jeans så hade ni sett mitt riktiga jag,

sett min hemlighet, mina ärr... och förstått att jag inte är frisk.

Ni hade förstått att glädjen som strålar från mig är en fasad för att dölja

att jag tappar livslusten

och sakta försvinner längre och längre in i det mörka.

Så glad jag blir när ni tar er tid att läsa vad jag skriver,

det värmer verkligen!   

Idag ska jag skriva om något som stör både mig och några av mina vänner ganska mycket.

Det kanske stör dig med?

Det är det här med praktik och jobb.

Jag tar mig själv som ett exmepel.

Jag behöver ett jobb. Och med tanke på att jag går i skolan så

kan jag inte jobba mer än på helger och kvällar.

En i släkten skulle försöka hjälpa mig, dvs lägga in ett gott ord för mig,

och frågade därför också om det fanns något jobb för lilla mig.

Chefen frågade vem jag var, och eftersom hon sett mig förut

- då jag brukar vara på det har fiket ganska ofta -

plus att jag sticker ut så pass mycket, så var det inte så svårt att förklara vem jag var.

När chefen kopplade vem jag var så frågade hon direkt om jag kunde färga mitt hår,

och hade tydligen gjort en ogillande grimas av något slag.

Detta får faktiskt mig att känna mig kränkt.

Detta är ju hur jag vill se ut..

Det är inget ovanligt att färga håret i "annorlunda" färger, ha piercingar och tattoos i dagens läge.

Jag tycker det är fel att mina chanser att komma in i arbetslivet skulle minska pga mitt utseende.

Jag skulle förstås förstå/ ha överseende, om jag på något sätt skulle bli ombedd att hålla det lite diskret, inte tupera det något enormt dvs..

men i detta fallet handlar det om just färgen på mitt hår...

Jag är inte mindre seriös bara för jag har lila/grönt/blått hår..

 

Det är 2014 nu... är det inte dags att acceptera alla?

Precis som de är?

 

 

Just nu tänker jag bara på framtiden och undrar hur mina provsvar ser ut..
Jag hoppas provsvaren är positiva för mig, annars kommer jag bli så, ursäkta, jäääävla ledsen.

För att alla ska förstå, så får jag ta allt från början, dock tar vi det kortfattat för att du inte ska tröttna på att läsa min blogg.

När jag gick i andra klass och hade kommit hem från skolan så mötte jag min far i hallen. Mina föräldrar bodde tillsammans då, och han skulle gå ut med vår fina schäfer, Ronja.
Jag sa till pappa att jag inte mådde bra, jag kände mig jättekonstig. Och han svarade att vi kunde fika lite när han kom tillbaka.

Jag gick in och satte mig på toaletten, jag visste ju inte vad de var med mig, om det var maginfluensa eller något, så jag ville vara på den säkra sidan.
Jag kände mig darrig..snurrig.. jag svettades och det kändes som kroppen domnade bort. Jag lutade mitt huvud emot den kalla toalettväggen, sen kommer jag inte ihåg mer.

När min far kom innanför ytterdörren så slogs dörren till toaletten upp. Han for in på toaletten och hittade mig liggandes på golvet med huvudet mellan toalettstolen och väggen.

Jag var rädd, skakig och jag grät. Jag fattade ju ingenting! Det gjorde ingen av oss!

När mamma kom hem på kvällen så åkte vi till akuten. När vi efter några timmars väntan kom in och jag skulle få träffa läkaren så hände samma sak igen.

Epilepsi. Jag hade epilepsi.  Jag visste inte vad de var, jag visste inte hur man fick det, och jag visste inte varför man fick anfallen, som de då kallas.

Tog tabletter för det, försökte avsluta medicineringen och fick anfall, Men i åttonde klass blev jag så kallat ”friskförklarad”.

I december förra året fick jag något liknande.. Jag visste inte om det var epilepsin, vanlig svimning eller om det hade med panikångest att göra, men vi berättade det för min läkare och fick tid för ett EEG. Under EEG-undersökningen så skulle jag sova, titta in i blinkande lampor, blunda, öppna ögonen och blunda igen.. Låter kanske inte så ansträngande för er, men jag fick inte lov att sova på 24 timmar, så eftersom jag skulle vara där vid 8.15 så vart jag tvungen att gå upp 8.00 dagen innan.. och tro mig.. det var inte skoj..

Så nu.. väntar jag på att jag får svar från mitt sömn-EEG...
Visar det epilepsi så kan jag glömma övningskörningen som jag tänkt börja med..
Nu kanske ni förstår min oro.

Ta hand om er, nu ska jag sova, natti !!