Denna veckan har gått så fort, och shit vad jag har varit duktig! 

Ja, jag ger mig själv beröm, härligt va?!

Jag har ordnat allt som jag skulle, trots att jag varit sååå trött, 

och bara velat gå hem och lägga mig! MEN jag har gjort det jag skulle trotts allt!

Så nu har jag ordnat så att jag får in pengarna som jag skulle ha tillbaka på skatten.

Jag har fixat allting med försäkringskassan.

Jag är åter igen inskriven på arbetsförmedlingen och Navigator Centrum, som numera 

heter något annat löjligt som jag aldrig lyckas lägga på minnet.

Jag har ordnat med försörjningsstödet, så förhoppningsvis går min ansökan igenom och då

får jag pengar antingen på tisdag eller onsdag. Jag håller fan tummarna!

För nu börjar jag få lite panik... eller ganska mycket egentligen!

Jag börjar få slut på tvättmedel, shampoo osv osv. Inte alls kul.. :( 

 

Jag har dessutom bestämt mig för att jag SKA gå ner i vikt! 

Jag vill inte ses som mullig.

Jag vill ses som smal. Både i andras, och i mina egna ögon.

Problemet är att jag  vill se resultat fort. Både på vågen och i spegeln. Och det är svårt.

Jag har lite alternativ på hur jag ska rasa i vikt, men jag tror inte de är hälsosamma.. tyvärr.

I flera dagar har jag varit inne på olika sidor på internet för att hitta tabletter, pulver, vad som egentligen,

som får en att rasa i vikt, och jag har hittat, tro mig! Men det är så dyrt!

Och jag vill inte lägga hela mitt försörjningsstöd på att gå ner i vikt. 

tyvärr har jag ju lite mer än det som jag kommer/måste spendera pengar på...

Men jag vet inte hur jag ska kunna sluta med Redbull... det är sååå gott!.. :(

Det kommer säkert gå jättebra, om jag bara kommer igång, och

 jag måste bara börja tro på mig själv!!

(inte min starkaste sida hehe...)

En sak som jag kommit på... Och det låter väl så jävla självklart för de flesta som läser.. men

det har det tyvärr inte varit för mig... Det blir så mycket enklare att leva när man faktiskt får 

gjort saker! Man skriver en lista, sen gör man en sak i taget, gör det klart, bockar av och går till 

nästa!

För mig, som är psykiskt sjuk och aldrig vet när jag ska få en ångestattack eller en dipp,

så är det väldigt skönt att ha så mycket kontroll jag bara kan i all kaos!

Min mamma har alltid sagt "skriv en lista, sen är det bara till att bocka av", "listor är bra" osv osv.

Och jag har alltid suckat när hon sagt det och tyckt hon mest bara varit jobbig..

Jadu.. mamma.. Tack så mycket! Jag önskar bara att jag lyssnat tidigare. För det visade ju sig att du hade rätt..

och det har du ju om det mesta.. även om jag oftast inte tror det just då.

De senaste dagarna har jag fått gjort mer än jag brukar få gjort på två veckor, eller mer! 

Jag har verkligen känt att jag har presterat, och ja, jag är så jävla nöjd, och STOLT!

Och att jag tar allt på en gång är egentligen inte bra, då jag stressar upp mig själv och risken

för ångestattacker, panikångest eller dippar ökar kraftigt, men jag har känt att jag mår lite bättre,

och då tog jag helt enkelt ett stort steg rakt ut i det okända.. Det ostadiga...

Jag hade kunnat falla pladask och det hade jag antagligen gjort om något hade gått fel.

Jag hade gett upp direkt. Känt som jag brukar. 

 

" Jag hade rätt, jag är fucking värdelös, vafan trodde jag egentligen?"

 

Men jag gav inte upp, jag blev arg som fan emellanåt, för att det var lite klydd på vägen,

MEN JAG KLARADE DET! 

 

Jag måste skriva det en gång till...

jag är stolt som fan över att jag aldrig gav upp. 

Jag kan.

Jag är inte värdelös.

Jag trodde aldrig jag skulle skriva om detta..

Men jag var inne på den här gruppen jag pratade om förra gången..

och där var där en tjej som frågade om ens första kärlek. 

Så.. det är därifrån jag fick denna idén.. hahaha!

 

Usch.. Jag vet inte ens vart jag ska börja.. Det är så mycket.. och så längesen!
Det får bli den korta versionen.. annars somnar ni, men det gör ni säkert till denna

versionen med!

 

Jag var 16 år.

Jag var ett "varannan vecka-barn".

Båda mina föräldrar hade nya partners, och jag trivdes väl ganska bra med båda tror jag.

Båda "styvföräldrarna" hade barn, och jag trivdes bra med dom allihop.

Men jag klickade otroligt bra med "styvsystern" på min pappas sida.

Än idag kallar jag henne min syster, och jag tror att det alltid kommer att vara så!

Vi hade så jävla kul ihop, och jisses!

Hon drog med mig på fester som jag knappt minns något av haha! Riktig buse den där bruden,

men jag älskar henne som min egen syster! Vi var, och är så olika, men ändå så lika!

Och jag är så extremt tacksam och glad över att hon var med under denna perioden,

och detsamma gäller hennes mamma!

Jag vet inte hur jag hade klarat av denna perioden annars!

Nä! Jag glider ifrån ämnet! Jag kommer skriva syster i fortsättningen av texten, då jag ser henne som det,

och de är sååå drygt att skriva "styvsyster".. laaaaaaat!

 

Pappa flyttade in hos den  här underbara kvinnan,

och jag flyttade in hos min styvsyster.

En roligare tid i mitt liv har jag nog aldrig haft!

Vi kom in på ämnet "killar", och det var där han nämndes...

Min första kärlek. Vår granne.

"du måste träffa honom, han är så jävla snygg!"... Jag vet inte hur många gånger jag hörde den meningen..

och jag bara skrattade åt det och tänkte "jovisst ellerhur, han är 27 för fan, han är ju gammal!"

På något konstigt vis så lyckades jag alltid missa den här "snygga" grannen..

Antingen hade jag varit hos mamma, eller så hade jag varit med/på scouterna. 

Men.. Jag fick ju träffat honom till slut.. och gud ja! 

Jag och min syster satt i vardagsrummet med pappa, en kompis (som då arbetade för pappa)

och den här.. snygga grannen.

Inte för att vi tänkte på det då.. men både jag och min syster satt i samma fåtölj.. i bara pyjamas..

som för oss är en stor tröja som PRECIS täcker det privata haha! Så där satt vi, två snygga,

( ja vi var sjukt snygga) 16-17åringar i bara tröja.. inför de där två.

Detta lade ju min pappa märke till och var väldigt bestämd med att vi skulle SOVA NU!

Haha jag ler fortfarande när jag tänker på det!

Vi drog ju ut på tiden så mycket vi bara kunde!

Vi gillade ju uppmärksamheten om man säger så, utan att verka slampiga! Men den stämpeln får vi ju säkert ändå, pga något som är flera år gammalt. men de skiiiiiter jag i, och det tror jag hon gör också!

Iallafall.. bara några dagar senare så var "den snygga grannen" och jag vänner på facebook,

och vi började skriva lite vänskapligt där.

Efter ett tag bytte vi nummer (eller vad man ska säga), och telefonen gick varm!

Vi skrev hela tiden! Jag berättade ju SÅKLART för min syster, som tyckte detta var skitkul,

och hon märkte ganska snabbt att jag dolde något för henne.

Jag och grannen skulle träffas.

Vi berättade för min styvmamma, men kom överens om att MINA föräldrar inte skulle få veta något.

Det lät ju inte jättebra att en tjej på 16 år skulle hem till en 27-årig kille..

Men han var snäll, och min styvmamma hade varit granne med honom länge.

Han brukade komma in till henne och sitta där och prata.

Och nu när hon visste dessutom, så kände jag mig mer trygg i det hela, även om jag på den tiden inte var rädd för någonting.

Vi träffades... och jag föll pladask. Men där var så mycket ivägen för oss. Bland annat hans sambo...

Ja.. Jag vet... låter inte jättebra va? Men så såg det ut.

Det tog inte lång tid innan jag fick en massa komplimanger.. Han ville så mycket!

Mycket sexuellt, men också en massa annat! Han ville "kasta ut" sambon,

vilket jag hade som krav om vi ens skulle försöka.. Han ville dra med mig utomlands.

Han ville ha mig bredvid sig när han kom hem från jobb.

Känna min närhet, och ingen annans. 

Tiden gick, och jag smög hem till honom många gånger.

Jag var vaken många nätter för hans skull.. just för att han jobbade natt, och det var i princip den enda tiden på dygnet som han kunde skriva till mig. På dagen gick det inte, för antingen sov han,

eller så var han i närheten av sambon eller någon annan som inte fick veta.

Men jag vet att där var folk i hans närhet som visste. Jag vet att någon av hans vänner hade erbjudit sig att jag kunde komma dit där, så vi kunde vara "öppna" med våra känslor.

Jag kommer ihåg en natt.. Jag låg i min säng och skrev med honom, och plötsligt skriver han:

 

"jag slutar 7, hon är inte hemma, kom och mys med mig" 

 

JAG FICK PANIK! Jag flög upp ur sängen och smög ut till badrummet.

Jag ställde mig och tömde en halv lotion över mina ben och började raka benen! VARFÖR?! ingen aning!

Men jag vet att jag ville att han skulle tycka att jag var snygg.

När jag var klar gick jag in på rummet igen och letade efter kläder. Jag hade inget snyggt och ännu en gång fick jag panik! Det slutade med att jag frågade honom vad jag skulle ha, och såklart blev det jeans och linne.

Pojkar är inte dumma. Ju tightare desto mer ser man.. Sån idiot man var! Men men! Är man kär så är man! 

Jag var alltså 16 år när jag smög hemifrån och cyklade typ 4 km i motvind, för en killes skull!

Det skulle jag nog inte göra idag.. det tror jag inte.

Låter väl hemskt, men det skiter jag i.

Sen gick det utför... usch.. blir ledsen bara jag tänker på hur krossad jag var.

Jag började ställa krav. Rimliga krav. Som att han skulle be sin sambo, som han säger sig inte tycka om, att flytta ut.

Jag satte en deadline på en månad. Anledningen?

Hon hade egen lägenhet. Jag hade kunnat sätta en deadline på en vecka.

Hon hade fortfarande klarat sig, även om jag sket fullständigt i henne. Men för mitt samvete, så skulle hon ut. Och, som tur är, så insåg han själv att han var en jävla mes!!! för vad jag vet så bor hon fortfarande kvar,

efter såhär många år! Pinsamt.

 

Helt plötsligt slutade han svara. 

 

Jag vet inte vilket som gjorde mest ont.. 

Att han efter så många löften.. så många drömmar.. och så mycket "kärlek" bara försvann..

Eller om det var att det blev helt tyst.

 

Jag skrev till den här killen var dag.. säkert 20 meddelande.. jag fällde så många tårar för det aset.

Och det gjorde så ont. 

 

Jag berättade för mamma.. Det vet jag..

Jag kommer inte ihåg om det var när vi fortfarande träffades, eller om det var efter att han slutat svara.. men en morgon när mamma skulle kära mig till skolan..och vi körde förbi hans lägenhet.. så brast det för mig. Jag hade så ont, att mamma fick vänta tills jag lugnat ner mig innan jag kunde gå ur bilen..

Det gick inte att bara torka tårarna och gå.

Det var inte lite smärta. Det var som att jag sprängdes. Jag fick ingen luft.

Efter den gången.. så kom det inte tårar så ofta.

Jag blev mest.. känslolös. Kall. En riktig bitch.

Det var där och då som jag bestämde mig för att aldrig falla för någon igen.

Aldrg släppa in någon i mitt liv på det sättet igen. Aldrig hoppas.

Det höll ett tag, men det beteendet är inte JAG.

 

Nu i efterhand undrar jag hur många han skrivit så till, hur många han krossat med sina falska förhoppningar, underbara löften och sagolika drömmar.

 

 ...jag tänker inte ljuga. Han förstörde mig.
..Efter såhär många år...

Så gör det  fortfarande ont att åka förbi lägenheten där han bor/bodde.

Jag är fortfarande rädd att möta honom i staden där vi bor.

Och jag är fortfarande rädd att bli så sårad på det sättet som han utsatte mig för.

 

Den smärtan önskar jag inte ens min värsta fiende.

Ingen förtjänar att få sitt hjärta krossat.

 

 

Idag gick jag ner till Rådhuset.

Äntligen tog jag tag i det! 

Jag gick bara dit och berättade vad som hänt, hur jag mådde och berättade min situation.

Fick fylla i lite papper som skulle skickas iväg direkt, vilket känns bra. 

Någon kvinna skulle ringt mig idag angående min ansökan,

men jag anatra att hon inte hann eftersom jag var där så sent på eftermiddagen, men förhoppningsvis

ringer hon upp mig imorgon.

Då gäller det att jag är vaken och svarar trots dolt nummer. 

Jag är dålig på att svara på dolt nummer.

Jag har fått så många "bus-samtal" att jag tappat räkningen.

Har dock vart ganska mycket den senaste tiden. Dock har personen inte sagt något..

Hör bara andetag, om ens det, och det är ju ännu mer obehagligt! 

Det är helt enkelt en.. vanesak att inte svara när det är dolt.

Men imorgon kommer jag gå med telefonen i handen från jag vaknat fram till klockan 18.

Och äntligen, ÄNTLIGEN, har jag fått ta ut mina epilepsimediciner - så ikväll tar jag min första på säkert två månader! Det känns så jäääkla bra att få ha mediciner i kroppen igen!

Det blir som... en säkerhet kan man väl säga!

Så nu hoppas jag på att jag blir stabil, får godkänt på alla prover och kan börja övningsköra!

Jag vill ju också ha körkort och bil?! 

Iallafall.. Det var egentligen inte detta jag kände att jag ville skriva om, men eftersom ni tydligen

var många som läser så kände jag att jag iallafall kunde nämna det! 

Det finns en grupp på facebook för tjejer med olika slags problem.

Det kan vara allt från en fråga om vilken mascara som är bäst till hur man ska konfrontera sin otrogna pojkvän.

Där ställs det frågor om allt!

Jag har själv aldrig skrivit där, men kommenterar ofta om jag tror mig kunna hjälpa till.

Jag har fått många nya "vänner" på facebook genom den gruppen, och där finns verkligen tjejer som är likt änglar!

Alla stöttar alla, inget problem är för litet eller för stort.  

Så där finns hopp om mänskligheten trotts allt!

Idag var där en status som träffade mig rakt i hjärtat, och där var såååå många kommentarer!

Statusen vände sig ut till gruppens medlemmar och de som ville fick gärna kommentera.

Jag började läsa igenom kommentarsfältet och läste problem efter problem, kommentera på vissa, andra "skrollade"

jag bara förbi. Sen kommer jag till en kommentar som får det att hugga till i bröstet på mig.

Jag valde att inte kommentera, utan klickade direkt in på hennes profil och skickade iväg ett meddelande.

Det tog inte lång tid innan jag fick svar och konversationen flödade.

Hon var så insnöad, så full av... jag vet inte.. kan inte ens hitta rätt ord för det..

men hon visste verkligen inte hur hon skulle lösa sitt problem.

Hon skrev och skrev och såg inte själv att hon redan hade en lösning.

 

Problemet kommer jag inte nämna (som jag sagt innan så är detta en blogg om mig, och ingen annan,

därför jag inte nämner namn eller problemet.) 

Jag försökte hjälpa henne så mycket jag bara kunde, försökte komma på olika lösningar,

och det kändes så bra när vi kom på en och jag märkte hur glad hon blev!

Den lättnaden jag kände från henne, bara genom att läsa hennes meddelande var underbar!

Jag har aldrig sett den här tjejen! Jag vet inte var hon finns, jag vet inte hur gammal hon är,

jag vet bara hennes namn och att hon hade det här problemet. 

Att få hjälpa en annan person, oavsett vad det gäller, är den bästa känslan som finns. 

Jag hoppas allt löser sig för henne!

Hon tackade flera gånger och lovade att hålla mig uppdaterad.

Jag ser fram emot att få veta hur det gått för henne!

Och jag kan inte förmå mig att sluta tänka på hur bra jag mår av att finnas där för andra.

Det är inte säkert att jag kommer få tillbaka de jag ger,

men jag kommer alltid kunna pryda mitt ansikte med ett leende och känna glädje i min kropp

för att jag funnits där för andra! 

 

Att hjälpa andra hjälper mig. 

Det får mig att känna mig värdefull.

2016...

Året började både positivt och negativt.

Nyår spenderade jag med underbara vänner - bättre än så hade det väl inte kunnat bli?

Egentligen inte, för det var så jag ville fira.

Jag ville vara med och runt människor som får mig att må bra!

Resten av 1 januari var jag bakis, men det hör väl till haha!

Några dagar senare blev det ett break up med S.

Förhållandet kändes inte så bra som jag ville att det skulle, och jag kände att jag behövde vara "singel".

Inte för att "få göra vad jag som helst", utan för att jag ville lista ut vad jag kände,

vad jag behövde och vad som fick mig att må bra.

Jag kände att jag behövde gå igenom detta själv, och bestämde mig därför för att avsluta det jag och S hade.

Det gjorde ont. Jätteont. Men jag försökte intala mig själv att det var detta jag behövde. Och jag hade rätt.

Jag behövde faktiskt vara själv.

För jag har fått rett ut mycket under denna tiden.

8 Januari föll jag pladask.

Det var en kväll då jag saknade.

Allt gjorde ont.

Allt kändes som mitt fel, och mycket har varit det också - även om jag aldrig menat att det skulle bli så.

Jag har sårat människor, och det tog så hårt på mig att

jag ännu en gång valde att bita sönder en rakhyvel och skära mig.

Tårarna sprutade. Jag skar, och skar och skar, men det hjälpte inte.

Paniken, ledsamheten och den där extrema känslan av förtvivlan försvann inte.

Känslorna minskade inte ens.

Jag brukar alltid blunda när jag självskadar.

Då ser jag inte såren, utan känner bara hur smärtan inombords avtar och byts ut mot en fysisk smärta istället.

Denna gången öppnade jag ögonen och tittade ner på min arm.

Jag är glad att jag gjorde det. Att se hela min vänstra underarm fylld av smala blödande sår gjorde mig rädd.

Jag har aldrig någonsin skurit mig så mycket. Jag lyckades alltså aldrig fylla det där facket med endorfiner denna gången, som jag brukar. Rädslan stoppade mig innan jag hann bli "klar".

Jag tittade skräckslaget ner på min arm, tittade upp och mötte min egen blick i badrumsspegeln och undrar:

Hur mycket ska jag behöva skada mig själv för att lyckas tillfreddställa mitt egen självskadebehov? 

Jag insåg att jag inte klarade att vara själv, och spenderade därför den natten hos en vän.

Det kvittade vad jag än gjorde.

Jag kunde inte sova. Jag kunde knappt äta.

Tankarna flög runt i huvudet och jag försökte verkligen att stänga av,

men var gång jag rörde mig sprack en utav sårskorporna på min arm,

det bultade och sved, och jag påmindes om allting.

Den natten/morgonen spenderades sittandes i en soffa, röka, dricka energidricka och lyssna på musik med människor som jag faktiskt trivs med och kan vara mig själv.

Ute var det snöstorm, och jag kände igen mig i vädret.

Allt var kaos.

Folk säger alltid att allting blir lättare med tiden.

Att man går vidare. Eller åtminstone lär sig att leva med smärtan.

Jag tror inte riktigt på det.

Det där med att tiden läker alla sår tror jag inte heller riktigt på.

Men en sak vet jag...

Tiden hjälper en att förstå, lär en att fatta beslut, och inse vad man behöver och vill ha i sitt liv.

Det krävdes ett återfall, en ordentlig fylla, ett slagsmål, en dags bakfylla och några goda ord från mina vänner

- för att jag skulle förstå vad jag vill och inte vill.

Dagen efter denna satans fylla så träffade jag S och fick pratat ut med honom.

Det var inte enkelt, men vi kom fram till att ta det lugnt.

Det vill säga - vi träffas, men är inte tillsammans då vi båda är lite.. inte osäkra.. men.. gärna vill känna av hur det känns med varandras sällskap innan vi skulle bli tillsammans igen, om det nu känns rätt.

Det känns bra, faktiskt. Jag var väldigt obekväm med tanken att välja mellan att bli tillsammans igen

och "låtsas" som att ingenting hänt. 

Detta får bli en omstart!

Jag får dessutom mitt space, vilket jag kommer behöva nu när min gruppterapi kommer igång,

och jag har såååå mycket att ordna upp innan den 18de, de terapin drar igång.

Just nu sitter jag här utan pengar, vilket ger mig noll möjlighet att ta mig in till terapin som ligger i Malmö.

Jag har dessutom ingen möjlighet att kunna vara ute hos pappa som jag varit de senaste månaderna.

Så för tillfället bor jag hos mamma. Men det känns bra! Jag och mamma kommmer bra överens, än så länge haha! 

Jag har länge funderat på om jag skulle vara varannan vecka hos mina föräldrar igen.

Det hade passat mig jättebra tror jag! Men jag drar mig för att prata om det, då jag inte vet vad mina föräldrar tycker

och tänker om det, speciellt då jag inte har någon som helst inkomst och de blir mer eller mindre tvungna

till att försörja mig igen. ( även om de egentligen gjort det typ hela tiden)

Tror inte någon av oss hade tyckt om det, därför är det jätteviktigt för mig att få igång mitt försörjningsstöd igen. 

Det är en sak till som jag vill skriva om.. något som är väldigt jobbigt för mig.

Bara tanken på det är utmattande och ger mig en lätt panikkänsla.

Igår satt jag och S och pratade om mitt självskadebeteende.

Han är väldigt enkel att prata om detta med när det är lugnt mellan oss. 

Han var väldigt.. bekymrad över att jag skurit mig så mycket och visste inte riktigt hur han skulle hantera det - vilket jag inte blev förvånad över att höra då han inte är den första som inte vet vad de ska säga eller göra när det gäller mitt självskadebeteende.

Jag själv däremot tar det med en klackspark ungefär.. haha, nä inte riktigt kanske,

men det är ju normalt för mig!

Jag ser inget märkvärdigt i det hela, det är vanligt för mig

och jag tycker min kropp ser konstigare ut utan än med sår.

Från ingenstans kommer han med en deal. Han ville att jag skulle hålla mig clean fram tills hans födelsedag. ( 14 juli), och jag fick komma på något han skulle göra som han skulle hålla.

Hans del av det hela berättar jag inte om, då min blogg egentligen ska handla om endast mig, och jag ska hålla mig borta från att nämna andra.

Men det blir svårt i just detta.

Denna dealen slutade med pinky promise och en klump i magen.

Det jag vill komma till är att jag är rädd jag inte kan hålla mitt pinky promise...

Det är jättelång tid!

Jag har visserligen haft längre uppehåll.

Under mitt längsta uppehåll var jag 6 dagar ifrån att ha varit clean i ett helt år.

Men på senare tid har jag knappt kunnat hålla mig en månad!

Hur ska jag då klara 6 månader???

Jag har ju lovat, så jag måste hålla det.. Men för helvete.. varför lovar jag sånt?

Jag vet att det är bra för mig att lova, eftersom jag verkligen inte vill bryta löften,

men varför skulle jag lova en sådan sak?!

Självskadandet är som.. som medicin för mig eller något.

Jag mår bra av det! 

.. Jag gillar att vara en zebraflicka... även om det samtidigt är det värsta som någonsin hänt mig.