Hej! 

Jag har hållt mig ifrån att skriva, och med all rätt!

Det har varit en väldigt jobbig tid och har därför valt att inte skriva.. Dels för att vi har varit mitt uppe i alla känslor, vissa saker känns bäst att hålla för sig själv till en början, men också för att vi helt enkelt inte vetat vad som komma skall. 

Men nu kan jag börja berätta om det..
Jag får ta det från början..

Jag har haft epilepsi sedan barnsben och medicineras för detta. Pga medicineringen så får jag extra UL. Inga konstigheter och vi kände ingen oro alls utan var faktiskt bara glada över att ha fått möjligheten att se och höra bebis oftare!

Det är ju en dröm, speciellt när det är första barnet haha ( antar jag!)

Iallafall. 

Jag skulle till Malmö onsdagen den 16de september kl 11 för att göra en såkallad "fosterhjärtsundersökning". 
De gör en grundlig undersökning av barnets hjärta helt enkelt. 

Jag hade varit på en sådan undersökning tidigare men där kunde de inte fullfölja undersökningen eftersom bebis inte ville lägga sig så man kunde se allt. Tror vi höll på i nästan en timme innan vi gav upp.. Så det var bara till att boka en ny tid och prova igen! 

...Kom till Malmö KK i god tid men fick ändå sitta och vänta 20 minuter extra (alltså efter min tid). När jag blivit kallad fick jag lägga mig tillrätta och göra mig redo för ett UL, sen kom det in en överläkare och en student (antar jag) som skulle se hur själva undersökningen går till. 
Det är ingenting jag har problem med! 
Jag bad överläkaren att skriva ner kön på en lapp om hon kunde se, eftersom de tidigare UL visade samma kön men att de inte varit säkra på något av undersökningarna. Jäkla unge till att inte samarbeta, haha! 

När undersökningen var igång blev det tyst. Sådär jobbigt tyst. De pratade med varandra då och då, men jag låg mest bara där och ..existerade..
tittade på en skärm jag inte kunde tyda och de pratade med termer jag inte förstod..
kände att jag lika bra kunde gå - otroligt logiskt när det är vår bebis de kollar.. som ligger i MIN mage. 

Nej, men ni förstår hur jag menar… och det kändes som att en minut varade en evighet. 

När undersökningen var klar lämnade de rummet och jag fick klä på mig, sedan kommer överläkaren och studenten (?) tillbaka in i rummet. 

Någonting ser inte ut som det ska, och min värld stannar upp. Överläkaren pratar på men jag hör knappt vad hon säger, förstår ingenting och det piper i öronen. Tårarna börjar rinna nerför kinderna.. Vårt barn har hjärtfel, och jag bör överväga abort. Jag förstår inte. Allt har sett bra ut. Hjärtat att ju slagit som det ska? 

Inom loppet av två minuter har jag i princip fått dödsdomen för vårt barn. Jag har knappt 24 timmar på mig att ansöka om abort då jag var i vecka 22.
Jag får frågan om jag vill göra ett fostervattensprov vilket jag utan tvekan svarar ja på, och jag får en tid 15.15 samma dag.
Till sist får jag frågan om jag vill träffa en kurator, men det enda jag vill är att få ringa P. Jag är helt förstörd, och vill bara bort.

Jag hinner bara komma ut ur byggnaden sen vänder det sig i magen på mig och jag är nära på att kräka flera gånger. Jag hulkar och gråter hejdlöst när jag ringer upp min syster som skulle hämta mig utanför KK när jag var klar. Hon hörde direkt att något var fel och jag hann bara säga att jag var tvungen att stanna kvar på KK innan hon avbröt mig och sa att hon var påväg. Sen ringde jag P.

Han var hos mig innan min syster och han förstod ingenting. Han var arg och orolig.. och jag försökte komma ihåg allt överläkaren sagt och förklara för P, men allt var så överväldigande. När min syster kom var P tvungen att köra iväg för att meddela jobb vad som hänt och byta bil. Hans chef förstod allvaret och det var inga problem att P gick för dagen.
Precis innan P kör frågar han min syster om könet på vårt barn. Min syster är den enda som vetat vad UL visat för kön, och det är så vi ville ha det eftersom vi skulle ha en gender reveal.. men det var fram tills vi fick reda på att vårt barn eventuellt inte överlever.

Och där, utanför Malmö KK, får vi reda på att jag bär på en flicka. Vår lilla dotter.

 

Farmor Ninna

20 november 2020 23:07

Ja det var en jävla dag och jag är så glad att få skänka älsklingen inne i magen en liten heeling med tårarna som sprutade hejvilt!
Att höra era förtvivlade röster, P som skriker vad är det för kön i tfn(när ni får reda på det) och prata med er om att INTE ta bort bebis nu utan avvakta tills experter och tester visar VAD som är galet och OM det är galet!
Jag är oerhört tacksam just nu! Älskar er!❤️❤️

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej! Ja, ni är väl vana vid det här laget - att det oftast går väldigt lång tid mellan inläggen. MEN nu har jag en uppdatering att göra. Både angående oss som familj, men också om Elize.   1 oktober flyttade vi äntligen till en större lägen...

  Helt lost på dagarna.. som vanligt haha!  Läkaren ringde mig i torsdags och vi pratade länge angående för- och nackdelar med medicinerna under graviditet. Vi kom tillsammans fram till att det faktiskt är säkrast om jag fortsätter vara mediciner...

Hej! Nu var det ett bra tag sedan jag skrev. Dels på grund av att det inte finns tid till det, men mest för att det inte hänt så mycket angående Elize! Sjävklart händer det mycket på så sätt att hon utvecklas och växer både kroppsligt och mentalt...

  Sonden blev vi inte av med.. den fick följa med hem.  Det var inte helt enkelt att se till att Elize inte fick tag i den. Det ska gudarna veta! Det handlar alltså om en halv sekund sen har hon dragit ut den. Och det är egentligen ganska fanta...

  19 februari : Eget rum!                        Allt gick så snabbt. När vi kom till IMV så var de påväg att flytta Elize. Beslutet kom hastigt för personalen                         också. De ringde direkt när de fått reda på att vi skulle få...