Just nu tänker jag bara på framtiden och undrar hur mina provsvar ser ut..
Jag hoppas provsvaren är positiva för mig, annars kommer jag bli så, ursäkta, jäääävla ledsen.

För att alla ska förstå, så får jag ta allt från början, dock tar vi det kortfattat för att du inte ska tröttna på att läsa min blogg.

När jag gick i andra klass och hade kommit hem från skolan så mötte jag min far i hallen. Mina föräldrar bodde tillsammans då, och han skulle gå ut med vår fina schäfer, Ronja.
Jag sa till pappa att jag inte mådde bra, jag kände mig jättekonstig. Och han svarade att vi kunde fika lite när han kom tillbaka.

Jag gick in och satte mig på toaletten, jag visste ju inte vad de var med mig, om det var maginfluensa eller något, så jag ville vara på den säkra sidan.
Jag kände mig darrig..snurrig.. jag svettades och det kändes som kroppen domnade bort. Jag lutade mitt huvud emot den kalla toalettväggen, sen kommer jag inte ihåg mer.

När min far kom innanför ytterdörren så slogs dörren till toaletten upp. Han for in på toaletten och hittade mig liggandes på golvet med huvudet mellan toalettstolen och väggen.

Jag var rädd, skakig och jag grät. Jag fattade ju ingenting! Det gjorde ingen av oss!

När mamma kom hem på kvällen så åkte vi till akuten. När vi efter några timmars väntan kom in och jag skulle få träffa läkaren så hände samma sak igen.

Epilepsi. Jag hade epilepsi.  Jag visste inte vad de var, jag visste inte hur man fick det, och jag visste inte varför man fick anfallen, som de då kallas.

Tog tabletter för det, försökte avsluta medicineringen och fick anfall, Men i åttonde klass blev jag så kallat ”friskförklarad”.

I december förra året fick jag något liknande.. Jag visste inte om det var epilepsin, vanlig svimning eller om det hade med panikångest att göra, men vi berättade det för min läkare och fick tid för ett EEG. Under EEG-undersökningen så skulle jag sova, titta in i blinkande lampor, blunda, öppna ögonen och blunda igen.. Låter kanske inte så ansträngande för er, men jag fick inte lov att sova på 24 timmar, så eftersom jag skulle vara där vid 8.15 så vart jag tvungen att gå upp 8.00 dagen innan.. och tro mig.. det var inte skoj..

Så nu.. väntar jag på att jag får svar från mitt sömn-EEG...
Visar det epilepsi så kan jag glömma övningskörningen som jag tänkt börja med..
Nu kanske ni förstår min oro.

Ta hand om er, nu ska jag sova, natti !!

Fjärilar.. fjärilar, fjärilar, fjärilar.. UNDERBARA FINA FJÄRILAR!
Jag har alltid tyckt fjärilar är fina.. Har alltid stannat till eller pausat i det jag gjort för att titta på en fjäril som fridfullt flyger runt, jagar varandra, eller landar på en stor blomma. Jag har alltid gjort så, enda sedan jag var liten.
När jag och min lillasyster var små så sprang vi runt med håvar bakom stugan vi hade i Småland, för att fånga fjärilar, fånga en i händerna och känna de mjuka ivriga vingarna emot handflatorna. Jag vet att man inte ska göra så.. men åh.. bara tanken gör mig varm..
 

Som sagt, min kärlek till fjärilar har funnits sedan barnsben, men de var först i oktober 2012 som fjärilarna blev viktiga för mig, och nu har jag:
-en stor tavla med en stor fjäril i mitten av den, stående på golvet som jag själv gjort (skryter)
en fjärilstattoo på insidan av höger underarm
fjärilsvingar som man kan ha på ryggen, dock har det bara hänt en gång, och då sprang jag runt i lägenheten med dem, sen satte jag upp dem ovanför min säng vid huvudänden. 

och sist men inte minst har jag fått väggdekorationer av mamma som hon köpt på IKEA. 
Det är olika fjärilar, 33 st. Och i fredags hade jag fullt upp med att dekorera en av mina väggar med fjärilar i olika storlekar och färger, underbart fint blev det! :D


Tro inte att jag är till 100 % återhämtad och frisk från självskadandet och alla dumma monster som gömmer sig där inne i huvudet och pratar dumt till mig, absolut inte.
Men jag får mer hjälp nu, och istället för att skära mig, som jag då sysslat med, så försöker jag finna andra utvägar, andra handlingar, så att jag kommer bort från mitt dåliga mående.


Nobody’s home av Avril Lavigne är en av de låtarna som jag känner igen mig i.. Jag känner igen mig i den låten för att jag kände så var dag innan. De dagarna finns kvar än idag, även om de numera är få och med en hyfsat lång tid mellan.

Spegelen av Panda da Panda passar in sjukt mycket på mitt liv. Hur det var då och hur det är nu.

Det är gaaaaaanska sjukt hur låttexter kan passa så extremt bra in på olika situationer i livet.. Hur de beskriver exakt hur man mår, hur man känner, vad man tänker och vad man bör göra.

Just nu sitter jag och lyssnar på your guardian angel av the red jumpsuit apparatus, och tänker på min fina pojkvän.. Imorgon är det 9 månader sedan han stod mitt emot mig på en brygga, gav mig den största röda rosen jag någonsin sett och sa ”vill du bli min?”.

Det känns som vi har varit tillsammans så otroligt länge.. samtidigt som det känns som att det inte var så längesen vi hade 6 månader och jag köpte ringar till oss.

Tiden går fort när man har roligt, som man brukar säga, och visst har är det roligt!!
Men jag ska inte ljuga och säga att det inte funnits stunder då båda han och jag tvivlat på om vi verkligen är rätt för varandra.
Men det har löst sig bra och jag känner mig trygg och bekväm i förhållandet!
Och nu menar jag bekväm som ” trygg,avslappnad” och inte på något annat sätt!!

De finns så mycket som är bra med min pojkvän och värt att nämna!
han är sig själv, han kan busa men också mysa.
Han kan få mig glad när jag aldrig trott att jag någonsin skulle kunna få fram ett leende, inte ens ett falskt.
Han kan vara hur oseriös som helst, men också ta mig på fullaste allvar.

Men de bästa med honom är att han accepterar mig PRECIS som jag är!
Det är han som legat och hållt om mig när jag haft sån panikångest att jag skakat.
Det är han som torkat min tårar och smetat ut min mascara ännu mer när allt känts hopplöst.
Det är han som försöker förstå och hjälpa mig, oavsett vad det är, även om det är svårt för honom att förstå och inte vet vad han ska säga eller göra.

När jag skriver detta, så faller tårar nerför mina kinder.. inte för att jag är ledsen, utan för att jag är lycklig över att ha min pojkvän i mitt liv <3