... Vem ringer man..
När ångesten står en upp i halsen.. När man tvingar sig själv att pressa bort tårarna och ta fem djupa andetag för att sedan vara nära att kräka och sen börjar man om igen...
När hela kroppen gör så ont att man bara vill skrika rakt ut..
Och klockan är tre på natten.

Jo.. Svaret är - det finns ingen.
Man ringer inte någon.
Jag klarar inte det.
Jag ringer inte..
För jag vill inte väcka någon som faktiskt kan sova.
Jag ringer inte..
För man vill inte bli väckt mitt i natten av ett samtal där personen som ringer gråter en i örat
och gång på gång påstår sig ge upp. Jag kan inte.
Jag kan inte utsätta någon jag bryr mig om för något sådant.

Men det är inte bara det..
Jag är rädd.
Jag är rädd för att personen jag ringer inte kommer svara.
Jag är också rädd för reaktionen som personen kan få om den nu skulle svara.
Jag är rädd för att visa hur mörkt det faktiskt är här.. I min verklighet.

Jag vill inte vara såhär. Må såhär. Känna såhär. Men det bara är så.
Jag kan inte trycka bort känslorna. Jag kan inte förneka dom.
De finns här, och ikväll är det inte bara ett kort besök.
De är här för att stanna.

Jag ångrar att jag inte fick med varken ångestdämpande eller sömntabletter.
De kanske hade hjälpt mig.
Så hur gör jag nu?


Det känns som att jag svikit mig själv.. Men också andra.
Det känns som att jag är för mycket, hela tiden, och blir för jobbig att hantera.

Jag försöker hålla det inom mig,
jag lovar!
Men ibland blir det så mycket för mig att jag brister, och känslor
flyger ur mig.
Jag gör mitt bästa för att stoppa undan allt det där kaotiska,
låsa in det och kasta nyckeln, men jag kan inte.
Alla känslor får inte plats i mitt inre.

Det är inte meningen att kräka av mig på mina närmsta..
Men ibland blir det bara så...
Och jag ber om ursäkt för det.
Det är därför... Därför ringer jag inte till någon tre på natten.