1 maj! Nu kommer sommaren! Eller?

Det är sol idag, men visst känner man ingen större skillnad alls?!

Möjligtvis lite huvudvärk efter gårdagens partaj, men inte mer än så haha.

Igår kom jag att tänka på gamla tider...

Tiden då jag hade slitna sönderskurna jeans.. Lila hår.. Panda-sminkning och platåskor.

Nu snackar vi 3-5 år sedan. Jag saknar det!

Inte bara stilen jag hade.. Utan tiden!

Livet! Känslorna! Vännerna! Hoppet!

Visst var jag lika sönder i själen och på armarna som mina mörka jeans..

Men jag mådde ändå på något sätt bra.

Jag hade inte den här känslan av att jag var lämnad och ensam.

För jag visste att jag hade mina vänner. Och jag kände mig omtyckt för den jag var.

Det var ingen av mina vänner som dömde mig för att jag såg ut som jag gjorde..

De tyckte om mig och jag skulle själv kalla mig lite.. Populär.

Jag hade vänner att umgås med var dag. Jag hade fullt upp och blev överöst med kramar var dag.

Visserligen var jag en sådan person som inte hälsade genom att skaka hand. Jag kramades.

Och det blev väl min grej helt enkelt. En liten Kramgo alternativare som fanns för allt och alla.

Nu kanske ni tänker:

" men om du skar dig men var lycklig.. Då gjorde du ju det för uppmärksamheten?!"

Nej mina vänner..Så var det inte,

det var mycket PÅ GRUND AV att jag skadade mig som jag var "lycklig".

Jag var pumpad med endorfiner!

Endorfiner är kroppens eget morfin kan man säga, och de skapas när man

tex som jag gjorde - skar mig.

Det är ett farligt beteende, för det är på ett sätt beroendeframkallande.

Man märker ju att man mår bättre när man gör det.. Problemet är att begäret av att skada sig blir

större, och man måste göra det mer och mer

för att "fylla facket" med endorfiner för att det ska göra nytta.

Att skada sig själv är som att ta droger. Som att röka på.

Ni provar och gillar känslan. Efter ett tag vänjer sig kroppen vid mängden ni röker..

Och då behöver ni mer för att få tillbaka den där sköna känslan som ni tyckte om så mycket.

Tillslut känns det som att det kvittar hur mycket ni röker på - ni får inte den där härliga känslan längre...

Då provar ni tyngre droger..

Och det är där jag, som självskadar, skär djupare och djupare, mer och mer...

Tillslut... Ja... Det kan ni räkna ut själv.

Jag är glad att jag inte hamnat där... Jag har aldrig behövt besöka sjukhus..

Jag har aldrig förlorat medvetandet.. Det har varit nära dock.

Jag skar mig... Massor.. Och plötsligt kändes det som att det inte ville sluta blöda.

Två gånger har jag blivit omhändertagen av andra, iallafall som jag kommer ihåg.

Första gången fick jag hjälp av en kompis inne på bibliotekets toalett, en annan gång blev jag inkastad i en bil och ihoptejpad av en tjejkompis mamma.. Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv.

Att se besvikelsen, men framförallt oron i mammans ögon påverkade mig så mycket att

jag resten av den tiden i bilen inte kunde titta henne i ögonen. Det gick inte.

Så.. Jag var väl inte lycklig. Det bara kändes så.

Tack

för att ni är med mig på min

resa & kamp mot ett 

liv fritt från

självskadning.

 Puss på er.