Heeey butterflies! 

Jag har kommit in på en distansutbildning!
Rädslan för "skolbänken" och allt vad det innebär finns fortfarande kvar. Jag känner av det, och paniken som jag förr bokstavligen talat led av fick jag känna av igår. 
Jag har i flera år burit på känslan av att jag inte duger. Att jag varken är tillräckligt smart eller självdiciplinerad för att klara av något så pass stort och att jag aldrig kunnat slutföra sådant som jag börjat med. Jag går all in i början men mitt psyke har inte pallat hela vägen vilket resulterat i att allt jag gjort blir "halvdant". 

Denna känslan - eller rättare sagt paniken - kände jag av igår. Let me tell you! 

Jag fick mejl med mina inloggningsuppgifter för att ha tillgång till schema osv, laddade ner appar jag kommer behöva och försökte logga in.. men det gick inte. stod att jag hade fel användarnamn eller lösenord. Provade flertalet gånger med samma skitta resultat. Började få panik men tog mig samman ganska snabbt. Jag kunde ju bara prova via datorn när jag kom hem? Om det inte fungerade där heller fick jag helt enkelt bara gå till skolan idag istället och be dom om hjälp.
Jag märkte ju att tankarna gick in i gamla mönster men skakade av mig dom och intalade mig själv att jag inte kunde göra någonting åt det där just nu eftersom jag inte var hemma. Så.. jag hoppade istället till nästa punkt på min "to do-list" för dagen. RINGA CSN. 

Letar upp rätt nummer och fick därefter sitta i kö i typ en halvtimme innan jag kom fram. IALLAFALL! Jag fick den hjälp jag behövde och kunde stryka den punkten. Sen bar det iväg hemmåt. 

...Sätter mig vid datorn, knäpper en redbull och kan äntligen logga in på VKlass. Yaaaay! 

Fast den där Yaaay-känslan försvann fortare än kvickt kan jag lova. 

Gick in och kollade mitt schema.. "inlämningsuppgift - 26 augusti 23.55" 

... Helvete!!! Hur fan skulle jag hinna detta?? Paniken rusar i kroppen, yrseln kommer tillbaka och jag känner hur tårarna trycker på. Vilken jävla start... Jag börjar alltså skolan med att faila. Faaaaantastiskt bra jobbat Johanna.
Inte alls likt dig... eller? 

Sätter mig med uppgiften, trycker fram ett nytt word-dokument, slår upp kursboken och... blir totalt jävla handlingsförlamand. 

DET är mitt problem mina vänner... När jag blir stressad.. drabbas av panik... fylls med känslann av att jag inte kommer klara någonting.. då lägger mitt system av. Jag funkar inte. Jag försökte och försökte, men det blev inte bra. Kom inte igång. Förstod inte uppgiften. Förstod inte vad jag läste i boken. Jag blev totalt nollad. 

Men... Lite mer än en timme innan uppgiften skulle vara inskickad gick jag ut med Ina.. efter att ha skrivit klart och lämnat in uppgiften!!! I did it! 

Jag hade inte ens en halv dag på mig att skriva den där inlämningsuppgiften, men jag kom ur min bubbla, gjorde mitt bästa och skickade in den I TID!! 

Idag har jag än så länge bara tagit det lugnt, men ska snart sätta mig och försöka få rätt på alla datum och tider så att jag inte missar någonting eller får ännu en sån här kväll. Jag vet om att jag måste lära mig att planera. Jag måste få struktur och rutiner i min vardag.. utan detta fungerar jag inte som människa. Men det är svårt att leva så när man inte gjort det på många många år.. Jag tror att 4 månader under 2016 var senaste perioden jag levde med någorlunda rutiner.. jobb 8-17, gå med hunden, äta, kolla tv, duscha, sova - sen började det om igen.. typ så! men asså.. det är TRE år sedan. De där tre åren efter det har varit raka motsatsen mot vad rutiner och struktur innebär. Och även under den perioden då jag levde med en såkallad "normal" vardag så var mitt liv katastrof.  Jag inser mer och mer hur kaotiskt mitt liv har varit haha!!

..Så att leva som en normal människa kommer att ta tid. Det vet jag!

På grund av allt som hänt i mitt privatliv, specifikt det senaste året, så har jag blivit skadad. Jag har blivit skadad på många sätt och det kommer ta tid innan jag är någorlunda bra igen. Just nu är det tufft, för det är så mycket på gång..så mycket att jobba med.. men jag ska ta mig upp igen. Jag ska klara detta. Jag vill ingenting annat än leva ett normalt liv och då måste jag kämpa för det också. 

Är det någonting jag lärt mig så är det att ingenting kommer serverat på ett silverfat. Man får jobba för det man vill ha och behöver för att må bra. Nu har jag turen att ha extremt fina människor i mitt liv som stöttar mig otroligt mycket och hjälper mig när det behövs.. men mitt liv kan bara jag själv leva.

Så bort med alla energitjuvar! Sluta tillåta mig själv att drunkna i sådant jag inte kan påverka! Bearbeta sådant jag tycker är jobbigt - i min takt! Fokusera på sådant som kommer göra gott för mig och min framtid!

Jag väljer helt enkelt att leva mitt bästa liv!

En dag i taget, små steg framåt.

Jag kommer fixa detta, just wait and see! 

Btw.. Tack för att du läste, ha det bäst! 

Hey butterflies!
Förlåt.. men livet kom emellan och jag har helt enkelt inte kunnat skriva, men nu.. NU jävlar!
Livet det senaste månaderna har varit en berg- och dalbana. För två månader sedan var jag i så dåligt skick. Visste varken ut eller in. Jag har levt mitt liv på inget annat än ett destruktivt sätt vilket också ledde till att jag självskadade. Detta ser jag dock inte som ett bakslag eller ett steg tillbaka i min kamp mot ett självskadefritt liv. Snarare tvärtom. Jag insåg där och då, att det inte längre hjälper att självskada. Det lugnade inte mig. Jag kände inte tilfredställelse som jag gjort förr. Jag kände faktiskt ingenting. Så.. att skada mig gjorde absolut ingen skillnad. Det är därför väldigt svårt för mig att inte tänka att jag varit självskadefri i 3 år. Jag skulle haft tre år nu den 17 augusti. Det känns som jag ljuger för mig själv när jag tänker att jag vart clean i tre år. För det har jag ju inte! Men oavsett vad så har jag kommit LÅNGT i min process. Jag känner ingen längtan efter att skära mig längre. Men..suget efter endorfinkicken kommer jag nog aldrig ifrån. Den känslan är underbar. Ett beroende är ett beroende och alla som på något sätt utsatt sin kropp för någon slags kick håller högst troligt med mig.

Nog om detta! Vidare till nästa ämne - bok!
Jag skriver på självbiografin igen! Den ska ges ut och jag vet att jag kan. Skriva är något jag älskar och att berätta om mitt eget liv är ju ingenting som är omöjligt. Det är jobbigt emellanåt - men när jag skrivit så känns det bra igen. Jag gör inte detta enbart för min egen skull. Jag gör det för andra också. Mina erfarenheter kanske kan hjälpa någon annan. Att få hjälpa andra - om så bara en person - känns helt fantastiskt!
Just nu skriver jag ett viktigt kapitel.. kapitlet om Ina. Jag fick kontakt med hennes första ägare för ett bra tag sedan, och detta skriver jag om nu! Känns helt otroligt att jag haft henne i snart 3,5 år! Tiden går så fort...

Nej, inte avslöja för mycket nu!!
Avslutar här. Sitter i bil med pojkvännen och börjar känna mig lite för osocial... stackaren ska göra nästan 50 mil och här sitter jag och skriver..
men han är bra. Så så så himla bra! Stöttar mig till tusen, tror på mig och ställer upp även om jag inte behöver. Han är perfekt för mig. Aldrig känt mig så respekterad, älskad, accepterad, trygg och supportad.
Människan har inte sagt ett ord till mig sen jag började skriva detta inlägget. Han tycker det är bra att jag skriver och har flera gånger sagt att han längtar tills boken är klar så han får läsa.. haha, så fin! Jag är lyckligt lottad. Han är en riktig 10/10 - på alla vis!!
Berättar mer om honom en annan gång. För NU ska jag avrunda och gå tillbaka till att vara i nu:et. Det är viktigt att ta vara på den tid man får med sina nära och kära.

Stor kram till er! Byyyye... for now