Det är sjukt att mina tankar.. Mina känslor.. Mitt beteende och mitt mående kunde styras av en så liten obetydelsefull  sak som rakblad. Men den är ju inte så obetydelsefull som man tror. Eller rättare sagt, VILL tro. 

 

På något sätt så är alla, både tjejer och killar, män och kvinnor, beroende av detta lilla föremål.  

Raka sig, vässa pennor, skära tapeter, göra linor (knark).. Eller som i mitt fall, och tyvärr många andras.. Skada sig själv. 

 

Nu.. När jag är fri från självskadning.. Och tänker efter.. Så är de så jävla sjukt! 

Jag såg självskadning som healing. Det var det enda som verkligen hjälpte mig då. 

Jag pratade med folk om mitt mående.. Men de var så svårt för mina närmsta att förstå hur jag verkligen mådde.. Och det är antagligen därför deras själv aldrig räckte till helt, även om jag verkligen uppskattade deras hjälp. 

 

Idag har jag varit självskadefri i 9 månader och 18 dagar, och jag mår faktiskt ganska bra. 

Jag tänker fortfarande på det här med att skada mig. Det gör jag var dag. Att jag känner att jag saknar, vill och behöver det. Men det har aldrig gått så långt så att jag tänkt att jag ska göra det.  Och det är så otroligt skönt! 

 

Jag tror det beror på att jag tänker på framtiden. Och på konsekvenserna. 

Jag vet att självskadningen bara hjälper en kort stund. Sen blir det jobbigt att jag får ärr. Och anledningen att jag tycker ärren är jobbiga är inte för att jag skäms, absolut inte! Och jag har inte svårt att berätta för folk varför jag har ärr på armarna. 

 

Det som känns jobbigt är att min pojkvän blir så extremt ledsen över det.. Och för att jag kanske kommer bli tvungen att berätta för mina framtida barn vad jag har sysslat med.. För jag kommer inte kunna ljuga för dom.  Aldrig. 

 

Jag är så glad att jag är fri från rakbladen, och nu hoppas jag bara på att få tillbaka koncentrationsförmågan så att jag kan ta studenten nästa år och känna mig stolt över att jag klarat mig hyfsat bra, trots allt.