ojojoj!
Klä julgranen.. Baka.. Titta på julfilmer.. Äta julskinka, pepparkakor, lussebullar.. dricka julmust.. Inte många fel där va?

Här hemma har det det varit mycket aktivitet under december!

- lussebullar

- snickers

- bounty

- saffransskorpor

Jag har inte bakat en enda gång, det gjorde mamma.  men jag gav mig på något jag aldrig gjort förut.. SENAP!

Visst var det jobbigt, tårarna rann - men resultatet är jag så himla nöjd med!

Julgranen blev mitt och lillasysters projekt och det är precis så jag vill det ska vara.
En tradition.. Syskonen klär granen.. det blir bäst då!  

Ser verkligen fram emot julafton! En vecka kvar!! 
Denna julen firas med pappa och det blir jag, pojkvännen, lillasyster, hennes pojkvän och min lilla Ina som åker iväg. Jag längtar!

 Sen är det inte många dagar kvar till nyårsafton och 2018! 

... ja.. så...vad vill jag uppleva och lyckas med nästa år?

Det blir ju nästan som en bucketlist.

Bocka av en punkt efter en annan tills man är klar eller året är slut.

Min bucketlist för detta året klarade jag inte av att fullfölja men när jag ser tillbaka på allt som hände detta år så känner jag inte någon ångest över att jag inte bockat av allting än. Känner snarare att det är fullt förståeligt.

Ångest.

Oro.

Osäkerhet.

Sorg.

Förlust.

Hjälplöshet.

Ja.. 2017 har inte varit ett jättebra år.

Men om fokus istället ligger på sådant som varit bra och gjort mig lycklig.. Ja, då har året inte vart rent förjävligt trots allt.

Under 2018 är där en del mål jag vill nå. Här är några av dom:

- Fortsatt självskadefri.

Att hamna i den skiten igen är något som skrämmer mig och jag vill aldrig hamna där igen.

Idag har jag varit självskadefri i 1  år och 4 månader.

- Börja jobba

Jag vill hitta ett jobb som jag trivs med, där arbetsgivaren förstår min ångestproblematik och pushar mig i min takt istället för att köra över mig.

- Fimpa ciggen

Jag vill bli rökfri. Jag vill verkligen sluta, men rökningen har blivit "terapi" och jag måste bryta mitt mönster.

- Få tillbaka glöden

Av alla dessa punkten är det denna jag vill nå allra mest. Som jag drömmer om och suktar efter.

Jag saknar den jag var  innan. Glad, öppen, positiv.
jag vill ha tillbaka känslan av lycka.

Jag har varit en olycklig person som ibland känner av lyckan.. Som kan skratta men inte känner glädjen.

Jag vill inte ha det så. Jag vill vara en glad jävel, som gråter ibland men oftast på grund av lycka.

Visst låter det bra?   

Vad vill ni uppleva, göra och uppnå 2018?
Let me know!  

Jag har alltid velat göra skillnad.

Hur, när, var och för vem har egentligen ingen betydelse.
Drömmen är att göra livet lättare och vara ett stöd för de som behöver det.

Jag har alltid trott att jag - som inte är ett dugg känd, inte heller speciellt populär eller känner mycket folk - inte har en chans att få göra någon skillnad.. men trots detta valde jag att börja skriva en bok.

Jag vill ge ut en bok som inte bara hjälper mig bearbeta vad jag varit med om.

Jag vill skriva en bok som andra kan känna igen sig i.

En bok som får andra att förstå mig.

En bok som får andra att inse att de inte är ensamma.

En bok som får andra att känna hopp - hur mörkt det än är när det är som värst.

En bok som får andra att kämpa. För sin egen skull!

Men jag kunde inte nöja mig där.. Jag ville göra mer.

Jag satt och tänkte på vad jag kunde göra..

Hur kunde jag sprida hopp, kärlek, budskap och trygghet utan utbildning eller arbetslivserfarenhet?

Jo.. Sprida min historia på de sätt jag kan! Visa mitt engagemang och min starka vilja till att göra skillnad.

Hade jag tur så skulle någon lägga märke till mig.

Inte bara en.. utan två personer gjorde just detta!
Den ena är med i en förening och den andra hade igång ett projekt. Båda med ett starkt fokus på psykisk hälsa och ohälsa. 

Jag fick frågan om jag kan tänka mig att föreläsa nästa år, och mitt hjärta slog ett (eller tre?!) extra slag. Jag blev så varm inombords.

JA! JA! JA!

Är 2018 mitt år?

Ska jag få lov att göra skillnad?
Kommer jag få chansen att berätta min historia i form av att föreläsa?

Jag ser framför mig hur lilla jag står i en aula.. varenda plats är upptagen, och alla tittar på mig.

Det hade varit så coolt!

Vi får hålla tummarna att detta går vägen.

Ingenting är "skrivet i sten" och det kan gå hur som helst.
Men man kan ju alltid få önska!

Hur vill du göra skillnad?

Stor kram från mig  

hej igen... Ja.. Idag var det dags.

9.30 blev vi inkallade av sköterskan och fick gå in i ett rum där Ina skulle bli undersökt.
De ville kolla om hon hade noskvalster - men först fick hon en godis, såklart!

Ina var superduktig och hoppade upp på undersökningsbordet men fick hoppa ner igen då bordet inte gick att hissa upp..

Så in i ett annat rum och väl där blev Inas öron, nos och mun noga undersökt. Veterinären lyssnade även på Inas hjärta och lungor.

Veterinären berättade att hon inte kunde varken se eller känna något men att det lät lite konstigt, så de ville röntga för att förhoppningsvis få svar på vad som är fel med mitt lilla hjärtegryn..

Veterinären går iväg för att prata med en sköterska som då ska förbereda inför att röntga.. då får Ina ännu ett "anfall" och kämpar för att få luft.
( vet  inte vad jag ska kalla det.. det kommer som ett brev på posten och det ser fruktansvärt ut så vi får väl kalla det anfall)

Som tur är hörde veterinären det även om hon inte var i rummet och då var det ingen tvekan om saken - INA SKULLE RÖNTGAS!

Under tiden som sköterskan förberedde  så fick jag berätta för veterinären när Inas problematik började och hur de senaste dagarna sett ut.

Jag fick frågan om jag ville följa med in och hålla Ina när hon skulle röntgas, men jag kände att det var bäst om sköterskan och veterinären gjorde detta så jag fick snällt - men väldigt otåligt - vänta.

Efter mer än 30 minuter kom de tillbaka och Ina blev superglad när hon såg mig! Och jag  minst lika glad att se henne!

Tyvärr kommer veterinären med dåliga nyheter... De kunde inte se någonting på röntgenbilderna som skulle vara ett problem för Inas andning.. Detta betyder att jag blir tvungen att åka in till Malmö djursjukhus där de ska gå in med kamera (via munnen tror jag) och kolla om någonting sitter fast i övre delen av halsen eller i mun/nos då det inte går att få bra röntgenbilder på just detta området.. Veterinären anser att jag borde få Ina kollad så fort som möjligt - helst imorgon och säger till mig att ringa Malmö såfort vi var färdiga.

Men det slutar inte där...

Veterinären hade nämligen sett något annat på röntgenbilderna som inte såg så bra ut..  och hon tror att Ina har fått i sig en nål. EN NÅL?!! ( röntgenbild längst ner i inlägget)

Den första tanken som attackerade mitt huvud var: Ina kommer dö.

Min andra tanke var: Hur fan kan hon ha fått i sig en nål? Ina är ingen hund som äter allt i hennes väg. Så HUR har detta gått till?

Jag blir arg... Det är säkert någon jävla idiot som lagt ut mat med en nål i... Det har man ju blivit varnad för..

Så nu är det stenkoll på mitt lilla liv, och ser vi inte att nålen kommit ut den naturliga vägen så blir det återbesök och nya röntgenbilder nästa vecka.
Vad som händer om den är kvar då... ja.. det vill jag knappt tänka på, men jag antar att hon hamnar på operationsbordet...

2655 kronor kostade detta kalaset.. och jag fasar för vad slutsumman blir. Men jag gör vad som.. jag vill bara att Ina ska bli bra igen! En munkorg ska inhandlas snarast möjligt, det är en sak som är säkert!

Jag ringde Malmö så fort jag kom hem och fick svaret att de ville ha en remiss från veterinären för att veta exakt vad som skulle göras. Dels för att vara förberedda  men också för att de inte skulle missa någonting. Så det var bara till att traska ner till veterinären igen och be dom skicka en remiss vilket dom självklart gjorde!

Så... nu sitter jag bara och väntar.. På ett samtal och en nål i bajspåsen..

Jag hoppas att jag kan se tillbaka på december 2017 och inte få tårar i ögonen.

Jag vill ha ett leende på läpparna, kunna titta på min bästa kompis och säga "Detta klarade vi galant"

Tack för din tid och håll tummarna för oss.
Vi behöver det

Denna veckan har inte varit rolig alls.. och den har tyvärr bara börjat.
Igår gjorde jag att tappert försök att sluta röka tvärt men det var totalt omöjligt... Stod inte ut med varken smärtan i lungorna eller mitt jävla humör. Satte en maxgräns på 4 cigg per dag.. Det har jag inte lyckats hålla. Speciellt inte idag.

Det började igår/inatt.

Ina fick problem att andas och gjorde inåtvända dragningar (låter som en blandning mellan hyperventilationer och snarkningar). Jag vaknade till några gånger under natten med en orolig hund i sovrummet som ville ha närhet. Låg och klappade henne tills hon lugnat ner sig.. sen somnade vi.. sen samma visa igen.
Ni kan ju själv räkna ut hur trött jag var imorse.. Och Inas tillstånd hade inte gått över - snarare blivit värre.

Under vår promenad fick vi stanna flera gånger för att hon fick dåligt med luft och började med inåtvända dragningar.

Efter att ha pratat med min pappa och en närstående så blev jag nästan helt säker på att det Ina fått är noskvalster - men valde att gå ner till veterinären och prata med dom.

Den unga kvinnan jag fick prata med sa att det mycket väl kan vara noskvalster då Ina har symptomen, men eftersom hennes andning blir så påverkad så är det bäst att kolla så det inte finns några andra fysiska hinder för henne. Tex att någonting fastnat när hon ätit.

Så imorgon är det ett veterinärbesök som väntar för vår del, och förhoppningsvis går det lika bra som de andra gångerna. Jag har en duktig hund - och är så stolt över henne.

Det är helt otroligt hur fäst man blir.
Ina är min bästa kompis, mitt barn, min livvakt och förälder på en och samma gång.

Hon tar hand om mig precis lika mycket som jag tar hand om henne.

Hon slickar bort mina tårar när jag är ledsen, skyddar mig när vi är ute på kvällarna.

Hon får mig att skratta till nääääästan alla hennes knasigheter hon har för sig, och hon har verkligen fångat mitt hjärta.

Jag vet att hon en dag kommer krossa mitt hjärta.. men det gör ingenting.

Det vi har nu kan ingen annan ge  mig, och jag värdesätter vår tid högt.

Så även om Ina har blivit bättre nu under dagen - och får andningsvårigheter alltmer sällan - så kommer vi fprtfarande gå till veterinären imorgon. Kosta vad det kosta vill. Ina är värd att vara frisk och må bra.

Får vi positiva besked så blir det en promenad i skogen för vår del - oavsett väder.

Man måste ju fira på något sätt, och jag kommer inte på något som Ina tycker om mer än att promenera i skogen.

Nu byter jag samtalsämne. Ni som bara klicka in pga rubriken kan sluta läsa nu! 

Julen... Den är nära nu!

Nästa söndag är det julafton.. och jag har så mycket jag vill hinna med innan dess.

Jag skulle gärna vilja ha pengar men har inte kunnat ansöka än, och ju fler dagar som går desto mer stressad känner jag mig. Vill ha dom innan jul så att jag kan färga om mitt hår.
Hade gärna velat se lite mer ordentilg ut på huvudet, och ska dessutom testa en färg jag aldrig haft tidigare så förväntningarna blir högre hela tiden och jag blir bara mer taggad för var dag som går.

Vill dessutom kunna börja betala av de skulder jag har till mina föräldrar.

Utan mina föräldrar  hade jag tex inte haft en fungerande telefon.

Vill ha ryggen fri och då också vara skuldfri.. men med knappt 4000kr i månaden kommer man inte långt. Jag har räkningar som måste betalas - och som tur är kan mina föräldrar vänta. De ser hellre att jag har en skuld till dom än en skuld hos kronofogden.

Mångas största rädsla är nog att dö.. En av mina största rädslor är att hamna hos kronofogden. FYFAN!

Hamnar jag hos kronofogden så har jag misslyckats - big time.

Det är nog det enda jag alltid alltid alltid haft som gräns..

Det är skitsamma om jag inte äter middag var dag.

Det är skitsamma om jag äter nudlar flera dagar i veckan.

Jag bryr mig inte om jag inte kan handla deodorant.

Jag skiter i att mina kläder är sönder och inte kan köpa nya.

Jag hade kunnat leva värre än skit...sålänge jag INTE hamnar hos kronofogden!

.. Och än har jag lyckats!

Nä. Fullt fokus på morgondagen, så ses vi snart igen. 

Hoppas ni fått lite julkänsla för snart är det dags! 

Stor kram från mig och Ina