IMV = Intermediärvård. 

IMV är en sådan plats där man som förälder inte riktigt vet vad man ska göra.. eller ja. så kände vi i början iallafall. 

Vi var nyblivna föräldrar till ett hjärtsjukt barn. Hon låg där av en anledning.. men vi kunde verkligen inte se några tecken alls på att hon var sjuk. Hon betedde sig som ett helt vanligt, friskt barn. 
Då bortser man ju såklart ifrån sond, elektroderna på hennes kropp, skärmar och maskiner som stod vid hennes kuvös. 

Att se vår dotter där kändes inte speciellt hemskt. 
Jag var ju såklart otroligt nervös och tyckte tanken på operation var otroligt skrämmande. Vi hade dessutom inte fått något datum. Det enda vi visste var att operationen kunde ske mellan dag 4 och dag 14 efter födsel, men att det var vanligast att operera när barnet är en vecka gammal. 
Vår dotter låg på IMV från den 14de till den 17de januari. 

Jag har skrivit punkter för var dag vi varit på sjukhus, och nu i efterhand är det svårt att komma ihåg allt. 
Så.. vissa dagar är "kortare", men ha i åtanke att det varit som det varit.

15 januari:
På morgonen röntgade de vår dotters lungor, och på eftermiddagen fick vi träffa kardiologen som gick igenom planering inför operationen. Hur OP kommer se ut och vad som sker innan och efteråt.

16 januari:

P har vår dotter i famnen för första gången. Jag såg i hans ögon hur allting förändrades för honom. 
Han var så nervös över att hålla i henne då hon är så liten. Men när han väl fick ha henne nära tog det emot att släppa taget igen.

17 januari:
Röntgen såg bra ut och lungorna låter bra. 
Hon får 45ml i sonden, var tredje timme.

Idag fick vi första bilden på henne där hon ler.

På eftermiddagen fick vi träffa narkosläkaren och från ingenstans blir vi flyttade till eget rum!

På kvällen tar de ut slangen ur naveln. Det är en typ av infart, som de senare bestämde sig för att ta bort då den inte behövdes.

Att bli flyttad till eget rum innebär att man tar hand om sitt barn i princip helt själv. 
Det kommer in personal dom tittar till barnet och - i vårt fall - ger mediciner. 
Hos oss kom de var tredje timme. Dels för mediciner men också för att det var dags för sondmatning.

18 januari:

I samband med flytt till eget rum fick vår dotter en annan typ av elektroder som var kopplade till en dosa istället för en stor maskin. Detta är för att underlätta för oss så att man inte är "fast" på rummet. 
Dessa fick de byta bort och sätta tillbaka den sorten hon hade innan, för jisses vilka utslag hon fick.. stackaren. 

Nytt UL på hjärtat och sen fick vi finbesök av kurator och psykolog som presenterade sig, innan kardiologen och kirurgen kom och berättade att det var dags för OP dagen efter. 

Jag fick en enorm klump i magen.. De skulle hämta vår dotter 08, och det var bara en förälder som får sova i rummet. Den andra föräldern skulle sova på Ronald. 
Vi bestämde att P sov på Ronald och att han skulle komma tillbaka dagen efter innan det var dags att lämna vår dotter för OP. 
Denna dagen tog de även CT. Då söver de ner barnet lätt och efteråt blev jag kallad för att sitta med henne på uppvaket.

På kvällen blir vår dotter tvättad inför OP.

19 januari - Dags för OPERATION.

8.30 går vi tillsammans med personal bort till OP-avdelningen för att "lämna av" vår dotter.

Nu var det bara till att vänta... 

Hej!

Jag ska försöka berätta om allt som hänt, från då vår dotter föddes, till den dagen då vi äntligen fick komma hem. 
Det kommer bli några inlägg, för det blir alldeles för mycket om vi ska ta allt i ett och samma inlägg. Både för er att läsa, och för min del som ska skriva allt på en gång!

Men.. nu kör vi! 

Efter att vår dotter föddes fick jag ha henne på bröstet en liten stund innan hon skulle vidare för undersökning. P följde med henne, och jag fick snällt ligga kvar och bli sydd.
Jag var iförsig inte kapabel till att resa mig ändå, så det var rätt skönt att kunna ligga kvar och tryggt veta att P fanns vid hennes sida hela tiden. 

Jag hade inte allvarliga skador efter förlossningen och det tog inte jättelång tid innan de var klara. Men.. det är ju inte speciellt skönt!
För det första har man PRECIS tryckt ut en unge.. och sen är det bara till att bita ihop.
De började med att använda någon slags bedövningsspray. Den var iskall och det gjorde så jävla ont. Sen ska de ge lokalbedövning. Sex gånger stack de mig med den där jävla nålen.. inte heller det skönaste jag varit med om. Sen var det dags att sy... wohooo.. 

P kom tillbaka en liten stund efter att jag blivit sydd och vi fick frukost. Vi åt i lugn och ro och pratade om vad vi precis varit med om.. det var väldigt overkligt, och som vi skrattade. 
Att höra hur P sett det, och höra honom berätta om sådant som hänt under förlossningen som jag inte minns.. otroligt roligt! 

När vi hade ätit upp fick jag de snyggaste trosorna jag någonsin skådat ( eller inte) och en binda som är större än min framtid... nej, men ni förstår hur jag menar. Den var gigantisk! 

Inte ett dugg behagligt haha... 

Men jag kände mig extremt charmig i nättrosor och sjukhus-skjorta. Och det är väl alltid nånting! 

Efter en stund fick vi gå till NEO-avdelningen och då fick jag se vår dotter igen. Nu hade hon blivit avtvättad och undersökt, och herregud.. vilken söt bebis! Jag smälte totalt och blev svag i hela kroppen.

Jag kunde inte hantera att den fina lilla flickan som låg i kuvösen var VÅR dotter. 
Jag hade fått lite feber efter förlossningen och den knockade mig ganska ordentligt från ingenstans, så fick sätta mig ner. Jag ville verkligen stå där bredvid henne och bara vara nära.. men min kropp sa ifrån. Att sitta gjorde så jävla ont, men mina ben kunde inte hålla mig uppe.

Pontus fick hjälpa mig tillbaka till rummet och där fick vi stanna tills jag mådde bättre.

Man får inte lov att lämna förrän man kissat, och det klarade jag galant. Eller ja.. om galant innebär att man är totalt kallsvettig av rädsla för att det ska göra ont.. Det var väl inte skönt, minns inte riktigt.. men jag kunde iallafall! 

Vår dotter skulle flyttas från Malmö till Lund och hon skulle färdas med ambulans kl 12. I ambulansen hade hon två personer med sig som tog hand om henne under resan dit. 
Vi föräldrar fick inte åka med, så efter hon åkt kl 12, satt vi mest och väntade på att få bli utskrivna. 
Jag mådde bra igen och kände inte att jag behövde stanna. 

Vid två lyckades vi övertala barnmorskan och läkaren att det var dags att säga tack och adjö, sen blev vi hämtade av min syster. 
Bilresan spenderade jag liggandes i baksätet. det gick inte att sitta upp. aj.. som.. fan! 

Eftersom vi inte hade hunnit packa med tanke på att vår dotter kom 2 veckor tidigt, så fick vi åka hem innan vi åkte till Lund. Det var dessutom ingen stress då vi ännu inte fått något rum på BB i Lund.

Stannade till på McDonalds och köpte mat som vi sen krängde hemma. Det var såå gott haha!

Sen packade jag om min väska och bad om ursäkt 70 gånger för att jag förstört madrassen i vår säng. 

Även om det inte var ett aktivt beslut att fylla sängen med blod så kände jag fortfarande skuld..

Mamma skulle köra oss in till Lund, men först hem till P's mamma för att han skulle hämta lite grejer där. 
Sen kom snön! och det var inte lite snö!! 

När vi kom till Lund fick jag mitt rum på BB, sen fick vi sitta hos vår dotter som låg på NEO (neonatal-avdelningen).
Eftersom P inte fick lov att sova på BB-avdelningen, och det bara var en förälder som fick sova på NEO med barnet, så var det inget svårt beslut.

( Neonatalavdelning = avdelning för barn som är för tidigt födda eller sjuka när de föds)

Dagen efter fick vi ett rum på Ronald McDonald hus för att vår dotter skulle flyttas till IMV på avdelning 67 (intermediärvård),. Jag blev i samma veva utskriven från BB. 
Anledningen till att vi inte fick eget rum direkt var för att vår dotter behövde personal dygnet runt. Det var en enorm trygghet för oss. Vi visste att när hon låg på IMV så fanns det alltid någon i närheten av vår dotter och gav henne allt hon behövde.

(avd.67 = barnhjärtcentrum.)

(IMV = vård för patient som är för frisk för intensivavdelning men för sjuk för att vara i eget rum)

Läkaren på BB höll med mig om att jag inte behövde vara kvar där eftersom jag mådde bra och inte behövde mer smärtstillande än det jag redan fick. Sen var jag ju såpass nära BB-avdelningen att jag bara kunde gå dit om det skulle vara någonting. 

Vi fick nyckel och en guidad rundtur inne på Ronald, lämnade våra saker på rummet och gick till vår dotter. 
Vi satt där en stund innan vi gick tillbaka till Ronald.

Vi var helt slut!