Nu var det dags igen, ångesten hittade tydligen hit till sist.

Trodde jag skulle få slippa det här ute på "lanned" men ack nej.

Som tur är så är pappa väldigt förstående och känner igen sig i det jag känner, vilket gör det

lättare för både mig och honom.
Jag har dessutom några personer till i mitt liv som jag kan vända mig till när det blir too much.

Ångesten idag är en sådan som jag känt förut, och tyvärr är denna en av de vanligaste jag får.

Idag kom den när jag tänkte på framtiden...

Jag känner sådan otrolig stress och press, men det är inte

bara just det, utan även det här att jag inte vet.

Jag vet inte hur framtiden kommer bli för mig. Och det skrämmer mig något fruktansvärt.

Jag vill flytta hemifrån, få ett fast jobb med bra lön och trevliga kollegor, och min största dröm är att få barn.

Detta är sådant som skrämmer mig, riktigt jävla mycket.

För jag vet ingenting.

Jag vet inte NÄR/OM jag kommer flytta, NÄR/OM jag får jobb, eller NÄR/OM jag kommer få en egen liten familj.

Framtiden för mig är så ostabil och skrämmande att jag seriöst kan brista i gråt helt oförberett. Det kan vara direkt när jag vaknar, när jag ska lägga mig eller bara genom att se någon gå runt med ett barn.

Mitt liv har inte varit som jag förväntat mig, långt ifrån, inte ens i närheten!

Så varför skulle det ändras nu?

Jag trodde högstadiet skulle bli sjukt kul.. det var en pain in the ass fram tills nian.

Jag trodde gymnasiet skulle bli en ny start, det blev snarare en gratis biljett rakt ner i helvetet.

Och jag längtade som fan tills skolan var slut, för då skulle jag slippa skolan och allt skulle bli bra.

Jag skrattar när jag tänker på det, och känner mig så jävla blåst..korkad.

Jag menar inte att allt varit skit, absolut inte, jag har haft roligt också.

Jag har minnen och erfarenheter för livet.

Men fyfan... fyfan vad rädd jag är.

Detta låter antagligen som något överdrivet, well.. varsågod, skratta!

Men för mig, är detta något som på riktigt ger mig en känsla av att jag går sönder inifrån.

Idag har jag varit självskadefri i 3 månader.

Grattis till mig.

Idag är det 1,5 år sedan Ozzy kurade ihop sig i sin favorithörna i buren och somnade in.

Det känns inte så jobbigt idag.

Trodde att det skulle vara det, men jag hade fel, vilket är väldigt skönt.

Dagen har jag spenderat med min far, vovvarna och solen,

och jisses vad det känns i mitt ansikte och just nu önskar jag att jag haft en bh utan band för

de gör fantamig ont där med.

MEN - Jag har fått färg och det är sååå nice!  

Är de fint väder imorgon också, så blir det ännu mer pressande i solen, och jag längtar!

Dessutom så kom en vän förbi så fick snackat lite med honom.

Han stannade här och åt middag, och då fick vi uppleva något riktigt obehagligt.

Vi satt och käka, snacka och bara.. betedde oss som man brukar göra när man käkar.

Så ser jag att draperiet som hänger framför trappan börjar röra på sig..

Sen flyttas det åt sidan precis som att någon ska gå upp på ovanvåningen

och jag känner mig helt paralyserad.

Jag får gåshud på båda armarna och kan inte sluta stirra

på draperiet som svajar...

Pappa frågade mig om jag såg något, och jag bara typ
"det rör sig.. någon gick upp!"

Min polare tycker sånt här är både läskigt och intressant, och både han och

pappa kände en kall vind precis innan draperiet började hålla  på

och röra på sig...

...att få veta att de spökar här på detta sättet var väl kanske inte det roligaste!  

MEN, nu vet jag iaf!

... precis kommit ur duschen och det spelas ishockey på TV.

Skellefteå mot Växsjö.

Just nu står det 2-0 till Skellefteå.

Skulle stått tvärtom !

Nä, nu ska jag dra ut en stund!

Får ju ta vara på dagen och va ute i det fina vädret så mycket som möjligt

 nu när man inte jobbar!

.. Idag kom en underbar tös på besök. Saknade underbara vän!

Hon hämtade mig, och sen drog vi till en tjej för att ställa upp och bli fotade till hennes gymnasiearbete.

Ganska nervöst och obehagligt att stå och bli fotad i underkläder när man är lite smått jätteosäker på sig själv,

men det gick bra och vi hade ganska roligt faktiskt!

Som jag skrev igår så hade jag tänkt på de där med en minneslund till Ozzy,

och idag tog jag tag i saken och med stöd av mina fina vän så hämtade jag gravstenen.

Som jag förväntat mig så var Ozzys grav som ett minne blott,

och mer än halva stenen låg under marken, så jag fick gräva upp den med händerna.

Den var dessutom knäckt på två/tre ställen, men som tur var så var den inte knäckt på mitten,

så den fick sig en tvätt när vi kom hem till pappa igen och vi har dessutom

hittat en fin plats i trädgården som kommer bli ännu finare när jag är klar.

Pojkvännen erbjöd sin hjälp, så det kommer säkert bli hur bra som helst.

Kommer plantera lite blommor och köpa en lykta så vi kan sätta ljus till honom.

Som det ser ut nu blir det inte klart idag, men så småningom kommer minneslunden bli hur bra som helst.

Min bebis förtjänar det.

Nu tänker jag inte spendera mer tid här, utan med min bror, svägerska och brorsdotter som snart är här.

Ha en fin lördagkväll,

och gör inget som inte jag skulle göra!

Fria tyglar folket ;)

Jag fick nog av stress,bråk och staden över lag, att jag packade ihop lite grejer och drog ut till pappa på landet.

Det var nog ett av de smartaste valen jag gjort denna månaden kan jag säga..

Så skönt att bara få komma ifrån allt och bara.. ta hand om sig själv lite.

Har visserligen bara varit här sedan igår, men bara under denna korta tid så känner jag

att jag mår mycket bättre, och känner lite inre frid, om man säger så.

Och att ha två hundar som springer runt i huset och bara sprider en massa kärlek

på något sätt en viss trygghet också..

den känslan är helt underbar, för hundar är något som står högt upp på listan för sådant som jag tycker om.

Var på allmänpsyk idag, fick höra goda nyheter, plus att jag fick mitt frikort idag, så nu svider det inte i plånboken

för att man ska på möte hos dom. Härligt!

Har dessutom fått fyllt i lite viktiga papper, så nu är det bara en massa samtal som måste ringas på

måndag, sen ska de nog vara färdigt tror jag.

Jag har tänkt lite... på det här med Ozzy.

Han är, som många vet, begraven hemma hos mitt ex.
Det kändes rätt att begrava honom där, då mitt ex var en av de första som vågade hålla

min aggressiva, supersöta och för det mesta kärleksfulla och nyfikna kanin.

Men nu känner jag för att hämta hans gravsten och göra en typ av minneslund för honom,

då jag i princip aldrig är i närheten av mitt ex hus längre, och dessutom känns det skumt att

"tränga mig på" för att hälsa på graven...vilket gör att

jag inte kan hälsa på hos honom precis när jag känner för det.
Jag ångrar inte mig att Ozzy begravdes hos mitt ex, det är

bara det att jag vill... flytta hans sten..
men det känns jättedumt på samma gång..

För gravstenen borde inte lämna graven.. det är ju hans plats.. men ja..

som sagt.. kluven är man ju.. men jag kommer säkert på något!

Så nu sitter man här med en morgan/cola och väntar på att maskinen ska bli klar

så man har rena kläder tills imorgon haha!

Hela huset luktar mat och jag bara längtar tills det är klart!

Nu spelar de Johnny Cash på radion, härlig fredag detta!!

Vet ännu inte vad som händer, men nu tar jag och pappa helg, haa de!

- en saknad -

Nej, såklart har inte allt varit skit när det gäller mig och min familj. Men det har inte varit lyckligt på länge, och det har definitivt inte varit lätt.

Min uppväxt var faktiskt underbar. Jag var en blond, lycklig liten knatte med stora, blå ögon och en massa spring i benen.
När jag tittar på foton och filmer från min barndom, eller pratar minnen med släkten, så får jag alltid ett leende på läpparna.
Jag minns inte, men det uppstår en härlig känsla i min kropp som får mig att le.
Den känslan får mig glad, men den får mig också att sakna.

Det känns som allting var så mycket enklare när man var liten, och det var det säkert. Man oroade sig inte över morgondagen.
Man behövde inte oroa sig för att någon skulle kommentera ens utseende, för man var så liten så det var bara gulligt.
Det värsta som kunde hända var att man missade ett barnprogram, eller att favorittröjan var smutsig och att mamma inte gick med på att man hade den iallafall.
Jag ler åt tanken att jag som liten inte trodde något kunde göra mer ont än att ramla och skrapa upp handflator och knän.
Tänk så fel man kan ha...

När jag var liten hade jag en dröm, att bli känd. Jag vet inte om det var något speciellt jag ville syssla med, men jag kommer ihåg att jag ville bli känd.
Jag ville bli bjuden på stora middagar, använda fina klänningar och jag ville vara rik!
Jag ville vara miljonär, ha ett stort vitt hus med en stor trädgård med massa olika sorters växter.
Jag ville ha barn med en man som jag vaknade bredvid varje morgon och som jag älskade oerhört mycket och var lycklig med.
Men det är väl i princip alla småflickors dröm. Och tyvärr tappade jag viljan att hoppas och tro på vägen...
Jag tror inte på "för evigt", men det är inte så konstigt efter det jag har i mitt förflutna.
Och nästan ingen i min släkt är tillsammans med den personen de har barn med,
så hur ska jag kunna tro att jag kommer att hitta "den rätta"?

Helvetet börjar.

Jag gick från att vara ett lyckligt barn till en vilsen och ensam tonåring. Det är sjukt att allting kan ändras så fort.

Allting började i sjätte klass då jag bestämde mig för att byta stil och gå min egen väg... Följa mitt hjärta som man brukar säga. Det var inte så att jag ändrade min personlighet. Nej, nej och åter igen nej. Det var min såkallade "emostil" som fick de flesta att flyta undan, försvinna, och lämna mig utan förståelse. Jag förstod inte någonting.

Många vänner stack, och i samma veva så bestämde mina kära föräldrar sig för att flytta isär. Och även in det inte var jättebra där hemma så försvann det trygga och allt gick åt helvete. Ibland undrade jag om det varit bättre om jag inte fanns med i bilden. Hade det varit bättre om jag dog? Om jag försvann och inte kom tillbaka, skulle mina nära och kära mått bättre då?

Jag tror inte att anledningen till att mina vänner försvann var för att mina föräldrar flyttade isär och att jag mådde dåligt över det. Jag tror att anledningen var min rebelliska stil. Jag förstår dom om det är så. Det kan jag faktiskt. Jag kan förstå att man inte vill gå bredvid eller umgås med någon som alla tittar konstigt på när man går förbi. Jag vande mig, men det tror jag inte dom gjorde. Men som sagt, jag vet inte. För jag har aldrig frågat.

Som du kanske förstått så gick många relationer i kras under denna speciella period. Mamma och pappa bråkade konstant om mig och min syster. Speciellt när vi varit hos pappa, det vill säga varannan helg. Jag förstår inte hur mamma alltid kunde hitta något att Klaga på, för jag gick väldigt sällan till mamma och klagade över tex pappas beteende. Jag försökte hålla allting inne för att ingen skulle bli arg eller sårad. Mest av allt hatade jag deras bråk över telefon. Jag kan fortfarande komma ihåg hur man hörde mamma skrika på pappa, instängd i grovköket med den röda, otroligt fula hemtelefonen tryckt mot sitt öra. Jag hatade den känslan, den ledsamheten, den skyldiga känslan jag fick när de bråkade. Jag ville vara springa! Sticka ifrån allt. Jag ville nog bara få bevis på att de faktiskt märkte att jag existerade, och att min kropp skrek efter hjälp.

Nu. Tre år senare, fick jag höra av en nära vän att jag inte berättat om mina föräldrar förrän efteråt, då pappa redan tagit sina saker, vår fina schäfer Ronja, och flyttat till en egen lägenhet.

När pappa flyttade gick mitt liv i två delar. Jag levde i två helt olika världar. Men man anpassade sig efter de olika reglerna. De olika livsstilarna.

I "mammavärlden" gick man vidare i livet. Man fortsatte gå i skolan och jobba. Mamma började umgås med nya människor, gick ut och hade roligt på helgerna och hon träffade en ny. Ja, in that world life moved on.
Men hos pappa var allt jobbigt och svårt. När man var hos honom var det som att tiden stod stilla. Allt var tungt, och en våg av ensamhet och mörker slog mot en när man öppnade den ljusbruna lägenhetsdörren och gick över tröskeln. Som du kanske förstår så mådde pappa inte bra, och jag mådde inte bra av att se min egen far falla sönder. Jag ville inte dit, men min förbarmande sida tog över, för jag älskar min pappa. Och tyvärr skulle det inte bli några större framsteg förrän mycket längre fram i tiden.

Jag förstår nog inte riktigt vad som händer.
Jag bara fortsätter städa och nynnar med i låtarna som spelas på radion. Jag står på alla fyra i hallen och försöker få bort allt blod.
Jag slår en snabb blick över min axel och tittar på de blodiga kläderna som lämnats kvar på köksstolen som antagligen måste kastas den också. Jag släpper försiktigt ner den blodiga trasan i hinken igen och suckar,
reser mig och häller ut det nu röda vattnet i diskhon i köket.

Jag är vanligtvis väldigt känslig när det gäller blod i denna mängden,
men jag reagerar inte någonting alls, varken på de blodiga handavtrycken på väggarna eller på klumparna av levrat blod i storlek som min handflata som ligger på golvet.

Jag sköljer av hinken, fyller den med nytt varmt vatten och rengöringsmedel, går tillbaka där jag slutade och fortsätter skrubba.

Skulle jag beskriva hur huset såg ut när jag kom hit så skulle jag säga att de liknade en mordplats från en skräckfilm.
Blodiga handavtryck på väggarna, blod som stänkt och runnit på väggar, dörrar och skåpsluckor.
Där var stora pölar av blod i köket, hallen och på toaletten.
Det var blod överallt,
och jag reagerade inte.
Jag tog bara en hink, en trasa,
drog upp ärmarna på tröjan och började städa.

Samtidigt som jag skurar golvet så håller jag fast telefonen mot örat med mig axel och pratar irriterat och högljutt med en nonchalant kärring som inte förstår att jag vill ha information om vad som händer,
jag vet ju ingenting!
Jag blir vidarekopplad och de ber mig ringa upp lite senare
och slänger på luren.

Allting går så fort och helt plötsligt står jag där och häller ut sista hinken med blodigt vatten.
Jag tittar mig omkring och där finns inte inte längre lika mycket bevis på att detta hänt.
Jag ville göra det lite enklare för honom att komma hem igen.

Blodet från väggarna som numera ser ut som bruna fläckar på det vita,
och den förstörda toalettstolen är det enda som bevisar att det var just här allt hände.

Jag öppnar kylen och dricker ett glas mjölk innan jag tar på mig ytterkläderna igen och lämnar huset med ett löfte att höra av mig när jag fått mer information.

Jag sätter mig i bilen och lämnar byn. Det är först då som chocken släpper och jag bryter ihop.
Jag vet att han är svårt skadad, men jag vet inte om han överlever.