..när en viktig person i ens liv inte vill leva längre?

det enda jag känner nu är panik.
Panik över att förlora min vän.

Personen är viktig för mig.. Det är just denna person, denna vän, som jag vågar berätta saker för.. Som hjälper mig att lugna ner mig när jag flippar ur.
Som hjälper mig att lösa situationer som jag inte klarat av själv.
Denna person är en sådan vän som man vet faktiskt lyssnar på vad man säger.

Denna vän..är så jävla ball!
Personen kan vara riktigt skruvad och göra idiotiska saker, men är också den personen jag känner som har mest vett i huvudet.
Som verkligen tänker.

Och nu.. Vill min vän inte leva längre..
och pratar om sig själv som att inte vara värd något.
Och de gör ont att höra.. När man vet att personen kan komma så långt, bara av den erfarenheten den har nu.

Min vän vill ta sitt liv, och jag förstår varför. Jag kan inte förneka det.
Jag förstår verkligen varför.
Men jag vill inte att min vän ska ge upp.

Jag vill inte att de ska vinna.

Jag kanske är egoistisk.. Men jag vill att min vän kämpar.. För personen är för bra för att avsluta sitt liv.
Min vän förtjänar att leva.. Inte leva det
liv den lever nu.
Min vän förtjänar bättre.

Fan dååååå!!

Klar med rummet, dammsugat hallen, handlat och ska gå ner med soporna sen.

men jag orkar fan inte göra det nu.. och jag har FORTFARANDE inte börjat plugga till provet på fredag.

detta är inte bra!!!

Men jag får inte någon ro i kroppen.. jag känner mig så enormt stressad och otillräcklig..

Jag längtar efter min pojkvän.. och jag vill tillbaka till Afrika...   

Det jag egentligen ville skriva om var kärlek.. och sex.

Kollade på Awkward precis.. och där pratade dem om sex.

Att första gången ska kännas speciellt.

Jag håller med!

Min första gång var speciell.. och det kändes rätt.

Och det tycker jag är viktigast. Det ska kännas rätt.

Jag blev av med oskulden den 8 juni 2012, lite mer än en månad innan jag fyllde 17 år.

Många kanske reagerar på det, att jag var "sen".

Men jag bryr mig inte.

Jag kunde haft sex långt innan, men jag tyckte inte det kändes rätt, jag ville vänta.

Och sen träffade jag min pojkvän.

Så ja, jag har bara haft sex med en person, och jag var "sen", men det känns bra.

Det kändes speciellt, det kändes bra, det kändes RÄTT.

Och det gör det fortfarande. Jag ångrar absolut inte det!

Innan vi haft sex, så var jag väldig nojjig att han skulle tycka jag var jobbig eller patetisk.

Först och främst var jag rädd att han skulle tycka jag var dålig och tråkig i sängen

och därför dumpa mig när vi haft sex..

jag var sjukt nojjig som ni kanske förstår    

Och var gång jag tänkte så, så sa han att han ville vänta tills jag var redo och ville.

han sa att jag var värd att vänta på.

Och de orden gjorde mig trygg.

För han sa det inte bara en eller två gånger, utan var gång han märkte att jag blev nervös av att ligga

bredvid honom.

Och det gjorde att jag litade mer och mer på honom, och en kväll kändes det bara rätt.

Jag låg inte och analyserade som jag brukade göra, utan det kändes bara rätt.

Och det var den kvällen, den 8 juni, som jag blev av med min oskuld.

Sen tycker jag inte bara att det ska vara den första gången som ska kännas speciell och rätt.

Det ska kännas rätt alla gånger.

Och känns det inte rätt, så ska man inte göra något heller.

Och det måste båda, eller alla tre ( eller hur många man nu ska ligga med) förstå.

min åsikt, Punkt slut.

Nu är allt "som vanligt" igen.
Jag mår inte alls bra.
*suck*
Mamma får inte det att bli bättre precis.
Hon säger att varken jag eller min lillasyster hjälper till något alls hemma. Och min pojkvän har grusat ner hallen med sina arbetsskor.

För de första: om inte jag hjälper till hemma, hur kommer det sig att det stod middag på bordet igår när hon kom hem?
Och vem hjälpte henne att bära när hon handlat igår?

Jag försöker faktiskt vara henne till lags. Men hon ser fan ta mig bara de som är fel.
Tex, att det inte är undanplockat på mitt rum.


Känner mig fedestressad nu...
Så.. Ut och ta en cigg sen får man städa. Efter det blir de näsan i boken annars kommer jag aldrig klara provet på fredag. Jag blir glad om jag bara får ett E, jag bryr mig inte om högre betyg.

Mitt mående har blivit bättre sedan jag åkte ut till min pojkvän igår.
Jag tror ångesten delvis berodde på att jag inte varit ute hos Ozzy.
Har inte varit där sedan vi begravde honom..
Så det kändes bra att få se graven och känna att han inte är så långt ifrån mig trots att han inte finns hos mig längre.

Jag ska försöka ta mig ut till honom i helgen.
Jag vill tända en nytt ljus hos honom.

Jag ställde in mötet med ungdomsmottagningen.
Kände att jag inte orkade
prata om något Inte än..
Fick en ny tid på tisdag. Ska samla kraft tills dess.. Och jag ska skriva ner allt jag vill och behöver prata om, så att jag inte glömmer något.
Jag brukar alltid glömma något när jag är där, och då mår jag dåligt när jag kommer på det.


Imorgon ska jag se hur jag går i skolan.. Har jag någon lucka eller så så ska jag se om jag vågar mig ner till doktorn för att ta blodprov..

Det är inte själva blodproven jag är rädd för.. Eller jo.. Lite..
Men jag är mest rädd för resultaten..
Jag vill att proverna ska vara positiva.. För då har min medicinering mot epilepsin hjälpt, och då ökar chansen för mig att börja köra bil.

Jag vill så gärna ha körkort.. Jag vill så gärna klara skolan.. Jag vill så gärna ha helgjobb..

Det är så många bollar i luften samtidigt så jag reder knappt ut någonting. Men jag ska klara mig.
På något sätt ska jag det.

Nu ska jag försöka sova.. Kura ihop mig i pojkvännens famn och förhoppningsvis få några timmars sömn, utan att vakna till en massa gånger.

idag har jag gråtit... mycket.

det bara kom av sig själv, och det gick inte att stoppa.

allt gick ut över min fina pojkvän och jag skällde ut honom, grät ännu mer och sa så mycket som

inte ska sägas högt.. och nu känner han att jag förstör mellan oss med flit så att han ska

ge upp och göra slut...

Jag vet inte varför jag gör såhär... jag gör allt på fel sätt..

jag vill ha närhet, kärlek.. jag vill att han ska kämpa för mig,

men istället får jag honom att må dåligt...

jag är inte bra på de här med kärlek.. jag undrar om det finns någon som faktiskt är det..

just nu lyssnar jag på sådan musik som får mig att vilja hoppa ut genom fönstret.

"tell me it's over, I still love you the same"

usch.. jag vet inte hur länge jag kommer orka detta..

På något sätt så kopplar jag all musik jag lyssnar på till mitt mående just nu..

och det känns bra..

det känns som att jag inte är helt ensam med att känna såhär..

att det faktiskt finns någon som

faktiskt förstår hur jag mår, hur jag känner och vad jag vill.

"welcome to my silly life"

Jag kan inte tänka mig ett liv utan min fina pojkvän.. Så varför i helvete beter jag mig som jag gör??

Jo.. för att jag är rädd..

Jag visar det på helt fel sätt, men fyfan vad rädd jag är...

jag är så fucking rädd att han ska ha samma syn på mig som jag har..

Jag vill inte att han ska tänka som jag gör...

att det finns någon bättre för honom där ute..

att han inte vet varför han stannar hos mig...

my god... jag är så rädd att min bättre halva kommer lämna mig..

för utan honom är jag bara ett skal...

det finns inget liv, inga skratt, inga skämt i mitt liv när inte han finns vid min sida..

utan honom finns det bara ett stort jävla dåligt skämt kvar.. och det är jag.

Jag minns hur glad jag var när jag började träffa honom..

hur lycklig jag blev när vi blev tillsammans..

Jag minns hur förstörd jag var när han inte orkade mer och det tog slut..

Jag minns den fredagen då jag kände att jag inte orkade mer och att jag ringde och

grät i telefonen och bad honom att ta tillbaka mig..

Jag minns hur det värmde i min bröstkorg när han sa att vi skulle försöka igen.

Men det jag minns mest av allt är hur nervös jag var samma kväll då vi skulle

träffas för första gången sen vi gjort slut och blivit tillsammans igen..

jag var så rädd att göra fel, men samtidigt var jag så otroligt glad att jag inte kunde sluta le.

så nu.. är jag här.. och vet inte hur det kommer fortsätta..

men jag hoppas att han tänker på allt detta... innan han tar något beslut.

Ångest..panikångest.
Kommer alltid när man minst anar och när de inte är lägligt.. Som nu till exempel.

Ligger ensam i min säng.. Vet att jag har saker nära till hands som jag kan skada mig med.. Och Nu..NU.. Kommer klumpen i magen och min syn blir suddig av tårarna som fyller mina ögon.
Jag ska inte gråta!

Jag önskar att jag hade någon här.. Någon som iaf kunde hålla min hand.. Eller jag kräver inte ens det.. Jag vill bara ha någon här.. Som kan ligga i min säng, sitta på min stol eller bars stå i mitt rum så jag kan hörs någon annans andetag än mina egna.

Jag känner mig fast.. Inlåst.. I min egen kropp.. I mitt eget sinne.
Jag hatar att vara själv.

Jag har prov på fredag, så veckan kommer spenderas med näsan i böckerna.. Och det kommer bli skönt.. Att tänka på något annat än sådant som har med mig själv att göra.
Men sen kommer det som skrämmer mig... Kvällen.. Tiden då jag ska lägga mig...

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Den 6 december har jag varit självskadefri i tolv månader . Ett helt år!
Det är sjukt.. Jag förstår inte det.. Självskadandet var som terapi för mig.. Det var det enda som lugnade ner mig... Jag vet att om jag skulle skära mig nu så hade jag blivit lugn, men något stoppar mig.. Den där fucking idiotiska underbart fina fjärilen som är tatuerad på insidan av mon handled.
Det är DEN och endast den som stoppar mig från att inte skada mig just precis nu!

Egentligen så är de bara någon jävla fix-idé jag har fått..

"Tatuerar jag in en fjäril så kan jag inte skada mig själv för då dör den"

Jag vet att de är bullshit, ändå kan jag fan ta mig inte göra det.

Tårarna i ögonen har försvunnit nu.. Kvar finns nu bara blixtarna i huvudet, stenen i magen och stickningarna i mina fingrar.

Jag är störd.. Jag måste vara det.. För något fel är där ju..
Jag hade velat ha Ozzy hos mig nu.. Min fina.. :(
Tyvärr lämnade han mig den 23 oktober.. Han orkade inte mer.
8 år gammal kanin.. Jag förstår honom. Han har de bra nu.
Men jag saknar honom.. Jag saknar honom något enormt..


Jag vet inte hur detta kommer sluta.. Det ser mörkt ut.. Men jag hoppas där sker något slags mirakel.. Jag hoppas att någon får mig att skratta så att det känns i hjärtat.
Jag behöver inte känns mig lycklig... Men jag vill känna mig glad. Åtminstone en liten stund.

Det enda jag egentligen vill är att få känna lite hopp så att jag orkar kämpa..