Hejsan! :)

Fredag idag då, nice som tusan!

just nu ligger jag i min säng med datorn på magen och lyssnar på Kelly Clarksons Stronger.

Dagen har gått fort som tusan faktiskt!

Träffade min styvsyster och hennes pojkvän idag - de ska flytta från Dalarna, ner till lilla mej!! Yaaaay! :)

De åkte ner igår och idag fick jag träffa dem, helt överglad blev jag!

Nu är det bara pappa som fattas! Han är kvar där uppe... :(

Men ska åka upp till honom på torsdag, längtar!!

Har inte mycket mer att skriva tror jag!

Jo!

1. Idag hade vi prov i naturkunskap, de kändes inte jättebra! :(

2. Polisen ringde mig idag, varför berättar jag inte.

3. Min andra novell är ute på internet nu! Hoppas folk gillar den lika mycket som min första jag la ut!

4.  Umgicks med min moster idag, vi tog en fika och jag knäppte även lite bilder, vi får se vad ni tycker!
jag är inte proffs precis   Andra bilden är en av de rosor jag gav mamma när hon fyllde år ^^

Hejsan!

nu har jag kommit igång med mitt skrivande!

Jag får ryck lite då och då och då är det bara till att greppa penna och papper och skriva så de glöder.

Just nu har jag tre noveller i mitt block, varav en är ute på internet. Än så länge har den fått lite skott i sidorna pga några stavfel (slarv) men överlag har den fått bra betyg, vilket gör mig ännu mer peppad att fortsätta skriva!
Pappa tycker att jag ska skicka in dom till någon och se om jag kan få pengar för dem.
själv tror jag inte att jag kan tjäna något på det, visste inte ens att man kunde der?
men pappa tycker jag ska satsa, för han tror jag hittat de jag är bra på.
och jag vet att jag är duktig på att skriva, för jag har fått höra att jag berör och påverkar vissa som läser.
det får mig att må bra, för då vet jag att jag iallafall inte är värdelös på allt.

För er som bryr er - jag mår helt okej. Det känns faktiskt bra att ha avslutat kapitlet med min "crush" eller vad han var.

Okej, tillbaka till skrivandet!
Att skriva är liksom enkelt, till skillnad från allt annat i mitt liv för tillfället!
Pappa är så långt bort, och jag saknar honom.

Berättade för pappa om mitt skrivande och visade novellen som ligger ute på internet.
Jag trodde inte det själv, men han tycker jag är duktig och tycker som sagt att jag ska försöka tjäna ngt på det!
samla ihop det jag har, skriva ut och skicka in..

funderar på om man kan  tjäna pengar på det över nätet eller ngt? Undrar faktiskt hur jag ska göra överhuvudtaget!
Är det någon av er, mina läsare, som vet hur jag kan få tag på någon som kan läsa mina noveller och hjälpa mig att tjäna pengar på det? Jag vet att jag begär mycket av er, men det vore jättesnällt om ni ville hjälpa mig!
En länk är bra nog, bara jag kommer igång!

Tack för ni fortsatt läsa min blogg! Jag ser att siffrorna sjunker hela tiden och jag förstår det, jag skriver inte så ofta numera, och när jag väl gör det så är det inget visare intressant!
men tack , vem ni nu än är!
Nu ska jag snart sova, natti natti på er,
och som sagt,
vill ni hjälpa mig, så tack på förhand!

Tänk att jag väntade i typ ett halvår

på en kille

som beter sig som ett svin

och verkligen visar att han inte förtjänar mig.

hahaha wow, vilket misstag man gjort!

Synd att jag verkligen fick känslor för honom.

Jag var öppen med mina känslor

jag visade världen vad jag kände.

Det gjorde inte han.

Och det visar att jag har mer stake än honom.

Jag kommer klara mig

Jag är stark!   

...jag försöker dölja det.. dölja saknaden och smärtan jag känner...

Det är svårt..men oftast lyckas jag.

Jag gråter när jag är själv..

Då skäms jag inte lika mycket.

I duschen..i sängen.. när jag går ut till Ozzy..

Då behöver jag inte förklara mig.

Jag är svårflörtad..

Det är svårt att ta sig in i mitt hjärta..

Men när man väl gör det..

Då är man fast där..

Han eller hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Det kommer alltid kännas lite extra när jag träffar eller tänker på personen.

Mamma säger till mig att ta mig i kragen..

Pappa säger åt mig att gå vidare..

Men jag kan inte.. för jag vill inte..

Jag vill inte må dåligt.. Jag vill vara lycklig..

Jag borde inte sakna honom.. jag borde försöka gå vidare.. men jag kan inte.

Det är honom jag vill vara med..

Det är honom jag mådde bra av..

Det var honom jag ville spendera vårar, somrar, höstrar och vintrar med..

det är honom jag vill somna och vakna bredvid..

Jag ville vara hans och jag ville att han skulle vara min..

och nu sitter jag här själv.

Det blev lugg. Och hon klippte av 10-15 cm av mitt hår för de var fett slitet.

Så känns helt annorlunda!

Men jag trivs i lugg, faktiskt!

Men som vanligt så har jag redan börjat vänja mig och känner att jag vill ha en förändring, snart dags att färga det kanske?  

Fast jag får vänta lite haha, kan ju inte "förstöra" mitt hår redan! 

Jag är så sugen på att pierca mig, guuuud!

Jag vill ha i tungan!

Ska försöka övertala mamma!

Får nog ta ut min ögonpiercing om jag inte börjar ta hand om den.. för den har blivit lite jobbig.

Har haft mycket problem med den de senaste månaderna...

Blivit slagen av en kompis med ett grytunderlägg och då börja den blöda..

Sen lugna det ner sig lite... men då gick jag till frissan och då råkade hon typ fastna med kammen och drog till.

ASONT gjorde det, och de blödde, men jag överlever!

Men jag vet inte om min älskade piercing gör det.. för börja ta hand om den helt enkelt!

Nu till en sak som jag hört att måååånga diskuterara - unga mödrar.

Ungdomar som blir gravida och bestämmer sig för att behålla barnet.

Jag förstår att många är emot det.

- De kan knappt ta hand om sig själva, hur ska de då kunna ta hand om ett barn?

- De förstör sin ungdom om de behåller barnet

- de har inget jobb, de har inte ens gått ut gymnasiet - de förstör helt enkelt för sig själv och för barnet om hon behåller det.

Jag förstår alla som är emot de.. Jag är själv ganska kluven när de gäller det här med unga mödrar.

Jag tror att man känner på sig om man klarar att ta hand om ett barn eller inte - mammainstinkten tar över liksom.

Och det finns säkert hjälp att få om man nu bestämmer sig att behålla barnet. Studievägledare, mentor, kurator, osv.

Har man dessutom släkt och vänner som stöttar, samt barnets pappa vid sin sida, så tror jag att man kan klara det hur bra som helst!

Jag själv vet inte vad jag skulle göra om jag blev gravid. Jag vill hemskt gärna ha barn, men jag är inte redo att få barn nu.

Alla får lov att ha en åsikt, men en sak stör jag mig ganska mycket på.

Om det finns någon i vår ålder som är gravid, så ska hon inte behöva stå till svars för sitt val.

Det är hennes val, och ingen annans.

Ingen kan säga till henne att hon inte kommer klara av det osv, det är bara hon som kan känna om det är 100% rätt eller inte!

man måste verkligen tänka sig för innan man bestämmer sig, vara realistisk.

Varför jag tog upp detta? bra fråga.

Igår satt jag i studietorget med några tjejer från klassen, och en tjej visade en bild på en tjej som är gravid. Hon är lika gammal som oss.

Då gick snacket igång. Att de inte fatta hur man frivilligt ville förstöra sin framtid osv.

DET fick iallafall mig att tänka efter.

Vad tycker och tänker ni själva?

Just think about i. 

Have a nice day,

PEACE!

Idag går det bra!

Livet funkar liksom..

Jag vet inte vart jag står för tillfället.. i livet, kärleken, osv.

Men jag lever iallafall!

Idag ska jag klippa mig. vi får se om det blir någon stor förändring..

en förändring i livet är vad jag behöver.. men vågar jag ?

Ja.. de gör jag säkert.

Jag vill ta tag i mitt liv.. men jag känner att jag inte orkar.

Jag lever i någon typ av.. dvala eller något.

Jag bara finns liksom.. Igår var jag deppig som fan.. totally nere..

Men jag har fortfarande inte brutit mitt nyårslöfte,

(vara rök- och självskadefri)

*stolt* 
Vill verkligen inte göra något av det..men ibland.. så saknar man det liksom..
Det var ju en vana, en vardagsgrej i mitt liv.

Jag vet att jag låter helt sjuk när jag säger att jag saknar det..

men ni som inte själv varit där kan omöjligt förstå.

Men snälla, gör inte det!

Förhoppningsvis är du inte så korkad att du provar ens, för de är så jävla korkat!!!

Puss och kram på er!

Jag vet att jag är dålig på att skriva..

Jag skriver inte så ofta..

och när jag väl skriver så är det inte jätteintressant kanske..

Men fortsätt följa min blogg,  Jag blir så

glad när jag ser att folk läser min blogg för då vet jag 

att det iallafall är någon som läser om mina tankar

och faktiskt vet hur jag mår, på riktigt!

Här är en bild från igår på min bebiis     

åtta dagar.... åtta dagar sedan sist jag skrev till min crush.

Känner mig värdelös.. dessa jävla tankar om att jag inte duger, att jag inte förtjänar honom...

de tankarna fuckar mitt huvud!

..Jag orkar inte med sånt här..

de känns som att jag går vidare..

att jag..hämtar mig från all smärta jag känner..

..för några dagar sedan så kunde jag verkligen inte sova.. jag bara grät.

Jag fick inte luft.. Det var jätteobehagligt och jag trodde seriöst att de va slutet för mig..

MEN I'M STILL ALIVE!

What doesn't kill you makes you stronger.. typ.

Jag trodde jag var viktig för honom.. att han faktiskt ville vara med mig..

men så var det tydligen inte.

Känner mig otroligt korkad.

Tankarna är kluvna.

Ska jag smsa?

Nej, det ska jag inte! för de är jag som skriver till honom alltid!

Men han kanske tror att jag inte vill höra av honom? jag var ju ganska arg på honom..

Men jag sa faktiskt att jag ville han skulle höra av sig, och om han vill ha mig så får han ju höra av sig!

Men det är kanske jag som ska vara den som tar stegen...?

Fast han borde oxå satsa. Det är inte bara jag...

Detta är skitjobbigt!

Jag vill skriva till honom.. jag tycker ju om honom och vill inte förlora honom..

Men samtidigt.. är han verkligen något att ha om han beter sig såhär..?..

Han har sagt att han tror att han är rätt kille för mig.

Jag frågade honom om han fortfarande trodde det, och han sa ja.

Jag trodde han var rätt för mig.

men nu... börjar jag tveka..

Jag har ingen aning om vad han gör nu..

Han kanske har gjort slut med sin flickvan? (troligen inte)

Han kanske kämpar med att hitta rätt tillfälle? (rätt tillfälle för att göra slut - finns inget!)

Fan asså... Hatar detta. Att inte veta.

det gör inte lika ont längre.. jag tänker inte lika mycket på honom.. annat kommer liksom före..

Men ibland.. då faller jag tillbaka i den där jobbiga gropen.

Just nu är jag stark, men hur länge kommer jag orka?

Här är ännu en bild på mej.

tagen för några dagar sedan.

Inte en av mina "bästa" men får duga