Varför lever jag?
Varför är jag kvar här, när det känns som att det inte händer någonting? Varför är jag kvar här?
Bra fråga.

Jag frågade ett antal vänner om vad de hade velat veta om mig.
Vad de hade velat att jag skulle skriva som
de sedan kunde läsa, och detta var ett av många svar
- vad är det som får mig att fortsätta leva.

Jag känner inte att där är någonting jag lever för. Hade någon kommit och frågat mig precis just nu, då hade de
fått "jag vet inte" som svar,
och möjligvis en lite dyster blick som riktats mot mina fötter.

jag har suttit ett bra tag och funderat på just detta.
varför lever jag?
Jag har mått superdåligt.
Jag har verkligen varit på botten.
Jag har självskadat, jag har tryckt ner mig själv till max.
låtit andra trycka ner mig, för att jag känner att det är just detta jag förtjänar - smårta.
På något sätt kan man säga
att jag gillar smärtan,
just för att jag känner att jag förtjänar detta.
Även om jag vet att det inte är så.
Jag har aldrig gjort någonting för att förtjäna att må dåligt. Men det blir väl så när man bara får vbbar och kommentarer med
negativ inverkan.

Men nu känner jag att jag glider ifrån själva ämnet, så back to the subjekt.

Jag tror det är så att jag stannar kvar i livet för de jag tycker om.
Min familj - framförallt min syster som jag älskar något enormt, även om vi ibland bråkar så mycket att självaste djävulen gömmer sig.
Sen har vi ju mina vänner.
Jag känner att jag inte kan lämna mina vänner, speciellt inte med flit,detsamma gäller med min pojkvän. Jag kan inte bara lämna.
Det hade varit en sak om jag varit med om en olycka,legat döende i en sjukhussäng och hunnit säga hejdå till
mina nära och kära, för att sedan snabbt och smärtfritt lämna denna värld.

Så den egentliga frågan är kanske
-är jag självmordsbenägen?
Jag skulle själv inte kalla mig självmordsbenägen,då jag varken vill eller vågar ta mitt eget liv.
Inte ens planera det
finns på kartan.
Tanken har funnits där, men de enda sätten jag kommit på har lett till att andra blir alldeles för svårt
skadade, och det vill jag inte.

Kasta sig framför ett tåg borde ju vara smärtfritt, då man troligtvis dör direkt, men den stackars tågföraren
kanske aldrig hämtar sig igen efter att ofrivilligt avslutat någon annans liv, och därför är detta inget alternativ
för mig.
Inte heller att hänga mig, trycka i mig tabletter eller skära mig.
Jag vill inte förstöra personen som till slut hittar mig antingen hängandes eller liggandes i mina egna vätskor.


När jag nu suttit och skrivit detta så har jag samtidigt börjat tänka på en sak som skrämmer mig
mer än döden - Framtiden.
Jag tror det är framtiden som får mig att stanna kvar i denna sjuka världen med mitt psykiskt ostabila liv.
Jag tror det är mina drömmar som håller mig vid liv. Min vilja.

Jag vill hjälpa andra människor. Förändra liv. Det menar inte att jag drömmer om att hitta en döende människa på gatan
och rädda dennes liv.
Det hade visserligen varit ganska häftigt, om man nu kan uttrycka sig så.. Men bara det här att
få höra
"Tack för att du finns för mig Johanna, du räddade mitt liv"
DET hade jag velat få höra! Att jag, bara med hjälp
av förståelseoch mina ord kunnat hjälpa någon så pass mycket att de väljer att inte ge upp.

Jag vill dessutom ha en egen familj. En mysig man vid min sida som älskar mig oavsett hur jag ser ut och hur jag mår.jag
vill ha barn.
Två knattar som springer runt och leker och skrattar i en bostad som jag kommer kalla "vårt hem".
Två små underbara varelser som
kommer kalla mig mamma.
Det är en dröm.
Det är något jag strävar efter.
Det är min största önskan.


Så mitt svar på frågan måste väl vara framtiden då - för jag är alldeles för nyfiken för att avsluta min resa nu.

Lite uppdatering för att kunna komma till det jag verkligen vill skriva om.. Det jag behöver skriva om..

Den 30 juli kl 15
satt jag på allmänpsyk och fick mitt resultat från adhd-utredningen.
Det visade negativt,
och läkaren antog att jag har
"långvarig depression",
då min depression inte kommer i korta perioder och har långa uppehåll som en "vanlig depression" som alla kan få, utan min depression är tvärtom.

Detta resulterade att jag fick antidepressiva för att så småningom bli stabil,
samt theralen som hjälpmedel för att lyckas somna på kvällarna...

Det jag vill komma till är att mina antidepressiva gör mig helt off.
Jag har ingen ork till någonting, känner mig jättedeppig men gråter inte som jag brukar,
vilket är skönt på ett sätt och jobbigt på ett annat.
Läkaren sa att detta var normalt, och att medicinen har sin fulla verkan efter 4-6 veckor.
Jag hoppas verkligen att de inte menar att jag ska gå och må såhär i 6 veckor..
Men som sagt..
Bättre att må såhär än att sitta och gråta.
Och jag känner inte för att självskada heller.
Ännu ett pluspoäng.

Håller tummarna för att allt blir bra.