Ibland.. men bara ibland.. så känns det som att hela världen rör sig i slow motion..

jag hatar när jag känner så.. för då är jag påväg att få ångestattack.

så kände jag idag.

Något som egentligen inte borde blivit så stort... slutade i tårar.

ett hejdå, så kallt att det kändes som något gick sönder i mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga.. vad jag skulle göra... ingenting..

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra..

Jag kollar på telefonen hela tiden.. hoppas.. men nej.. ingenting..

Jag orkar inte med fler tårar idag.. så försöker hålla känslorna inom mig..

från hjärtat..från hjärnan.. ut i fingrarna..

Jag önskar att jag inte var så beroende av andra.. och jag har bättrat mig..

men det hade inte skadat att känna att någon kämpar lite för att få

vara kvar i mitt liv..

Jag är en krävande människa.. ja.. de är jag.

jag vill ha uppmärksamhet.. jag vill känna mig älskad..

jag vill känna att folk bryr sig..

och då menar jag inte överdrivet..

ett sms eller samtal lite då och då... hade känts bra..

fått höra att man  är saknad och omtyckt..

det är sånt jag behöver. på så sätt är jag krävande.

Jag trodde att de som säger att de tycker om mig kunde göra det någon gång ibland..

men allting är alltid på avstånd..

man säger inte att man tycker om varandra speciellt ofta..

man bara finns.

de hör av sig ibland..

jag har blivit likadan.. jag hatar mig själv för det..

men varför ska allting vara ensidigt.. ?

jag orkar inte kämpa själv med alla relationer jag har till folk..

ikväll.. kollade jag film med två vänner och glömde bort allt jobbigt för en stund..

men nu..

nu kommer känslorna.

Det var längesedan jag skrev sist.. känns det som iaf.

Men det känns som ett bra avslut på en tradig söndag att skriva av sig innan man somnar.

I stora drag har helgen vart helt okej. nästan bra till och med.

varit hemma hos min far, kollat på bio med "the king", träffat lite folk och sladdat med bilarna...

mer har jag väl inte gjort... men de är ändå helt okej helg.

Jag satt ju inte ensam som jag trott att jag skulle.

Där är alltid en person som räddat mina dagar/kvällar/ whatever.

Klickar så jävla bra med killen. kan snacka om allt.

Och han lyssnar!

Han frågar,han hjälper mig,han bryr sig.

Är så jävla skönt att han finns vid min sida. Han är fkn king asså!

Han är en riktig vän,  till skillnad från alla fittor i den här jävla hålan..

Känns som jag förlorar så jävla många vänner - för knark.

helt sjukt.

Snacka om att vara en nobody, när vännerna prioriterar knark före..

" jag lovar att inte göra om det"

"förlåt, detta var sista gången"

"jag svär på vår vänskap att aldrig göra det igen"

jovisst, kyss mig nånstans.

alla.. ALLA har kört samma snack... och alla, ALLA, har brutit det.

Man kan ju bara hoppas att det kommer någon som kan hålla vad de säger.

"don't trust & don't care"

Hade vart skönt om man bara kunnat stänga av, så man kunde sluta bry sig och sluta lita

på vad folk säger.

En del personer i min omgivning har börjat använda sig av mina svaga sidor emot mig.

Rakbladen, mina sömnproblem, mina ätstörningar, osv.

Det är så sjukt smutsigt att göra det.

Fuck om de hade kallat mig slampa eller något sådant, de tar inte på mig.

Men när de går in på detaljer, börjar snacka om mina ärr tex.

Då gör det ont.

Det finns ju en fucking anledning till att jag cuttat mig, jävla sär!!

Det är inte så att jag skär mig för att jag har tråkigt eller för att få uppmärksamhet.

Hade det varit för uppmärksamhet så hade jag väl för fan inte dolt de!!

Folk har feta problem och borde få skott i knäna och näsan inslagen där hjärnan ska vara.

Det bästa hade varit om man inte haft några jävla problem, om allt bara flöt på som man vill att

det ska.

inga svårigheter i skolan, inga problem med pengar, inga problem med sin självkänsla, sitt självförtroende, haft ett bra förhållande, inga sjukdomar, bra relation till familj.. osv.. fyfan vad nice.

nu är det ju inte så.. just nu vill jag bara försvinna från de här jävla helvetet.

sååå... nu bölar jag... fucking underbart.