Depressionen sitter i, precis som den brukar vid denna tiden på året. Men jag firar nyår med underbara, unika människor, så det blir garanterat en både intressant och glädjefylld kväll/natt! :)

För övrigt flyter allting på, men jag är så fruktansvärt trött på alla äckliga människor i denna stan.

Jag underhöll min brorsdotter en liten stund medan brorsan tatuerade och min svägerska fixade sig inför kvällens aktiviteter. Jag kände mig tillfreds och full av ny energi när jag gick hemåt för att själv börja fixa mig så man ser någorlunda ordentlig ut inför ikväll.. Men den här lilla glädjen jag kände försvann snabbt. På vägen hem så mötte jag fem killar som började peka när de såg mig, och när jag gick förbi dom så sa en av dom "så äcklig, jävla hora" och de började skratta, varpå en av de andra sa "en riktig kuksugare"...

Jag var väldigt nära på att vända mig om och ge dom en bakvänd anderslövare, men bara fortsatte att gå, med gråten i halsen och tårar i ögonen. Jag bara tog emot deras ord och lät deras ord ta över mitt mående. Jag lät deras ord repeteras i mitt huvud. Om och om igen.
Jag accepterade det. Jag borde inte gjort det. Men jag gjorde det ändå.
Gott nytt år...

Fick ett sånt sjukt ryck igår och ställde mig och bakade,
inte en och inte två utan tre gånger! Bakning är nog en sorts terapi för mig tror jag haha!
Jag klagar inte.
Det är kul och gott blir det. Blir helt varm inombords när min "terapi" uppskattas av andra.
Lillasyster blir alltid lika glad när jag bakar.
Lite nyfiken är hon allt på hur resultatet blir!

Nog om det. Det var inte det jag skulle prata om. Jag skulle prata om mig själv.
(Egoist??)

Det låter så hemskt att säga såhär.. Jag låter som värsta uppmärksamhetsho*an..
Men jag saknar att få komplimanger. Förr fick jag höra att jag var söt, snygg, sexig, you name it.
De får jag inte höra längre,
och mitt självförtroende och självkänslan är på botten..

Jag klippte mig idag, och höll på att börja gråta när jag skulle visa upp det för min pojkvän och en mycket nära vän... Hemskt.
Jag kände mig inte alls fin någonstans.

Ska det vara såhär?
Ska man må såhär?
Det känns som en vana...

Jag vågar inte.
Det är det som är problemet.
Jag vågar inte.
Jag tror inte på mig själv.
Jag tror inte jag kommer klara det.

Min dröm är att ha egen bostad, egen familj med man, barn och husdjur. Men den drömmen slår aldrig in om jag inte skaffar ett jobb.
Eller ja.
Jag kanske har turen att min man blir miljonär, eller att jag själv blir det så jag Slipper jobba.
Men så blir det troligtvis inte.
Aldrig någonsin.

Jag är rädd. Jag är rädd för att inte klara mig.. Skitjobbigt.
Och jag vet helt ärligt inte vart jag ska vända mig.
För även om jag pratar med någon så tappar de antingen tålamodet eller så säger de bara
"de löser sig"

En i familjen är på mig så fruktansvärt mycket att jag ska skaffa jobb.
Det är inte så lätt.
Dels så vet jag inte vad jag vill göra, och bryr mig nog inte så mycket heller, så länge det är trevlig personal..
Dels så nekas jag allt jag söker,
och även om man inte ska göra det så tappar jag hoppet,
känner mig värdelös...

Självskadetankarna är jobbiga nu.. Men jag har varit med om värre och ska försöka hålla mig ifrån allt som är vasst..

...ååååh! :( jag vet inte vad jag ska ta mig till...!
Jag är så van att misslyckas...
Är så van att må skit och tycka att jag är värdelös..
Men jag vill inte misslyckas med min största dröm någonsin..
Utan egen familj.. Inga egna barn.. finns det inget att leva för..
Det är så jag känner..
Så jag MÅSTE skaffa jobb..
Men jag känner inte mig redo.. Och när blir man det?

Jag behöver hjälp..
Jag behöver prata med någon..
Som kan göra mig stabil..
Hjälpa mig att hitta bra lösningar när jag är påväg att få de här tankarna.. Hjälpa mig förbereda och samla krafter..
Hjälpa mig med min rädsla..

Min pojkvän och två nära vänner är de enda som faktiskt finns för mig dygnet runt...
Men det känns som de börjar tröttna...
Att de är trötta på mina gråtattacker.. Mina tankar.. Min ständiga oro,
mitt eviga prat om drömmar,
framtid, misslyckande
och mina frågor som aldrig tar slut.. De känns som de tröttnar..

Men Det är också bara något jag tror och tänker..
Det är inget jag vet.