Har haft så mycket i mitt liv, både bra och mindre bra händelser,

så har varken haft tid eller lust att skriva.

Men jag vet att jag borde skriva av mej, oavsett om jag mår bra eller dåligt,

för det är så jag bearbetar allt.

Jag har festat ganska mycket den senaste tiden...

har även fått tillbaka mina ätstörningar... så har gått ner i vikt.

Vägde mellan 75-78 kg i december.

Sen gick jag ner till 63.

Har börjat äta så smått igen, och idag  när jag vägde mig så hade jag gått upp två kg.

Jag vet att det är bra att jag börjat äta mer och oftare...

men....

det gör så ont...

...det gör så ont att ha gått upp i vikt.. jag vill ju vara smal...!

Jag ska börja gymma igen nästa vecka.. Har varit för svag.. för trött, för att göra det innan.

Har inte orkat i princip någonting alls.

Som jag skrev innan så har jag varit ute och festat en hel del.. nästan var helg.

och eftersom jag inte ätit så mycket så kan man ju säga att

det här med drickandet inte har slutat så bra..

Vid de flesta tillfällen jag druckit så har jag blivit väldigt berusad och ett antal gånger har det slutat

med att jag kräkt.

Men livet börjar ordna upp sig nu och jag gör allt jag kan för att

detta året ska bli så mycket bättre än förra.

Och som det ser ut nu.. så blir det det!

Som idag till exempel!
Där var en tjej som skrivit en lååååång status om mig på Facebook, och verkligen visat

hur mycket hon uppskattar att vi är vänner, och bara öste komplimanger över mig.

Jag blev överlycklig och visste inte vad jag skulle svara, men jag blev så extremt glad.

Jag fick till och med tårar i ögonen.

Det visar att det faktiskt finns fina människor i mitt liv som uppskattar att jag finns.

Och det är sånt jag ska försöka komma ihåg och tänka på

när jag känner för att avsluta mitt liv.

Jag älskar mina nära och kära, för de stöttar mig så extremt mycket!
Jag skulle faktiskt kunna påstå att det gör i princip allt för att få mig att

le och skratta,

om så bara för några sekunder.

Och det uppskattar jag så extremt mycket!!

Ibland.. men bara ibland.. så känns det som att hela världen rör sig i slow motion..

jag hatar när jag känner så.. för då är jag påväg att få ångestattack.

så kände jag idag.

Något som egentligen inte borde blivit så stort... slutade i tårar.

ett hejdå, så kallt att det kändes som något gick sönder i mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga.. vad jag skulle göra... ingenting..

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra..

Jag kollar på telefonen hela tiden.. hoppas.. men nej.. ingenting..

Jag orkar inte med fler tårar idag.. så försöker hålla känslorna inom mig..

från hjärtat..från hjärnan.. ut i fingrarna..

Jag önskar att jag inte var så beroende av andra.. och jag har bättrat mig..

men det hade inte skadat att känna att någon kämpar lite för att få

vara kvar i mitt liv..

Jag är en krävande människa.. ja.. de är jag.

jag vill ha uppmärksamhet.. jag vill känna mig älskad..

jag vill känna att folk bryr sig..

och då menar jag inte överdrivet..

ett sms eller samtal lite då och då... hade känts bra..

fått höra att man  är saknad och omtyckt..

det är sånt jag behöver. på så sätt är jag krävande.

Jag trodde att de som säger att de tycker om mig kunde göra det någon gång ibland..

men allting är alltid på avstånd..

man säger inte att man tycker om varandra speciellt ofta..

man bara finns.

de hör av sig ibland..

jag har blivit likadan.. jag hatar mig själv för det..

men varför ska allting vara ensidigt.. ?

jag orkar inte kämpa själv med alla relationer jag har till folk..

ikväll.. kollade jag film med två vänner och glömde bort allt jobbigt för en stund..

men nu..

nu kommer känslorna.

Det var längesedan jag skrev sist.. känns det som iaf.

Men det känns som ett bra avslut på en tradig söndag att skriva av sig innan man somnar.

I stora drag har helgen vart helt okej. nästan bra till och med.

varit hemma hos min far, kollat på bio med "the king", träffat lite folk och sladdat med bilarna...

mer har jag väl inte gjort... men de är ändå helt okej helg.

Jag satt ju inte ensam som jag trott att jag skulle.

Där är alltid en person som räddat mina dagar/kvällar/ whatever.

Klickar så jävla bra med killen. kan snacka om allt.

Och han lyssnar!

Han frågar,han hjälper mig,han bryr sig.

Är så jävla skönt att han finns vid min sida. Han är fkn king asså!

Han är en riktig vän,  till skillnad från alla fittor i den här jävla hålan..

Känns som jag förlorar så jävla många vänner - för knark.

helt sjukt.

Snacka om att vara en nobody, när vännerna prioriterar knark före..

" jag lovar att inte göra om det"

"förlåt, detta var sista gången"

"jag svär på vår vänskap att aldrig göra det igen"

jovisst, kyss mig nånstans.

alla.. ALLA har kört samma snack... och alla, ALLA, har brutit det.

Man kan ju bara hoppas att det kommer någon som kan hålla vad de säger.

"don't trust & don't care"

Hade vart skönt om man bara kunnat stänga av, så man kunde sluta bry sig och sluta lita

på vad folk säger.

En del personer i min omgivning har börjat använda sig av mina svaga sidor emot mig.

Rakbladen, mina sömnproblem, mina ätstörningar, osv.

Det är så sjukt smutsigt att göra det.

Fuck om de hade kallat mig slampa eller något sådant, de tar inte på mig.

Men när de går in på detaljer, börjar snacka om mina ärr tex.

Då gör det ont.

Det finns ju en fucking anledning till att jag cuttat mig, jävla sär!!

Det är inte så att jag skär mig för att jag har tråkigt eller för att få uppmärksamhet.

Hade det varit för uppmärksamhet så hade jag väl för fan inte dolt de!!

Folk har feta problem och borde få skott i knäna och näsan inslagen där hjärnan ska vara.

Det bästa hade varit om man inte haft några jävla problem, om allt bara flöt på som man vill att

det ska.

inga svårigheter i skolan, inga problem med pengar, inga problem med sin självkänsla, sitt självförtroende, haft ett bra förhållande, inga sjukdomar, bra relation till familj.. osv.. fyfan vad nice.

nu är det ju inte så.. just nu vill jag bara försvinna från de här jävla helvetet.

sååå... nu bölar jag... fucking underbart.

..när en viktig person i ens liv inte vill leva längre?

det enda jag känner nu är panik.
Panik över att förlora min vän.

Personen är viktig för mig.. Det är just denna person, denna vän, som jag vågar berätta saker för.. Som hjälper mig att lugna ner mig när jag flippar ur.
Som hjälper mig att lösa situationer som jag inte klarat av själv.
Denna person är en sådan vän som man vet faktiskt lyssnar på vad man säger.

Denna vän..är så jävla ball!
Personen kan vara riktigt skruvad och göra idiotiska saker, men är också den personen jag känner som har mest vett i huvudet.
Som verkligen tänker.

Och nu.. Vill min vän inte leva längre..
och pratar om sig själv som att inte vara värd något.
Och de gör ont att höra.. När man vet att personen kan komma så långt, bara av den erfarenheten den har nu.

Min vän vill ta sitt liv, och jag förstår varför. Jag kan inte förneka det.
Jag förstår verkligen varför.
Men jag vill inte att min vän ska ge upp.

Jag vill inte att de ska vinna.

Jag kanske är egoistisk.. Men jag vill att min vän kämpar.. För personen är för bra för att avsluta sitt liv.
Min vän förtjänar att leva.. Inte leva det
liv den lever nu.
Min vän förtjänar bättre.

Fan dååååå!!

Klar med rummet, dammsugat hallen, handlat och ska gå ner med soporna sen.

men jag orkar fan inte göra det nu.. och jag har FORTFARANDE inte börjat plugga till provet på fredag.

detta är inte bra!!!

Men jag får inte någon ro i kroppen.. jag känner mig så enormt stressad och otillräcklig..

Jag längtar efter min pojkvän.. och jag vill tillbaka till Afrika...   

Det jag egentligen ville skriva om var kärlek.. och sex.

Kollade på Awkward precis.. och där pratade dem om sex.

Att första gången ska kännas speciellt.

Jag håller med!

Min första gång var speciell.. och det kändes rätt.

Och det tycker jag är viktigast. Det ska kännas rätt.

Jag blev av med oskulden den 8 juni 2012, lite mer än en månad innan jag fyllde 17 år.

Många kanske reagerar på det, att jag var "sen".

Men jag bryr mig inte.

Jag kunde haft sex långt innan, men jag tyckte inte det kändes rätt, jag ville vänta.

Och sen träffade jag min pojkvän.

Så ja, jag har bara haft sex med en person, och jag var "sen", men det känns bra.

Det kändes speciellt, det kändes bra, det kändes RÄTT.

Och det gör det fortfarande. Jag ångrar absolut inte det!

Innan vi haft sex, så var jag väldig nojjig att han skulle tycka jag var jobbig eller patetisk.

Först och främst var jag rädd att han skulle tycka jag var dålig och tråkig i sängen

och därför dumpa mig när vi haft sex..

jag var sjukt nojjig som ni kanske förstår    

Och var gång jag tänkte så, så sa han att han ville vänta tills jag var redo och ville.

han sa att jag var värd att vänta på.

Och de orden gjorde mig trygg.

För han sa det inte bara en eller två gånger, utan var gång han märkte att jag blev nervös av att ligga

bredvid honom.

Och det gjorde att jag litade mer och mer på honom, och en kväll kändes det bara rätt.

Jag låg inte och analyserade som jag brukade göra, utan det kändes bara rätt.

Och det var den kvällen, den 8 juni, som jag blev av med min oskuld.

Sen tycker jag inte bara att det ska vara den första gången som ska kännas speciell och rätt.

Det ska kännas rätt alla gånger.

Och känns det inte rätt, så ska man inte göra något heller.

Och det måste båda, eller alla tre ( eller hur många man nu ska ligga med) förstå.

min åsikt, Punkt slut.

Nu är allt "som vanligt" igen.
Jag mår inte alls bra.
*suck*
Mamma får inte det att bli bättre precis.
Hon säger att varken jag eller min lillasyster hjälper till något alls hemma. Och min pojkvän har grusat ner hallen med sina arbetsskor.

För de första: om inte jag hjälper till hemma, hur kommer det sig att det stod middag på bordet igår när hon kom hem?
Och vem hjälpte henne att bära när hon handlat igår?

Jag försöker faktiskt vara henne till lags. Men hon ser fan ta mig bara de som är fel.
Tex, att det inte är undanplockat på mitt rum.


Känner mig fedestressad nu...
Så.. Ut och ta en cigg sen får man städa. Efter det blir de näsan i boken annars kommer jag aldrig klara provet på fredag. Jag blir glad om jag bara får ett E, jag bryr mig inte om högre betyg.

Mitt mående har blivit bättre sedan jag åkte ut till min pojkvän igår.
Jag tror ångesten delvis berodde på att jag inte varit ute hos Ozzy.
Har inte varit där sedan vi begravde honom..
Så det kändes bra att få se graven och känna att han inte är så långt ifrån mig trots att han inte finns hos mig längre.

Jag ska försöka ta mig ut till honom i helgen.
Jag vill tända en nytt ljus hos honom.

Jag ställde in mötet med ungdomsmottagningen.
Kände att jag inte orkade
prata om något Inte än..
Fick en ny tid på tisdag. Ska samla kraft tills dess.. Och jag ska skriva ner allt jag vill och behöver prata om, så att jag inte glömmer något.
Jag brukar alltid glömma något när jag är där, och då mår jag dåligt när jag kommer på det.


Imorgon ska jag se hur jag går i skolan.. Har jag någon lucka eller så så ska jag se om jag vågar mig ner till doktorn för att ta blodprov..

Det är inte själva blodproven jag är rädd för.. Eller jo.. Lite..
Men jag är mest rädd för resultaten..
Jag vill att proverna ska vara positiva.. För då har min medicinering mot epilepsin hjälpt, och då ökar chansen för mig att börja köra bil.

Jag vill så gärna ha körkort.. Jag vill så gärna klara skolan.. Jag vill så gärna ha helgjobb..

Det är så många bollar i luften samtidigt så jag reder knappt ut någonting. Men jag ska klara mig.
På något sätt ska jag det.

Nu ska jag försöka sova.. Kura ihop mig i pojkvännens famn och förhoppningsvis få några timmars sömn, utan att vakna till en massa gånger.

idag har jag gråtit... mycket.

det bara kom av sig själv, och det gick inte att stoppa.

allt gick ut över min fina pojkvän och jag skällde ut honom, grät ännu mer och sa så mycket som

inte ska sägas högt.. och nu känner han att jag förstör mellan oss med flit så att han ska

ge upp och göra slut...

Jag vet inte varför jag gör såhär... jag gör allt på fel sätt..

jag vill ha närhet, kärlek.. jag vill att han ska kämpa för mig,

men istället får jag honom att må dåligt...

jag är inte bra på de här med kärlek.. jag undrar om det finns någon som faktiskt är det..

just nu lyssnar jag på sådan musik som får mig att vilja hoppa ut genom fönstret.

"tell me it's over, I still love you the same"

usch.. jag vet inte hur länge jag kommer orka detta..

På något sätt så kopplar jag all musik jag lyssnar på till mitt mående just nu..

och det känns bra..

det känns som att jag inte är helt ensam med att känna såhär..

att det faktiskt finns någon som

faktiskt förstår hur jag mår, hur jag känner och vad jag vill.

"welcome to my silly life"

Jag kan inte tänka mig ett liv utan min fina pojkvän.. Så varför i helvete beter jag mig som jag gör??

Jo.. för att jag är rädd..

Jag visar det på helt fel sätt, men fyfan vad rädd jag är...

jag är så fucking rädd att han ska ha samma syn på mig som jag har..

Jag vill inte att han ska tänka som jag gör...

att det finns någon bättre för honom där ute..

att han inte vet varför han stannar hos mig...

my god... jag är så rädd att min bättre halva kommer lämna mig..

för utan honom är jag bara ett skal...

det finns inget liv, inga skratt, inga skämt i mitt liv när inte han finns vid min sida..

utan honom finns det bara ett stort jävla dåligt skämt kvar.. och det är jag.

Jag minns hur glad jag var när jag började träffa honom..

hur lycklig jag blev när vi blev tillsammans..

Jag minns hur förstörd jag var när han inte orkade mer och det tog slut..

Jag minns den fredagen då jag kände att jag inte orkade mer och att jag ringde och

grät i telefonen och bad honom att ta tillbaka mig..

Jag minns hur det värmde i min bröstkorg när han sa att vi skulle försöka igen.

Men det jag minns mest av allt är hur nervös jag var samma kväll då vi skulle

träffas för första gången sen vi gjort slut och blivit tillsammans igen..

jag var så rädd att göra fel, men samtidigt var jag så otroligt glad att jag inte kunde sluta le.

så nu.. är jag här.. och vet inte hur det kommer fortsätta..

men jag hoppas att han tänker på allt detta... innan han tar något beslut.