Ångest..panikångest.
Kommer alltid när man minst anar och när de inte är lägligt.. Som nu till exempel.

Ligger ensam i min säng.. Vet att jag har saker nära till hands som jag kan skada mig med.. Och Nu..NU.. Kommer klumpen i magen och min syn blir suddig av tårarna som fyller mina ögon.
Jag ska inte gråta!

Jag önskar att jag hade någon här.. Någon som iaf kunde hålla min hand.. Eller jag kräver inte ens det.. Jag vill bara ha någon här.. Som kan ligga i min säng, sitta på min stol eller bars stå i mitt rum så jag kan hörs någon annans andetag än mina egna.

Jag känner mig fast.. Inlåst.. I min egen kropp.. I mitt eget sinne.
Jag hatar att vara själv.

Jag har prov på fredag, så veckan kommer spenderas med näsan i böckerna.. Och det kommer bli skönt.. Att tänka på något annat än sådant som har med mig själv att göra.
Men sen kommer det som skrämmer mig... Kvällen.. Tiden då jag ska lägga mig...

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Den 6 december har jag varit självskadefri i tolv månader . Ett helt år!
Det är sjukt.. Jag förstår inte det.. Självskadandet var som terapi för mig.. Det var det enda som lugnade ner mig... Jag vet att om jag skulle skära mig nu så hade jag blivit lugn, men något stoppar mig.. Den där fucking idiotiska underbart fina fjärilen som är tatuerad på insidan av mon handled.
Det är DEN och endast den som stoppar mig från att inte skada mig just precis nu!

Egentligen så är de bara någon jävla fix-idé jag har fått..

"Tatuerar jag in en fjäril så kan jag inte skada mig själv för då dör den"

Jag vet att de är bullshit, ändå kan jag fan ta mig inte göra det.

Tårarna i ögonen har försvunnit nu.. Kvar finns nu bara blixtarna i huvudet, stenen i magen och stickningarna i mina fingrar.

Jag är störd.. Jag måste vara det.. För något fel är där ju..
Jag hade velat ha Ozzy hos mig nu.. Min fina.. :(
Tyvärr lämnade han mig den 23 oktober.. Han orkade inte mer.
8 år gammal kanin.. Jag förstår honom. Han har de bra nu.
Men jag saknar honom.. Jag saknar honom något enormt..


Jag vet inte hur detta kommer sluta.. Det ser mörkt ut.. Men jag hoppas där sker något slags mirakel.. Jag hoppas att någon får mig att skratta så att det känns i hjärtat.
Jag behöver inte känns mig lycklig... Men jag vill känna mig glad. Åtminstone en liten stund.

Det enda jag egentligen vill är att få känna lite hopp så att jag orkar kämpa..

Helt sjukt... Det är så jävla sjukt hur en sån liten sak.. Hur Ett så litet objekt kunde styra så mycket av min vardag.. Mitt liv. 

fredag...

börjar skolan 12.40, slutar 14.10

Vet inte om jag har helt fel, men denna lektionen som kommer känns extremt onödig..

Iallafall... har mått skit de senaste dagarna... det enda man har sett fram emot är helgen,

för ikväll kl 18 åker jag och mina kära scoutkompisar ut och paddlar hela helgen!

Ska bli så otroligt skönt att få komma iväg!! 
Ingen telefon, inga bråk, ingen drama över huvud taget (förhoppningsvis).. Bara ta de lugnt i naturen!

Det enda som oroat mig är att jag har fått ont i mitt knä, igen...

har en skada sen i somras som är lite jobbig emellanåt.. Och sen har jag lyckats dra på mig en förkylning!
Sen ska pojkvännen ut och dricka i helgen..

Men förhoppningsvis går det bra, även om inte jag är där! Jag litar på hans kompisar o

ch jag hoppas de tar hand om honom om han blir redlöst full ^^

Men.. NU ska jag inte tänka på det... nu är det samhäll som gäller!!

ta hand om er, det ska jag försöka göra!!


Paniken som får dig att vilja springa långt härifrån,

men som samtidigt trycker ner dig till marken med sådan kraft att du inte klarar av att röra dig...

Känslan som får dig att känna dig ihålig, tom..

När bara tanken på mat gör dig illamående..

När du inte längre vet varför du fortfarande försöker.

Så kan man beskriva mitt mående idag..
För denna dagen har varit ett jävla helvete rent ut sagt..
Detta är en sådan dag där allt bara känns fel..
och det verkar finnas så många som vill hjälpa mig..
men det känns som att det inte finns en enda som kan hjälpa mig..

Om jag hade fått tre önskningar av anden i flaskan så hade jag:
1. Haft den kroppsformen och vikten jag hade när jag vägde runt 56 kg.
2. Kunnat äta vad jag ville utan att bli tjock.
3. Haft orken till att ta tag i sådant som jag idag inte orkar... t.ex skolan, träna, osv.

Jag ska gå ner i vikt.. det SKA jag.. Jag vet bara inte hur...
Sist jag gick ner i vikt så gick jag ner lite för fort och på ”fel” sätt.
Jag har inga större önskningar att bli sjuk igen..

Men de där 56 kg passade mig väldigt bra. Trots att jag mådde som jag gjorde och var så pass svag..

(kunde inte öppna en cocaflaska)

Men för att alla ska bli nöjda och glada så får man väl göra något åt det, och den lösningen fungerade ju sist,

så varför skulle den inte göra det nu?

Sitter och arbetar om anorexia i skolan... ska undersöka bloggar...
.. Där sitter det tjejer som väger typ 40 kg och säger att de är tjocka och fula.. Motbjudande helt enkelt..

Och där sitter jag och läser deras inlägg.. och man kan inte längre undvika de där

tankarna om sig själv som man tappert försöker hålla borta..

Efter en lååååång väntan så har jag äntligen fått svar.
Jag har varit ledsen, förbannad och nervös inför när jag skulle få svar och nu har jag fått det!

Sist jag skrev på bloggen så berättade jag om att jag haft epilepsi som liten, men blivit av med det efter några år.

Tyvärr fick jag bekräftat att den svimningen  jag fick i december var ett epilepsianfall, och har väntat på att få ett brev där jag får veta när jag får träffa en neurolog.

Och NU har jag fått ett brev!!

I juni ska jag få träffa en neurolog, och då ska vi prata om hur min situation ser ut, och om de finns en chans att få lov att ta körkort eller inte...

Håll tummarna för mig!

För att hoppa från en sak till en annan så klipper jag mig imorgon, dags att göra lite förändring på utseendet!
De mindre än en månad kvar tills jag går ut 2a året på gymnasiet,

och lite mer än en månad kvar innan jag åker till Afrika!!! :D

Mitt mående är likt en berg- och dalbana.

Just nu är jag fett taggad på livet, men om du frågat mig för någon timme sedan så hade jag inte varit alls lika positiv.

Inte positiv alls om jag ska vara ärlig.

Men det är så mitt mående är. Det är så jag är.
En känslig tonårsflicka med problem haha!

Men men, de var väl kort om det som rör sig i mitt lilla huvud för tillfället :)

Och ni som läser detta,

ha det så bra,

och tack för du tog din tid!
kram!

Dags för er att ställa lite frågor till mig!

Fråga i princip vad du vill! :)

Dagen har varit skit, och oavsett hur glada mina två hundar blir när jag stampar in i lägenheten så blir jag inte det minsta glad. Snarare bara mer irriterad även om jag vet att de bara vill väl och tycker det är jättekul att jag är hemma.

Jag hinner bara ta av mig jackan innan min pappa kommer ut från vardagsrummet och går mot mig med bestämda steg och knutna nävar.

-du är sen, säger han och jag hör på hans röst hur förbannad han är.
Jag tittar på mitt armbandsur och svarar att jag är tre minuter sen.

Min far blir rasande över mitt svar och skriker att om han sagt att jag ska vara hemma klockan tio, då är det prick klockan tio och inte en minut senare.

Eftersom jag inte orkar ta mer skit denna dagen och bara vill vara ifred så svarar jag med ett kort "okej" och går förbi honom mot köket.
Jag hör från vardagsrummet hur min lillasyster, styvsyster och styvmamma pratar tyst med varandra.

Jag öppnar kylen och ska precis ta fram något att äta men pappa smäller igen kylskåpsdörren och frågar mig vad jag tror att jag ska.
Jag svarar, med samma kaxiga attityd som min far använder, att jag ska ta något att äta. Det blev droppen för min pappa.

Med ett hårt grepp om min nacke drar han in mig i mitt och min styvsysters gemensamma rum. Hundarna, som varit i närheten av mig sedan jag kom hem, flyr in i vardagsrummet för att skydda sig från min rasande far.

Med en stor smäll stängs sovrumsdörren bakom honom och vi är nu ensamma. Jag sliter mig loss ur hans grepp och vänder mig mot pappa och får ögonkontakt. Hans ögon är svarta av ilska.

Med en kraft jag aldrig känt av förut, knuffar han mig. Jag känner hur mina lungor töms på luft när min ryggtavla träffar väggen. Jag blir yr och kan inte längre tyda de ord som kräks ut över mig.

- jag är inte rädd för dig, får jag fram efter ett tungt andetag och jag öppnar ögonen och möter hans blick än en gång.

När hans handflata träffar min kind i ett hårt slag känns det som att jag ser händelsen i slow motion, samtidigt som det går så fort att jag inte hinner reagera. Min far stormar ut ur rummet. Det blir tyst.

Jag sjunker utmattat och känslotomt ner på golvet i hörnet av rummet, där han lämnat mig.

Just nu tänker jag bara på framtiden och undrar hur mina provsvar ser ut..
Jag hoppas provsvaren är positiva för mig, annars kommer jag bli så, ursäkta, jäääävla ledsen.

För att alla ska förstå, så får jag ta allt från början, dock tar vi det kortfattat för att du inte ska tröttna på att läsa min blogg.

När jag gick i andra klass och hade kommit hem från skolan så mötte jag min far i hallen. Mina föräldrar bodde tillsammans då, och han skulle gå ut med vår fina schäfer, Ronja.
Jag sa till pappa att jag inte mådde bra, jag kände mig jättekonstig. Och han svarade att vi kunde fika lite när han kom tillbaka.

Jag gick in och satte mig på toaletten, jag visste ju inte vad de var med mig, om det var maginfluensa eller något, så jag ville vara på den säkra sidan.
Jag kände mig darrig..snurrig.. jag svettades och det kändes som kroppen domnade bort. Jag lutade mitt huvud emot den kalla toalettväggen, sen kommer jag inte ihåg mer.

När min far kom innanför ytterdörren så slogs dörren till toaletten upp. Han for in på toaletten och hittade mig liggandes på golvet med huvudet mellan toalettstolen och väggen.

Jag var rädd, skakig och jag grät. Jag fattade ju ingenting! Det gjorde ingen av oss!

När mamma kom hem på kvällen så åkte vi till akuten. När vi efter några timmars väntan kom in och jag skulle få träffa läkaren så hände samma sak igen.

Epilepsi. Jag hade epilepsi.  Jag visste inte vad de var, jag visste inte hur man fick det, och jag visste inte varför man fick anfallen, som de då kallas.

Tog tabletter för det, försökte avsluta medicineringen och fick anfall, Men i åttonde klass blev jag så kallat ”friskförklarad”.

I december förra året fick jag något liknande.. Jag visste inte om det var epilepsin, vanlig svimning eller om det hade med panikångest att göra, men vi berättade det för min läkare och fick tid för ett EEG. Under EEG-undersökningen så skulle jag sova, titta in i blinkande lampor, blunda, öppna ögonen och blunda igen.. Låter kanske inte så ansträngande för er, men jag fick inte lov att sova på 24 timmar, så eftersom jag skulle vara där vid 8.15 så vart jag tvungen att gå upp 8.00 dagen innan.. och tro mig.. det var inte skoj..

Så nu.. väntar jag på att jag får svar från mitt sömn-EEG...
Visar det epilepsi så kan jag glömma övningskörningen som jag tänkt börja med..
Nu kanske ni förstår min oro.

Ta hand om er, nu ska jag sova, natti !!