Jag har vänt på dygnet och de här med dagar och tider är helt konstigt numera,
man vet inte hur man ska skriva
eller prata.
För idag för mig är ju egentligen igår, för de är ny dag.
Men nä, de är för klyddigt!
Så jag kör som jag brukar.
Har jag inte gått och lagt mig så är de inte ny dag!

________

Gårdagen var NICE!

Jag & pojkvännen åkte hem till en mycket nära vän till mig och hade det så sjukt trevligt!

Kvällen sparkades igång med pizza och en massa skitsnack, och när den sista biten pizza var uppäten så blev man bjuden på DRINKAR!
Woho!

Kvällen fortsatte med chips & dippa, läsk, glass, filmer
och en massa skratt,
men avslutades med en kopp te och (såklart) tjejsnack.

Pojkvännen försvann nämligen iväg ett tag och då passade vi på att prata om allt som behövde pratas om,
vilket visade sig vara ganska mycket haha!

Sen blev det lite bråk mellan mig och pojkvännen och mitt i all denna smeten så fick jag en ångestattack och det blev ett samtal till min stackars far.
Haha han måste ha blivit helt chockad när han får ett samtal kl 5 på morgonen och har en tonåring som tjuter honom i örat.
Men han tog det väldigt bra faktiskt, och jag är glad att han kunde hjälpa mig på distans.

Men det mellan mig och pojkvännen löste sig som tur är.

De var kortfattat om gårdagen, så nu hoppar vi till idag.

Pojkvännen har ÄNTLIGEN fått tag i en Volvo 940 turbo diesel!
Är så glad för hans skull för jag vet hur mycket han ville ha en sån,
och nu har han sin dieslare :D

Vi har gjort andra bra saker
idag också,
tro de eller ej!
Pojkvännen fick nämligen ett ryck idag och har bestämt sig för att han vill börja jobba och dra in cash,
så det blev CV-skrivande och lite sådant för våran del.

Detta inlägget är väl egentligen inte alls lika intressant som de senaste, men jag har faktiskt också dagar då det är ganska lugnt och positivt,
och jag vill visa er som läser detta
att det inte bara är massa Depp
och tråkigheter i mitt liv.

Och till sist, vill jag tacka alla som stöttar mig in real life, men oxå er som läser min blogg, för att ni är med mig i mitt berg-och dalbaneliv.

Jag blir så glad för att ni tar er tid att läsa vad jag skriver.
Ni är fler än jag trodde!
Puss & kram på er! <3

Vaknade av att mamma knackade på dörren och hon höll ett brev i handen, med mitt namn på..
Öppnade det och tro det eller ej,
mina pengar är tillbaka!!

Den lättnaden jag kände är obeskrivlig och jag började gråta.

Trodde aldrig personen som tagit mina pengar skulle ge dom tillbaka.. Men jo, där var lite hjärta kvar i den människan som faktiskt tog pengar UR MIN PLÅNBOK i MITT HEM!

Det enda jag undrar nu är vem personen är.
Jag önskade verkligen att jag skulle få veta vem det var,
och få en förklaring på varför..
Men det kanske kommer.
Jag blev ju faktiskt inte arg.
Jag blev bara ledsen och rädd.

Kanske.. Om jag har tur.. Så får jag ett besök.. Ett sms.. Eller ännu ett brev av personen som tog mina pengar..
Och får en förklaring på varför.
Man kan ju alltid önska.

Hur mycket smärta tål en människa egentligen?

Svaret är väl att alla tål olika mycket smärta men att man alltid klarar av mer än man kan föreställa sig.

Jag har kommit till det stadiet där jag känner att jag snart inte klarar mer.. Att jag snart inte orkar..
Och det känns som att jag sakta men säkert tynar bort inifrån..
Att jag snart inte kommer känna någonting alls.

Jag har sjunkit till mitt lägsta.
Jag har slagit en annan människa.
Det är bara en sak kvar, sen är jag på botten.
- Skada mig själv.

Och frågan är vad som egentligen stoppar mig.
Svaret är: INGENTING!

Innan har det varit för att jag är rädd att folk som betyder för mig ska lämna mig, men om där är någon som inte vill ha med mig att göra om jag skadar mig så fine, bara stick!
Om de har det som plan
så kan de ta sitt pick och pack redan nu och försvinna långt ifrån mig,
jag kan de inte vara i mitt liv när jag är på botten och mår skit.. O
m de inte kan vara i mitt liv när jag har sår på mina armar som sedan blir ärr..
Så behöver de inte vara i mitt liv varken nu eller sen.
För de förtjänar fan inte att vara i mitt liv när jag mår bra om de inte klarar av när jag mår dåligt.

Isåfall borde de inte kommit in i mitt liv från första början.



Och nej, jag planerar inte att skada mig själv.
Jag har fullt upp med att kämpa allt jag kan för att inte göra det.

Allt känns fan skit helt ärligt.
Eller ja, inte allt, men nästan!

All skit började nyårsafton, då jag blev kallad bland annat hora, av ett gäng killar, av ingen anledning alls. Vill ni läsa mer om det får ni läsa förra inlägget.

Iallafall.
Jag fortsatte dagen som planerat, det vill säga, fixa mig inför kvällen.

Nyårsmiddagen åts med mamma, lillasyster, mammas kompis & hans tre barn, och jag blev snart på bra humör igen. Det var härlig stämning och både för- och varmrätten var underbara. Skippade dock efterrätten för min vän kom hem till mig och vi drog hem till en kompis på förfest.

Kvällen blev som förväntat, den började lugnt men fick snart upp ett härligt tempo med shots och groggar. En och annan hemlighet var inte längre så hemlig, men så blir det när man kör "sanning eller konka" och "jag har aldrig.."

Självklart skulle det uppstå lite drama och komma lite tårar från olika håll (inte mig då, konstigt nog) men det glömdes snabbt bort när vi närmade oss tolvslaget och alla kastade på sig jackor, halvsprang nerför trappor och ut på torget för att fira det nya året.

Jag fick min nyårskyss, även om min "man" inte var där. Vi kramades, skrek, skålade och skrattade, precis som det ska vara på nyår!

Förfest blev efterfest och spriten slog till, och vid tre kom min stackars pojkvän och hämtade en full Johanna med klackar som hon inte längre kunde gå ordentligt i.

Ja.. Så såg mitt nyårsfirande ut.
Ni kan ju själv tänka er hur jag mådde dagen efter...

1 januari 2015, inte bara bakisdagen.. Inte bara årets första dag.. Jag och min "man" hade varit tillsammans i 9 månader, sjukt vad tiden går fort!!

Och nu.. Kommer vi till det deppiga igen... Det som tar så jävla hårt på mej..

2 januari... Städar undan på rummet efter att ha haft en kompis sovande här på nyår.. Och upptäcker att 500kr har försvunnit från min plånbok.. Vafan ska jag tro?
Tankarna börjar snurra...

Kan jag ha tappat dom? NEJ.
Har jag handlat för dom men glömt bort det? NEJ.
La jag verkligen ner pengarna i plånboken? JA!

Pengarna kan omöjligt ha öppnat plånboken, flugit ur väskan och lämnat rum och lägenhet av sig själv. No way. Någon har stulit av mig.

Tårarna sprutar och jag pratar med mamma om det.

Vem har jag haft hemma hos mig? Vem kan ha gjort såhär mot mig när de vet hur jag har det?

Jag kom aldrig fram till något bra svar och har fortfarande inte kommit på något..

Så jag skrev ett långt meddelande och skickade till alla som varit hemma hos mig.
Vet ni vad de jobbiga i detta är?
Det är BARA mina närmsta som varit här.

Fyfan vad ont det gör!!

Jag har varit så nära på att skada mig flera gånger, gråter såfort jag tänker på det, och har till och med slagits med en annan människa, just på grund av detta... Jag, Johanna, har varit i ett slagsmål med en annan människa...Jag är inte mig själv.. Detta har förstört mig.

Jag vill i princip inte ha med någon att göra, vill inte träffa någon, inte prata med någon, inte smsa, ingenting..
För jag vet inte vem jag kan lita på!!

I meddelandet jag skickade ut till alla som varit här, så skrev jag att jag ger personen en vecka att få fram mina 500kr.
Får jag inte mina pengar så vet jag inte vad jag gör...
Det har gått två dagar nu.. Och jag har fucking panik.

Jag gillar inte 2015..
Men jag tycker fan så mycket mindre om folk som beter sig såhär.

Depressionen sitter i, precis som den brukar vid denna tiden på året. Men jag firar nyår med underbara, unika människor, så det blir garanterat en både intressant och glädjefylld kväll/natt! :)

För övrigt flyter allting på, men jag är så fruktansvärt trött på alla äckliga människor i denna stan.

Jag underhöll min brorsdotter en liten stund medan brorsan tatuerade och min svägerska fixade sig inför kvällens aktiviteter. Jag kände mig tillfreds och full av ny energi när jag gick hemåt för att själv börja fixa mig så man ser någorlunda ordentlig ut inför ikväll.. Men den här lilla glädjen jag kände försvann snabbt. På vägen hem så mötte jag fem killar som började peka när de såg mig, och när jag gick förbi dom så sa en av dom "så äcklig, jävla hora" och de började skratta, varpå en av de andra sa "en riktig kuksugare"...

Jag var väldigt nära på att vända mig om och ge dom en bakvänd anderslövare, men bara fortsatte att gå, med gråten i halsen och tårar i ögonen. Jag bara tog emot deras ord och lät deras ord ta över mitt mående. Jag lät deras ord repeteras i mitt huvud. Om och om igen.
Jag accepterade det. Jag borde inte gjort det. Men jag gjorde det ändå.
Gott nytt år...

Fick ett sånt sjukt ryck igår och ställde mig och bakade,
inte en och inte två utan tre gånger! Bakning är nog en sorts terapi för mig tror jag haha!
Jag klagar inte.
Det är kul och gott blir det. Blir helt varm inombords när min "terapi" uppskattas av andra.
Lillasyster blir alltid lika glad när jag bakar.
Lite nyfiken är hon allt på hur resultatet blir!

Nog om det. Det var inte det jag skulle prata om. Jag skulle prata om mig själv.
(Egoist??)

Det låter så hemskt att säga såhär.. Jag låter som värsta uppmärksamhetsho*an..
Men jag saknar att få komplimanger. Förr fick jag höra att jag var söt, snygg, sexig, you name it.
De får jag inte höra längre,
och mitt självförtroende och självkänslan är på botten..

Jag klippte mig idag, och höll på att börja gråta när jag skulle visa upp det för min pojkvän och en mycket nära vän... Hemskt.
Jag kände mig inte alls fin någonstans.

Ska det vara såhär?
Ska man må såhär?
Det känns som en vana...

Jag vågar inte.
Det är det som är problemet.
Jag vågar inte.
Jag tror inte på mig själv.
Jag tror inte jag kommer klara det.

Min dröm är att ha egen bostad, egen familj med man, barn och husdjur. Men den drömmen slår aldrig in om jag inte skaffar ett jobb.
Eller ja.
Jag kanske har turen att min man blir miljonär, eller att jag själv blir det så jag Slipper jobba.
Men så blir det troligtvis inte.
Aldrig någonsin.

Jag är rädd. Jag är rädd för att inte klara mig.. Skitjobbigt.
Och jag vet helt ärligt inte vart jag ska vända mig.
För även om jag pratar med någon så tappar de antingen tålamodet eller så säger de bara
"de löser sig"

En i familjen är på mig så fruktansvärt mycket att jag ska skaffa jobb.
Det är inte så lätt.
Dels så vet jag inte vad jag vill göra, och bryr mig nog inte så mycket heller, så länge det är trevlig personal..
Dels så nekas jag allt jag söker,
och även om man inte ska göra det så tappar jag hoppet,
känner mig värdelös...

Självskadetankarna är jobbiga nu.. Men jag har varit med om värre och ska försöka hålla mig ifrån allt som är vasst..

...ååååh! :( jag vet inte vad jag ska ta mig till...!
Jag är så van att misslyckas...
Är så van att må skit och tycka att jag är värdelös..
Men jag vill inte misslyckas med min största dröm någonsin..
Utan egen familj.. Inga egna barn.. finns det inget att leva för..
Det är så jag känner..
Så jag MÅSTE skaffa jobb..
Men jag känner inte mig redo.. Och när blir man det?

Jag behöver hjälp..
Jag behöver prata med någon..
Som kan göra mig stabil..
Hjälpa mig att hitta bra lösningar när jag är påväg att få de här tankarna.. Hjälpa mig förbereda och samla krafter..
Hjälpa mig med min rädsla..

Min pojkvän och två nära vänner är de enda som faktiskt finns för mig dygnet runt...
Men det känns som de börjar tröttna...
Att de är trötta på mina gråtattacker.. Mina tankar.. Min ständiga oro,
mitt eviga prat om drömmar,
framtid, misslyckande
och mina frågor som aldrig tar slut.. De känns som de tröttnar..

Men Det är också bara något jag tror och tänker..
Det är inget jag vet.

Anledningen till att det inte kom ut något inlägg igår är för att jag sov hos min pojkvän, och just igår skulle min surf ta slut. Så det var helt omöjligt för mig att skriva.. Förlåt än en gång!
Jag har fått meddelande av några av er så frågar varför det inte dök upp något, men nu vet ni!

Otrohet. Vart går gränsen?
Det är så jävla svårt att säga, för det är ju så himla individuellt (dvs olika från person till person)

För mig går gränsen låååångt innan samlag.

Vaginalt sex, oralsex, analsex, smeka varandra på innerlåren, pussas, skicka lättklädda bilder, flörta... = BIG NO!

Hade min pojkvän gjort något av detta till någon annan än mig så hade jag ALDRIG kunnat lita på honom igen, oavsett hur mycket jag velat.

Bara att dölja vem man skriver med kan jag se som otrohet, om det kommer till den gränsen att det fortlöper och ens partner gömmer telefonen, har lösenord på telefonen och sånt.
Man är ju inte varken ärlig eller speciellt pålitlig om man håller på så, Och att hålla på så känns inte som ett tecken på kärlek precis.

En puss på kinden räknar jag inte som otrohet, så länge min partner och den här andra personen är nära vänner, annars hade jag blivit tokig haha!
Jag sa ju att de är så himla speciellt de här med vad man tycker är okej och inte okej!

Det är bara min åsikt, vad är din?