Nu blir det ännu ett känsligt ämne.. men detta har jag aldrig gått in på innan. 

Mina tankar om mina föräldrar.

Låter jättetråkigt kanske, men detta är inte "boring" och det måste komma ut..

Jag älskar mina föräldrar, jättemycket. 

Vill inte förlora dom, jag hade tagit en kula för dom, lätt. Men min relation till mina föräldrar är inte den bästa.

Min mamma och jag, vi går varandra på nerverna, ofta! Hon vet precis vad hon ska säga för att göra mig ledsen och jag för att få henne förbannad. Kalla det trotsigt och det är helt okej, för det har jag blivit och varit mot henne ett bra tag. Men tycker inte att det är speciellt konstigt när hon inte lyssnar utan bara dömer och kränker mig. Till slut så orkar man inte annat än inte bry sig..

exempel på att hon dömer mig direkt:

Jag frågade henne vad som räknas som "weed". Anledningen var för att jag faktiskt inte hade en aning och ville även veta om "weed" räknas som knark, me tanke på att jag vet en som sa "jag knarkar inte, men röker weed"

Då blev hon upprörd för att jag frågade och tog det som att jag ville prova på droger. 

Det var bara en enkel fråga och jag har inte en tanke på att prova knark, aldrig! 

Jag tycker det är vidrigt och omoget att hålla på med sånt. 

Jag förstår att hon tyckte frågan var konstig eftersom den bara ställdes, men jag är trött på att hon dömer mig.

Pappa... jag är absolut pappas tös. Jag och pappa har en speciell relation. Vi funkar extremt bra ihop. Vi har samma humor, ungefär samma intressen och värderingar, vi lyssnar på varandra och har otroligt roligt ihop. 

Men det har inte alltid varit så, fär när jag och pappa blir ovänner på riktigt så är det inga fina ord som fyller rummen... handlingarna som görs är inte helt genomtänkta, och det har förstört jättemycket mellan mig och pappa som är svårt att bygga upp igen.

När jag och mamma bråkade för ett tag sen så sa hon något som fick mig att tänka till. Hon sa att jag var extremt lojal när det gällde pappa. Han kunde kalla mig saker, hota mig, ta tag i mig, ge mig örfilar och be mig packa mina saker och dra och inte komma tillbaka för han ville inte se mig mer.. Trots detta så gick jag tillbaka till honom och låtsades som att ingenting hade hänt och förlät honom, trots han inte sagt förlåt. Och nu vet jag varför.

Jag gör så för jag vet aldrig när han försvinner nästa gång. 

Jag visste aldrig vart jag hade honom..så hur ska jag kunna veta nu?

Det är bra mellan mig och pappa nu. Jag pratar med honom ofta och saknar honom mycket.

Allt mellan oss känns ganska bra nu, men jag är alltid lite orolig över att förlora honom. 
Det har hänt förut, och jag vill inte förlora min pappa igen... 

Allt har klarnat upp nu. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet vad jag måste göra. Jag måste sluta berätta om mina problem, speciellt för min familj. Det måste jag! Det blir bara problem när jag "klagar" över något. Mamma och hennes pojkvän tror tydligen att jag har aggressionsproblem för de "märker" det, och jag börjar själv undra.. 

Men sen är det kanske inte så konstigt.. jag verkar aldrig tas på allvar. 

Det är inte så att jag hittar på problem eller låtsas bli upprörd, ledsen eller arg över något för att få uppmärksamhet. Men det är väl det de tror. Jag försöker visa hur jag mår men blir bara irriterad och mer depp när ingen verkligen lyssnar..

Jag älskar att hjälpa folk! att få förtroende är något av det bästa jag kan få av någon. Nu låter det som att jag bara skriver detta för att det låter bra, men det gör jag inte. Det jag skriver är hur jag tänker och känner.

Anledningen till att jag vill att andra ska känna att de kan och vill prata med mig är för att jag inte vill att någon ska må dåligt.

En nära vän till mig tycker tydligen att jag inte berättar för honom hur jag mår, för idag sa att att om jag inte berättar ordentligt för honom hur jag mår så blir han snart arg på mig.

Men det enda jag svarade var typ "vad finns det att berätta"  och log. 

Det finns en anledning varför. Det känns fel. Det känns så extremt fel när jag pratar om mina problem och jag ångrar alltid efteråt att jag berättat.

Jag kan skriva om mina känslor och mina problem, men att prata om dem är jättesvårt för mig. Det säger stopp.

Jag har försökt men jag har inte känt mig bemött, och därför ska jag bättra mig och hålla käft. Jag vill inte förstöra mer i min familj än jag redan verkar ha gjort... 

Att prata om känslor är jättebra och extremt modigt!

Men det funkar inte för mig, jag kan inte göra det längre.

.. För ett tag sen så skrev jag en lååång önskelista över de jag vill ha i julklapp... 

Men jag vill inte ha något.. Jag vill verkligen inte det längre!

jag känner inte att jag förtjänar det. Det verkar inte som att jag har hjälpt någon eller fått någon att må bättre..

snarare tvärt om, känns som jag fått folk att må sämre... 
Jag vet inte vad som hänt med mig.. De som står mig nära har sagt att jag bara tänker på mig själv..

Men mig själv är den sista jag tänker på..! Jag känner att de är bättre att de lägger sina pengar på annat än de julklappar som de tänkt köpa till mig.. De kan lägga dom pengarna på något viktigare..
Jag känner inte att jag är speciellt viktig liksom... 
 

Och nu är där säkert någon som tror att jag skriver detta för att jag vill ha uppmärksamhet och bla bla bla, men då får ni ju tro det isåfall. Det visar ju bara att de inte lyssnar på mig..

Jag startade inte min blogg för att skriva falska snyft-storys så jag får uppmärksamhet.. jag skriver för att få ut tankar och känslor.. måste liksom skriva av mig..

Jag känner mig så extremt ensam.. känner mig oälskad, otillräcklig och inte ett dugg respekterad för den jag är. Att de jag bor med ser mig som egoistisk och opålitlig krossar mig, det är ju verkligen inte så jag vill bli sedd..! 

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna att må så som jag gör.. men antagligen är detta det som är rätt..

För det verkar som att när jag mår dåligt av att folk kräker av sig på mig, så verkar andras liv gå skitbra. Och när livet är gött för mig så blir de fucked up för andra.. och då är det ju självklart att de behöver någon att prata med, och jag ställer såklart upp! ingen tvekan om saken!  Och då tar jag på mig andras problem, och det resulterar till att jag går och mår dåligt för att jag känner att jag inte räcker till, men jag gör allt jag kan för att hjälpa till! .. det blir en ond cirkel, och jag kan inte ta mig ur den.. 

Inte själv... det enda som tar mig ur den är kärleken... och som ni vet så är de ganska kört där.. 

Jag ser och läser om folk som mår dåligt och känner sig ensamma, varje dag! och det är precis som att INGEN bryr sig om dom.. Är de verkligen bara jag som får så sjukt ont i magen och blir riktigt ledsen över att se att inte alla mår bra? 

Och denna jä*la "someone like you" med Adele... när man inte trodde man kunde må sämre....

Thihi jag älskar att shoppa! de är så myyys och det är kuligt me! ^^

Men det är farligt... Jag har jättesvårt att sluta när jag väl börjat.. 

tror det är en av mina svagheter.. 

menmen, iaf. Har fått jättepositiva kommentarer idag ! Känns jättebra!

Visst, jag får blickar hela tiden, för jag är inte rädd för att visa vem jag är. 
jag är en crazy jävla brud som klär sig, gör och säger VAD HON VILL!

Och de är bara till att acceptera!
för jag skadar inte någon, och då gör jag inget fel.
Idag mår jag bättre, så puss på livet!  

Jag är långt ifrån känslokall. Jag tar åt mig mer än man kan tro. 
blickar som jag får är inte längre något hot för mig. Kommentarer har jag däremot fortfarande svårt för.  Kommenterar någon något taskigt så kan jag ta åt mig otroligt mycket och gå och tänka på det tills det får mig att må dåligt.
Men ingenting kan förstöra mig helt, ingenting, förutom kärlek. 

Kärlek förstör mig totalt!

Jag vet att man ska gråta/prata ut, acceptera och gå vidare.. men det har jag jättesvårt för. 

- glöm honom.. Hur jävla lätt är de egentligen?! när han funnits i mitt huvud varje dag!

   Jag började prata med en kille ett tag innan sommarlovet, och jag tyckte han vart intressant. riktigt ball var han! Och snygg, god damn! Men jag visste att det inte skulle bli något, för han är upptagen, och jag, JAG, kan inte vara bättre än henne.. Jag kan inte ta någons pojkvän bara så! 
Iaf.. han ville träffas.. och så blev det. Vi träffades, som vänner, för de var ju så jag såg det. Men jag bprde förstått att det jag intalade mig själv var falskt. Klart där fanns mer, han var ju en heting! Jag ångrar ingenting som sades och ingenting som hände, och jag ångrade absolut ingenting då! 

Vi fortsatte att träffas och vi fick känslor för varandra. Jag förstod inte hur jävla kär jag var förrän jag började ställa krav. Krav som egentligen är så jävla obvious, som att han skulle dumpa flickvännen. jag ville inte vara hon den andra!  När jag ställde dessa krav.. det var då han tyckte det var jobbigt, och han slutade skriva. 
jag blev förkrossad.. Jag kunde ju inte förlora honom, min hjärta slog ju för honom!  Jag har aldrig mått så dåligt pga en kille som jag gjorde då.

ungefär en månad efter den händelsen så tog jag bort hans nummer.. För jag visste att om jag har det kvar så kommer jag aldrig kunna gå vidare.. jag skulle fortsätta skriva till honom och det skulle bara bli jobbigt för mig. han svarade ju inte. Jag vet inte ens om han läste mina sms...  

Efter många veckors av inre smärtor och massa tårar så började det sakta vara mindre smärtsamt. Jag tänker fortfarande på honom, varje dag. Undrar om han tänker på mig. undrar vad han tänker över huvud taget. Jag tänker på honom var dag.. det är fortfarande jobbigt, men det gör inte lika ont..

Jag hade börjat "läka"...

Igår var jag i Malmö och tittade på ishockey, Jag hade extremt trevligt, även om matchresultatet kunde varit bättre. När vi skulle gå mot bilen så såg jag honom, HAN, av alla jävla människor! Kände en stor klump i magen, jag kände hur ledsen jag blev och hur dåligt jag plötsligt mådde. Jag ville kräkas... Hela bilresan hem satt jag och spände mig. jag kunde verkligen inte slappna av. 

När jag sedan kom hem och låg i min säng så kände jag hur ledsen jag var och hur ont det gjorde.. 

Jag grät... och den enda tanken som gick i mitt huvud var

- han lever, han mår bra. Han har glömt mig.. jag var inte bra nog.-

Han med stora bokstäver är en man som är viktig i ens liv.

En man som man finner trygghet, tröst, värme och kärlek hos.

Denna man kan vara vem som helst.

För vissa är det Gud, mannen som sägs ha skapat jorden,

för en del kanske denna mannen är deras far, mannen som oftast funnits där sen födseln, tagit med en på roliga utflykter, hållt ens hand när man behövt det, och skällt på en när man gjort något som kunnat gå illa, bara för att visa att man betyder allt för honom. 
Han med stora bokstäver kan också vara han med stort H, han som man kallar sin pojkvän eller man.

Han som du respekterar, älskar och upplever massa saker med.

Han som alltid finns där, håller din hand, kysser dig, säger att han älskar dig och verkligen verkligen menar vad han säger.

Den man som du kan sakna, trots att ni skiljdes åt för bara några minuter sedan.
 

Alla kanske inte känner att den här mannen finns närvarande för tillfället,

men jag hoppas att alla har honom någonstans... 

...för alla förtjänar att ha en man, en klippa, att luta sig emot och känna sig trygg hos...

 jag ser era blickar.

de kan vara svåra att möta

jag vet aldrig hur jag egentligen ska ta dom.                  

de enda jag kan göra är ar att gissa vad ni tänker.

för om jag frågar så är de 50% chans

att ni ljuger mig rakt i ansiktet.

jag har alltid fått blickar på mig.

innan hade jag tagit de extremt hårt.

undrat om jag är för tjock, för ful, osv. 

nu försöker jag ta blickarna som en positiv sak

antingen så gillar de vad de ser, tycker att jag är intressant

eller så förstår de sig inte på mig

och det betyder bara att jag är för komplicerad för dom.

Jag hoppas att en dag hitta den personen som verkligen vill ha mig
den speciella personen som vill ha mig och tycker om mig för den jag är.

hittade ett block som jag varit av med ett tag, och där hade jag skrivit en massa olika saker, bland annat de här två texterna:
31 maj 2010

Det är svårt att förklara vad jag känner för dig.
Du är snäll, charmig, du lyssnar och bryr sig.
Du är en otroligt bra vän.
Några av mina vänner tror att du vill  och kommer att såra mig.
Men det tror jag inte att du vill. 
Några av mina vänner säger att du inte är bra för mig, att jag förtjänar bättre.
Men jag vill inte ha någon annan!
Du är inte perfekt, men du är verkligen underbar!!
 

12 okt 2011

Inte bra att skada sig själv
inte bra att ha känslor
inte bra att känna...ingenting
inte bra att ha ont i halsen
inte bra att tycka om att skada sig själv
inte bra att fortfarande tänka på killen som är upptagen men tog ditt hjärta.
Inte bra att vara sjuk och missa massa skola
inte bra att vara för sjuk för att palla plugga
inte bra att frysa
inte bra att visa vad man känner, speciellt inte när man mår kass eller är kär.
Lärt sig av detta:
 - älskar man inte sig själv, lev med det
 - var svårflörtad
 - skadar man sig själv frivilligt, göm det!
 - klä dig varmt
 - bli aldrig sjuk!
 - mår du kass, göm eller ta konsekvenserna
 - Ta reda på vart du har folk

måste säga att texterna är väldigt varierande.. Men så kan det vara. Man förändras. Är med om bra och dåliga saker. Gråter och skrattar, ångrar och längtar tillbaka.. that's life. 
För tillfället har det kanske inte hänt så jättemycket som varit bra, och det har varit ganska många tårar.. Men förhoppningsvis lär jag mig något av detta ...

och kommer kanske med tiden att lyckas må bättre.