Senaste inläggen

Av Johanna - Söndag 13 jan 23:08



Jag kommer aldrig glömma känslan man fick av att komma hem från ett scoutläger. Det första man ville göra var att duscha. Låta smutsen rinna av ens kropp. Kunna tvätta fötterna ordentligt, och håret! 

Just där och då, när man var på läger, så kände man sig nästan ren när man hade dragit nytvättade strumpor på smutsiga fötter. Det var näst intill omöjligt att vara ren, men å andra sidan brydde man sig inte speciellt mycket. Vi var utomhus, bodde i tält, luktade solkräm, eldrök och.. ja.. troligtvis lite svett också. MEN det gjorde alla. 


iallafall... den där första duschen när man kommit hem. wow... varmt vatten och en tvål som doftade som en dröm sköljde bort näst intill allt på ens kropp. Just där och då önskade man att tvålen och vattnet kunde ta med sig myggbetten ner i avloppet tillsammans med allting annat som man inte ville behålla.. och just nu.. ja, just nu önskar jag att en dusch kunde ta bort det jag går och bär på ikväll - känslor och tankar som jag inte riktigt kan hantera. 


Jag har inte självskadetankar, jag vill bara försvinna ett tag. Men det är inget alternativ.

Jag vet inte vad jag sysslar med. Varför jag helt plötsligt ska få för mig att släppa taget om allt som är viktigt för mig. Om allt som jag kämpat för att få och nå. Varför är jag så jävla dum i huvudet och bara.. skiter i allt? 

Jo, för jag orkar inte mer! Jag tror inte på mig själv. inte idag. Jag förstår inte varför eller hur jag kommit såhär långt med mitt liv. Jag ser och förstår inte vad andra ser i mig som är värt att hålla fast vid. 


Jag är ingen elak människa, men jag är inte heller guds bästa barn.

Jag känner mig faktiskt inte alls speciell och förstår inte vad folk ser hos mig. Varför stannar folk? 


Det är ännu ett problem för mig som jag måste ta itu med. Jag tror att alla ska lämna mig. Det är ett farligt tankesätt. Det skadar något otroligt. Inte bara mig själv. 

Sen måste jag sluta hoppas! Jag måste sluta föreställa mig saker! För det gör bara ont som fan när det inte blir som jag tänkt mig. 


Jag är glad att att jag inte känner såhär var dag. Jag är mindre glad över att jag känner just såhär ikväll. 

Nä... jag ger nog duschen ett försök iallafall. Om jag inte lyckas skölja av mig några problem så kan jag iallafall försöka dränka dom. 

ANNONS
Av Johanna - Torsdag 3 jan 01:31


"New year - new me!" ... eller?

Man vill ju gärna tro att ett nytt år betyder nytt kapitel, ny start och nya möjligheter.  Det är bullshit. 

Har inte med året att göra. allt handlar om inställningen man har. Vill man, så kan man ändra sin livsstil över en natt. men man gör inte det, så länge dagens datum inte är 1 januari. DÅ kan man! 


Men.. jag får väl ändå medge att den jag är nu är långt ifrån den jag var för ett år sedan.. Jag ser annorlunda på saker och ting. Jag inser mer och mer, och har dessutom höjt mitt egna värde.  Sen fick jag SÅKLART ett ryck och kastade i en mörkbrun färg i mitt blond/brun/blå/grön-aktiga hår.. vilket resulterade till att jag nästan blev svarthårig.... jag älskar det!

 Så jag är ju inte 100 procent rebellisk. Nån tradition får man ju hålla fast vid haha.


2018 förändrade mig - på gott och ont antar jag. 

Att förlora farmor Margit var det som påverkade mig mest. Man kan aldrig veta hur man kommer till att hantera förlust och smärtan den medför. Jag kunde INTE hantera den speciellt bra, men är väldigt stolt över att jag varken drack eller tog till rakbladen en enda gång. Däremot tänker jag inte sopa detaljerna under mattan och låtsas som att min process gick smärtfritt fram. Oh nej. Jag har varit ett vrak. Jag har till och med fått blackout och slagits. Detta är dock ingenting jag minns, vilket egentligen gör allting ännu värre. 

Att inte minnas en sådan sak är skrämmande. Jag har bett om ursäkt många gånger för mitt beteende, men skadan är redan skedd. Jag kan bara göra mitt bästa, och det har jag gjort. 
Inte bara angående min ligist-incident som jag försökt bli ursäktad för. Jag har gjort mitt bästa när det kommer till i princip allt förra året. 



Så.. vad är målet för 2019 nudå? 

Gå ner i vikt gjorde jag förra året. Rökningen håller jag fast vid ett tag till, och eftersom jag prioriterar att sota ner mina lungor före träning så blir det inget gymkort för min del. Men jag tänker absolut försöka utnyttja tillfällena när det är fint väder och faktiskt PROMENERA! 

Tänker dock inte ha för höga förhoppningar. Vädret var underbart i somras och jag tror absolut inte på samma tur detta året. No way. Om jag tar EN promenad så är jag nöjd haha! 


Målet är nog att bli snällare mot mig själv. Jag förjänar inte så mycket smärta som jag utsätter mig själv för. 

Jag måste lära mig (och tyvärr många andra också) att det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv. Behandla andra som man själv vill bli behandlad, men samtidigt inte acceptera någonting annat än detsamma tillbaka. 

Jag har gjort så stora framsteg under förra året, och ännu varken fått fira eller smälta vad jag faktiskt gjort! 


JAG har föreläst! 

JAG har fått jobb som barnvakt!

JAG är inspiratör för Unga Vuxna Trelleborg

JAG har en 25% tjänst hos Studieförbundet Vuxenskolan och är anställd som projketutvecklare.

JAG har varit självskadefri i TVÅ år

JAG har fått prova på en massa olika jobb, tex: Bärförsäljare, Demare, Säkerhetsvakt på Sweden Roock. 

Dessutom avslutade jag året och kickade igång 2019 med jobb på en nattklubb i Malmö. 


Oh just det! Jag har glasögon numera! 


Hahah okej.. nu är det dags att sova.. godnatt. 






ANNONS
Av Johanna - 16 oktober 2018 23:37

I somras åkte jag upp till en vän för att hälsa på och se hur han bodde. Det var många år sedan han flyttade, men jag fick aldrig tummarna loss till att åka förrän nu. Det var väldigt trevligt, och jag hade väldigt roligt med honom och hans familj. En dag fick jag meddelande av mamma. Hennes farmor var dålig.. slutet närmade sig och jag fick panik. Ville bara hem. Var så rädd att hon skulle somna in innan jag hunnit hem.
4 dagar senare satt jag och min syster bredvid och höll hennes hand. Det var en tisdag. Hon var rädd. Hade ont. Det var jobbigt att se men jag åkte dit dagen efter också. Denna gången var jag där själv.
Det var dagen innan min födelsedag.. hon visste inte vem jag var. Jag fick lämna rummet och en i personalen tog över farmors hand. Tårarna forsade nerför mina kinder. Jag visste att hon kände min kärlek, men hon visste inte vem jag var. Medicinerna i hennes kropp tog bort vem hon var, och jag kunde inte åka dit fler gånger. Det gjorde för ont.
På lördagen kl 07.30 fick jag ett samtal av morfar. ?Farmor? hade somnat in.

Jag kände ingen sorg. Jag kände lättnad. Nu var det över. Nu hade hon inte ont. Hon kände ingen rädsla. Hon var fri.


Jag grät inte. Jag var inte ledsen. Var det någon känsla som tog sig igenom så var det ilska. Och då var jag rasande. Vänner backade när de mötte min blick. Det var ingen som rörde mig, som de annars brukade göra. Jag var oförutsägbar när jag var arg. En tickande bomb.

Den 3 augusti var det begravning.
Jag hade ännu inte gråtit. Jag tog på mig fina kläder, mötte min egen blick i spegeln och försökte intala mig själv att detta var på riktigt. Farmor var borta och det var dags att släppa ut känslorna. Jag kände fortfarande ingenting. Inte i bilen. Inte utanför kyrkan. Men när jag gick in, satte mig på främsta raden bredvid min mamma och syster, och tittade på kistan framför mig så brast det för mig. Jag grät, och jag kunde inte sluta. Det gjorde så fruktansvärt ont i mitt bröst, och jag bara lät det hända. För jag förstod äntligen.

Detta är den finaste begravningen jag varit på, och det är precis det farmor förtjänade. Det absolut finaste.
Hon var en vacker kvinna. En mer äkta människa har jag aldrig träffat. Jag är så tacksam att jag och min syster fick växa upp och bli vuxna med henne vid vår sida.

Farmor Margit
1917.10.08
2018.07.14
Älskad och saknad.

Av Johanna - 15 oktober 2018 04:17

Hey butterflies!
Denna sommaren.. hösten.. ja, i princip hela året har varit sååå mycket! Både positivt och negativt såklart, men i det stora hela kan jag än så länge se tillbaka på de månader som gått och sträcka på mig lite. Jag har kämpat och tycker väl att jag klarat mig ganska så bra. Mycket tack vare nära vänner som bokstavligt talat gått upp ur sängen och suttit med mig mitt i natten för att jag haft så pass stark ångest att jag känt att jag velat ge upp.
Men jag är inte den som gör det. Jag ger inte upp. Det är tufft som fan just där och då, men inte fan lägger jag mig ner för det.

Jag kommer försöka uppdatera er så småningom. Ta de viktigaste som hänt, och skriva mer detaljerat i separata inlägg. Skulle jag skriva om allt nu så hade jag fått kramp i tummarna. Men ni ska få ta del av allt av värde, tro mig!

Jag har saknat detta. Skriva. Jag behöver det. Jag behöver er, även om jag inte har en aning om vem ?ni? är. Bara att få dela med mig känns bra. Att någon läser känns bra.
Tack!

Av Johanna - 8 april 2018 21:59

Idag blev Ina 8 år! Shit vad tiden går fort, och snart har jag haft henne i två år! Vi har det bra, hon och jag. Bästa teamet!

Dagen började med att hon fick välja mellan en massa ben som hon fick igår, och valet verkade inte svårt haha. Hon har fått ett grisöra också, och en massa Nuggets!

Idag har det dessutom varit jättefint väder så vi har varit ute i solen i princip hela dagen! Får försöka komma ihåg att inte ha träningslinne nästa gång jag ska sitta i solen för jäääävlar vad ful bränna jag har fått haha!

Vid 15.20 började vi gå mot morfar. Vi skulle fira hans födelsedag idag (även om han fyller är imorgon) så det bjöds på god mat och tårta! Ina följde självklart med så att hon och Massi fick leka. Tror dock att Ina ska eller redan har börjat löpa för massi var som en svans på henne i typ 1,5 timme.
Vi passade också på att sitta i morfars trädgård en stund mellan middag och tårtan, och få känna av så mycket sol det bara gick!

Jag och Ina låg i sängen redan 21.20 och en av oss har redan somnat haha!

Imorgon hoppas vi på lika fint väder, om inte ännu mer sol och mindre kalla vindar. Det hade vart drömmen!
Jag har en del att göra imorgon och jag hoppas ångesten och stressen håller sig borta. Det hjälper inte att stressa - det har jag insett nu!
Så...några möten på hemmaplan, en runda in till Malmö och sen blir det skrivgrupp! Ska även sätta mig ner och skriva lite på nästa text för Unga Vuxna Trelleborg.

Jag är så glad att jag tar tag i mitt liv. Eller rättare sagt - att jag har möjligheten och kraften till det!

Kastar in lite bilder från dagen!
Visst är Ina vacker?!! Min fina lilla varg..
Godnatt!

Av Johanna - 13 mars 2018 13:16

Sååå.. 13.45 är det dags för vårdcentralen.
Natten var fruktansvärd och jag står inte ut längre. Jag måste få reda på vad som är fel på mig, så jag kan få någon slags smärtstillande för min hals. Jag kan inte sova mer än 30-60 min åt gången, sen vaknar jag av att jag har så (ursäkta) JÄVLA ont.
Jag får inte gjort ett skit om dagarna, för ingenting hjälper så jag kan slappna av. Jag undviker att gå med ina så mycket jag kan. Jag älskar Ina, och vill ju såklart att hon ska komma ut på sina promenader, men jag är verkligen helt slut när jag kommer hem, och halsen gör ännu mer ont. Så det känns som jag är tillbaka på ruta ett efter en promenad. Då kanske ni kan förstå hur tacksam jag är över att jag har nära & kära som ställer upp, ofta utan att jag ens behöver fråga.

Jag saknar mitt ?friska? liv.. jag saknar min vardag, även om den inte är den bästa precis. Men jag har många guldkorn i vardagen som gör allt så himla mycket lättare. Fika med kompisar, mina möten, de få timmarna jag jobbar.. psykologen.. allt det gör skillnad för mig. Jättestor skillnad.
Skulle egentligen haft möte med psykologen idag men det gick ju inte eftersom jag är dålig. Så nu finns där en risk att jag måste betala för att jag inte kommer dit. Hon i receptionen sa att hon kommer låta min psykolog bestämma om jag ska få hem en faktura eller inte.. jag hoppas såklart att han har överseende denna gången och låter mig slippa betala.. men.. det kan man omöjligt veta. Så.. lite ångest över det också, såklart! Jag har inte 300kr att bara kasta ut på ingenting, och då kan man ju tycka att jag borde ha gått på mötet så hade jag sluppit oron.
Tro mig - jag funderade på det.
Men jag kan inte sitta och prata i 50 minuter när jag knappt kan få fram en hel mening utan att rösten kollapsar. Jag hade dessutom varit helt slut bara av att ha gått dit.

Nä.. vi får väl se vad domen säger helt enkelt..

Av Johanna - 12 mars 2018 09:15

Ja.. då har det gått en vecka sedan jag blev sjuk. I måndags förra veckan kom de första symptomen. Stopp i näsan och lite huvudvärk.. det höll i sig fram till natten till fredag.. för det var då det slog till ordentligt. Då kom allt. Feber, huvudvärk, ledvärk. Jag frös så jag skakade trots att jag var helt klistrig pga min kroppsvärme.
Jag gick på mötena ändå. Det skulle jag inte ha gjort om man tänker på mitt mående, men mötena var givande så är glad att jag gick dit ändå.
Har börjar tänka på skolan. Vill ju ?bli något? men vet inte vad. Jag vill så mycket. Så ska ta mig en ordentlig funderare och se om jag kanske kan lista ut vart jag kan börja. Är kanon om jag har en bra grund iaf. Sen om jag kommer på att jag vill bli massör, lära mig att använda akapunktur eller bygga naglar.. ja.. då får man gå en kurs i det senare.

Febern höll i sig hela helgen.. det är längesedan jag var såhär dålig. Det ger mig ångest, för det finns saker jag sett fram emot denna veckan som jag inte är säker på att jag kommer hinna med eller kommer kunna gå på.
Jag har gått med Ina tre ggr sedan i fredags, och promenaderna varar bara i typ 15 minuter vilket får mig att känna mig som världens sämsta hundägare.
Jag har ju visserligen personer runtomkring mig som ställt upp och gått med henne, men det är ändå mitt ansvar. Hade ingen kunnat ta henne hade jag ju självklart gått med henne utan att tveka en sekund (hon måste ju ut!!) men jag hade nog varit sämre då, för jag är verkligen helt slut när jag kommer hem igen. Jag svettas som om jag haft ett stenhårt gympass och jag kan knappt andas.
... härligt att vara sjuk..

Jag har en deadline på en text. Den ska vara klar och inskickad tills på torsdag. Känner lagom stress inför det eftersom jag är ljuskänslig och får riktigt ont i huvudet av att stirra på en skärm. Dessutom har jag ingen ork till att skriva den. Blir så sjukt irriterad på mig själv.
Jag får chansen att göra det jag vill, så blir jag sjuk och allt blir skit.

Så känner jag nu iallafall, men jag hoppas att jag får mer ork till ikväll så jag kan få ihop lite till iallafall. Jag har ju börjat och kommit en bra bit men är långt ifrån färdig.

Nej.. nu ska jag vila. (Gör inget annat..)
Men ville skriva och hålla er informerade!
Kram

- bjuder på en bild från igår där Ina håller koll på allt som händer på gågatan utanför.

Av Johanna - 7 mars 2018 21:00


Jag hoppar ständigt mellan tanken att ta alla jobb jag kan få - bara för att kunna få rullning på livet och kunna flytta hemifrån... till tanken att börja plugga halvtid till hösten. 


Som det ser ut nu så har jag bara samlat gymnasiebetyg, och jag vill kunna säga "jag klarade gymnasiet"! 
Där är en del ämnen kvar, och jag började så smått att ta tag i det jag missat, i januari 2017 och gick terminen ut. 
Jag gick 50% och blev klar med svenska 3 och religion 1. Tyvärr klarade jag inte matte 2 och kämpade även med den under höstterminen. Tyvärr var jag såpass dålig psykiskt pga allt som hänt under sommaren att allt brast för mig och blev sjukskriven. Jag hade också påbörjat privatjuridik, som jag tyckte det var väldigt intressant, men det kvittar. Jag kunde inte. 

Så målet hade ju varit att kunna gå tillbaka till skolan och klara matte 2 först och främst. Jag skulle också vilja komplettera resterande av de ämnen jag inte blev klar med. Utöver det vill jag faktiskt prova på privatjuridik igen. Det är bra kunskap, och jag tycker faktiskt att man borde ha den kursen oavsett vilken utbildning man går i gymnasiet. Jag var bara med i ungefär en månad, men jag fick lära mig sådant som jag tycker ALLA borde veta och faktiskt kan ha nytta av. 


En annan sak som jag tror alla skulle behöva, eller iallafall de som känner att de vill ha koll på vart deras pengar hamnar, är en KASSABOK! 

NU lät jag gammal, men jag har faktiskt börjat att skriva i kassabok. 
Jag har märkt att pengar bara "försvinner" och jag vet inte på vad. Jag kan inte riktigt säga med säkerhet vad jag köpt under en månad. 
Så nu ger jag detta en chans. Så jag skriver ner var/vad jag handlat och hur mycket det kostat, oavsett om jag betalar med kort eller kontanter. Jag skriver också ner hur mycket pengar jag får in. 

När mars är över så ska jag kolla igenom vad jag handlat och faktiskt räkna ihop hur mycket onödigt skit jag köper. Kanske blir det ett wake-up-call? 
Jag har ju trots allt inte hur mycket pengar som helst och borde hålla i det jag har. 


Tyvärr är det ju så att jag har olika beroenden, men också tankesätt, som faktiskt kostar mig ganska så mycket. 

Nocco är något som jag blivit beroende av. Jag tycker de är så otroligt goda! (sen är där ju koffein i också)
Jag har börjat gå till ett café där jag möter upp vänner, dricker kaffe och bara snackar skit. Visserligen är kaffet billigt, och jag köper ytterst sällan någon kaka eller bulle, men det blir utgifter ändå! Men jag tycker det är så himla mysigt. Jag mår bra av det. Verkligen JÄTTEBRA! Och då känner jag att det är värt de där pengarna. Så, med kassaboken i hand i slutet av månaden, så hoppas jag faktiskt att jag inte får ångest av slutsumman, utan snarare känner att jag kan leva med den "onödiga" utgiften.
Dessa stunderna är något jag värdesätter högt, och det hade varit tråkigt om jag fått ångest av det senare. 


Jag börjar ju dessutom betala av mina privata skulder, och det känns så skönt. Längtar tills jag är helt skuldfri. Förhoppningsvis kan jag bli av med två skulder redan nästa månad, men jag är helt säker på att jag iallafall lyckas betala av en - ett litet men betydelsefullt steg framåt!


Jag vet att jag bara skriver på, och att det ibland blir lite rörigt. 
Jag är också fullt medveten om att jag ibland kan vara "lite för ärlig" som några i min omgivning så snällt uttryckt det. Men jag anser att vi måste börja prata om sådant som svider lite. 
Där finns inte en enda människa som vill ha skulder. Där finns inte en enda människa som vill må dåligt, oroa sig för framtiden eller känna att man inte kan göra sådant som man genuint mår bra av pga ekonomiska svårigheter... 
Vi kan inte leva i det tysta. Ut med språket och visa andra (och samtidigt dig själv) att vi inte är ensamma om ett problem. 
Hur pinsamt/jobbigt det än känns, och hur fruktansvärt detta än låter.. så kan jag lova dig att någon annan med all säkerhet har varit med om någonting liknande och kan relatera till dina tankar och känslor.


En annan sak som är otroligt jobbigt nu.. och som skrämmer mig en del är att jag fått smärtor i mitt ena bröst. 
Jag kan inte hjälpa det, men min första tanke är Cancer.

Jag tycker inte att det är så himla konstigt egentligen. 
Jag har släktingar som haft cancer. Några har överlevt kampen, andra har förlorat den.
Cancer skrämmer mig. Den visar inte hänsyn. Den bara attackerar i syfte om att döda. Så ser jag det iallafall.
Sen å andra sidan säger många att man inte känner av bröstcancer, och jag får ju skitont emellanåt.. men ändå! 
Så på måndag ska jag till vårdcentralen och då ska en lyckligt lottad få ta på mitt bröst och faktiskt få lön för det hahaha. ( dåligt skämt, men man får lov att skämta på sin egen bekostnad )

Den här smärtan är väldigt konstig! Jag har inte ont när jag sitter, ligger eller står. Jag har heller inte speciellt ont när jag känner på bröstet, men om jag lutar mig framåt så får jag så sjukt ont! Det är som ett hugg, och smärtan är såpass intensiv att jag blir illamående och svimfärdig. 
Så.. nu får vi hoppas på att det inte är något allvarligt, men att de hittar vad det är om det är något som är eller kan bli allvarligt.



Vi kan göra skillnad, men då måste vi ta ett steg framåt...

och första steget är att prata!

 

    


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se