Senaste inläggen

Av Johanna - 22 november 2020 10:00


Min syster stannar med mig sålänge hon bara kan innan det är dags för henne att köra till jobb.
Jag lyckas få i mig en korv med bröd och lite dricka och med hjälp av min systers stöd ringer jag de närmsta och informerar om vad som händer. 
Både jag och P är helt förstörda.


Vi fördriver tiden med att gå en runda, bara vi två.. sen är det plötsligt dags för fostervattensprov.


Det är samma överläkare som jag träffade tidigare under dagen som ska ta provet på mig.


Kortfattat på hur provtagningen går till:

De går in med en nål genom magen, en bit ifrån naveln, och suger ut fostervatten. 

Det tar inte jättelång tid men det gör ont. 


Efter undersökningen får även P träffa överläkaren. 

Överläkaren kan inte svara vad det är för hjärtfel, och därför inte säga vad det hon sett innebär..eller rättare sagt ge några ordentliga svar över huvud taget.
Hon tror att det kan vara så att där inte är någon sammankoppling mellan hjärta och lungor, vilket betyder att hon dör när hon föds.. men hon vet ju inte säkert och det kan ju bara vara att det helt enkelt inte syns (?!!!) och vi får en tid till Lund för att träffa specialister.


Så.. hon vill alltså att vi ska ta ett beslut om abort på mindre än 24 h, trots att vi inte har några svar..på någonting!
Vad är det för hjärtfel? Är det så illa som hon misstänker eller är det bara skuggor?
Hur ska vi kunna svara innan vi fått provsvaren på fostervattnet? (1-2 veckors väntetid)
Hur ska vi kunna ta ett sådant beslut INNAN vi träffat specialister?

Vi går därifrån arga, förkrossade och rädda.. och det enda vi kan göra är att vänta på kallelse till Lund.
Efter fostervattensprovet är jag sängliggande i nästan tre dagar.
Jag fick inte ta ut ina och nu hade jag ännu en rädsla.. att fostervatten skulle läcka ut, vilket kan leda till missfall. 

Det var ingen på plats som sa åt mig att ta det lugnt.. det fick jag höra av andra som själv tagit fostervattensprov.

Skrämmande att jag har så mycket förtroende för vården och litar blint på att man får all information som är nödvändig.. Måste lära mig att själv läsa på.

Av Johanna - 20 november 2020 16:43

Hej! 

Jag har hållt mig ifrån att skriva, och med all rätt!

Det har varit en väldigt jobbig tid och har därför valt att inte skriva.. Dels för att vi har varit mitt uppe i alla känslor, vissa saker känns bäst att hålla för sig själv till en början, men också för att vi helt enkelt inte vetat vad som komma skall. 



Men nu kan jag börja berätta om det..
Jag får ta det från början..


Jag har haft epilepsi sedan barnsben och medicineras för detta. Pga medicineringen så får jag extra UL. Inga konstigheter och vi kände ingen oro alls utan var faktiskt bara glada över att ha fått möjligheten att se och höra bebis oftare!

Det är ju en dröm, speciellt när det är första barnet haha ( antar jag!)


Iallafall. 

Jag skulle till Malmö onsdagen den 16de september kl 11 för att göra en såkallad "fosterhjärtsundersökning". 
De gör en grundlig undersökning av barnets hjärta helt enkelt. 

Jag hade varit på en sådan undersökning tidigare men där kunde de inte fullfölja undersökningen eftersom bebis inte ville lägga sig så man kunde se allt. Tror vi höll på i nästan en timme innan vi gav upp.. Så det var bara till att boka en ny tid och prova igen! 

...Kom till Malmö KK i god tid men fick ändå sitta och vänta 20 minuter extra (alltså efter min tid). När jag blivit kallad fick jag lägga mig tillrätta och göra mig redo för ett UL, sen kom det in en överläkare och en student (antar jag) som skulle se hur själva undersökningen går till. 
Det är ingenting jag har problem med! 
Jag bad överläkaren att skriva ner kön på en lapp om hon kunde se, eftersom de tidigare UL visade samma kön men att de inte varit säkra på något av undersökningarna. Jäkla unge till att inte samarbeta, haha! 


När undersökningen var igång blev det tyst. Sådär jobbigt tyst. De pratade med varandra då och då, men jag låg mest bara där och ..existerade..
tittade på en skärm jag inte kunde tyda och de pratade med termer jag inte förstod..
kände att jag lika bra kunde gå - otroligt logiskt när det är vår bebis de kollar.. som ligger i MIN mage. 

Nej, men ni förstår hur jag menar… och det kändes som att en minut varade en evighet. 


När undersökningen var klar lämnade de rummet och jag fick klä på mig, sedan kommer överläkaren och studenten (?) tillbaka in i rummet. 


Någonting ser inte ut som det ska, och min värld stannar upp. Överläkaren pratar på men jag hör knappt vad hon säger, förstår ingenting och det piper i öronen. Tårarna börjar rinna nerför kinderna.. Vårt barn har hjärtfel, och jag bör överväga abort. Jag förstår inte. Allt har sett bra ut. Hjärtat att ju slagit som det ska? 


Inom loppet av två minuter har jag i princip fått dödsdomen för vårt barn. Jag har knappt 24 timmar på mig att ansöka om abort då jag var i vecka 22.
Jag får frågan om jag vill göra ett fostervattensprov vilket jag utan tvekan svarar ja på, och jag får en tid 15.15 samma dag.
Till sist får jag frågan om jag vill träffa en kurator, men det enda jag vill är att få ringa P. Jag är helt förstörd, och vill bara bort.


Jag hinner bara komma ut ur byggnaden sen vänder det sig i magen på mig och jag är nära på att kräka flera gånger. Jag hulkar och gråter hejdlöst när jag ringer upp min syster som skulle hämta mig utanför KK när jag var klar. Hon hörde direkt att något var fel och jag hann bara säga att jag var tvungen att stanna kvar på KK innan hon avbröt mig och sa att hon var påväg. Sen ringde jag P.

Han var hos mig innan min syster och han förstod ingenting. Han var arg och orolig.. och jag försökte komma ihåg allt överläkaren sagt och förklara för P, men allt var så överväldigande. När min syster kom var P tvungen att köra iväg för att meddela jobb vad som hänt och byta bil. Hans chef förstod allvaret och det var inga problem att P gick för dagen.
Precis innan P kör frågar han min syster om könet på vårt barn. Min syster är den enda som vetat vad UL visat för kön, och det är så vi ville ha det eftersom vi skulle ha en gender reveal.. men det var fram tills vi fick reda på att vårt barn eventuellt inte överlever.


Och där, utanför Malmö KK, får vi reda på att jag bär på en flicka. Vår lilla dotter.

Av Johanna - 17 augusti 2020 11:16




Hej! 

Har haft fullt upp och inte riktigt tagit mig tiden att sätta mig för att skriva.


Nu i helgen var jag och mamma uppe i Uddevalla och flyttstädade. Åkte upp på lördag förmiddag sen började vi städa. 
Det blev ju så himla varmt i lägenheten så vi gav upp vid 17.30 - 18-tiden, checkade in på hotellet och duschade av oss innan vi gick ner till stan igen och satte oss på restaurangen där vi bokat bord. 
Det blev pepparstek och potatisgratäng för min del, och hamburgare för mammas. Gott var det! otroligt gott!

Gick en runda vid vattnet, sen in en snabbis på Willys innan vi gick till hotellet. 

Där tog vi det lugnt resten av kvällen.

Mamma sov hur bra som helst! Jag.. not so much... 

Sover väldigt dåligt numera. Svårt att somna, vaknar ett antal gånger under natten och sen vaknar jag tidigt.

Mycket mardrömmar.. Kan bero på stressen och graviditeten. Oavsett vad så känner jag att jag klarar mig ganska bra, även om jag gärna sovit en hel natt. 

Ner och åt en god frukost sen packa ihop grejerna och bli hämtad av P som körde oss till lägenheten. Fick ut de sista grejerna och sen städade jag och mamma resten av lägenheten. Då gick det undan! 

När vi var klara gick vi till bilen och körde ner för att bada innan vi lämnade Uddevalla . Det där doppet behövdes! 
Hittade lite snäckor som jag SJÄLVKLART tog med mig hem. Älskar snäckor och stenar. Dont know why haha..


Stannade till på Espresso House och åt en foccacia och drack en is-chai innan vi körde ner till Skåne.

Droppade av sakerna hos P's mamma och sen hem till mamma. Där åt vi varma mackor. sååå gott! 


I slutet av månaden kommer vi köra upp igen för slutbes. och lämna nycklar. Sen är Uddevalla ett avslutat kapitel! 

 
   


BEBIS:

5 augusti var jag i Malmö för vårt första ultraljud. 
Bebis ville inte alls som vi ville, så under majoriteten av tiden såg vi ryggrad vilket inte alls var tanken med ultraljudet - även om det är den finaste lilla ryggrad jag någonsin sett haha!

Vi har en aktiv bebis iallafall. Det första vi såg var att bebis ligger på mage och skakar rumpa - och det kan bebis OMÖJLIGT ha fått ifrån mig!
 

Vi fick iallafall mätt det som skulle mätas, och till sist fick vi äntligen bebis att vända sig så vi kunde få några bilder att visa P! 
Det är så himla tråkigt att han inte kan vara med.. Vi får ju inte reda på någonting tillsammans, men därför är det också så otroligt viktigt för mig att han får veta allt som sägs, uppleva det jag får uppleva - även om det blir via foton och inspelningar för hans del. 
Men att se bebis för första gången, även om det var på foto, så uppskattar han det. Och ser alltid  fram emot att få se och höra nytt efter var gång jag varit iväg.


Eftersom bebis är lika envis som sina föräldrar så kunde man inte få ett garanterat svar på vad bebis har för kön. Så.. även om vi fick hennes svar (som hon inte ville sätta sin lön på) så har min syster inte öppnat kuvertet. Det får vänta till nästa UL i början av september. Då hoppas vi kunna få ett säkert besked så söstra mi kan börja med vår gender reveal.  Jag tror att den blir i slutet på september eller början på oktober. Har två UL i sept ( ett i början och ett i mitten). och då borde de lyckas se vad det är för en liten som växer där inne. Inte kan man trotsa alla tre gånger!! 


Jag vet inte riktigt vad jag tror, men oavsett vad så kommer jag bli ÖVERLYCKLIG! 

Det enda som är viktigt för mig är att bebis växer och mår bra! 

  

Och jag.. ja, jag börjar också växa!


  
        

  

Av Johanna - 31 juli 2020 14:51

hahah hej.. 


Det är svårt att hålla igång här. 
Jag glömmer bort att uppdatera, men det har hänt så mycket hela tiden så jag har knappt haft koll på mig själv!


Jag ska försöka uppdatera er nu, så bra jag bara kan. För NU har jag saker att berätta!!


Jag är gravid!! 

   

Vi kommer att flytta ner till Skåne igen av många anledningar, men framförallt på grund av att vi ska bli en till och gärna vill vara nära familjen.  Det underlättar så himla mycket och känns absolut bättre för oss båda att lämna Uddevalla. Vi har diskuterat fram och tillbaka om vilket som hade varit bäst för oss alla, och kommit fram till att det är Skåne som gäller. Finns såklart ingenting som säger att man inte kan flytta upp igen, men jag tror inte det händer. Vi mår som sagt bäst av att vara närmre familjen. 
Nu är vi dessutom mycket närmre våra hundar vilket också är en lättnad. 
Jag åkte ner med Ina till mamma i juni. Mamma gick på semester och jag jobbade så knepigt att det kändes bättre om Ina fick åka ner och vara hos mamma istället. Jag vet ju att hon har det bra och jag är så tacksam över att Ina är så väl omhändertagen. Men jag saknar såklart henne. Det är ju min lilla pälskling.


I skrivande stund är vi uppe i Uddevalla och packar. Har varit i Skåne i ca 2 veckor för att fira födelsedagar osv. 
Kändes väldigt bra att vara nere och oron jag känt är borta. Jag trivs bra där och vill helt enkelt bara få bort allt härifrån så jag kan släppa Uddevalla och fokusera på det som väntar. We are so excited! 


Så.. Lite om vad som händer just nu.. Så.. då är det dags.. Nästa ämne.. Graviditeten! 


I mitten av februari tog jag ut min spiral som ni vet. Hade ju extrema problem med den och jag fick helt enkelt nog. 

Jag hade bytt EP-mediciner för att kunna ha andra preventivmedel, men vi kom helt enkelt inte så långt haha!


MAJ:

En dag när vi satt i bilen påväg till mitt jobb så pratade vi om att jag känt mig lite konstig, och min mens skulle komma någon dag senare så det var ju inga konstigheter egentligen. P sa någonting i stil med att jag kanske var gravid, men jag trodde inte det utan i princip fnös åt honom. 
Jag läste på ganska mycket då, och det jag framförallt sökte efter var kvinnors egna erfarenheter kring graviditet och p-medel. Vissa blev gravida i princip direkt, andra tog det månader för innan kroppen återställt sig ifrån p-medel, och jag ville inte hoppas eftersom mens och p-medel näst intill aldrig varit problemfritt. Ändå hade jag det där hoppet, och för mig var mens ännu ett misslyckande...men som sagt..med handen på hjärtat så förväntade jag mig inte någonting annat än besvikelse.


Några dagar senare, den 17:de, hade jag ock P varit tillsammans i 10 månader och det var väl som vilken dag som helst egentligen. Jag skulle jobba och det var väl inte mycket mer än så. När jag skulle gå på toa så fick jag för mig att ta ett test. Min mens skulle komma två dagar senare men jag i princip ryckte på axlarna och tänkte att jag kan ta ett ändå, jag hade ju två hemma.  Jag hade tagit test i april men det visade negativt även om symptomen fanns där.
Men som sagt, jag tog med mig testet in på toa, kissade och lät testet ligga på golvet medan jag tvättade händerna. Jag var helt neutral och kände inget pirr som jag gjort innan. Det var ju ändå negativt så varför skulle jag stirra på testet när det inte gick fortare för det...


Det var ett digitalt test så först blinkar ett timglas en stund och då visar det efter nån minut om man är gravid eller inte.

När jag tittade ner på tested stod det "Gravid" och timglaset fortsatte blinka. 

Min.. värld... stannade! What the fuck?! Är jag gravid?!

Under "gravid" står det "2-3" och plötsligt forsar tårarna. Jag slänger upp toadörren och väcker P. 
Jag berättade att testet var positivt och jag fick inte alls den reaktionen jag förväntat mig haha


"men det är ju bra. Då går det ju"


Fattade att han knappast var vid medvetandet, men jag behövde få en riktig reaktion så jag ringde min syster på FaceTime och jag som precis slutat gråta började igen såfort jag såg henne. 
Jag berättade att jag var gravid och hon trodde inte mig.
"bevisa det! Du ljuger!"

När jag visade testet så började hon också gråta, och stackaren hade precis sminkat sig så där var det förstört, men inte brydde hon sig om det! Hon skulle ju bli moster!


På jobb ringde jag mamma och pappa och berättade. Jag var mest rädd för pappas reaktion men båda tog det väldigt bra, och pappa had ringt min syster sen och sagt att han skulle ha både t-shirt och mugg där det stod "världens bästa morfar" - och självklart ska han få det! 

Mamma skickade så fina sms och verkade älska tanken på att bli mormor. Hon kommer bli en fantastisk mormor! Jag är så tacksam över att min älskade familj är så stöttande. Jag är verkligen lyckligt lottad! 


Under mitt pass ringde P och grät. Där hade han insett att jag var gravid och att vi ska bli föräldrar. Äntligen fick jag en reaktion och det var en bra sådan.

Min älskling!
  

Han är verkligen så stöttande och engagerad. Har varit det redan från start.

Jag laddade ner en gravid-app (eller ja.. tre) och med hjälp av den fick jag reda på att jag gick in i vecka 5 och är beräknad 23 januari 2021.


Vecka 7,8,9 var hemska, speciellt v 8 och 9.. god damn vilket illamående.. det enda som hjälpte var att äta, vilket rsulterar i att man äter näst intill konstant, men vecka 8 var tuff... då mådde jag illa även om jag åt. 

Jag köpte Mitt Val Gravid, tabletter som innehåller bland annat folsyra. Det hade jag hört var viktigt att få i sig så de köpte jag nästan direkt.

Skrev in mig på en barnmorskemottagning här i Uddevalla och fick komma dit på första-samtal. Fick även ta lite prover som urin och blod för att de skulle se hur mina värden låg till. 

Blev uppringd dagen efter och fick komma tillbaka för ännu några blodprover. De ville se så jag inte hade problem med sköldkörteln. Jag fick även på att jag skulle börja med järn-tabletter i v.20 och sen var vi klara. Skulle få svar angående sköldkörteln nån vecka senare men der var ingenting att oroa sig för sa hon.. jo tjena. Hon känner inte mig haha..


Sen tog det inte lång tid innan vi fick köpt vår första outfit till bebis. Man kan ju inte låta bli att börja titta.. Visade en outfit för P och han älskade den precis som jag. 

Och ja.. den köptes direkt! 


Att hålla tyst har INTE varit lätt, och på min födelsedag, 12 juli, berättade vi för alla. De närmsta och några vänner visste redan, men det var så skönt att kunna berätta. Man vill ju bara skrika ut det till hela världen.. Men rädslan för missfall är ju så stark eftersom man är i störst risk fram till v12. Men NU ville vi berätta och fick bara positiva reaktioner, även om vissa gratulationer kom när chocken släppt haha! 

Jag förstår dom till fullo. Jag och P hade inte ens vart tillsammans ett år när jag plussade. Vi har  i princip varit tillsammans i 1,5 år när bebis är beräknad att komma. Så ja, det har gått väldigt fort! Men det känns rätt, och det kan ingen ta ifrån oss. Vi vill detta och då kämpar man för det också. Och de som misstycker får mer än gärna hålla sig borta!


Jag fick ett jättefint gravidhalsband av min syster i födelsedagspresent. Jag kommer lägga in lite bilder längst ner (såklart!)


I onsdags ( 29:de) var jag hos barnmorskan nere i Trelleborg. Eftersom jag skulle skrivas in där så fick jag "börja om från början" och ta urin- och blodprov. Hon ville även att jag skulle ta ett klamydia-test. Proverna såg bra ut, jag fick nya tider för bland annat UL (ultraljud) och sen fick jag frågan om jag ville prova höra vår bebis hjärtslag. Jag fick gåshud över hela kroppen och jag kände verkligen hur håret i nacken reste sig!! 
Jag bad om att få spela in ljudet så jag kunde visa P och det fick jag såklart! 
Det var något av det finaste jag hört i hela mitt liv. Vi är lyckligt lottade!!


I gravid-appen jag använder får man jämförelser om hur stor bebis är. 
Äppelkärna, hallon, plommon, osv.

  Idag är det  (14+5), alltså vecka 15, och "..bebis är nu lika stor som en apelsin, typ..." står det haha!


37 % avklarat, 176 dagar kvar till BF (Beräknad födsel) och på söndag går vi in i  vecka 16!! 

 

   

   

 

Är det någonting ni undrar eller vill att jag pratar om så är det bara att kommentera!
Stor kram på er,  från mig! 


 

Av Johanna - 22 april 2020 22:00


Än-tli-gen är solen och värmen här!

Idag har vi haft 21 grader och inte ett moln på himmeln.

Och.. vad har jag gjort då? 
Jo! suttit inomhus haha... 

Så är det när man har en del att göra. Idag var det tvätt och städ.
Städning blev det väl inte jättemycket av egentligen. Meeen jag kom ihåg att vattna våra blommor/växter. Pluspoäng!


Middagen idag var inte jätteavancerad. Stekt kyckling med stekt potatis, sallad och bea. Blev dock SVINGOTT!


Imorgon är det dags för jobb. Torsdag och fredag sen är jag ledig igen. Schemat är ändrat, så det blir inget tors-sön för mig.. Lite ångest att man har fått vara hemma och missat flera pass pga en pytteliten förkylning (eller vad det nu var).. Så.. jag har missat några dagar och två helger denna månaden kan man ju säga.. Fuck.. Kommer inte se bra ut nästa månad. Som tur är jobbar P nu, så lite extra får vi ju in nästa månad.. men ändå. Jag vill verkligen inte känna såhär. Små-ångest inför räkningarna. Även om vi klarar oss ganska bra så känns det ändå jobbigt att det faktiskt inte blir speciellt mycket över till att faktiskt hitta på någonting. 
Nu är vi inte den typen av människor som känner ett sug efter att "ta en öl", inte heller att man längtar efter att gå på bio eller så heller. Inte ens "lyxa till det" med en pizza. 
Men! Man hade ju gärna velat kunna köpa en maffig mjukglass eller ta en fika på espresso house. Men det finns det inte pengar till. Eller jo.. det finns det väl egentligen, men man vill inte. Just pga att man inte vet hur ekonomin ser ut. Hade man haft 3000 över hade man väl gotta till det lite en gång i veckan. Men nu.. nej. 

Oron för jobbet är ganska påträngande. 
Det kostar att åka dit. Tar tid. Och jag jobbar inte tillräckligt för att faktiskt känna mig nöjd. Ja, vi kan betala räkningar och går inte hungriga.. men sen är det inte mycket pengar kvar. 
Hade tjänat in en hel del på att ha ett jobb här i stan. Slippa sitta på buss och tåg i 1.5 h typ hade jag också varit bekvämt.. Men jag trivs ju så bra! 
Hur ska man få ihop detta tro..


Förhoppningsvis så kan P fortsätta jobba där han varit denna veckan. Det hade varit super! Han trivs väldigt bra och det är ju en inkomst till. Han kommer tjäna betydligt mer än mig, men huvudsaken är att vi (jag) inte behöver känna stress över att pengarna kanske inte räcker till. ( Ja.. det är mest jag som oroar mig haha..men jag är ju sån..)

Nu ska jag bara ta det lugnt. Dricka en kopp te, äta lite choklad och glo på Viafree tills det är dags att sova. 
P har somnat i soffan.. stackaren fick matkoma hahah

  


Varit ute två gånger denna veckan och fotat. Båda gångerna har jag varit själv, just för att bekanta mig med det som finns runtomkring mig. Hade P varit med så hade jag bara "följt" honom. Nu får jag upptäcka ställen och se saker på egen hand. 
Och.. det har jag verkligen behövt. Både jag och P är överens om att det verkligen gjort mig gott. Inte bara att komma ut och röra på mig, utan också att få vara lite kreativ. Öppna mina sinnen och göra det jag tycker om!


Så.. Jag slänger in lite bilder här. 
I hope you guys like what you see!

Kram!

 

               


Av Johanna - 17 april 2020 21:00

  

Hej!

Fredag idag, solen är framme och jag känner ett lugn i kroppen.

Denna dagen har än sålänge varit väldigt bra! 


Igår passade jag en väns barn. Vi (HAN!!) spelade Fortnite, vi tittade på Nicke Nyfiken, dansade och sen somnade han till Spindelmannen. Han är en sådan liten going den där pojken! 
Jag har passat honom förut, och jag kommer aldrig glömma första gången han och jag var själva. 

" Varför pratar du sådär?" ... sötnos. Inte lätt när man aldrig träffat en skåning förut. Jag försökte förklara men nu tror han att jag är invandrare hahaha! Man kan ju nästan hålla med honom. 


Idag har jag och P varit tillsammans i 9 månader. Tiden går verkligen så himla fort! 

Vi "firade" med tacos och ikväll blir det soffmys. 

Egentligen, när jag tänker efter, så känns det som att var dag tillsammans på något sätt alltid firas. Vi avslutar alltid dagarna tillsammans, lagar middag och äter ihop. Alla dagar med P är värdefulla för mig.
Så.. Månadsdagar, och kommande årsdagar, är bara en påminnelse om när det blev han och jag. När vi hittade rätt och valde att spendera framtiden tillsammans. Och DET mina vänner, det är värt att fira.
Äkta kärlek är ingenting man tar för givet. P är mitt livs stora kärlek. 
Har aldrig känt mig så trygg, älskad och säker förut. 
Han är verkligen rätt för mig!

  


 

Av Johanna - 15 april 2020 13:34


Hej...


Hemma från jobb igår, ledig idag, hemma ifrån jobb imorgon...

Känner mig småförkyld, och P hostar och nyser omvartannat. 
Jag känner inte mig sjuk. Stopp i näsan och tung i huvudet- ungefär som jag reagerar på dammallergin. 
Jag hoppas dett går över till helgen för jag måste verkligen jobba. 
Får panik av att inte kunna jobba, men det är ju så det ser ut nu... Jävla corona-tider. Minsta lilla symtom... minsta lilla tecken på att man inte är fullt frisk så får man absolut inte sätta en fot på sin arbetsplats. 
Jag förstår ju såklart varför.. men för oss.. som bara har min inkomst just nu.. det är absolut långt ifrån roligt. 
Vi har mycket mat i kyl och frys, så vi klarar ju oss. Men det känns lite jobbigt att inte veta hur mycket vi har över när hyra och räkningar är betalda. Kommer vi ens ha någonting kvar?.. 


Nu har vi ju "lyxat" till det med grädde och jordgubbar. Det hade vi inte gjort om det inte hade vart billigt. 
Två askar för 22kr betyder jordgubbar till oss för 4 tillfällen.
och vispgrädde till det.. 22kr + 20kr ... typ 10kr för oss båda per tillfälle. 
Det är billigt.. väldigt väldigt billigt. 


Idag handlade vi på Lidl. 
Romansallad

2 gurkor

Paprika

2 paket mjölk

Benfria kotletter

15-pack ägg

Blandsaft

En "Lidl-cola"

Smör

Potatis

.. för under 200-lappen.


Det är ganska mycket mat. Köttet t.ex räcker till två middagar för oss.
Ägg använder vi mestadels till äggröra. P är GRYM på äggröra. Han har massa kryddor, lök och bacon i.
Supergott!! 


Ja.. det är mycket penga-tänk nu. Måste verkligen tänka ekonomiskt. Speciellt när båda röker dessutom. 
Ja.. en del av mig vill sluta.. men jag känner att det inte går. Jag är inte där än. Och jag kan inte göra någonting halvhjärtat. Men jag ska inte vara rökare resten av mitt liv.
Jag önskar verkligen att jag inte började igen... då hade jag vart rökfri i två år nu. 


Ska snart ner på Willys. Bra erbjudande på bacon och fläsk. får se vilket vi väljer. Sådant är ju alltid bra att ha hemma!
När man inte orkar eller har glömt ta fram ur frysen så slänger baby ihop äggröra och sen är man nära mat-koma.


Idag - köttfärssås med pasta. 
Imorgon blir det kotletter med kokt potatis och "harry kuvert" (hari cot verts), brunsås och gelé. 

Vi äter verkligen god mat, och ett stort plus är ju att det blir så jävla billigt om man bara använder huvudet.


Trots detta ekonomi-tänk.. nu blev det väl mer "tjat", och att oron finns där dagligen.. så är jag väldigt väldigt lycklig! 
Jag har kommit så långt på knappt ett år. Mycket tack vare P. 
Jag lämnade min hemstad som i slutet inte gav mig någonting annat än oro och ångest. Jag provade plugga distans till undersköterska. Insåg ju ganska snabbt att undrsköterska inte är någonting jag vill bli haha.. men jag provad åtminstone! 
Jag har fått jobb och nu bor vi i egen lägenhet. Det har hänt massor! Och mycket av allt positivt som hänt är under detta året! 

Pengar är aldrig lätt, och jag har haft väldigt svårt för det. Det är inte förrän nu på senare tid som jag faktiskt fått ekonomiskt tänkande. 
Jag vet om att det inte kommer bli enklare på en lång tid framöver. 
Jag har lånat pengar som förr eller senare ska betalas tillbaka. (såklart!!) 
Jag är evigt tacksam över att jag har så fina människor i mitt liv som ställer upp. Och de vet om att jag inte frågar om att få låna förrän det verkligen behövs. 
Så.. även när det kommer in mer pengar så kommer det ju inte gå att "leva livet" om man säger så. Det blir en hel del avbetalningar.. kommer ta lång tid. Men är värt det. 

Min största rädsla är kronofogden. Där vill jag aldrig hamna! 
Därför finns det ju en annan trygghet i att låna av privatpersoner - även om det ligger en viss skam i det. 
Men.. ibland behöver man hjälp, och då måste man be om den.



Nej.. nu ska vi gå till Willys, sen blir det nog att ta en macka eller börja med maten.. magen har börjat kurra haha


Av Johanna - 12 april 2020 22:34

Hey.


Helgen har sprungit förbi och imorgon är det dags för jobb. 12-17. Inte många timmar men med tanke på Corona-tider så är jag jäävligt tacksam. 

Helgen har inte varit fullspäckad precis. Tvätta är väl det enda som stått på schemat som gjort någon nytta haha.

Igår gjorde jag kyckling i oreganosås - mammas recept. Sååå jävla gott. Pasta och sallad till det och rätten blir 10/10. 
Vi äter mycket grönt nu. Så himla gott. Jag har till och med fått för mig att frivilligt dricka vatten. 
Har alltid haft svårt för det, men när man dricker ur sugrör med en massa is så vattnet är SVINKALLT så går det och är ganska gott. 
Hur kan man ens tycka vatten smakar gott? De är ju ingen smak hahah 

Johanna spårar... Sorry. 


Jag och P gjorde världens tabbe innan. Låg och mös i soffan, slökollade en gammal film och SOMNAR.. Fuck.. Det är verkligen det värsta man kan göra. Speciellt när man heter Johanna och inte behöver många timmars sömn för att hålla igång i flera timmar. För mig kan det räcka med 4 timmar. Jag är en sådan person som presterar bättre när jag sovit färre timmar. Sover jag mer än 7 timmar så är jag seg resten av dagen. 
P kan sova 14 timmar i sträck, gå upp och äta middag för att sedan gå och lägga sig igen och sova 5-6 timmar till. 
Jag förstår inte att det där är fysiskt möjligt. Det existerar inte i min värld.
Fast.. nu gör det ju det.. I love it. Him.
  

Efter snabb middag och en sväng till Willys så spenderas resten av kvällen i soffan framför skärmarna. (TV och Laptop)
Snart är  chokladpuddingen till P klar, grädden är vispad och jordgubbarna är delade. 
Längtar som tusan till sommaren... Finns ingenting bättre än grillat, nypotatis och färska bär med grädde, tillsammans med bra musik och fina människor. Lägg till strålande sol och värme på det så är vi hemma. En perfekt dag det där! 
Håller tummarna för att sommaren kommer bestå av några sådana dagar. De betyder massor för mig. 


Jag och P pratade om detta innan. Vad vi vill göra till sommaren. Picknick med hundarna hade ju vart supermysigt... Om Ina hade kunnat hålla sig lugn och inte skälla på varenda hund hon ser haha.. Men hon är ju sådan.. Pratglad - precis som sin mamma hahaha



Nä.. får skriva mer en annan dag, för nu plockar P fram ur kylen.
Dags för gotte!!! 


Kram! 



Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se