Boom!
Tisdag morgon, Ett samtal från navigatorcentrum och min planering är avbruten. Detta betyder no cash. Jag trodde jag skulle falla ihop på den kalla trappan vid min ytterdörr och inte resa mig igen.
Just då kändes det som mitt enda alternativ.
Rättare sagt - det enda jag kände för att göra.

Anledningen till detta är väl intressant nu. Ni tänker ju säkert
"de kan väl inte göra så från ingenstans?"
Nej, det kan de inte.
Anledningen var dels att jag inte lyckats hålla mig till min planering, då denna helvetes ångest och depression ger mig mycket problem, bland annat sömnsvårigheter.
Så.. Kortfattat så har jag otroligt svårt att somna, men när jag väl somnat är det näst intill omöjligt att väcka mig.
Detta ledde till att jag inte kunde vara i Malmö mån-fre i 4 veckor.
Det är inte mycket, jag trivdes, men detta helvetet jag sitter i tillät inte mig att ta mig igenom det.
Så...
- Inget Malmö
- avbruten planering
- no cash.

Men det var inte bara på grund av detta som min planering avslutades. Killen som "tog hand om mig" skulle börja på ett annat jobb.

Den här NC-snubben, som är väldigt förstående till min situation, sa åt mig att försöka ordna en sjukskrivning så fort som möjligt, och att jag skulle vända mig till allmänpsykiatrin direkt.
Detta kunde göra att jag även i fortsättningen får mina pengar utan några problem.

Jag fick tag med min kontakt på allmänpsyk som jag känner stort förtroende för, men tyvärr fick jag inte sådär mycket hjälp med mitt problem under detta samtal heller, utan även här blev jag vidareskickad.
Hon ansåg att det antagligen skulle gå fortare för mig att få igenom en sjukskrivning om jag gick via min vårdcentral.
Just vid det tillfället...
När hon sa att jag ännu en gång blev "nekad" hjälp så var jag nära till tårar. Det enda jag kände var paniken över att jag kände mig som ett hopplöst fall. Att ingen kunde eller ville hjälpa mig. Men jag kände också av paniken att jag inte skulle få mer pengar, hur skulle jag då kunna betala min medicin? Hur ska jag kunna köpa hygienartiklar? Osv osv!
Tankarna flög och jag kände mig så jävla liten.
Totalt jävla värdelös!

Jag fick en ny tid bokad på allmänpsykiatrin och hon avslutade samtalet med
"ha det så bra och ta nu hand om dig".

Det tog en... två... tre cigaretter
innan jag hade ork att ringa min vårdcentral i Trelleborg.
Efter tio minuters kötid blev jag kopplad till en kvinna med taskig attityd.
Jag bad om en akuttid till min läkare och förklarade hur läget låg till. Berättade om min depression och mitt självskadebeteende som numera är aktivt igen.
Hon bad om mitt personnummer och äntligen,
ÄNTLIGEN kände jag hopp!

Men... Nej. Dumma mig.

"Tyvärr, han är sjukskriven sen ett år tillbaka, och vi har ingen ersättare för honom. Och tyvärr är väntetiden till läkare väldigt lång här med, så jag får be dig vända dig till allmänpsykiatrin igen."

Tack ändå... Var väl det enda jag kunde svara.
Blir jag förvånad egentligen?..
Nej, inte längre.

Jag gav upp där.
Jag ringde inte tillbaka till allmänpsykiatrin.

Dagen efter, onsdag, pratade jag med pappa om det.
Han var besvärad över min situation och det är ju dessutom svårt för honom att hantera mitt självskadebeteende.
Men han är otroligt stöttande, även i det han inte riktigt förstår sig på.
Så vi gjorde som vi alltid gör när något är på tok,
sätter oss vid köksbordet och pratar.

Pappa tyckte jag skulle byta vårdcentral och gå till den han har istället. I torsdags ringde jag till pappas vårdcentral.

Berättade ännu en gång min situation, sa att jag blivit tipsad om den vårdcentralen istället och med gråten i halsen så bad jag om en akuttid för jag behövde verkligen deras hjälp nu.

Och tro det eller ej, jag fick en tid redan dagen därpå, trots att jag ringt på eftermiddagen!
De brukar vara väldigt petiga med att man ska ringa på förmiddagen,
men tydligen går det att göra undantag ibland, och jag är så glad att de gjorde det för min skull!

Jag var så nervös idag när jag satt där i väntrummet.
Jag ville inte hoppas.
Men jag gjorde det ändå.
Jag kunde ju inte låta bli. Detta kändes som min sista chans.

Läkaren jag fick prata med var väldigt trevlig, och bemötte mig otroligt bra! Hon blev bekymrad över min situation och förstod att det påverkade mig ännu mer eftersom jag inte fick någon vidare hjälp.
Hon tyckte det var synd att jag bara blivit skickad vidare och kunde inte förstå vad det svåra skulle vara egentligen.
Hon påstod att mitt enda alternativ var självklart och ännu en gång fick jag höra att jag var väldigt klok trots mitt tillstånd.

Efter bara en kvart fick jag papper i handen av henne.
En remiss som skulle ges till allmänpsyk och även papper på en tre veckors sjukskrivning!!

Bara någon timme senare satt jag på allmänpsykiatrin och lade fram remissen på bordet.
Nu är det upp till dom att ge mig en förlängning på sjukskrivningen,
men också ge mig den hjälpen jag behöver.
Remissen gjorde extrema framsteg, och nu väntar jag på bokade tider för terapi samt
team Agnes i Malmö.

För er som inte vet vad team Agnes är så är det en mottagning som inriktar sig på självskadebeteende. Så förhoppningsvis får jag stöd och råd där så jag kan bli självskadefri!

Livet kan göra en jävla vändning,
men den vändningen behöver inte alltid vara negativ!

...nu efteråt ler jag och tänker
"fan Johanna, du måste sluta oroa dig så mycket hela tiden"
för det löste ju sig så bra!

Varför lever jag?
Varför är jag kvar här, när det känns som att det inte händer någonting? Varför är jag kvar här?
Bra fråga.

Jag frågade ett antal vänner om vad de hade velat veta om mig.
Vad de hade velat att jag skulle skriva som
de sedan kunde läsa, och detta var ett av många svar
- vad är det som får mig att fortsätta leva.

Jag känner inte att där är någonting jag lever för. Hade någon kommit och frågat mig precis just nu, då hade de
fått "jag vet inte" som svar,
och möjligvis en lite dyster blick som riktats mot mina fötter.

jag har suttit ett bra tag och funderat på just detta.
varför lever jag?
Jag har mått superdåligt.
Jag har verkligen varit på botten.
Jag har självskadat, jag har tryckt ner mig själv till max.
låtit andra trycka ner mig, för att jag känner att det är just detta jag förtjänar - smårta.
På något sätt kan man säga
att jag gillar smärtan,
just för att jag känner att jag förtjänar detta.
Även om jag vet att det inte är så.
Jag har aldrig gjort någonting för att förtjäna att må dåligt. Men det blir väl så när man bara får vbbar och kommentarer med
negativ inverkan.

Men nu känner jag att jag glider ifrån själva ämnet, så back to the subjekt.

Jag tror det är så att jag stannar kvar i livet för de jag tycker om.
Min familj - framförallt min syster som jag älskar något enormt, även om vi ibland bråkar så mycket att självaste djävulen gömmer sig.
Sen har vi ju mina vänner.
Jag känner att jag inte kan lämna mina vänner, speciellt inte med flit,detsamma gäller med min pojkvän. Jag kan inte bara lämna.
Det hade varit en sak om jag varit med om en olycka,legat döende i en sjukhussäng och hunnit säga hejdå till
mina nära och kära, för att sedan snabbt och smärtfritt lämna denna värld.

Så den egentliga frågan är kanske
-är jag självmordsbenägen?
Jag skulle själv inte kalla mig självmordsbenägen,då jag varken vill eller vågar ta mitt eget liv.
Inte ens planera det
finns på kartan.
Tanken har funnits där, men de enda sätten jag kommit på har lett till att andra blir alldeles för svårt
skadade, och det vill jag inte.

Kasta sig framför ett tåg borde ju vara smärtfritt, då man troligtvis dör direkt, men den stackars tågföraren
kanske aldrig hämtar sig igen efter att ofrivilligt avslutat någon annans liv, och därför är detta inget alternativ
för mig.
Inte heller att hänga mig, trycka i mig tabletter eller skära mig.
Jag vill inte förstöra personen som till slut hittar mig antingen hängandes eller liggandes i mina egna vätskor.


När jag nu suttit och skrivit detta så har jag samtidigt börjat tänka på en sak som skrämmer mig
mer än döden - Framtiden.
Jag tror det är framtiden som får mig att stanna kvar i denna sjuka världen med mitt psykiskt ostabila liv.
Jag tror det är mina drömmar som håller mig vid liv. Min vilja.

Jag vill hjälpa andra människor. Förändra liv. Det menar inte att jag drömmer om att hitta en döende människa på gatan
och rädda dennes liv.
Det hade visserligen varit ganska häftigt, om man nu kan uttrycka sig så.. Men bara det här att
få höra
"Tack för att du finns för mig Johanna, du räddade mitt liv"
DET hade jag velat få höra! Att jag, bara med hjälp
av förståelseoch mina ord kunnat hjälpa någon så pass mycket att de väljer att inte ge upp.

Jag vill dessutom ha en egen familj. En mysig man vid min sida som älskar mig oavsett hur jag ser ut och hur jag mår.jag
vill ha barn.
Två knattar som springer runt och leker och skrattar i en bostad som jag kommer kalla "vårt hem".
Två små underbara varelser som
kommer kalla mig mamma.
Det är en dröm.
Det är något jag strävar efter.
Det är min största önskan.


Så mitt svar på frågan måste väl vara framtiden då - för jag är alldeles för nyfiken för att avsluta min resa nu.

Lite uppdatering för att kunna komma till det jag verkligen vill skriva om.. Det jag behöver skriva om..

Den 30 juli kl 15
satt jag på allmänpsyk och fick mitt resultat från adhd-utredningen.
Det visade negativt,
och läkaren antog att jag har
"långvarig depression",
då min depression inte kommer i korta perioder och har långa uppehåll som en "vanlig depression" som alla kan få, utan min depression är tvärtom.

Detta resulterade att jag fick antidepressiva för att så småningom bli stabil,
samt theralen som hjälpmedel för att lyckas somna på kvällarna...

Det jag vill komma till är att mina antidepressiva gör mig helt off.
Jag har ingen ork till någonting, känner mig jättedeppig men gråter inte som jag brukar,
vilket är skönt på ett sätt och jobbigt på ett annat.
Läkaren sa att detta var normalt, och att medicinen har sin fulla verkan efter 4-6 veckor.
Jag hoppas verkligen att de inte menar att jag ska gå och må såhär i 6 veckor..
Men som sagt..
Bättre att må såhär än att sitta och gråta.
Och jag känner inte för att självskada heller.
Ännu ett pluspoäng.

Håller tummarna för att allt blir bra.

... Vem ringer man..
När ångesten står en upp i halsen.. När man tvingar sig själv att pressa bort tårarna och ta fem djupa andetag för att sedan vara nära att kräka och sen börjar man om igen...
När hela kroppen gör så ont att man bara vill skrika rakt ut..
Och klockan är tre på natten.

Jo.. Svaret är - det finns ingen.
Man ringer inte någon.
Jag klarar inte det.
Jag ringer inte..
För jag vill inte väcka någon som faktiskt kan sova.
Jag ringer inte..
För man vill inte bli väckt mitt i natten av ett samtal där personen som ringer gråter en i örat
och gång på gång påstår sig ge upp. Jag kan inte.
Jag kan inte utsätta någon jag bryr mig om för något sådant.

Men det är inte bara det..
Jag är rädd.
Jag är rädd för att personen jag ringer inte kommer svara.
Jag är också rädd för reaktionen som personen kan få om den nu skulle svara.
Jag är rädd för att visa hur mörkt det faktiskt är här.. I min verklighet.

Jag vill inte vara såhär. Må såhär. Känna såhär. Men det bara är så.
Jag kan inte trycka bort känslorna. Jag kan inte förneka dom.
De finns här, och ikväll är det inte bara ett kort besök.
De är här för att stanna.

Jag ångrar att jag inte fick med varken ångestdämpande eller sömntabletter.
De kanske hade hjälpt mig.
Så hur gör jag nu?


Det känns som att jag svikit mig själv.. Men också andra.
Det känns som att jag är för mycket, hela tiden, och blir för jobbig att hantera.

Jag försöker hålla det inom mig,
jag lovar!
Men ibland blir det så mycket för mig att jag brister, och känslor
flyger ur mig.
Jag gör mitt bästa för att stoppa undan allt det där kaotiska,
låsa in det och kasta nyckeln, men jag kan inte.
Alla känslor får inte plats i mitt inre.

Det är inte meningen att kräka av mig på mina närmsta..
Men ibland blir det bara så...
Och jag ber om ursäkt för det.
Det är därför... Därför ringer jag inte till någon tre på natten.

Nu var det dags igen, ångesten hittade tydligen hit till sist.

Trodde jag skulle få slippa det här ute på "lanned" men ack nej.

Som tur är så är pappa väldigt förstående och känner igen sig i det jag känner, vilket gör det

lättare för både mig och honom.
Jag har dessutom några personer till i mitt liv som jag kan vända mig till när det blir too much.

Ångesten idag är en sådan som jag känt förut, och tyvärr är denna en av de vanligaste jag får.

Idag kom den när jag tänkte på framtiden...

Jag känner sådan otrolig stress och press, men det är inte

bara just det, utan även det här att jag inte vet.

Jag vet inte hur framtiden kommer bli för mig. Och det skrämmer mig något fruktansvärt.

Jag vill flytta hemifrån, få ett fast jobb med bra lön och trevliga kollegor, och min största dröm är att få barn.

Detta är sådant som skrämmer mig, riktigt jävla mycket.

För jag vet ingenting.

Jag vet inte NÄR/OM jag kommer flytta, NÄR/OM jag får jobb, eller NÄR/OM jag kommer få en egen liten familj.

Framtiden för mig är så ostabil och skrämmande att jag seriöst kan brista i gråt helt oförberett. Det kan vara direkt när jag vaknar, när jag ska lägga mig eller bara genom att se någon gå runt med ett barn.

Mitt liv har inte varit som jag förväntat mig, långt ifrån, inte ens i närheten!

Så varför skulle det ändras nu?

Jag trodde högstadiet skulle bli sjukt kul.. det var en pain in the ass fram tills nian.

Jag trodde gymnasiet skulle bli en ny start, det blev snarare en gratis biljett rakt ner i helvetet.

Och jag längtade som fan tills skolan var slut, för då skulle jag slippa skolan och allt skulle bli bra.

Jag skrattar när jag tänker på det, och känner mig så jävla blåst..korkad.

Jag menar inte att allt varit skit, absolut inte, jag har haft roligt också.

Jag har minnen och erfarenheter för livet.

Men fyfan... fyfan vad rädd jag är.

Detta låter antagligen som något överdrivet, well.. varsågod, skratta!

Men för mig, är detta något som på riktigt ger mig en känsla av att jag går sönder inifrån.

Idag har jag varit självskadefri i 3 månader.

Grattis till mig.

Idag är det 1,5 år sedan Ozzy kurade ihop sig i sin favorithörna i buren och somnade in.

Det känns inte så jobbigt idag.

Trodde att det skulle vara det, men jag hade fel, vilket är väldigt skönt.

Dagen har jag spenderat med min far, vovvarna och solen,

och jisses vad det känns i mitt ansikte och just nu önskar jag att jag haft en bh utan band för

de gör fantamig ont där med.

MEN - Jag har fått färg och det är sååå nice!  

Är de fint väder imorgon också, så blir det ännu mer pressande i solen, och jag längtar!

Dessutom så kom en vän förbi så fick snackat lite med honom.

Han stannade här och åt middag, och då fick vi uppleva något riktigt obehagligt.

Vi satt och käka, snacka och bara.. betedde oss som man brukar göra när man käkar.

Så ser jag att draperiet som hänger framför trappan börjar röra på sig..

Sen flyttas det åt sidan precis som att någon ska gå upp på ovanvåningen

och jag känner mig helt paralyserad.

Jag får gåshud på båda armarna och kan inte sluta stirra

på draperiet som svajar...

Pappa frågade mig om jag såg något, och jag bara typ
"det rör sig.. någon gick upp!"

Min polare tycker sånt här är både läskigt och intressant, och både han och

pappa kände en kall vind precis innan draperiet började hålla  på

och röra på sig...

...att få veta att de spökar här på detta sättet var väl kanske inte det roligaste!  

MEN, nu vet jag iaf!

... precis kommit ur duschen och det spelas ishockey på TV.

Skellefteå mot Växsjö.

Just nu står det 2-0 till Skellefteå.

Skulle stått tvärtom !

Nä, nu ska jag dra ut en stund!

Får ju ta vara på dagen och va ute i det fina vädret så mycket som möjligt

 nu när man inte jobbar!

.. Idag kom en underbar tös på besök. Saknade underbara vän!

Hon hämtade mig, och sen drog vi till en tjej för att ställa upp och bli fotade till hennes gymnasiearbete.

Ganska nervöst och obehagligt att stå och bli fotad i underkläder när man är lite smått jätteosäker på sig själv,

men det gick bra och vi hade ganska roligt faktiskt!

Som jag skrev igår så hade jag tänkt på de där med en minneslund till Ozzy,

och idag tog jag tag i saken och med stöd av mina fina vän så hämtade jag gravstenen.

Som jag förväntat mig så var Ozzys grav som ett minne blott,

och mer än halva stenen låg under marken, så jag fick gräva upp den med händerna.

Den var dessutom knäckt på två/tre ställen, men som tur var så var den inte knäckt på mitten,

så den fick sig en tvätt när vi kom hem till pappa igen och vi har dessutom

hittat en fin plats i trädgården som kommer bli ännu finare när jag är klar.

Pojkvännen erbjöd sin hjälp, så det kommer säkert bli hur bra som helst.

Kommer plantera lite blommor och köpa en lykta så vi kan sätta ljus till honom.

Som det ser ut nu blir det inte klart idag, men så småningom kommer minneslunden bli hur bra som helst.

Min bebis förtjänar det.

Nu tänker jag inte spendera mer tid här, utan med min bror, svägerska och brorsdotter som snart är här.

Ha en fin lördagkväll,

och gör inget som inte jag skulle göra!

Fria tyglar folket ;)

Jag fick nog av stress,bråk och staden över lag, att jag packade ihop lite grejer och drog ut till pappa på landet.

Det var nog ett av de smartaste valen jag gjort denna månaden kan jag säga..

Så skönt att bara få komma ifrån allt och bara.. ta hand om sig själv lite.

Har visserligen bara varit här sedan igår, men bara under denna korta tid så känner jag

att jag mår mycket bättre, och känner lite inre frid, om man säger så.

Och att ha två hundar som springer runt i huset och bara sprider en massa kärlek

på något sätt en viss trygghet också..

den känslan är helt underbar, för hundar är något som står högt upp på listan för sådant som jag tycker om.

Var på allmänpsyk idag, fick höra goda nyheter, plus att jag fick mitt frikort idag, så nu svider det inte i plånboken

för att man ska på möte hos dom. Härligt!

Har dessutom fått fyllt i lite viktiga papper, så nu är det bara en massa samtal som måste ringas på

måndag, sen ska de nog vara färdigt tror jag.

Jag har tänkt lite... på det här med Ozzy.

Han är, som många vet, begraven hemma hos mitt ex.
Det kändes rätt att begrava honom där, då mitt ex var en av de första som vågade hålla

min aggressiva, supersöta och för det mesta kärleksfulla och nyfikna kanin.

Men nu känner jag för att hämta hans gravsten och göra en typ av minneslund för honom,

då jag i princip aldrig är i närheten av mitt ex hus längre, och dessutom känns det skumt att

"tränga mig på" för att hälsa på graven...vilket gör att

jag inte kan hälsa på hos honom precis när jag känner för det.
Jag ångrar inte mig att Ozzy begravdes hos mitt ex, det är

bara det att jag vill... flytta hans sten..
men det känns jättedumt på samma gång..

För gravstenen borde inte lämna graven.. det är ju hans plats.. men ja..

som sagt.. kluven är man ju.. men jag kommer säkert på något!

Så nu sitter man här med en morgan/cola och väntar på att maskinen ska bli klar

så man har rena kläder tills imorgon haha!

Hela huset luktar mat och jag bara längtar tills det är klart!

Nu spelar de Johnny Cash på radion, härlig fredag detta!!

Vet ännu inte vad som händer, men nu tar jag och pappa helg, haa de!