Uppe med tuppen!
Nej.. kanske inte riktigt så, men kvart i åtta körde alarmet igång och då satte jag på mitt allra första nikotinplåster! Jag hade ett jävla bry.. trodde nämligen att man skulle pilla av plast på båda sidorna, men tydligen inte. (Eller så förstår jag mig bara inte på hur man får av plasten på ovansidan haha!)
MEN det sitter på iallafall och det är huvudsaken.

Så.. redan efter 5-10 minuter fick jag rodnad under och runtomkring plåstret, och det kliade en del. Men kvinnan på apoteket sa att detta var normala reaktioner så kroppen inte är van, så inget farligt alltså!

Idag var det tvättid och jag slängde in första maskinen tvätt redan vid 8. Sen åt jag frulle och duschade. INGET sug efter cigaretter!!

Vid 11.15 var sista maskinen klar och då var det raka vägen till sängen. Illamående och helt färdig i kroppen.
Kanske biverkningar av plåstret. Kanske berodde det på att jag sovit för lite. Kanske var det pga båda två. Jag mådde skit. MEN OAVSETT VAD så hade jag fortfarande inget sug efter att röka.
Räknade ut att redan då skulle jag ha rökt 3-5 cigaretter.

Jag laddade ner en app för att ha koll på hur många cigg jag INTE rökt och hur mycket pengar jag sparar nu när jag inte röker.
Tanken är att jag istället ska lägga de pengarna i en burk eller liknande. På så sätt kan jag i sommar eller nästa år göra något kul för de pengarna jag annars skull rökt upp. Det kommer även vara en backup om det skulle komma några oväntade utgifter. Tex sjukdom och veterinärbesök.


Jag trodde första dagen skulle vara jobbigare, men jag har verkligen inte känt något sug över huvud taget idag.
Visst, det har kliat i fingrarna någon gång. Man har ju som vana att tända en cigg såfort man är ute eller har gjort något. Så typ.. en gång i timmen, MINST!

Jag har bara haft två sådana tillfällen idag, och när jag då känt efter och frågat mig själv om det hade vart Nice med en cigg.. så kände jag mig bara "mätt" och tänkt "nej, tack!"
Tänk dig att röka 3 cigg direkt efter varandra.. den där fjärde ciggen är inte jättelockande och man rynkar nästan på näsan och vill liksom inte. Inte alls.
DÄR står jag! Inför den fjärde ciggen. Rynkar på näsan och säger "nej, tack."!

Idag tog jag steget och gick in på apoteket.
Fick hjälp, rådgivning och det stöd som jag behövde, och gick ut därifrån med nikotinplåster och sugtabletter.
Hade jag inte haft pojkvännen med så hade jag gått därifrån tomhänt.

Detta är en helt ny värld för mig och det är läskigt.

Jag är - på riktigt - rädd för detta.
Det är omöjligt för mig i dagsläget att föreställa mig ett liv utan cigaretter, men har insett att jag inte vill röka längre...

så imorgon är det dags, för då är cigaretterna slut.

Det ska bli skönt att inte lukta rök. Att nytvättat hår faktiskt kommer dofta nytvättat i mer än en timme.
Det ska bli skönt att inte behöva lägga mina pengar på cigaretter. Det ska bli skönt att inte vara låst, att inte få vredesutbrott pga abstinens. Men framförallt ska det blir skönt att slippa mammas klagande om att jag

"luktar skitäckligt".    

Men jag är rädd. Fyfan vad rädd jag är.
Rädd för abstinensen.
Rädd för att få utbrott.
Rädd för att såra människor.
Rädd för att det blir alltför jobbigt att vara runt andra rökare.

Men jag vill klara detta!
2018 är det året då jag ska försöka ändra mitt tankemönster och göra stora förändringar.

Jag vill stolt stå där på nyår, när alla runtomkring mig skålar och välkomnar det nya året, och tänka:
 "JÄVLAR VAD GRYM JAG ÄR!!"

Har ni något nyårslöfte?

   vad för något?   

Hej!

"Nytt år och nya möjligheter", eller vad är det man brukar säga?
Själv tror jag väl egentligen inte jättemycket på sådana uttryck. Möjligtvis året då jag fyllde 18, eller då jag fyllde 20.. men nu.. nej. Nu är jag mest glad över att ha en ny kalender att fylla med roligheter haha.

Så.. uppdatering från jul och nyår kanske?

Min julafton var PERFEKT! Där finns inte en enda sak som jag skulle vilja ändra.

Som vanligt så åkte jag, mamma, lillasyster och morfar till mammas farmor på förmiddagen.

"Farmor Margit" är 100 år gammal och hade tyvärr dragit på sig en ordentlig förkylning så där var inte lika mycket krut och energi i damen som det brukar vara. Men det är alltid mysigt att få vara hos henne!

Sen blev jag och lillasyster hämtade av min och hennes pojkvän. De hade förberett bilen med julklappar och Ina, så allt var klart till att bara köra raka vägen till Hässleholm när vi var klara hos farmor.
Mot Hässleholm - mot pappa!

Men när vi kom in i Hässleholm fick Ina för sig att kräka, så det var bara till att stanna och få ut henne ur bilen så hon kunde röra på sig lite och få frisk luft.
När vi väl kom fram till pappa hann vi bara småprata lite innan det var dags att sätta sig framför TV:n och kolla Kalle anka.
Jag tittar knappt på det längre, men ändå SKA man sitta där framför TV:n  vart år!

Efter Kalle anka var det dags att trycka i sig av den goda julmaten, och självklart hade pappa och hans sambo fyllt hela bordet med mat! Men pappa har inställningen att vi äter för ett helt kompani och det fick han väl sota för nu när han hade mat över för en hel vecka haha!

När vi ätit klart blev det julklappsutdelning och det var jag och pojkvännen som blev nissar. Dvs, det var vi som fick uppgiften att läsa upp vad det stod på - och dela ut julklapparna.

Efter gröten och lite godis var det dags att åka hem igen då vi skulle fira jul med mamma och morfar också.

Vi var hemma vid 20.30 och då var det dags för julklappsutdelning nr 2. Denna gången var det lillasyster och hennes pojkvän som var nissar.

Ina fick så mycket julklappar och hon viftade på svansen hela tiden! Jag fick också (OTROLIGT!!) mycket julklappar - och bara fina sådana! Jag är så otroligt tacksam för allt jag fick! ??


...Nu till nyår då!
Det hände inte alltför mycket om jag ska vara helt ärlig. Men det blev bra ändå!

Jag och Ina satt hemma själv, och självklart tänkte jag inte lämna henne själv bara för att gå ut och titta på fyrverkerierna!!
Jag visste ju dessutom inte hur hon skulle reagera eftersom detta var hennes första nyår inne i stan, och tro mig - JAG VAR NERVÖS!

Men denna oro var ju så himla onödig då Ina klarade det hur bra som helst. Jag drog till och med upp persiennen en bit så hon kunde titta ut när det small som mest, och det enda hon gjorde var att prata ?

Så kvällen var lugn!
Vi kollade mest på film, jag och lilla Ina ballerina.
Bingolotto skulle vi ju självklart spela och pojkvännen kom förbi då.
Jag vann inte ett skit men han lyckades få 2 nya lotter!

Så.. det var (kortfattat) mitt jul- och nyårsfirande!

Inget dåligt avslut på ett år som faktiskt vart fullt av sorg, ilska, motgångar och andra prövningar.
Men mitt 2017 var ju inte helt åt helvete! Jag har lärt och upplevt en del som kommer hjälpa mig under det nya året. Det är jag säker på.

HögerställdSå.. 2018.. Please be a good one!

Hur var ert jul- och nyårsfirande?

Stor kram från mig! 
   

ojojoj!
Klä julgranen.. Baka.. Titta på julfilmer.. Äta julskinka, pepparkakor, lussebullar.. dricka julmust.. Inte många fel där va?

Här hemma har det det varit mycket aktivitet under december!

- lussebullar

- snickers

- bounty

- saffransskorpor

Jag har inte bakat en enda gång, det gjorde mamma.  men jag gav mig på något jag aldrig gjort förut.. SENAP!

Visst var det jobbigt, tårarna rann - men resultatet är jag så himla nöjd med!

Julgranen blev mitt och lillasysters projekt och det är precis så jag vill det ska vara.
En tradition.. Syskonen klär granen.. det blir bäst då!  

Ser verkligen fram emot julafton! En vecka kvar!! 
Denna julen firas med pappa och det blir jag, pojkvännen, lillasyster, hennes pojkvän och min lilla Ina som åker iväg. Jag längtar!

 Sen är det inte många dagar kvar till nyårsafton och 2018! 

... ja.. så...vad vill jag uppleva och lyckas med nästa år?

Det blir ju nästan som en bucketlist.

Bocka av en punkt efter en annan tills man är klar eller året är slut.

Min bucketlist för detta året klarade jag inte av att fullfölja men när jag ser tillbaka på allt som hände detta år så känner jag inte någon ångest över att jag inte bockat av allting än. Känner snarare att det är fullt förståeligt.

Ångest.

Oro.

Osäkerhet.

Sorg.

Förlust.

Hjälplöshet.

Ja.. 2017 har inte varit ett jättebra år.

Men om fokus istället ligger på sådant som varit bra och gjort mig lycklig.. Ja, då har året inte vart rent förjävligt trots allt.

Under 2018 är där en del mål jag vill nå. Här är några av dom:

- Fortsatt självskadefri.

Att hamna i den skiten igen är något som skrämmer mig och jag vill aldrig hamna där igen.

Idag har jag varit självskadefri i 1  år och 4 månader.

- Börja jobba

Jag vill hitta ett jobb som jag trivs med, där arbetsgivaren förstår min ångestproblematik och pushar mig i min takt istället för att köra över mig.

- Fimpa ciggen

Jag vill bli rökfri. Jag vill verkligen sluta, men rökningen har blivit "terapi" och jag måste bryta mitt mönster.

- Få tillbaka glöden

Av alla dessa punkten är det denna jag vill nå allra mest. Som jag drömmer om och suktar efter.

Jag saknar den jag var  innan. Glad, öppen, positiv.
jag vill ha tillbaka känslan av lycka.

Jag har varit en olycklig person som ibland känner av lyckan.. Som kan skratta men inte känner glädjen.

Jag vill inte ha det så. Jag vill vara en glad jävel, som gråter ibland men oftast på grund av lycka.

Visst låter det bra?   

Vad vill ni uppleva, göra och uppnå 2018?
Let me know!  

Jag har alltid velat göra skillnad.

Hur, när, var och för vem har egentligen ingen betydelse.
Drömmen är att göra livet lättare och vara ett stöd för de som behöver det.

Jag har alltid trott att jag - som inte är ett dugg känd, inte heller speciellt populär eller känner mycket folk - inte har en chans att få göra någon skillnad.. men trots detta valde jag att börja skriva en bok.

Jag vill ge ut en bok som inte bara hjälper mig bearbeta vad jag varit med om.

Jag vill skriva en bok som andra kan känna igen sig i.

En bok som får andra att förstå mig.

En bok som får andra att inse att de inte är ensamma.

En bok som får andra att känna hopp - hur mörkt det än är när det är som värst.

En bok som får andra att kämpa. För sin egen skull!

Men jag kunde inte nöja mig där.. Jag ville göra mer.

Jag satt och tänkte på vad jag kunde göra..

Hur kunde jag sprida hopp, kärlek, budskap och trygghet utan utbildning eller arbetslivserfarenhet?

Jo.. Sprida min historia på de sätt jag kan! Visa mitt engagemang och min starka vilja till att göra skillnad.

Hade jag tur så skulle någon lägga märke till mig.

Inte bara en.. utan två personer gjorde just detta!
Den ena är med i en förening och den andra hade igång ett projekt. Båda med ett starkt fokus på psykisk hälsa och ohälsa. 

Jag fick frågan om jag kan tänka mig att föreläsa nästa år, och mitt hjärta slog ett (eller tre?!) extra slag. Jag blev så varm inombords.

JA! JA! JA!

Är 2018 mitt år?

Ska jag få lov att göra skillnad?
Kommer jag få chansen att berätta min historia i form av att föreläsa?

Jag ser framför mig hur lilla jag står i en aula.. varenda plats är upptagen, och alla tittar på mig.

Det hade varit så coolt!

Vi får hålla tummarna att detta går vägen.

Ingenting är "skrivet i sten" och det kan gå hur som helst.
Men man kan ju alltid få önska!

Hur vill du göra skillnad?

Stor kram från mig  

hej igen... Ja.. Idag var det dags.

9.30 blev vi inkallade av sköterskan och fick gå in i ett rum där Ina skulle bli undersökt.
De ville kolla om hon hade noskvalster - men först fick hon en godis, såklart!

Ina var superduktig och hoppade upp på undersökningsbordet men fick hoppa ner igen då bordet inte gick att hissa upp..

Så in i ett annat rum och väl där blev Inas öron, nos och mun noga undersökt. Veterinären lyssnade även på Inas hjärta och lungor.

Veterinären berättade att hon inte kunde varken se eller känna något men att det lät lite konstigt, så de ville röntga för att förhoppningsvis få svar på vad som är fel med mitt lilla hjärtegryn..

Veterinären går iväg för att prata med en sköterska som då ska förbereda inför att röntga.. då får Ina ännu ett "anfall" och kämpar för att få luft.
( vet  inte vad jag ska kalla det.. det kommer som ett brev på posten och det ser fruktansvärt ut så vi får väl kalla det anfall)

Som tur är hörde veterinären det även om hon inte var i rummet och då var det ingen tvekan om saken - INA SKULLE RÖNTGAS!

Under tiden som sköterskan förberedde  så fick jag berätta för veterinären när Inas problematik började och hur de senaste dagarna sett ut.

Jag fick frågan om jag ville följa med in och hålla Ina när hon skulle röntgas, men jag kände att det var bäst om sköterskan och veterinären gjorde detta så jag fick snällt - men väldigt otåligt - vänta.

Efter mer än 30 minuter kom de tillbaka och Ina blev superglad när hon såg mig! Och jag  minst lika glad att se henne!

Tyvärr kommer veterinären med dåliga nyheter... De kunde inte se någonting på röntgenbilderna som skulle vara ett problem för Inas andning.. Detta betyder att jag blir tvungen att åka in till Malmö djursjukhus där de ska gå in med kamera (via munnen tror jag) och kolla om någonting sitter fast i övre delen av halsen eller i mun/nos då det inte går att få bra röntgenbilder på just detta området.. Veterinären anser att jag borde få Ina kollad så fort som möjligt - helst imorgon och säger till mig att ringa Malmö såfort vi var färdiga.

Men det slutar inte där...

Veterinären hade nämligen sett något annat på röntgenbilderna som inte såg så bra ut..  och hon tror att Ina har fått i sig en nål. EN NÅL?!! ( röntgenbild längst ner i inlägget)

Den första tanken som attackerade mitt huvud var: Ina kommer dö.

Min andra tanke var: Hur fan kan hon ha fått i sig en nål? Ina är ingen hund som äter allt i hennes väg. Så HUR har detta gått till?

Jag blir arg... Det är säkert någon jävla idiot som lagt ut mat med en nål i... Det har man ju blivit varnad för..

Så nu är det stenkoll på mitt lilla liv, och ser vi inte att nålen kommit ut den naturliga vägen så blir det återbesök och nya röntgenbilder nästa vecka.
Vad som händer om den är kvar då... ja.. det vill jag knappt tänka på, men jag antar att hon hamnar på operationsbordet...

2655 kronor kostade detta kalaset.. och jag fasar för vad slutsumman blir. Men jag gör vad som.. jag vill bara att Ina ska bli bra igen! En munkorg ska inhandlas snarast möjligt, det är en sak som är säkert!

Jag ringde Malmö så fort jag kom hem och fick svaret att de ville ha en remiss från veterinären för att veta exakt vad som skulle göras. Dels för att vara förberedda  men också för att de inte skulle missa någonting. Så det var bara till att traska ner till veterinären igen och be dom skicka en remiss vilket dom självklart gjorde!

Så... nu sitter jag bara och väntar.. På ett samtal och en nål i bajspåsen..

Jag hoppas att jag kan se tillbaka på december 2017 och inte få tårar i ögonen.

Jag vill ha ett leende på läpparna, kunna titta på min bästa kompis och säga "Detta klarade vi galant"

Tack för din tid och håll tummarna för oss.
Vi behöver det

Denna veckan har inte varit rolig alls.. och den har tyvärr bara börjat.
Igår gjorde jag att tappert försök att sluta röka tvärt men det var totalt omöjligt... Stod inte ut med varken smärtan i lungorna eller mitt jävla humör. Satte en maxgräns på 4 cigg per dag.. Det har jag inte lyckats hålla. Speciellt inte idag.

Det började igår/inatt.

Ina fick problem att andas och gjorde inåtvända dragningar (låter som en blandning mellan hyperventilationer och snarkningar). Jag vaknade till några gånger under natten med en orolig hund i sovrummet som ville ha närhet. Låg och klappade henne tills hon lugnat ner sig.. sen somnade vi.. sen samma visa igen.
Ni kan ju själv räkna ut hur trött jag var imorse.. Och Inas tillstånd hade inte gått över - snarare blivit värre.

Under vår promenad fick vi stanna flera gånger för att hon fick dåligt med luft och började med inåtvända dragningar.

Efter att ha pratat med min pappa och en närstående så blev jag nästan helt säker på att det Ina fått är noskvalster - men valde att gå ner till veterinären och prata med dom.

Den unga kvinnan jag fick prata med sa att det mycket väl kan vara noskvalster då Ina har symptomen, men eftersom hennes andning blir så påverkad så är det bäst att kolla så det inte finns några andra fysiska hinder för henne. Tex att någonting fastnat när hon ätit.

Så imorgon är det ett veterinärbesök som väntar för vår del, och förhoppningsvis går det lika bra som de andra gångerna. Jag har en duktig hund - och är så stolt över henne.

Det är helt otroligt hur fäst man blir.
Ina är min bästa kompis, mitt barn, min livvakt och förälder på en och samma gång.

Hon tar hand om mig precis lika mycket som jag tar hand om henne.

Hon slickar bort mina tårar när jag är ledsen, skyddar mig när vi är ute på kvällarna.

Hon får mig att skratta till nääääästan alla hennes knasigheter hon har för sig, och hon har verkligen fångat mitt hjärta.

Jag vet att hon en dag kommer krossa mitt hjärta.. men det gör ingenting.

Det vi har nu kan ingen annan ge  mig, och jag värdesätter vår tid högt.

Så även om Ina har blivit bättre nu under dagen - och får andningsvårigheter alltmer sällan - så kommer vi fprtfarande gå till veterinären imorgon. Kosta vad det kosta vill. Ina är värd att vara frisk och må bra.

Får vi positiva besked så blir det en promenad i skogen för vår del - oavsett väder.

Man måste ju fira på något sätt, och jag kommer inte på något som Ina tycker om mer än att promenera i skogen.

Nu byter jag samtalsämne. Ni som bara klicka in pga rubriken kan sluta läsa nu! 

Julen... Den är nära nu!

Nästa söndag är det julafton.. och jag har så mycket jag vill hinna med innan dess.

Jag skulle gärna vilja ha pengar men har inte kunnat ansöka än, och ju fler dagar som går desto mer stressad känner jag mig. Vill ha dom innan jul så att jag kan färga om mitt hår.
Hade gärna velat se lite mer ordentilg ut på huvudet, och ska dessutom testa en färg jag aldrig haft tidigare så förväntningarna blir högre hela tiden och jag blir bara mer taggad för var dag som går.

Vill dessutom kunna börja betala av de skulder jag har till mina föräldrar.

Utan mina föräldrar  hade jag tex inte haft en fungerande telefon.

Vill ha ryggen fri och då också vara skuldfri.. men med knappt 4000kr i månaden kommer man inte långt. Jag har räkningar som måste betalas - och som tur är kan mina föräldrar vänta. De ser hellre att jag har en skuld till dom än en skuld hos kronofogden.

Mångas största rädsla är nog att dö.. En av mina största rädslor är att hamna hos kronofogden. FYFAN!

Hamnar jag hos kronofogden så har jag misslyckats - big time.

Det är nog det enda jag alltid alltid alltid haft som gräns..

Det är skitsamma om jag inte äter middag var dag.

Det är skitsamma om jag äter nudlar flera dagar i veckan.

Jag bryr mig inte om jag inte kan handla deodorant.

Jag skiter i att mina kläder är sönder och inte kan köpa nya.

Jag hade kunnat leva värre än skit...sålänge jag INTE hamnar hos kronofogden!

.. Och än har jag lyckats!

Nä. Fullt fokus på morgondagen, så ses vi snart igen. 

Hoppas ni fått lite julkänsla för snart är det dags! 

Stor kram från mig och Ina

Som jag tidigare nämnt så har jag epilepsi som jag medicinerats för under flera års tid.
Mitt första anfall fick jag när jag var åtta år gammal, och vid två tillfällen har jag trappat ner medicineringen i hopp om att ha växt ifrån min sjukdom.

Första gången jag trappade ner så hann jag aldrig bli helt utan medicinering innan jag fick ett anfall på toaletten. Andra gången var jag fri från medicinering i ungefär ett år innan jag fick ett anfall i soffan. Mitt senaste anfall var i december 2012 och sedan dess har jag varit medicinerad med inställning att jag aldrig kommer kunna vara anfallsfri och leva ett så normalt liv som möjligt utan
min Trileptal - som medicinen heter.

För ett tag sedan så satt jag och mamma och pratade om just detta. Om hur min resa som epileptiker har sett ut, och om hur mina anfall utspelat sig.
Vad som triggat igång mig att få anfall är det ingen som har fastställt, och vi vet inte heller med säkerhet hur mina anfall ser ut då jag vid några tillfällen låst in mig.
Det är ju egentligen det värsta man kan göra i en sådan situation. Att låsa omvärlden ute är en trygghet för psyket då jag har mått så dåligt den stunden innan mina anfall brutit ut att jag helt enkelt drar mig undan för
att få lugn och ro. Men det kan vara otroligt farligt.. även om mina anfall inte varar mer än några sekunder så kan det hända mycket under den tiden.
Jag har skadat mig förut, och att låsa in sig själv när man några sekunder senare kanske slår i huvudet... inte hållbart.

Men fet fanns skam inblandat. Det är det det handlar om. Skam.
Jag har skämts över min epilepsi, och varit rädd för människors reaktioner när jag är "borta". Jag ville helt enkelt inte att de skulle se mig när jag hade ett pågående anfall.

Jag tyckte det var obehagligt att få anfall runt människor för att jag inte visste hur mina anfall såg ut. Jag har vid ett tidigare tillfälle kissade på mig under anfall och var därför rädd att det skulle hända igen. Jag var rädd för att få anfall då jag ofta mådde illa när jag "kom tillbaka". Jag var helt enkelt rädd för att människor skulle se mig kräka.

Men det jag tror jag var mest rädd för var nog att vänner skulle se "baksidan" med epilepsi. Visst hade jag berättat att jag var epileptiker för de jag umgicks med. Det var en självklarhet för både min och deras trygghet. Många blev ju oroliga redan när man berättade, men efter att ha besvarat deras frågor så kändes det okej för båda parterna.

min sjukdom är en sådan som inte märks av eller syns förrän ett anfall är framme, så epilepsin "glömdes bort" och jag kände mig normal.
Så jag var ju skiträdd att deras syn på mig skulle ändras om jag fick anfall.
Hur sjukt är inte det?!

Så även här fanns det ångest inblandat, vilket inte gjorde situationen bättre när jag väl fick känning av min epilepsi.

Idag mår jag som epileptiker bra. Jag tar mina tabletter, 600 mg 2 gånger om dagen. Jag har fått tillstånd att övningsköra och är framförallt anfallsfri!

Mitt liv är helt okej när jag är medicinerad och som jag nämnde tidigare så är jag inställd på att alltid få ta mina tabletter för att ha ett så normalt liv som möjligt... men drömmen om att få besked att epilepsin är borta... ja, den drömmen kommer nog alltid leva kvar någonstans inom mig.