Jag och min psykolog satt i tisdags och pratade om jämförelsen av mitt och andras liv.

Jag har många gånger inte kunnat låta bli att jämföra hur mitt liv ser ut och hur andra i min ålder levt och lever sina. Att de flyttat hemifrån, har fast jobb, kanske jobbat utomlands, och vissa har till och med både ett och två barn.

Jag å andra sidan har inget av det. Visst bodde jag och pojkvännen nästan 4 månader i en lägenhet i Anderslöv, och har någon gång spenderat nästan ett halvår hos min pojkväns föräldrar. Jag har haft jobb, men inte längre än under en halvårsperiod.

ALDRIG. 

Jag har en hund, som jag naturligtvis älskar otroligt mycket och skulle göra vad som helst för. Men... (Ja där är alltid ett MEN) Jag  känner att jag aldrig har fått växa upp ordentligt.

Jag får inte testa mina vingar på riktigt. Jag får aldrig en ordentlig chans att se vad jag klarar och inte klarar av.

Jag har inte ens möjligheten att leva ett såkallat svensson-liv. Kanske är det inte heller det jag vill i längden, men jag har länge känt att jag inte vill vara där jag är idag. Jag är påväg åt rätt håll, men det tar tid.. Det är därför det blir så jobbigt. Sådant jag verkligen vill, och längtar efter är inte inom räckhåll för mig med tanke på vart jag står idag. Jag är ett såkallat soc-fall. 

Jag är en arbetssökande 22-åring som får ca 4000 kronor i månaden för att jag följer en planering som jag har med arbetsmarknadsförvaltningen. Så ser mitt liv ut, och där vill jag inte vara! Jag har hoppat mellan det livet jag vill leva, och det livet jag lever, i så många år. Jag vill och tänker inte ens räkna ut hur många år jag pendlat mellan ett okej liv, och att vara soc-fall.

Jag frågade min psykolog - Peter heter han förresten - om det är så att jag gör eller har gjort något fel och på så sätt förtjänat att leva såhär. Behöva kämpa genom lera som sträcker sig upp till min midja...  Är livet uppbyggt så att antingen får man en härlig start där allt flyter på bra och livet i princip leker, för att sedan krasha och alla motgångar kommer senare när man är vuxen? Eller att man kan få det precis tvärtom?

Att man får ta en jävla massa motgångar i början av livet.. Att man måste gå igenom prövningar, sorg och mörker innan livet blir bra och allt flyter på?

Kan det vara så? 

Han kunde ju naturligtvis inte besvara mina djupa funderingar med någon fakta eller läsa ur ett facis. Sådant har vi inte haft turen att få i det vi kallar livet. Men han är väldigt duktig på att försöka förstå och hjälpa mig luska efter svar till frågor som dessa. 

Efter att ha diskuterat detta ett tag så kunde vi vara överens om att mitt liv inte är som alla andras och att jag måste sluta jämföra mig med de personer jag anser ha ett drömliv. Även om jag har gått och går igenom mörka perioder så kan jag med facit i hand sträcka på mig och säga att jag lärt mig otroligt mycket av mina prövningar.

Jag har varit med om sådant jag inte ens önskar min värsta fiende (Jag tror inte att jag har någon iförsig..) som gjort att jag verkligen inte velat fortsätta leva, och ändå står jag här idag.

Jag är bara 22 år gammal, och har så mycket framför mig. Där kommer komma många fler prövningar, för jag tror knappast att mitt livs prövningar är över.

Och när det väl är dags.. När ödet tar mig till en ny prövning.. då står jag förhoppningsvis med en tidigare erfarenhet som kan hjälpa mig. Som kan lugna ner mig lite.

Men jag har inte bara prövningar framför mig.

Och det är allt det andra som jag ska försöka fokusera på... Kärlek. Vänskap. Jobb. Resor. Eget boende. Min bok.

Men framförallt - ett friskt liv, och en ryggsäck fylld med erfarenheter som utvecklats till  styrka! 

Stor kram från mig till er! 

Jag har ingen ork att skriva här för tillfället.
Jag mår inte bra. Inte psykiskt. Inte fysiskt.
Har väldigt lite ork och ligger för det mesta bara och kollar sex and the city. Har till och med börjat äta på rummet. (Inte middag såklart, den äts med familjen.)

Försöker att samla kraft till alla möten som jag MÅSTE gå på. Har iförsig bara möten som jag måste gå på, men ändå.
Har en planering jag måste följa för att få pengar, och ett av dom mötena har jag idag klockan 14.30

Åkte iväg en liten stund idag. Följde med pojkvännen hem för att få träffa hans katt. Det är så himla längesedan sist och jag har saknat honom så mycket!

Där finns en sak som jag så gärna skulle vilja kunna skriva om.. men det går inte. Det är för personligt. För nära... för.. känsligt.

Men jag vill att ni ska veta, mina kära och lojala läsare, att jag inte är på botten. Jag är okej. Jag överlever. Jag mår ganska bra, även om jag bär på mycket tankar. Mest om framtiden.

Och jag har börjat tänka på livet utan cigg. Jag saknar att kunna sitta ute med ett block, en penna och en cigg. Inte så att jag blir galen. Men det fattas ändå mig.
Jag har som tur är inget sug. Och jag kommer vänja mig vid tanken att jag inte kommer röka mer.

Nu blev det ju ett ok inlägg ändå?
Tanken från början var att bara skriva ?jag mår inte bra och kommer ha ett uppehåll tills jag mår bättre?
Men så ska det ju inte vara. Jag ska ju använda mig av min blogg för att må bättre!

Trotsar mitt mående för att uppdatera er om vad som händer. 
Är illamående, febrig och väldigt trött. Vet inte vad dom är fel, men jag hoppas det går över snart.. helst nu!

Hade möte imorse (9-10.20) och skulle egentligen vart på arbetsförmedlingen 11-11.30, men jag klarade inte det sista mötet. Jag mådde verkligen så himla dåligt! Jag svettades och frös på samma gång. Efter första mötet så gick jag hem och hämtade Ina för att ta ut henne på en liten promenad, men när jag kom hem drog jag av kläderna direkt och la mig i sängen med min mysfilt. Sen har jag i princip legat här hela dagen. 
Jag var iförsig nere på Ica en snabbis och handlade bröd, lite pålägg och två Nocco till mig, samt gottis till Ina. 
Fick äntligen i mig två mackor, men illamåendet är kvar. 
Nu är det dags att gå ut med Ina igen. Vill inte att det ska gå mer än 5 timmar mellan var promenad, och nu har det gått 4.

Det är nog detta som är mest påfrestande att ha hund. Promenaderna när man inte mår bra. 
Oavsett om det är psykiskt eller fysiskt så är det väldigt jobbigt att ta sig ut när man inte är okej. 
MEN det har ingen betydelse. Hon måste få komma ut och göra sina behov.  Och jag vet att jag har några timmar efteråt som jag kan vila. Men nu när jag dessutom precis ätit så är jag helt slut haha. 

( HAHAH Låt mig få tycka synd om mig själv, det är okej att göra det ibland!! ) 

Att vara rökfri går väldigt bra! Jag är inne på min 19:de dag, och jag längtar tills jag dessutom är nikotinfri! 
10 veckor ska jag ha nikotinplåster, sen är jag klar.

Där är några som sagt att jag inte kommer klara detta. De har till och med varit beredda att slå vad om det. 
"du kommer börja röka igen när sommaren kommer". 

Sånt är inte roligt att höra. 

Är det inte meningen att man ska stötta varandra istället för att se ner på vad andra är eller inte är kapabla till? 

Vi behöver mer kärlek i världen.

Här är bild på min gooooda frulle/lunch.

Mackor med smör, leverpastej, majonäs och rödlök! 
Give it a try, så himla gott! 
Tack pappa för tipset! 

KRAM!

Idag var årets första träff med skrivargruppen och det känns så himla bra att få in det som en rutin igen!
Jag har verkligen saknat att gå dit och bara skriva. Antingen utifrån ett tema, ämne eller helt valfritt. Oavsett vad så är trivs jag väldigt bra, både med själva skrivandet och i gruppen. Det är trevliga människor som samlas och skriver tillsammans. Man får 15-20 min att skriva sen är det valfritt om man vill läsa upp för de andra eller inte.

Idag fick vi ett nytt skrivhäfte, och en mening som vi skulle skriva utifrån.
Meningen löd: hur jag vill leva mitt liv.
Detta skrev jag:

Jag vill vara lycklig. Det är min högsta önskan.
Hur blir man det då?
Jag tycks göra allt i min makt, men den känns inte tillräckligt stor.
Lycka är inget man finner bara så. Jag måste kämpa för att få känna den.
Jag har börjat göra förändringar i mitt liv som tar mig ett steg närmre hur jag vill leva. Ett steg närmre lyckan.
Att sluta röka var ett av de stegen och det känns så bra. Även alkohol är numera uteslutet.
Där finns så mycket mer jag måste förändra och få bort ur mitt liv. Det kommer ta tid. Men jag försöker att ha en positiv inställning och ständigt påminna mig själv att ett bakslag inte är hela världen. Jag kommer överleva!
Jag är inte den som ger upp. Inte ens när världen för mig är kolsvart.

Så.. hur vill jag leva mitt liv?

Lyckligt och självständigt i ett eget boende med min hund.
För mig är det ett lyckligt liv, och precis så vill jag leva.

Hej!

Jag fick en kommentar av en av er och tänker självklart svara på den!

Frågan kommer från "Lina" som skrev:

" Jag hittar inte din ask men kan du inte berätta mer om hur du adoptera Ina? Ina va väl din pappas hund innan, hur kommer det sig att du adopterade henne?"

Så jag tänkte göra en typ av storytime.. så.. here it comes! 

Ina blev en av oss när pappa bodde i Dalarna. Jag minns inte när pappa blev Inas ägare, men själv träffade jag inte henne förrän runt påsk 2011. Då var hon runt ett år gammal. Jag föll för henne direkt. Hon är en otroligt fin hund! 

Jag har varit den av oss 3 syskon som flyttat runt en massa. Jag har hoppat mellan att vara heltidare hos pappa, för att sedan bo heltid hos mamma, och sedan flytta tillbaka till pappa igen... och så såg det ut under flera år. 

Att bo hos pappa är något jag verkligen tycker om. Vi har haft mycket problem, men de senaste åren har vår relation blivit otroligt stark och vi kan prata om precis vad som helst. 

Jag bodde hos pappa 2015. Då hade pappa flyttat ner till Skåne och var bosatt i ett hus i Klagstorp. 
Jag trivdes otroligt bra där. Även om mitt liv och mående var väldigt turbulent så mådde jag så mycket bättre av att bo i en liten by med åkrar runtomkring mig. Där ute fanns sådant som jag inte kunde få hos mamma som bodde inne i stan..  tystnad, mörker och närhet av hundar. 

I stan är det aldrig tyst, aldrig mörkt, och mamma hade absolut inget intresse av att ha hund i lägenheten. Hund är en begränsning man aldrig kommer ifrån. 

Jag förstod henne. Vi åkte ofta utomlands, och det fungerar inte att åka iväg bara så när man har hund. 

Men samtidigt.. så kunde jag inte få bort den där känslan.. den  där tyngden i min kropp. 

Den försvann när jag var hos pappa. För då fick jag vara nära hans hundar. Ina och Joyzie. 

Jag har växt upp med hundar, alltid haft hund i mitt liv. Och ni som haft hund som sedan på ett eller annat sätt inte finns kvar i era liv längre.. ja ni vet vad jag menar när jag skriver "tystnad".

När man inte har hund längre så blir det tyst. 
Inget tassande på golvet. Ingen som nyfiket kommer ut i köket när man öppnar kylskåpet. Ingen som glatt möter en när man kommer hem. Det blir.. tyst.. och tomt. 

Allt det där jag nämnde ovan.. ja det fattades i mitt liv, och jag höll på att gå sönder. Jag behövde hund i mitt liv. Så jag flyttade ut till pappa helt enkelt.

Jag minns inte riktigt när det var.. om det var i slutet på 2015 eller början på 2016.. men någonstans där träffade pappa en kvinna. Hon var trevlig och jag gillade henne väldigt mycket. Deras känslor växte och de inledde ett förhållande. Vi hade hur kul som helst! Hon  kom ner till oss så ofta hon kunde, vilket var varje helg. Vissa helger följde hennes dotter också med till oss. 

Jag minns att pappa åkte upp till dom också, i Hässleholm, och jag tog mer än gärna över ansvaret för hundarna då pappa var borta. Jag älskade att vara hemma själv med de där två sötnosarna. 

Sen flyttade jag hem till mamma igen, då det blev lättare för mig eftersom jag hade en del möten inne i stan, och bussarna gick väldigt dåligt till och ifrån pappa.

Fredagen den 17 april 2016 - när jag var hemma hos min pojkvän  - så ringde telefonen. Det var pappa. Han berättade att han och denna kvinnan skulle flytta ihop. Jag var självklart jätteglad för pappas skull, men då visste jag inte att jag en minut senare skulle gråta som ett litet barn. 

Pappa berättade att han skulle flytta upp till Hässleholm och göra sig av med Ina, då hon inte kunde följa med och bo i lägenheten. Hon skäller väldigt mycket och har inte bott i lägenhet tidigare, så han hade inget annat val sa han. 

Jag var så ledsen. Jag ville inte att Ina skulle försvinna ur mitt liv. Självklart älskade jag Joyzie, men Ina var min bästis och det gjorde så fruktansvärt ont. 

Dagen efter gjorde jag ett tappert försök att prata med mamma...  jag ville adoptera Ina... Hon sa nej direkt. Hon ville INTE ha hund. 
Jag försökte med allt! Jag sa att jag aldrig skulle följa med på en resa igen. Jag stannade gärna hemma med Ina. Jag skulle betala allt själv, aldrig lägga något som helst ansvar på mamma. Men nej, hon ville inte. 

Vanligtvis hade jag gråtit och skrikit på henne, men det gjorde jag inte. 

Jag fick bara ont. Någonting gick sönder i mig. Jag skulle förlora Ina och jag hade så ont i min kropp att jag bara svarade "okej" och gick rakt upp på mitt rum och stängde dörren efter mig. Jag pratade knappt med mamma resten av den dagen. Jag var knäckt.

På söndagen kom mamma och sa "Hon kan få komma hit en dag, på prov." 

Jag har nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv!! 

Jag ringde pappa direkt och berättade. Vi bestämde att jag skulle hämta Ina på tisdagen (19:de) och jag kunde knappt bärga mig.

När tisdagen kom fick Ina åka buss - för första gången i sitt liv - in till stan, och hon var så himla duktig! 
Jag tog bussen dit redan vid 8 på morgonen, och vid 18.15 skulle jag ta bussen tillbaka till pappa och lämna Ina igen. 
Vi hade så kul den dagen, och Ina hade så mycket nytt att se och lukta på att hon knappt visste ut eller in, men det gick verkligen så himla bra! 

När det väl var dags att börja packa ihop Inas saker för att åka till pappa så frågade mamma vad vi skulle. Jag sa att jag skulle ta bussen för att lämna Ina och då fick jag svaret "jaha.. jag trodde hon skulle sova här"

Kan du tänka dig hur jobbigt det var att höra det?! 
Jag hade missförstått allting, och trodde att Ina bara fick stanna över dagen. Jag hade inte tillräckligt med mat för att Ina skulle kunna stanna, så jag fick åka och lämna henne ändå. Men det kändes samtidigt bra att höra det från mamma. Det betydde att hon tyckte om Ina - och det var precis det jag hoppats på! 

De kommande helgerna skulle jag passa hundarna då pappa skulle till Hässleholm, men den 1 maj hämtade jag Ina igen, och hon har varit i mitt sällskap sedan dess.  Men hon var inte min hund. På papperna var pappa fortfarande ägare.

Mamma ville först att vi skulle ha Ina en månad på prov, så vi kunde se om det fungerade.

Men jag kunde inte vänta.. Den 15 maj fick jag Inas uppgifter och skrev över henne på mig, och den 20 fick jag hem papper på bekräftan om ägarbytet. 

Mamma blev tokig och jag fick mig en ordentlig utskällning. Jag hade gått emot vad hon sagt, och idag förstår jag varför. När jag ser tillbaka på mina handlingar så ser jag att allt varit spontant och riskfyllt.

Jag gjorde det för att jag var rädd. Rädd att förlora henne. Jag ville bara skriva över henne på mig, att hon skulle bli min, så jag kunde vara 100% säker på att hon inte skulle försvinna och bli någon annans hund.

Jag var sjuk. Jag var så förstörd av min psykiska ohälsa, men jag kämpade. Inte för min skull för det kunde jag inte. Jag brydde mig inte om mig själv. I mina ögon var jag inte värt ett skit. 

Jag kämpade för Ina. Hon blev mitt allt. Min skyddsängel.

För hennes skull gick jag ut minst 4 gånger om dagen. Det hade jag inte gjort annars. 
För hennes skull ville jag fixa mitt liv och ha en säker framtid. 

För två år sedan var jag ute till sent på natten. Sket fullständigt i mitt eget mående och levde dag för dag utan en tanke på en ljusare framtid. 
Idag tänker jag på framtiden och är positiv. För oavsett vad som händer, och oavsett hur lång tid det tar innan jag kan leva ett "normalt" och självständigt liv, så har jag alltid Ina vid min sida. Jag prioriterar henne framför i princip allt. Hon är något av det viktigaste i mitt liv. 

Hon valde aldrig att komma till mig - jag valde henne. 
Därför vill jag ge henne det bästa liv jag kan, och försöker alltid göra det bästa för henne, även om jag inte kan erbjuda så mycket som jag vill. 
Hon har alltid mat, alltid vatten och får godis lite för ofta. Hon får gå på promenader, både långa och korta. Ibland släpper jag henne i hundrastgård, och har vi tur så kan vi bli körda till skogen så hon kan få springa runt som en galning där. Det är inte tillräckligt för mig. Jag vill ge henne mer. Men Ina är en lycklig hund och det är precis det jag vill att hon ska vara.

Ina älskar mig villkorslöst, och hon visar det så tydligt. Jag får tårar i ögonen när jag skriver detta. 

Hade jag inte adopterat henne så vet jag inte vart jag stått idag. Jag vet inte ens om jag hade levt. 

Därför är jag så otroligt tacksam över att jag har Ina i mitt liv. Hon är min hjälte.

Jag ger Ina så mycket jag kan, men hon ger mig mer.

Jag älskar henne så att det gör ont, men hon älskar mig ännu mer. 

Ina är min bästa vän. 

Hon har aldrig sårat mig, men hon kommer krossa mitt hjärta. Och det gör hon när hon har tagit sitt sista andetag. 

Tack till "Lina", och jag hoppas du fick svar på dina frågor!
Tack till er alla för att ni tar er tid att läsa!

Stor kram från mig till er     

P.S Mamma kallas numera för "mommo" (mormor)  här hemma, och är bästis med Ina!

Så det blev ju bra trots allt! 

Bild från första gången jag var uppe hos pappa i Dalarna och fick träffade Ina: 

Bild från den 19 april 2016, Inas första promenad i stan:

Bild från sommaren 2017:

Inatt sov ina i sängen, så idag har jag ont i princip överallt.
Hon är ingen stor hund, men jisses vad hon tar plats!
Idag är det inte mycket som står på schemat. Har börjat passa hundar igen nu när alla storhelger är över, och det känns så skönt att ha saker inplanerat var dag!
Även om det inte är några timmar så gör det mycket att få ta hundarna på en runda. Man behöver det.

Igårkväll var första gången jag kände att jag kände att jag velat ta en cigg. Inte för att jag har sug. Inte för att det kliar i fingrarna - utan för att få känna om jag fortfarande tycker om det.
När jag slutade röka så var det inte för att jag tyckte det var äckligt. Det var inte för någon annan anledning än att jag kände att jag inte ville lägga mina pengar på cigaretter längre. Även om jag älskade att röka - det gör jag nog fortfarande - så ville jag inte längre.

Med 4000 i månaden som inkomst, en hund att försörja, mina egna räkningar att betala, samt skulder som jag genom åren lyckats dra på mig.. så känns det inte optimalt att röka. Det var helt enkelt inte värt det.
Jag vill kunna äta ute någon gång, eller hitta på något med vänner. Tex att bowla, gå på badhus eller se en film på bio. Det har jag inte kunnat - för det har alltid vart kris med pengarna. När jag hade 1500 kr kvar på kontot så har jag slutat göra saker. Sagt att jag inte har pengar till det vi tänkt göra. För det har jag inte haft - eftersom de resterande pengarna vara ett MÅSTE så jag hade cigg resten av månaden.

Nu kommer jag kunna spara så jag slipper lägga klumpsumma för inas räkningar och leva snålt den månaden. (Även om jag redan lever snålt.. 4000 är inte mycket pengar)
Jag behöver inte heller vara orolig för att inte kunna betala mina mediciner. Och jag kan börja betala av mina skulder med mer än en hundralapp i månaden. Känns så skönt!

Så att sluta röka har gett mig mycket mer än att vara rökare. Visst, jag kommer troligtvis sakna att röka när jag sitter ute i sommar i det fina vädret. Jag kommer sakna att röka när jag ätit något gott som legat på grillen. MEN, för mig är det inte värt det.
Jag siktar på ett bättre liv nu.
2018 är min start, där jag börjar tänka på mig själv.

Under mina värsta perioder har jag haft mest problem på morgonen. Att lyckas samla kraft och hitta motivationen till att komma upp ur sängen och starta dagen.
Jag ville inte gå upp. Jag kunde inte gå upp. För jag såg ingen anledning till det, och hela kroppen gjorde ont för att jag var så nere.. Jag mådde ju bara dåligt och längtade tillbaka till sängen för att sova bort den.

Det är inte så längre. Nu vaknar jag och mår bra. Jag kommer oftast och numera nästan alltid upp i tid, ibland några timmar tidigare än jag måste. Men det är fortfarande svårt att gå upp - dock av en helt annan anledning.. Ina.

För nästan var morgon kommer hon upp och lägger sig. Hon vill mysa. Ha närhet. Bli klappad. Pussad på. Och jag har väldigt svårt för att gå upp när jag känner det lugnet och den sortens kärlek. Med henne startar jag verkligen dagen på bästa sätt.

Idag vaknade jag lite efter 10 och ligger fortfarande kvar i sängen. Varför? Jo.. på grund av att Ina ligger kloss intill mig och bara vill mysa. Vara nära mig.

Jag är så otroligt tacksam för att ha Ina i mitt liv. I min vardag. Och att hon aldrig lämnar min sida oavsett hur jag mår och vilket humör jag har. Hon klagar inte ens på morgonandedräkten Hahah.

Så nu ska vi ligga här en liiiiten stund till. Sen måååste jag gå upp!
Fått ett ryck och börjat ?vårstäda? så här måste fixas klart. Tar ju troligtvis 2 veckor om jag ska rensa på alla ställen där jag har saker. Rummet har jag börjat med och det är förhoppningsvis klart idag.. men för att bli klar här så måste jag rensa mitt förråd i källaren för har saker som ska ner där, och som det ser ut nu så får jag inte ens in en sminkborste i det där förrådet! (Ja, jag har hamstrat i hela mitt liv så förrådet är smockfullt!!!)
Sen har jag grejer i förrådet på vinden också som ska rensas.

Men det får vänta en liiiiten stund till.. Man kan ju bara inte säga nej till detta, Ellerhur?

Ha en fin dag allihop, så hörs vi snart!
Stor kram till er!

Hej mina vänner!

Idag har jag vart rökfri i exakt 1 vecka! EN HEL VECKA! Det har helt sjukt hur bra det gått. Har inte vart jobbigt en enda dag. Lite illamående på morgonen men det kan jag leva med! Dock har jag liiiiite svårare att leva med smärtan när jag ska dra av nikotinplåstret Hahah... det gör ONT!

Oavsett vad så trivs jag väldigt bra med att INTE vara rökare och mår mycket bättre.
En aning tröttare men jag är ju också mycket mer aktiv nu än jag var innan, så kanske beror på det.


Idag hade jag ett mycket viktigt möte. Klockan 10.00 skulle jag vara på allmänpsykiatrin med alla som jag haft och har kontakt med. Läkare, psykolog, arbetsterapeut, rehabkoordinator samt min arbetssekreterare från AMF. (Arbetsmarknadsförvaltningen)
Vi skulle prata om min framtid. Hur vi ska göra och vad vi ska ha för planering för att jag ska hitta rätt på arbetsmarknaden och dessutom ha ett jobb som är hållbart för min psykiska hälsa och långvarande för min ekonomiska situations skull. Jag vill bli självförsörjande och ha ett tryggt och stabilt liv. Jag vill ha ett eget hem. Lämna fågelboet om man säger så.
Men i de situationer som jag suttit i - samt hur min psykiska ohälsa sett ut - så har det helt enkelt inte funkat.
Drömmen om att ha ett vuxet liv har varit alltför långt bort och inte aktuellt för den öre.
MEN förhoppningsvis kommer jag snart kunna stå på benen igen för att bygga en stabil grund att iallafall börja på.

Mötet gick iallafall bra och jag känner mig nöjd med vad som sades.
När jag satt i väntrummet innan mötet så trodde jag att jag skulle både svimma och kräka, men vad finns det att oroa sig för egentligen? Jag tror inte (Ta i trä!) att det kan bli värre än något jag redan vart med om.
MEN MEN, en positiv inställning gör mycket, så den håller jag fast vid!



Nu ska jag bättra mig med bloggandet!
Hur ofta vill ni att jag skriver? Och finns det något speciellt ni vill se mer av eller veta mer om? Let me know!

Kram