IMV = Intermediärvård. 

IMV är en sådan plats där man som förälder inte riktigt vet vad man ska göra.. eller ja. så kände vi i början iallafall. 

Vi var nyblivna föräldrar till ett hjärtsjukt barn. Hon låg där av en anledning.. men vi kunde verkligen inte se några tecken alls på att hon var sjuk. Hon betedde sig som ett helt vanligt, friskt barn. 
Då bortser man ju såklart ifrån sond, elektroderna på hennes kropp, skärmar och maskiner som stod vid hennes kuvös. 

Att se vår dotter där kändes inte speciellt hemskt. 
Jag var ju såklart otroligt nervös och tyckte tanken på operation var otroligt skrämmande. Vi hade dessutom inte fått något datum. Det enda vi visste var att operationen kunde ske mellan dag 4 och dag 14 efter födsel, men att det var vanligast att operera när barnet är en vecka gammal. 
Vår dotter låg på IMV från den 14de till den 17de januari. 

Jag har skrivit punkter för var dag vi varit på sjukhus, och nu i efterhand är det svårt att komma ihåg allt. 
Så.. vissa dagar är "kortare", men ha i åtanke att det varit som det varit.

15 januari:
På morgonen röntgade de vår dotters lungor, och på eftermiddagen fick vi träffa kardiologen som gick igenom planering inför operationen. Hur OP kommer se ut och vad som sker innan och efteråt.

16 januari:

P har vår dotter i famnen för första gången. Jag såg i hans ögon hur allting förändrades för honom. 
Han var så nervös över att hålla i henne då hon är så liten. Men när han väl fick ha henne nära tog det emot att släppa taget igen.

17 januari:
Röntgen såg bra ut och lungorna låter bra. 
Hon får 45ml i sonden, var tredje timme.

Idag fick vi första bilden på henne där hon ler.

På eftermiddagen fick vi träffa narkosläkaren och från ingenstans blir vi flyttade till eget rum!

På kvällen tar de ut slangen ur naveln. Det är en typ av infart, som de senare bestämde sig för att ta bort då den inte behövdes.

Att bli flyttad till eget rum innebär att man tar hand om sitt barn i princip helt själv. 
Det kommer in personal dom tittar till barnet och - i vårt fall - ger mediciner. 
Hos oss kom de var tredje timme. Dels för mediciner men också för att det var dags för sondmatning.

18 januari:

I samband med flytt till eget rum fick vår dotter en annan typ av elektroder som var kopplade till en dosa istället för en stor maskin. Detta är för att underlätta för oss så att man inte är "fast" på rummet. 
Dessa fick de byta bort och sätta tillbaka den sorten hon hade innan, för jisses vilka utslag hon fick.. stackaren. 

Nytt UL på hjärtat och sen fick vi finbesök av kurator och psykolog som presenterade sig, innan kardiologen och kirurgen kom och berättade att det var dags för OP dagen efter. 

Jag fick en enorm klump i magen.. De skulle hämta vår dotter 08, och det var bara en förälder som får sova i rummet. Den andra föräldern skulle sova på Ronald. 
Vi bestämde att P sov på Ronald och att han skulle komma tillbaka dagen efter innan det var dags att lämna vår dotter för OP. 
Denna dagen tog de även CT. Då söver de ner barnet lätt och efteråt blev jag kallad för att sitta med henne på uppvaket.

På kvällen blir vår dotter tvättad inför OP.

19 januari - Dags för OPERATION.

8.30 går vi tillsammans med personal bort till OP-avdelningen för att "lämna av" vår dotter.

Nu var det bara till att vänta... 

Hej!

Jag ska försöka berätta om allt som hänt, från då vår dotter föddes, till den dagen då vi äntligen fick komma hem. 
Det kommer bli några inlägg, för det blir alldeles för mycket om vi ska ta allt i ett och samma inlägg. Både för er att läsa, och för min del som ska skriva allt på en gång!

Men.. nu kör vi! 

Efter att vår dotter föddes fick jag ha henne på bröstet en liten stund innan hon skulle vidare för undersökning. P följde med henne, och jag fick snällt ligga kvar och bli sydd.
Jag var iförsig inte kapabel till att resa mig ändå, så det var rätt skönt att kunna ligga kvar och tryggt veta att P fanns vid hennes sida hela tiden. 

Jag hade inte allvarliga skador efter förlossningen och det tog inte jättelång tid innan de var klara. Men.. det är ju inte speciellt skönt!
För det första har man PRECIS tryckt ut en unge.. och sen är det bara till att bita ihop.
De började med att använda någon slags bedövningsspray. Den var iskall och det gjorde så jävla ont. Sen ska de ge lokalbedövning. Sex gånger stack de mig med den där jävla nålen.. inte heller det skönaste jag varit med om. Sen var det dags att sy... wohooo.. 

P kom tillbaka en liten stund efter att jag blivit sydd och vi fick frukost. Vi åt i lugn och ro och pratade om vad vi precis varit med om.. det var väldigt overkligt, och som vi skrattade. 
Att höra hur P sett det, och höra honom berätta om sådant som hänt under förlossningen som jag inte minns.. otroligt roligt! 

När vi hade ätit upp fick jag de snyggaste trosorna jag någonsin skådat ( eller inte) och en binda som är större än min framtid... nej, men ni förstår hur jag menar. Den var gigantisk! 

Inte ett dugg behagligt haha... 

Men jag kände mig extremt charmig i nättrosor och sjukhus-skjorta. Och det är väl alltid nånting! 

Efter en stund fick vi gå till NEO-avdelningen och då fick jag se vår dotter igen. Nu hade hon blivit avtvättad och undersökt, och herregud.. vilken söt bebis! Jag smälte totalt och blev svag i hela kroppen.

Jag kunde inte hantera att den fina lilla flickan som låg i kuvösen var VÅR dotter. 
Jag hade fått lite feber efter förlossningen och den knockade mig ganska ordentligt från ingenstans, så fick sätta mig ner. Jag ville verkligen stå där bredvid henne och bara vara nära.. men min kropp sa ifrån. Att sitta gjorde så jävla ont, men mina ben kunde inte hålla mig uppe.

Pontus fick hjälpa mig tillbaka till rummet och där fick vi stanna tills jag mådde bättre.

Man får inte lov att lämna förrän man kissat, och det klarade jag galant. Eller ja.. om galant innebär att man är totalt kallsvettig av rädsla för att det ska göra ont.. Det var väl inte skönt, minns inte riktigt.. men jag kunde iallafall! 

Vår dotter skulle flyttas från Malmö till Lund och hon skulle färdas med ambulans kl 12. I ambulansen hade hon två personer med sig som tog hand om henne under resan dit. 
Vi föräldrar fick inte åka med, så efter hon åkt kl 12, satt vi mest och väntade på att få bli utskrivna. 
Jag mådde bra igen och kände inte att jag behövde stanna. 

Vid två lyckades vi övertala barnmorskan och läkaren att det var dags att säga tack och adjö, sen blev vi hämtade av min syster. 
Bilresan spenderade jag liggandes i baksätet. det gick inte att sitta upp. aj.. som.. fan! 

Eftersom vi inte hade hunnit packa med tanke på att vår dotter kom 2 veckor tidigt, så fick vi åka hem innan vi åkte till Lund. Det var dessutom ingen stress då vi ännu inte fått något rum på BB i Lund.

Stannade till på McDonalds och köpte mat som vi sen krängde hemma. Det var såå gott haha!

Sen packade jag om min väska och bad om ursäkt 70 gånger för att jag förstört madrassen i vår säng. 

Även om det inte var ett aktivt beslut att fylla sängen med blod så kände jag fortfarande skuld..

Mamma skulle köra oss in till Lund, men först hem till P's mamma för att han skulle hämta lite grejer där. 
Sen kom snön! och det var inte lite snö!! 

När vi kom till Lund fick jag mitt rum på BB, sen fick vi sitta hos vår dotter som låg på NEO (neonatal-avdelningen).
Eftersom P inte fick lov att sova på BB-avdelningen, och det bara var en förälder som fick sova på NEO med barnet, så var det inget svårt beslut.

( Neonatalavdelning = avdelning för barn som är för tidigt födda eller sjuka när de föds)

Dagen efter fick vi ett rum på Ronald McDonald hus för att vår dotter skulle flyttas till IMV på avdelning 67 (intermediärvård),. Jag blev i samma veva utskriven från BB. 
Anledningen till att vi inte fick eget rum direkt var för att vår dotter behövde personal dygnet runt. Det var en enorm trygghet för oss. Vi visste att när hon låg på IMV så fanns det alltid någon i närheten av vår dotter och gav henne allt hon behövde.

(avd.67 = barnhjärtcentrum.)

(IMV = vård för patient som är för frisk för intensivavdelning men för sjuk för att vara i eget rum)

Läkaren på BB höll med mig om att jag inte behövde vara kvar där eftersom jag mådde bra och inte behövde mer smärtstillande än det jag redan fick. Sen var jag ju såpass nära BB-avdelningen att jag bara kunde gå dit om det skulle vara någonting. 

Vi fick nyckel och en guidad rundtur inne på Ronald, lämnade våra saker på rummet och gick till vår dotter. 
Vi satt där en stund innan vi gick tillbaka till Ronald.

Vi var helt slut!

HEJ!
Idag är vår BF, det vill säga att jag var beräknad att föda idag. Men så blev det inte, utan idag är vår lilla älskling exakt två veckor gammal! 
Tiden går så extremt fort, samtidigt som det känns som den står still. Tänk att hon redan är 14 DAGAR GAMMAL?!!

Jag skulle ha uppdaterat er innan, i know.. men det har helt enkelt inte blivit så.. sooorry.. 

Det kommer att komma fler inlägg, en annan dag, men nu ska bara skriva om dagen då vår älskade dotter föddes.

13 januari 2021

Jag kom aldrig till ro den kvällen.. låg och vände och vred på mig. P skulle sova hos sin mamma och vi låg och skrev till varandra fram till klockan var närmre 03.30 Då sa vi godnatt. Jag lade mig tillrätta, släckte lampan och försökte somna. Jag hade känt någon sammandragning under dagen, och under natten hade jag fått två stycken förvärkar (tror jag iallafall)

Vid 04.20 hade jag fortfarande inte somnat, och det enda jag ville vara att somna. Jag lade mig på sidan med en kudde mellan knäna och bara slappnade av.

Plötsligt är det någonting som händer i min kropp. Det kändes som att någonting poppade inuti mig. Det gjorde inte ont! Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men ni vet det här "ploppet" som när man sticker en nål i en ballong med vatten.. så var det!! 
Jag blev chockad och kände med handen mellan låren.. det var helt blött. 
Mitt vatten har gått!! 

Jag tänder lampan och tittar på min hand... Det där är inte fotervatten.. det där är blod. MYCKET blod..

Jag ropar efter mamma flera gånger men får ingen respons. Jag ringer henne och hon svarar.

"kom in här nu, och ta med dig en handduk!"

Mamma kommer springande och där ligger jag i sängen, blodig, och under mig ligger det en stor blodig "klump", i storlek som min handflata!!

Jag får hjälp in i badrummet och sätter mig på toa.. det fortsätter rinna blod och komma klumpar. Jag reser mig upp och får ställa mig i duschen. Det slutar inte blöda och det enda som far runt i mitt huvud är : "hon dör. Vår dotter dör"

Mamma försöker få tag i P samtidigt som jag ringer till Lund. Jag förklarar vad som hänt och att det inte slutar blöda, och de råder mig till att åka till Malmö då det är närmst. 
Vi får tag i P och vi ska mötas utanför Malmö kk. 
Jag börjar klä på mig, och när jag är halvt påklädd stannar jag upp, tittar på mamma och säger "varför tar jag på mig jeans?".. helt ärligt.. när man står och fucking BLÖDER, vem drar på sig jeans då? Kunde jag inte bara dragit på mig pyjamasbyxor eller något? Nej.. Ta på dig JEANS Johanna.. gör det..

05.10 skrivs jag in på förlossningsavdelningen i Malmö, då har jag haft tre eller fyra värkar i bilen.

Vi får ta Coronatest, de undersöker mig med vaginalt ultraljud och allt är bra med vår dotter. Hjärtat slår som det ska.

Om blödningen var normal har jag absolut ingen aning om, och jag hade inte en tanke på att fråga heller. 

En läkare kommer in och ska kolla hur öppen jag är. 

Hon tittar på mig efteråt och säger "vi kan inte flytta dig till Lund. Du är öppen 4 cm"

What?.. Hur kan jag vara öppen 4 cm redan? Jag har ju knappt haft några värkar?..

Jag började efter en stund frysa om fötterna och bad P hitta mina mysstrumpor. Ni vet sånna som är supermjuka! 
Jag hade köpt ett tre-pack och lagt ner i BB-väskan direkt. De brukar säga att man blir frusen efter förlossningen men jag blev det där och då! 
Han tar upp det här 3-packet med mysstrumpor (olika färger och mönster) och frågar vilka jag vill ha.
Från INGENSTANS slänger jag ur mig: "Ta bara ett par.. färgen har ingen betydelse, det är storleken som räknas" och jag ser att P tolkar det precis så som det är menat att han ska tolka det. Han får världens leende och jag kan inte hålla mig, så jag fortsätter.. "ju större desto bättre". 
Så där befinner vi oss.. i ett förlossningsrum.. han med mysstrumpor i händerna.. jag på den här britsen med benen i vädret.. och skämtar på det viset?! haha 
Men det behövdes, och vi skämtade flera gånger under förlossningen, även om jag nu efteråt inte minns exakt vad som sades. 

När värkarna kom allt tätare började det bli väldigt jobbigt och jag visste inte hur jag skulle hantera smärtan.
Jag bad om att få akupunktur när de frågade om jag ville ha någon bedövning och de sa okej, men någon akupunktur fick jag inte! 
De frågade om jag ville prova lustgas och där och då ville jag bara lindra smärtan lite för att kunna hantera värkarna, så fick tag i den här jävla masken, andades som de sa... och sen låg jag och klöktes i en påse istället. Det bara snurrade och hade jag haft någonting i magsäcken hade jag fyllt den där kräkpåsen. 
Slängde ifrån mig lustgasen och ville aldrig mer se den haha! 

P stod bredvid och var ett fantastiskt stöd! Han fick mig att skratta, hjälpte mig genom värkarna, masserade, höll ett hårt tryck på min rygg under värkarna och tog hand om mig mellan var värk. 

Den stackaren visste inte vad som skulle hända härnäst och kunde omöjligt vara förberedd.
Ena sekunden frös jag så att jag skakade, för att sedan bli så varm att jag inte ville ha någonting annat än kyla.
Så P fick skifta mellan att badda mig med en blöt och kall handduk.. och sedan slänga en filt över mig.. som jag senare kastade av mig, för att sedan be om den igen! Och där emellan skulle han hjälpa mig under värkarna.

Mitt vatten gick aldrig av sig själv, så barnmorskan fick kl 06.10 göra en hinnsprängning på mig. Det betyder att man tar hål på fosterhinnan så att fostervattnet rinner ut. Det är otroligt skönt när vattnet går. Det känns inte mer än att det blir varmt och blött. 

Det kom vatten några gånger när jag vände på mig under förlossningen, men absolut ingenting som var obehagligt.. bara skönt haha!

kl. 08.20
Från INGENSTANS kommer första krystvärken och det är någonting av det absolut sjukaste jag varit med om!
Kroppen krystar av sig själv och du kan inte göra någonting annat än att ta ett djupt andetag - om du hinner- och krysta allt du kan. 

När en krystvärk avtar inser jag att jag är kissnödig och jag SKA gå på toa, NU! 
P hjälper mig in på toa och jag kissar. Jag hinner verkligen bara kissa klart, så kommer en krystvärk till. 
Jag får tag i P, drar honom tätt intill mig och kramar hans midja tills krystvärken är över. Då förflyttar vi oss till sängen igen och jag får lägga mig. 

Jag varvade mellan att ligga i gynställning (på rygg) och att ligga på sidan. Att ligga på sidan är fruktansvärt ansträngande för höfterna, eftersom det ena benet vilar uppe på "benstödet" man har när man ligger i gynställning. 

Jag minns inte när under förlossningen detta hände, men de ville sätta kateter på mig.. och jag sa NEJ. Men när de sa att det kunde bli enklare för mig att få ut vår dotter om blåsan var helt tömd så gick jag med på det. 

När de frågade mig om jag ville ha epidural sa jag att jag ville vänta en stund, eftersom jag kände att den smärtan jag hade vid den tidpunkten gick att hantera..och helt ärligt,  jag tyckte det var läskigt med att få en nål rakt in i ryggen..
Den epiduralen hann jag aldrig få, vilket jag är otroligt glad över.

Jag hör hur de pratar om sugklocka och då säger P:  "nej, det vill hon inte".  Och det hade jag sagt redan innan, när vi skrev förlossningsbrev. Jag ville verkligen inte.
.. Det är otroligt  viktigt att prata med sin partner (eller vem det nu är som ska vara med på förlossningen)  om vad man vill och inte vill INNAN det är dags. Att skriva ett förlossningsbrev är verkligen någonting att rekommendera!
Jag hade sagt att jag absolut inte ville att de använde sugklocka, och även att jag ville vara klar i huvudet när jag skulle föda. Jag är så glad att P stod upp för mig där.

Jag möter krystvärk på krystvärk, och det känns som att det inte händer någonting. Jag tittar på klockan och undrar hur lång tid jag ska behöva ha den här smärtan innan hon är ute. Jag tänker på alla dessa kvinnor som ligger i flera timmar utan att det händer någonting.. och jag tänker "hon måste komma ut nu!"

Vid 08.45  frågar P om han kan gå ut och röka, och läkaren tittar på honom och säger " du vill nog inte gå ut och röka nu". Det såg ut som att hans värld gick under. Stackaren var så röksugen att han knappt visste vart han skulle ta vägen, men med facit i hand är han glad att han inte gick ut.

Jag minns inte detta själv, men jag sa "jag orkar inte mer", och det var med all säkerhet precis så jag kände!

Jag fick från ingenstans frågan, "vill du känna hennes huvud?" och första reaktionen var OH HELL NO! Men i samma sekund insåg jag att jag hade ångrat mig så himla mycket om jag inte hade gjort det. 
Att känna hennes huvud gav mig styrka till att fortsätta. 
Jag hade fått handtag att hålla i, jag hade personal som tryckte mina ben emot mig och P pressade mitt huvud emot mitt bröst. Barnmorskan höll emot mellan mina ben med blöta, varma handdukar för att jag inte skulle spricka.. Och jag krystade så in i helvete!
Vissa krystvärkar orkade jag inte krysta från början till slut. Andra ville jag fortsätta krysta även när de var över.
I'm sorry to tell you..men DET GÅR INTE.

När krystvärkarna går över så slappnar man av i hela kroppen. Man blir helt matt. Vid ett tillfälle så var P inte riktigt med på noterna, så när krystvärken var över - och han borde ha släppt trycket mot mitt huvud så jag kunde lägga mig ner igen - så höll han kvar och jag fick ingen luft haha
Fick på något vis fram "P, jag kan inte andas" och då fick jag "oj, förlåt!" tillbaka och han släppte. 

Barnmorskan började prata med en annan person som var i rummet om att de skulle klippa mig. 
"vi ger det tre krystvärkar till sen klipper vi"

detta står de och säger framför mig. inte till mig utan till VARANDRA.

det enda jag tänkte var "nehedu, här ska inte klippas någonting!!"

Två krystvärkar senare, klockan 09.08, föddes vår dotter.

Så.. från att ligga i en säng nerblodad, till att få upp min dotter på bröstet..  tog inte ens 5 timmar!

Jag kom in till förlossningen 05.10 och vår dotter var ute 09.08.. 
Jag födde, utan bedövning...

Jag hade inte sovit NÅGONTING under natten..
Jag är förstföderska.. och föder på bara några timmar..

HUR SJUKT ÄR INTE DET?!

Känslan när man krystat allt man kan till att barnet i princip glider ur en.. går absolut inte att beskriva!

Det går inte heller att förklara med ord hur man först tror att man kommer delas på mitten, och bara någon sekund senare har glömt bort smärtan. För det gör verkligen inte ont efteråt. När jag såg vår dotter var smärtan som bortblåst.

Jag har med all säkerhet glömt bort en massa detaljer från förlossningen. Men så är det. Man glömmer, och det är helt okej! Nu i efterhand hade jag nästan velat att det filmades, bara för att få se det från ett annat perspektiv. Men om P hade filmat när jag låg där så hade jag nog inte uppskattat det haha!

Barnmorskan jag hade, som förlöste, heter Ulrika och hon var verkligen GRYM på sitt jobb! 
Och P.. han var världsbäst där inne! Det stödet han gav mig, hur han pushade mig, stöttade mig, hjälpte mig.. Helt jävla underbar! 

Jag är så himla tacksam över att jag hade dom hos mig genom detta.
Jag vet inte hur många gånger jag tackade Ulrika.
P tackar jag än idag, och det kommer jag med all säkerhet fortsätta att göra. Han är världens bästa partner!

När jag tänker tillbaka på förlossningen, så glädjer det mig att jag hade just dom vid min sida.
De var.. helt fantastiska! 

Bilden är tagen 15 timmar innan vår dotter föds. 
Jag var med inne på Rusta och dollarstore. Jag var helt slut så satt kvar i bilen sen. Att gå inne på Willys också.. nej tack!
Och nu förstår jag varför.. det var ju snart dags för vårt mirakel att komma!

Min syster stannar med mig sålänge hon bara kan innan det är dags för henne att köra till jobb.
Jag lyckas få i mig en korv med bröd och lite dricka och med hjälp av min systers stöd ringer jag de närmsta och informerar om vad som händer. 
Både jag och P är helt förstörda.

Vi fördriver tiden med att gå en runda, bara vi två.. sen är det plötsligt dags för fostervattensprov.

Det är samma överläkare som jag träffade tidigare under dagen som ska ta provet på mig.

Kortfattat på hur provtagningen går till:

De går in med en nål genom magen, en bit ifrån naveln, och suger ut fostervatten. 

Det tar inte jättelång tid men det gör ont. 

Efter undersökningen får även P träffa överläkaren. 

Överläkaren kan inte svara vad det är för hjärtfel, och därför inte säga vad det hon sett innebär..eller rättare sagt ge några ordentliga svar över huvud taget.
Hon tror att det kan vara så att där inte är någon sammankoppling mellan hjärta och lungor, vilket betyder att hon dör när hon föds.. men hon vet ju inte säkert och det kan ju bara vara att det helt enkelt inte syns (?!!!) och vi får en tid till Lund för att träffa specialister.

Så.. hon vill alltså att vi ska ta ett beslut om abort på mindre än 24 h, trots att vi inte har några svar..på någonting!
Vad är det för hjärtfel? Är det så illa som hon misstänker eller är det bara skuggor?
Hur ska vi kunna svara innan vi fått provsvaren på fostervattnet? (1-2 veckors väntetid)
Hur ska vi kunna ta ett sådant beslut INNAN vi träffat specialister?

Vi går därifrån arga, förkrossade och rädda.. och det enda vi kan göra är att vänta på kallelse till Lund.
Efter fostervattensprovet är jag sängliggande i nästan tre dagar.
Jag fick inte ta ut ina och nu hade jag ännu en rädsla.. att fostervatten skulle läcka ut, vilket kan leda till missfall. 

Det var ingen på plats som sa åt mig att ta det lugnt.. det fick jag höra av andra som själv tagit fostervattensprov.

Skrämmande att jag har så mycket förtroende för vården och litar blint på att man får all information som är nödvändig.. Måste lära mig att själv läsa på.

Hej! 

Jag har hållt mig ifrån att skriva, och med all rätt!

Det har varit en väldigt jobbig tid och har därför valt att inte skriva.. Dels för att vi har varit mitt uppe i alla känslor, vissa saker känns bäst att hålla för sig själv till en början, men också för att vi helt enkelt inte vetat vad som komma skall. 

Men nu kan jag börja berätta om det..
Jag får ta det från början..

Jag har haft epilepsi sedan barnsben och medicineras för detta. Pga medicineringen så får jag extra UL. Inga konstigheter och vi kände ingen oro alls utan var faktiskt bara glada över att ha fått möjligheten att se och höra bebis oftare!

Det är ju en dröm, speciellt när det är första barnet haha ( antar jag!)

Iallafall. 

Jag skulle till Malmö onsdagen den 16de september kl 11 för att göra en såkallad "fosterhjärtsundersökning". 
De gör en grundlig undersökning av barnets hjärta helt enkelt. 

Jag hade varit på en sådan undersökning tidigare men där kunde de inte fullfölja undersökningen eftersom bebis inte ville lägga sig så man kunde se allt. Tror vi höll på i nästan en timme innan vi gav upp.. Så det var bara till att boka en ny tid och prova igen! 

...Kom till Malmö KK i god tid men fick ändå sitta och vänta 20 minuter extra (alltså efter min tid). När jag blivit kallad fick jag lägga mig tillrätta och göra mig redo för ett UL, sen kom det in en överläkare och en student (antar jag) som skulle se hur själva undersökningen går till. 
Det är ingenting jag har problem med! 
Jag bad överläkaren att skriva ner kön på en lapp om hon kunde se, eftersom de tidigare UL visade samma kön men att de inte varit säkra på något av undersökningarna. Jäkla unge till att inte samarbeta, haha! 

När undersökningen var igång blev det tyst. Sådär jobbigt tyst. De pratade med varandra då och då, men jag låg mest bara där och ..existerade..
tittade på en skärm jag inte kunde tyda och de pratade med termer jag inte förstod..
kände att jag lika bra kunde gå - otroligt logiskt när det är vår bebis de kollar.. som ligger i MIN mage. 

Nej, men ni förstår hur jag menar… och det kändes som att en minut varade en evighet. 

När undersökningen var klar lämnade de rummet och jag fick klä på mig, sedan kommer överläkaren och studenten (?) tillbaka in i rummet. 

Någonting ser inte ut som det ska, och min värld stannar upp. Överläkaren pratar på men jag hör knappt vad hon säger, förstår ingenting och det piper i öronen. Tårarna börjar rinna nerför kinderna.. Vårt barn har hjärtfel, och jag bör överväga abort. Jag förstår inte. Allt har sett bra ut. Hjärtat att ju slagit som det ska? 

Inom loppet av två minuter har jag i princip fått dödsdomen för vårt barn. Jag har knappt 24 timmar på mig att ansöka om abort då jag var i vecka 22.
Jag får frågan om jag vill göra ett fostervattensprov vilket jag utan tvekan svarar ja på, och jag får en tid 15.15 samma dag.
Till sist får jag frågan om jag vill träffa en kurator, men det enda jag vill är att få ringa P. Jag är helt förstörd, och vill bara bort.

Jag hinner bara komma ut ur byggnaden sen vänder det sig i magen på mig och jag är nära på att kräka flera gånger. Jag hulkar och gråter hejdlöst när jag ringer upp min syster som skulle hämta mig utanför KK när jag var klar. Hon hörde direkt att något var fel och jag hann bara säga att jag var tvungen att stanna kvar på KK innan hon avbröt mig och sa att hon var påväg. Sen ringde jag P.

Han var hos mig innan min syster och han förstod ingenting. Han var arg och orolig.. och jag försökte komma ihåg allt överläkaren sagt och förklara för P, men allt var så överväldigande. När min syster kom var P tvungen att köra iväg för att meddela jobb vad som hänt och byta bil. Hans chef förstod allvaret och det var inga problem att P gick för dagen.
Precis innan P kör frågar han min syster om könet på vårt barn. Min syster är den enda som vetat vad UL visat för kön, och det är så vi ville ha det eftersom vi skulle ha en gender reveal.. men det var fram tills vi fick reda på att vårt barn eventuellt inte överlever.

Och där, utanför Malmö KK, får vi reda på att jag bär på en flicka. Vår lilla dotter.



Hej! 

Har haft fullt upp och inte riktigt tagit mig tiden att sätta mig för att skriva.

Nu i helgen var jag och mamma uppe i Uddevalla och flyttstädade. Åkte upp på lördag förmiddag sen började vi städa. 
Det blev ju så himla varmt i lägenheten så vi gav upp vid 17.30 - 18-tiden, checkade in på hotellet och duschade av oss innan vi gick ner till stan igen och satte oss på restaurangen där vi bokat bord. 
Det blev pepparstek och potatisgratäng för min del, och hamburgare för mammas. Gott var det! otroligt gott!

Gick en runda vid vattnet, sen in en snabbis på Willys innan vi gick till hotellet. 

Där tog vi det lugnt resten av kvällen.

Mamma sov hur bra som helst! Jag.. not so much... 

Sover väldigt dåligt numera. Svårt att somna, vaknar ett antal gånger under natten och sen vaknar jag tidigt.

Mycket mardrömmar.. Kan bero på stressen och graviditeten. Oavsett vad så känner jag att jag klarar mig ganska bra, även om jag gärna sovit en hel natt. 

Ner och åt en god frukost sen packa ihop grejerna och bli hämtad av P som körde oss till lägenheten. Fick ut de sista grejerna och sen städade jag och mamma resten av lägenheten. Då gick det undan! 

När vi var klara gick vi till bilen och körde ner för att bada innan vi lämnade Uddevalla . Det där doppet behövdes! 
Hittade lite snäckor som jag SJÄLVKLART tog med mig hem. Älskar snäckor och stenar. Dont know why haha..

Stannade till på Espresso House och åt en foccacia och drack en is-chai innan vi körde ner till Skåne.

Droppade av sakerna hos P's mamma och sen hem till mamma. Där åt vi varma mackor. sååå gott! 

I slutet av månaden kommer vi köra upp igen för slutbes. och lämna nycklar. Sen är Uddevalla ett avslutat kapitel! 

BEBIS:

5 augusti var jag i Malmö för vårt första ultraljud. 
Bebis ville inte alls som vi ville, så under majoriteten av tiden såg vi ryggrad vilket inte alls var tanken med ultraljudet - även om det är den finaste lilla ryggrad jag någonsin sett haha!

Vi har en aktiv bebis iallafall. Det första vi såg var att bebis ligger på mage och skakar rumpa - och det kan bebis OMÖJLIGT ha fått ifrån mig!
 

Vi fick iallafall mätt det som skulle mätas, och till sist fick vi äntligen bebis att vända sig så vi kunde få några bilder att visa P! 
Det är så himla tråkigt att han inte kan vara med.. Vi får ju inte reda på någonting tillsammans, men därför är det också så otroligt viktigt för mig att han får veta allt som sägs, uppleva det jag får uppleva - även om det blir via foton och inspelningar för hans del. 
Men att se bebis för första gången, även om det var på foto, så uppskattar han det. Och ser alltid  fram emot att få se och höra nytt efter var gång jag varit iväg.

Eftersom bebis är lika envis som sina föräldrar så kunde man inte få ett garanterat svar på vad bebis har för kön. Så.. även om vi fick hennes svar (som hon inte ville sätta sin lön på) så har min syster inte öppnat kuvertet. Det får vänta till nästa UL i början av september. Då hoppas vi kunna få ett säkert besked så söstra mi kan börja med vår gender reveal.  Jag tror att den blir i slutet på september eller början på oktober. Har två UL i sept ( ett i början och ett i mitten). och då borde de lyckas se vad det är för en liten som växer där inne. Inte kan man trotsa alla tre gånger!! 

Jag vet inte riktigt vad jag tror, men oavsett vad så kommer jag bli ÖVERLYCKLIG! 

Det enda som är viktigt för mig är att bebis växer och mår bra! 

Och jag.. ja, jag börjar också växa!

hahah hej.. 

Det är svårt att hålla igång här. 
Jag glömmer bort att uppdatera, men det har hänt så mycket hela tiden så jag har knappt haft koll på mig själv!

Jag ska försöka uppdatera er nu, så bra jag bara kan. För NU har jag saker att berätta!!

Jag är gravid!! 

   

Vi kommer att flytta ner till Skåne igen av många anledningar, men framförallt på grund av att vi ska bli en till och gärna vill vara nära familjen.  Det underlättar så himla mycket och känns absolut bättre för oss båda att lämna Uddevalla. Vi har diskuterat fram och tillbaka om vilket som hade varit bäst för oss alla, och kommit fram till att det är Skåne som gäller. Finns såklart ingenting som säger att man inte kan flytta upp igen, men jag tror inte det händer. Vi mår som sagt bäst av att vara närmre familjen. 
Nu är vi dessutom mycket närmre våra hundar vilket också är en lättnad. 
Jag åkte ner med Ina till mamma i juni. Mamma gick på semester och jag jobbade så knepigt att det kändes bättre om Ina fick åka ner och vara hos mamma istället. Jag vet ju att hon har det bra och jag är så tacksam över att Ina är så väl omhändertagen. Men jag saknar såklart henne. Det är ju min lilla pälskling.

I skrivande stund är vi uppe i Uddevalla och packar. Har varit i Skåne i ca 2 veckor för att fira födelsedagar osv. 
Kändes väldigt bra att vara nere och oron jag känt är borta. Jag trivs bra där och vill helt enkelt bara få bort allt härifrån så jag kan släppa Uddevalla och fokusera på det som väntar. We are so excited! 

Så.. Lite om vad som händer just nu.. Så.. då är det dags.. Nästa ämne.. Graviditeten! 

I mitten av februari tog jag ut min spiral som ni vet. Hade ju extrema problem med den och jag fick helt enkelt nog. 

Jag hade bytt EP-mediciner för att kunna ha andra preventivmedel, men vi kom helt enkelt inte så långt haha!

MAJ:

En dag när vi satt i bilen påväg till mitt jobb så pratade vi om att jag känt mig lite konstig, och min mens skulle komma någon dag senare så det var ju inga konstigheter egentligen. P sa någonting i stil med att jag kanske var gravid, men jag trodde inte det utan i princip fnös åt honom. 
Jag läste på ganska mycket då, och det jag framförallt sökte efter var kvinnors egna erfarenheter kring graviditet och p-medel. Vissa blev gravida i princip direkt, andra tog det månader för innan kroppen återställt sig ifrån p-medel, och jag ville inte hoppas eftersom mens och p-medel näst intill aldrig varit problemfritt. Ändå hade jag det där hoppet, och för mig var mens ännu ett misslyckande...men som sagt..med handen på hjärtat så förväntade jag mig inte någonting annat än besvikelse.

Några dagar senare, den 17:de, hade jag ock P varit tillsammans i 10 månader och det var väl som vilken dag som helst egentligen. Jag skulle jobba och det var väl inte mycket mer än så. När jag skulle gå på toa så fick jag för mig att ta ett test. Min mens skulle komma två dagar senare men jag i princip ryckte på axlarna och tänkte att jag kan ta ett ändå, jag hade ju två hemma.  Jag hade tagit test i april men det visade negativt även om symptomen fanns där.
Men som sagt, jag tog med mig testet in på toa, kissade och lät testet ligga på golvet medan jag tvättade händerna. Jag var helt neutral och kände inget pirr som jag gjort innan. Det var ju ändå negativt så varför skulle jag stirra på testet när det inte gick fortare för det...

Det var ett digitalt test så först blinkar ett timglas en stund och då visar det efter nån minut om man är gravid eller inte.

När jag tittade ner på tested stod det "Gravid" och timglaset fortsatte blinka. 

Min.. värld... stannade! What the fuck?! Är jag gravid?!

Under "gravid" står det "2-3" och plötsligt forsar tårarna. Jag slänger upp toadörren och väcker P. 
Jag berättade att testet var positivt och jag fick inte alls den reaktionen jag förväntat mig haha

"men det är ju bra. Då går det ju"

Fattade att han knappast var vid medvetandet, men jag behövde få en riktig reaktion så jag ringde min syster på FaceTime och jag som precis slutat gråta började igen såfort jag såg henne. 
Jag berättade att jag var gravid och hon trodde inte mig.
"bevisa det! Du ljuger!"

När jag visade testet så började hon också gråta, och stackaren hade precis sminkat sig så där var det förstört, men inte brydde hon sig om det! Hon skulle ju bli moster!

På jobb ringde jag mamma och pappa och berättade. Jag var mest rädd för pappas reaktion men båda tog det väldigt bra, och pappa had ringt min syster sen och sagt att han skulle ha både t-shirt och mugg där det stod "världens bästa morfar" - och självklart ska han få det! 

Mamma skickade så fina sms och verkade älska tanken på att bli mormor. Hon kommer bli en fantastisk mormor! Jag är så tacksam över att min älskade familj är så stöttande. Jag är verkligen lyckligt lottad! 

Under mitt pass ringde P och grät. Där hade han insett att jag var gravid och att vi ska bli föräldrar. Äntligen fick jag en reaktion och det var en bra sådan.

Min älskling!
  

Han är verkligen så stöttande och engagerad. Har varit det redan från start.

Jag laddade ner en gravid-app (eller ja.. tre) och med hjälp av den fick jag reda på att jag gick in i vecka 5 och är beräknad 23 januari 2021.

Vecka 7,8,9 var hemska, speciellt v 8 och 9.. god damn vilket illamående.. det enda som hjälpte var att äta, vilket rsulterar i att man äter näst intill konstant, men vecka 8 var tuff... då mådde jag illa även om jag åt. 

Jag köpte Mitt Val Gravid, tabletter som innehåller bland annat folsyra. Det hade jag hört var viktigt att få i sig så de köpte jag nästan direkt.

Skrev in mig på en barnmorskemottagning här i Uddevalla och fick komma dit på första-samtal. Fick även ta lite prover som urin och blod för att de skulle se hur mina värden låg till. 

Blev uppringd dagen efter och fick komma tillbaka för ännu några blodprover. De ville se så jag inte hade problem med sköldkörteln. Jag fick även på att jag skulle börja med järn-tabletter i v.20 och sen var vi klara. Skulle få svar angående sköldkörteln nån vecka senare men der var ingenting att oroa sig för sa hon.. jo tjena. Hon känner inte mig haha..

Sen tog det inte lång tid innan vi fick köpt vår första outfit till bebis. Man kan ju inte låta bli att börja titta.. Visade en outfit för P och han älskade den precis som jag. 

Och ja.. den köptes direkt! 

Att hålla tyst har INTE varit lätt, och på min födelsedag, 12 juli, berättade vi för alla. De närmsta och några vänner visste redan, men det var så skönt att kunna berätta. Man vill ju bara skrika ut det till hela världen.. Men rädslan för missfall är ju så stark eftersom man är i störst risk fram till v12. Men NU ville vi berätta och fick bara positiva reaktioner, även om vissa gratulationer kom när chocken släppt haha! 

Jag förstår dom till fullo. Jag och P hade inte ens vart tillsammans ett år när jag plussade. Vi har  i princip varit tillsammans i 1,5 år när bebis är beräknad att komma. Så ja, det har gått väldigt fort! Men det känns rätt, och det kan ingen ta ifrån oss. Vi vill detta och då kämpar man för det också. Och de som misstycker får mer än gärna hålla sig borta!

Jag fick ett jättefint gravidhalsband av min syster i födelsedagspresent. Jag kommer lägga in lite bilder längst ner (såklart!)

I onsdags ( 29:de) var jag hos barnmorskan nere i Trelleborg. Eftersom jag skulle skrivas in där så fick jag "börja om från början" och ta urin- och blodprov. Hon ville även att jag skulle ta ett klamydia-test. Proverna såg bra ut, jag fick nya tider för bland annat UL (ultraljud) och sen fick jag frågan om jag ville prova höra vår bebis hjärtslag. Jag fick gåshud över hela kroppen och jag kände verkligen hur håret i nacken reste sig!! 
Jag bad om att få spela in ljudet så jag kunde visa P och det fick jag såklart! 
Det var något av det finaste jag hört i hela mitt liv. Vi är lyckligt lottade!!

I gravid-appen jag använder får man jämförelser om hur stor bebis är. 
Äppelkärna, hallon, plommon, osv.

  Idag är det  (14+5), alltså vecka 15, och "..bebis är nu lika stor som en apelsin, typ..." står det haha!

37 % avklarat, 176 dagar kvar till BF (Beräknad födsel) och på söndag går vi in i  vecka 16!! 

Är det någonting ni undrar eller vill att jag pratar om så är det bara att kommentera!
Stor kram på er,  från mig! 

Än-tli-gen är solen och värmen här!

Idag har vi haft 21 grader och inte ett moln på himmeln.

Och.. vad har jag gjort då? 
Jo! suttit inomhus haha... 

Så är det när man har en del att göra. Idag var det tvätt och städ.
Städning blev det väl inte jättemycket av egentligen. Meeen jag kom ihåg att vattna våra blommor/växter. Pluspoäng!

Middagen idag var inte jätteavancerad. Stekt kyckling med stekt potatis, sallad och bea. Blev dock SVINGOTT!

Imorgon är det dags för jobb. Torsdag och fredag sen är jag ledig igen. Schemat är ändrat, så det blir inget tors-sön för mig.. Lite ångest att man har fått vara hemma och missat flera pass pga en pytteliten förkylning (eller vad det nu var).. Så.. jag har missat några dagar och två helger denna månaden kan man ju säga.. Fuck.. Kommer inte se bra ut nästa månad. Som tur är jobbar P nu, så lite extra får vi ju in nästa månad.. men ändå. Jag vill verkligen inte känna såhär. Små-ångest inför räkningarna. Även om vi klarar oss ganska bra så känns det ändå jobbigt att det faktiskt inte blir speciellt mycket över till att faktiskt hitta på någonting. 
Nu är vi inte den typen av människor som känner ett sug efter att "ta en öl", inte heller att man längtar efter att gå på bio eller så heller. Inte ens "lyxa till det" med en pizza. 
Men! Man hade ju gärna velat kunna köpa en maffig mjukglass eller ta en fika på espresso house. Men det finns det inte pengar till. Eller jo.. det finns det väl egentligen, men man vill inte. Just pga att man inte vet hur ekonomin ser ut. Hade man haft 3000 över hade man väl gotta till det lite en gång i veckan. Men nu.. nej. 

Oron för jobbet är ganska påträngande. 
Det kostar att åka dit. Tar tid. Och jag jobbar inte tillräckligt för att faktiskt känna mig nöjd. Ja, vi kan betala räkningar och går inte hungriga.. men sen är det inte mycket pengar kvar. 
Hade tjänat in en hel del på att ha ett jobb här i stan. Slippa sitta på buss och tåg i 1.5 h typ hade jag också varit bekvämt.. Men jag trivs ju så bra! 
Hur ska man få ihop detta tro..

Förhoppningsvis så kan P fortsätta jobba där han varit denna veckan. Det hade varit super! Han trivs väldigt bra och det är ju en inkomst till. Han kommer tjäna betydligt mer än mig, men huvudsaken är att vi (jag) inte behöver känna stress över att pengarna kanske inte räcker till. ( Ja.. det är mest jag som oroar mig haha..men jag är ju sån..)

Nu ska jag bara ta det lugnt. Dricka en kopp te, äta lite choklad och glo på Viafree tills det är dags att sova. 
P har somnat i soffan.. stackaren fick matkoma hahah

Varit ute två gånger denna veckan och fotat. Båda gångerna har jag varit själv, just för att bekanta mig med det som finns runtomkring mig. Hade P varit med så hade jag bara "följt" honom. Nu får jag upptäcka ställen och se saker på egen hand. 
Och.. det har jag verkligen behövt. Både jag och P är överens om att det verkligen gjort mig gott. Inte bara att komma ut och röra på mig, utan också att få vara lite kreativ. Öppna mina sinnen och göra det jag tycker om!

Så.. Jag slänger in lite bilder här. 
I hope you guys like what you see!

Kram!