Ångest..panikångest.
Kommer alltid när man minst anar och när de inte är lägligt.. Som nu till exempel.

Ligger ensam i min säng.. Vet att jag har saker nära till hands som jag kan skada mig med.. Och Nu..NU.. Kommer klumpen i magen och min syn blir suddig av tårarna som fyller mina ögon.
Jag ska inte gråta!

Jag önskar att jag hade någon här.. Någon som iaf kunde hålla min hand.. Eller jag kräver inte ens det.. Jag vill bara ha någon här.. Som kan ligga i min säng, sitta på min stol eller bars stå i mitt rum så jag kan hörs någon annans andetag än mina egna.

Jag känner mig fast.. Inlåst.. I min egen kropp.. I mitt eget sinne.
Jag hatar att vara själv.

Jag har prov på fredag, så veckan kommer spenderas med näsan i böckerna.. Och det kommer bli skönt.. Att tänka på något annat än sådant som har med mig själv att göra.
Men sen kommer det som skrämmer mig... Kvällen.. Tiden då jag ska lägga mig...

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Den 6 december har jag varit självskadefri i tolv månader . Ett helt år!
Det är sjukt.. Jag förstår inte det.. Självskadandet var som terapi för mig.. Det var det enda som lugnade ner mig... Jag vet att om jag skulle skära mig nu så hade jag blivit lugn, men något stoppar mig.. Den där fucking idiotiska underbart fina fjärilen som är tatuerad på insidan av mon handled.
Det är DEN och endast den som stoppar mig från att inte skada mig just precis nu!

Egentligen så är de bara någon jävla fix-idé jag har fått..

"Tatuerar jag in en fjäril så kan jag inte skada mig själv för då dör den"

Jag vet att de är bullshit, ändå kan jag fan ta mig inte göra det.

Tårarna i ögonen har försvunnit nu.. Kvar finns nu bara blixtarna i huvudet, stenen i magen och stickningarna i mina fingrar.

Jag är störd.. Jag måste vara det.. För något fel är där ju..
Jag hade velat ha Ozzy hos mig nu.. Min fina.. :(
Tyvärr lämnade han mig den 23 oktober.. Han orkade inte mer.
8 år gammal kanin.. Jag förstår honom. Han har de bra nu.
Men jag saknar honom.. Jag saknar honom något enormt..


Jag vet inte hur detta kommer sluta.. Det ser mörkt ut.. Men jag hoppas där sker något slags mirakel.. Jag hoppas att någon får mig att skratta så att det känns i hjärtat.
Jag behöver inte känns mig lycklig... Men jag vill känna mig glad. Åtminstone en liten stund.

Det enda jag egentligen vill är att få känna lite hopp så att jag orkar kämpa..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej! Ja, ni är väl vana vid det här laget - att det oftast går väldigt lång tid mellan inläggen. MEN nu har jag en uppdatering att göra. Både angående oss som familj, men också om Elize.   1 oktober flyttade vi äntligen till en större lägen...

  Helt lost på dagarna.. som vanligt haha!  Läkaren ringde mig i torsdags och vi pratade länge angående för- och nackdelar med medicinerna under graviditet. Vi kom tillsammans fram till att det faktiskt är säkrast om jag fortsätter vara mediciner...

Hej! Nu var det ett bra tag sedan jag skrev. Dels på grund av att det inte finns tid till det, men mest för att det inte hänt så mycket angående Elize! Sjävklart händer det mycket på så sätt att hon utvecklas och växer både kroppsligt och mentalt...

  Sonden blev vi inte av med.. den fick följa med hem.  Det var inte helt enkelt att se till att Elize inte fick tag i den. Det ska gudarna veta! Det handlar alltså om en halv sekund sen har hon dragit ut den. Och det är egentligen ganska fanta...

  19 februari : Eget rum!                        Allt gick så snabbt. När vi kom till IMV så var de påväg att flytta Elize. Beslutet kom hastigt för personalen                         också. De ringde direkt när de fått reda på att vi skulle få...