idag har jag gråtit... mycket.

det bara kom av sig själv, och det gick inte att stoppa.

allt gick ut över min fina pojkvän och jag skällde ut honom, grät ännu mer och sa så mycket som

inte ska sägas högt.. och nu känner han att jag förstör mellan oss med flit så att han ska

ge upp och göra slut...

Jag vet inte varför jag gör såhär... jag gör allt på fel sätt..

jag vill ha närhet, kärlek.. jag vill att han ska kämpa för mig,

men istället får jag honom att må dåligt...

jag är inte bra på de här med kärlek.. jag undrar om det finns någon som faktiskt är det..

just nu lyssnar jag på sådan musik som får mig att vilja hoppa ut genom fönstret.

"tell me it's over, I still love you the same"

usch.. jag vet inte hur länge jag kommer orka detta..

På något sätt så kopplar jag all musik jag lyssnar på till mitt mående just nu..

och det känns bra..

det känns som att jag inte är helt ensam med att känna såhär..

att det faktiskt finns någon som

faktiskt förstår hur jag mår, hur jag känner och vad jag vill.

"welcome to my silly life"

Jag kan inte tänka mig ett liv utan min fina pojkvän.. Så varför i helvete beter jag mig som jag gör??

Jo.. för att jag är rädd..

Jag visar det på helt fel sätt, men fyfan vad rädd jag är...

jag är så fucking rädd att han ska ha samma syn på mig som jag har..

Jag vill inte att han ska tänka som jag gör...

att det finns någon bättre för honom där ute..

att han inte vet varför han stannar hos mig...

my god... jag är så rädd att min bättre halva kommer lämna mig..

för utan honom är jag bara ett skal...

det finns inget liv, inga skratt, inga skämt i mitt liv när inte han finns vid min sida..

utan honom finns det bara ett stort jävla dåligt skämt kvar.. och det är jag.

Jag minns hur glad jag var när jag började träffa honom..

hur lycklig jag blev när vi blev tillsammans..

Jag minns hur förstörd jag var när han inte orkade mer och det tog slut..

Jag minns den fredagen då jag kände att jag inte orkade mer och att jag ringde och

grät i telefonen och bad honom att ta tillbaka mig..

Jag minns hur det värmde i min bröstkorg när han sa att vi skulle försöka igen.

Men det jag minns mest av allt är hur nervös jag var samma kväll då vi skulle

träffas för första gången sen vi gjort slut och blivit tillsammans igen..

jag var så rädd att göra fel, men samtidigt var jag så otroligt glad att jag inte kunde sluta le.

så nu.. är jag här.. och vet inte hur det kommer fortsätta..

men jag hoppas att han tänker på allt detta... innan han tar något beslut.

Ångest..panikångest.
Kommer alltid när man minst anar och när de inte är lägligt.. Som nu till exempel.

Ligger ensam i min säng.. Vet att jag har saker nära till hands som jag kan skada mig med.. Och Nu..NU.. Kommer klumpen i magen och min syn blir suddig av tårarna som fyller mina ögon.
Jag ska inte gråta!

Jag önskar att jag hade någon här.. Någon som iaf kunde hålla min hand.. Eller jag kräver inte ens det.. Jag vill bara ha någon här.. Som kan ligga i min säng, sitta på min stol eller bars stå i mitt rum så jag kan hörs någon annans andetag än mina egna.

Jag känner mig fast.. Inlåst.. I min egen kropp.. I mitt eget sinne.
Jag hatar att vara själv.

Jag har prov på fredag, så veckan kommer spenderas med näsan i böckerna.. Och det kommer bli skönt.. Att tänka på något annat än sådant som har med mig själv att göra.
Men sen kommer det som skrämmer mig... Kvällen.. Tiden då jag ska lägga mig...

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Den 6 december har jag varit självskadefri i tolv månader . Ett helt år!
Det är sjukt.. Jag förstår inte det.. Självskadandet var som terapi för mig.. Det var det enda som lugnade ner mig... Jag vet att om jag skulle skära mig nu så hade jag blivit lugn, men något stoppar mig.. Den där fucking idiotiska underbart fina fjärilen som är tatuerad på insidan av mon handled.
Det är DEN och endast den som stoppar mig från att inte skada mig just precis nu!

Egentligen så är de bara någon jävla fix-idé jag har fått..

"Tatuerar jag in en fjäril så kan jag inte skada mig själv för då dör den"

Jag vet att de är bullshit, ändå kan jag fan ta mig inte göra det.

Tårarna i ögonen har försvunnit nu.. Kvar finns nu bara blixtarna i huvudet, stenen i magen och stickningarna i mina fingrar.

Jag är störd.. Jag måste vara det.. För något fel är där ju..
Jag hade velat ha Ozzy hos mig nu.. Min fina.. :(
Tyvärr lämnade han mig den 23 oktober.. Han orkade inte mer.
8 år gammal kanin.. Jag förstår honom. Han har de bra nu.
Men jag saknar honom.. Jag saknar honom något enormt..


Jag vet inte hur detta kommer sluta.. Det ser mörkt ut.. Men jag hoppas där sker något slags mirakel.. Jag hoppas att någon får mig att skratta så att det känns i hjärtat.
Jag behöver inte känns mig lycklig... Men jag vill känna mig glad. Åtminstone en liten stund.

Det enda jag egentligen vill är att få känna lite hopp så att jag orkar kämpa..