idag har jag gråtit... mycket.

det bara kom av sig själv, och det gick inte att stoppa.

allt gick ut över min fina pojkvän och jag skällde ut honom, grät ännu mer och sa så mycket som

inte ska sägas högt.. och nu känner han att jag förstör mellan oss med flit så att han ska

ge upp och göra slut...

Jag vet inte varför jag gör såhär... jag gör allt på fel sätt..

jag vill ha närhet, kärlek.. jag vill att han ska kämpa för mig,

men istället får jag honom att må dåligt...

jag är inte bra på de här med kärlek.. jag undrar om det finns någon som faktiskt är det..

just nu lyssnar jag på sådan musik som får mig att vilja hoppa ut genom fönstret.

"tell me it's over, I still love you the same"

usch.. jag vet inte hur länge jag kommer orka detta..

På något sätt så kopplar jag all musik jag lyssnar på till mitt mående just nu..

och det känns bra..

det känns som att jag inte är helt ensam med att känna såhär..

att det faktiskt finns någon som

faktiskt förstår hur jag mår, hur jag känner och vad jag vill.

"welcome to my silly life"

Jag kan inte tänka mig ett liv utan min fina pojkvän.. Så varför i helvete beter jag mig som jag gör??

Jo.. för att jag är rädd..

Jag visar det på helt fel sätt, men fyfan vad rädd jag är...

jag är så fucking rädd att han ska ha samma syn på mig som jag har..

Jag vill inte att han ska tänka som jag gör...

att det finns någon bättre för honom där ute..

att han inte vet varför han stannar hos mig...

my god... jag är så rädd att min bättre halva kommer lämna mig..

för utan honom är jag bara ett skal...

det finns inget liv, inga skratt, inga skämt i mitt liv när inte han finns vid min sida..

utan honom finns det bara ett stort jävla dåligt skämt kvar.. och det är jag.

Jag minns hur glad jag var när jag började träffa honom..

hur lycklig jag blev när vi blev tillsammans..

Jag minns hur förstörd jag var när han inte orkade mer och det tog slut..

Jag minns den fredagen då jag kände att jag inte orkade mer och att jag ringde och

grät i telefonen och bad honom att ta tillbaka mig..

Jag minns hur det värmde i min bröstkorg när han sa att vi skulle försöka igen.

Men det jag minns mest av allt är hur nervös jag var samma kväll då vi skulle

träffas för första gången sen vi gjort slut och blivit tillsammans igen..

jag var så rädd att göra fel, men samtidigt var jag så otroligt glad att jag inte kunde sluta le.

så nu.. är jag här.. och vet inte hur det kommer fortsätta..

men jag hoppas att han tänker på allt detta... innan han tar något beslut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej! Ja, ni är väl vana vid det här laget - att det oftast går väldigt lång tid mellan inläggen. MEN nu har jag en uppdatering att göra. Både angående oss som familj, men också om Elize.   1 oktober flyttade vi äntligen till en större lägen...

  Helt lost på dagarna.. som vanligt haha!  Läkaren ringde mig i torsdags och vi pratade länge angående för- och nackdelar med medicinerna under graviditet. Vi kom tillsammans fram till att det faktiskt är säkrast om jag fortsätter vara mediciner...

Hej! Nu var det ett bra tag sedan jag skrev. Dels på grund av att det inte finns tid till det, men mest för att det inte hänt så mycket angående Elize! Sjävklart händer det mycket på så sätt att hon utvecklas och växer både kroppsligt och mentalt...

  Sonden blev vi inte av med.. den fick följa med hem.  Det var inte helt enkelt att se till att Elize inte fick tag i den. Det ska gudarna veta! Det handlar alltså om en halv sekund sen har hon dragit ut den. Och det är egentligen ganska fanta...

  19 februari : Eget rum!                        Allt gick så snabbt. När vi kom till IMV så var de påväg att flytta Elize. Beslutet kom hastigt för personalen                         också. De ringde direkt när de fått reda på att vi skulle få...