Fjärilar.. fjärilar, fjärilar, fjärilar.. UNDERBARA FINA FJÄRILAR!
Jag har alltid tyckt fjärilar är fina.. Har alltid stannat till eller pausat i det jag gjort för att titta på en fjäril som fridfullt flyger runt, jagar varandra, eller landar på en stor blomma. Jag har alltid gjort så, enda sedan jag var liten.
När jag och min lillasyster var små så sprang vi runt med håvar bakom stugan vi hade i Småland, för att fånga fjärilar, fånga en i händerna och känna de mjuka ivriga vingarna emot handflatorna. Jag vet att man inte ska göra så.. men åh.. bara tanken gör mig varm..
 

Som sagt, min kärlek till fjärilar har funnits sedan barnsben, men de var först i oktober 2012 som fjärilarna blev viktiga för mig, och nu har jag:
-en stor tavla med en stor fjäril i mitten av den, stående på golvet som jag själv gjort (skryter)
en fjärilstattoo på insidan av höger underarm
fjärilsvingar som man kan ha på ryggen, dock har det bara hänt en gång, och då sprang jag runt i lägenheten med dem, sen satte jag upp dem ovanför min säng vid huvudänden. 

och sist men inte minst har jag fått väggdekorationer av mamma som hon köpt på IKEA. 
Det är olika fjärilar, 33 st. Och i fredags hade jag fullt upp med att dekorera en av mina väggar med fjärilar i olika storlekar och färger, underbart fint blev det! :D


Tro inte att jag är till 100 % återhämtad och frisk från självskadandet och alla dumma monster som gömmer sig där inne i huvudet och pratar dumt till mig, absolut inte.
Men jag får mer hjälp nu, och istället för att skära mig, som jag då sysslat med, så försöker jag finna andra utvägar, andra handlingar, så att jag kommer bort från mitt dåliga mående.


Nobody’s home av Avril Lavigne är en av de låtarna som jag känner igen mig i.. Jag känner igen mig i den låten för att jag kände så var dag innan. De dagarna finns kvar än idag, även om de numera är få och med en hyfsat lång tid mellan.

Spegelen av Panda da Panda passar in sjukt mycket på mitt liv. Hur det var då och hur det är nu.

Det är gaaaaaanska sjukt hur låttexter kan passa så extremt bra in på olika situationer i livet.. Hur de beskriver exakt hur man mår, hur man känner, vad man tänker och vad man bör göra.

Just nu sitter jag och lyssnar på your guardian angel av the red jumpsuit apparatus, och tänker på min fina pojkvän.. Imorgon är det 9 månader sedan han stod mitt emot mig på en brygga, gav mig den största röda rosen jag någonsin sett och sa ”vill du bli min?”.

Det känns som vi har varit tillsammans så otroligt länge.. samtidigt som det känns som att det inte var så längesen vi hade 6 månader och jag köpte ringar till oss.

Tiden går fort när man har roligt, som man brukar säga, och visst har är det roligt!!
Men jag ska inte ljuga och säga att det inte funnits stunder då båda han och jag tvivlat på om vi verkligen är rätt för varandra.
Men det har löst sig bra och jag känner mig trygg och bekväm i förhållandet!
Och nu menar jag bekväm som ” trygg,avslappnad” och inte på något annat sätt!!

De finns så mycket som är bra med min pojkvän och värt att nämna!
han är sig själv, han kan busa men också mysa.
Han kan få mig glad när jag aldrig trott att jag någonsin skulle kunna få fram ett leende, inte ens ett falskt.
Han kan vara hur oseriös som helst, men också ta mig på fullaste allvar.

Men de bästa med honom är att han accepterar mig PRECIS som jag är!
Det är han som legat och hållt om mig när jag haft sån panikångest att jag skakat.
Det är han som torkat min tårar och smetat ut min mascara ännu mer när allt känts hopplöst.
Det är han som försöker förstå och hjälpa mig, oavsett vad det är, även om det är svårt för honom att förstå och inte vet vad han ska säga eller göra.

När jag skriver detta, så faller tårar nerför mina kinder.. inte för att jag är ledsen, utan för att jag är lycklig över att ha min pojkvän i mitt liv <3

Mitt sätt att tänka och vara är ibland, eller ska jag säga "för det mesta", inte bra för mig själv.
Min syn på mig själv, samt min påhittade syn på mig av andra, är inte hälsosam och det är SÅKLART ett problem.
Jag vill klargöra för alla att jag vet att jag inte bör tänka som jag gör, men jag kommer berätta anledningen till varför jag blivit som jag är.

Jag tar nästan allt folk säger personligt. Jag har väldiga problem
Med att ta kritik eller bli nekad, för det gör såå ont.. Även om det inte alls behöver vara något som bör göra aå in i helvete ont..

Säger någon lärare i skolan att det inte går så bra för mig i något ämne så hör jag
"du är skitdålig.. Riktigt jävla kass"
Eller om min pojkvän säger att han inte kan umgås, då tar jag det som att han inte VILL.. Och det gör så fruktansvärt ont..
Jag går ofta och tänker på att jag inte är bra för någon.. Jag är bara problem och jag kan lika bra sticka härifrån för alla jag umgås med har andra..


Ett annat problem jag har, med att ta saker personligt, är facebookstatusar av de som står mig nära. Är det då någon negativ status där de skriver om någon som de tycker är tex patetisk, men inte nämner namn.. Då tror jag direkt att det är jag!

Då kanske du förstår hur skadad jag blivit som tar nästan allt personligt, även om jag inte gjort något fel..?

Varför har de då blivit såhär?
...när jag var några år yngre än vad jag är nu, så blev jag mobbad för att jag var självskadare och för att jag hade spec stil. Några i min omgivning tycktes alltid hitta något fel på mig och jag kände mig aldrig good enough för någon, oavsett vad det gällde.. Så höll det på länge, och det händer fortfarande.. men inte lika ofta.

Därför är jag som jag är, tar saker personligt och har svårt att tro på mig själv.

Ta hand om dig, du är värd det bästa så ta ingen skit!
Jag finns här för dig, Ja, DIG!!!
Kram

Min bild av min far var förskönad.
Oavsett vad han sagt och gjort mot mig så har jag krupit tillbaka till honom och ”glömt allt”..

för att ”han är min pappa och jag älskar honom” ,

och helt plötsligt är pappa den bästa föräldern man kan ha

och mamma tycktes inte ens nå upp till hälften av skalan, medan pappa låg överst.

Mamma kunde vid tillfällen bli riktigt frustrerad och arg för att jag gång på gång förlät pappa

och gick tillbaka som om inget hänt, trots att jag inte ens fått en ursäkt av honom.

 Jag har varit hemma hos honom och hälsat på, jag har bott varannan vecka hos honom, varannan helg,

men ingenting har fungerat i längden.

Pappa mår inte bra alltid, precis som alla andra människor,

men vid några tillfällen har han mått så dåligt att jag varit hos honom även om jag inte velat egentligen,

men jag har inte velat låta honom vara själv..

För ett tag sedan bröt min far kontakten med mig för tredje gången.

Denna gången tog jag inte det lika hårt.

Jag antar att det är för att jag vet att jag inte kunde fortsätta spela ”duktig dotter”.

Jag tänker inte så, känner inte så, och beter mig inte så.

När jag tänker efter så är jag vinnaren i det hela. För vad hade du själv valt?
Att lägga på masken, leka duktig och inte säga emot, bara hålla med och göra allt man blir tillsagd..

eller vara dig själv, säga ifrån när du inte håller med, och förlora en person på vägen?
Tror att svaret är ganska självklart! Men så var det inte för mig förut.

Jag har förstått nu.

Min bild av pappa var förskönad, och jag ångrar att jag blev så arg på mamma

när hon egentligen bara ville skydda mig/oss från att bli sårade, IGEN!

Stanna inte kvar i en relation för att du känner att du måste.

Stanna kvar för att du vill och för att du mår bra av den!

Det är mitt tips till dig idag!
Kram!

Låg precis och grät för att ensamheten kändes så stor...

så jag känner att jag behöver skriva av mig.

Att ligga och skriva med pojkvännen gör inte känslan lättare att bära på..

Jag saknar han så mycket.. även om det bara är några dagar sedan vi träffades.

Jag kan förstå om du som läser detta tycker jag är patetisk, men mina känslor för min pojkvän är så starka..

Jag är fortfarande nykär i pågen, och det finns en rädsla som dyker upp ibland, att han ska lämna mig,

precis som många andra viktiga personer gjort.

Jag vet att det är dumt att känna så.. att vara rädd att han lämnar mig.. men hade du haft samma liv som jag de senaste 5-6 år sen så hade du förstått varför jag känner den oron.

De flesta, av manligt kön, som stått mig nära och visat mig kärlek och trygghet,

har senare lämnat mig och ev. min familj och visat att de inte vill vara en del av mitt liv, på ett eller annat sätt.

Nu pratar vi inte bara f.d pojkvänner, utan även vänner av manligt kön och min far.

Därför är jag rädd att min pojkvän, som betyder så extremt mycket för mig ska lämna mig för att han, precis som de andra, inte orkar eller vill vara en del av mitt liv längre.

Men jag älskar honom, för att han, trots att jag kan vara så extremt emotionell, stannar kvar vid min sida..

Ger mig närhet.. får mig att le.. pussar på mig.. håller om mig..

Ger mig kärlek helt enkelt!

Han är den mest underbara killen jag någonsin träffat och jag älskar honom mer än jag älskat någon annan förut!

Vi har varit tillsammans i 8 månader.. ändå ger han mig fortfarande fjärilar i magen!

Han får mig att le bara av att titta på mig.. Jag är fortfarandre nykär,

och jag hade inte kunnat vara så lycklig med någon annan som jag är med honom!

Min älskade   

Jag vill också nämna min moster, som alltid ställer upp för mig!

Bjuder hem mig på myskväll, övernattning, middag, och ibland "bara" sådär 3-5 muggar kaffe.

I hennes sällskap kan jag vara precis den jag är.. säga precis det jag känner.

vråla och böla, skratta och vara förbannad.

Oavsett så vet jag att hon finns där för mig och när jag sen går hem ifrån henne så finns det

en varm känsla i kroppen av kärlek, och ett leende på mina läppar.

Och jag vet att jag inte ens bör tveka till att skriva till henne när livet suger svettig skosula

och jag bara vill försvinna, för hon ställer alltid upp och jag kan skicka iväg ett sms till henne när som helst på dygnet! För jag vet att om hon ser det så kommer hon att svara,

och hon kommer få mig att må bättre! Oftast helt på egen hand,

men ibland är hennes grymma kompis med på ett hörn oxå.

I deras sällskap kan man inte annat än bara skratta åt all skit som händer och bara ha roligt istället.

De beter sig så sjukt knas när de umgås, men det är så härligt att få vara det ibland,

speciellt med dem två!

Den sista jag nämner idag är en person som, trots att vi inte känt varandra så länge, står mig så enormt nära!

Vi umgås nästan var helg numera och jag har så extremt kul med henne!

Det är inte bara det vi gör som får mig att må bra, utan hela hennes personlighet och utstrålning

får mig att känna trygghet och hon ger mig styrka!

Att finna en person som man trivs så extremt bra med

och som man kan prata med om precis vad som helst..

som orkar med att lyssna på vad som rör sig i mitt huvud.. som ger råd och stöd när det behövs..

och som känner detsamma för mig..

En sådan vän är inget annat än äkta.

De finns några till som är viktiga för mig, men de här fyra har hjälpt mig något enormt idag.

Kärlek till er   

Jag vet att jag inte är ensam.

När jag skrivit detta så märker jag att jag har så många fina människor i mitt liv nu jämfört med vad jag hade förut,

ändå finns det vissa kvällar som är nästan för jobbiga..

Jag har sån tur som har mina fina vid min sida   

Det har hänt sjukt mycket sen sist jag skrev

men tänker inte bomba er med ett inlägg långt som bibeln med alla händelser

utan tänker skriva om händelserna i olika inlägg så det blir mindre rörigt för er!

Jag börjar med att berätta om rubriken.

Om du läst min blogg förut, följt mig på instagram eller har mig på facebook,

så vet du att jag självskadat sen jag var tolv och nu försöker jag sluta med hjälp av The Butterfly Project,

kommer berätta mer om det i nästa inlägg.

Då berättar jag lite mer om just mitt självskadande och annat som hör till.

I oktober förra året så bad en kompis mig att ta emot en omålad tavla.

På det skulle jag rita en stor fjäril för kampen mot mitt självskadande.

Sen, när den var klar, så skulle han köpa den av mig.

Jag tackade för att han visar så tydligt hur mycket han stöttar mig i kampen och tog hem den vita tavlan.

Jag började på den direkt, och samma kväll syntes en stor blyertsritad fjäril i mitten av tavlan.

Och sakta men säkert fylldes både den och bakgrunden med färg.

Var gång jag mådde dåligt och kände att jag ville skada mig så satte jag mig vid tavlan och målade på den,

med hög musik i bakgrunden. Jag älskade det!!

I december blev tavlan klar och jag för första gången på väldigt länge så kände jag mig stolt över något jag gjort helt själv! Den känslan är så skön!

Jag har självskadat en gång efter det.. Och jag ångrar det något enormt! Jag mådde ännu sämre efter jag skadat mig.. så jag kastade allt jag använde och har inte skadat sen dess.. Jag tror det är en månad sen dess. Och det känns bra!!

Jag är så glad att jag har personer i mitt liv (väldigt få dock) som jag kan öppna mig för till 100% och som jag vet bryr sig om mig och inte pratar rundor om det jag sagt,

Tack så mycket till er, ni är underbara!!

Men även om jag har folk som lyssnar nu, så har det funnits perioder i mitt liv då jag mått extremt dåligt men inte kunnat vända mig till någon för att lätta mitt hjärta och få ut lite smärta..

Så jag vet hur det känns att känna sig ensam.. osynlig..

Jag vet inte vem du är.. du som läser detta.. men om det är så att du inte har någon att prata med.. så finns jag.

Jag vet att det kanske känns dumt att öppna sig och berätta om känsliga saker för någon man inte känner..

Men det kan vara bra!

Jag pratar inte om det andra berättar för mig, och vill du inte berätta vem du är så är det helt okej att vara anonym! Huvudsaken är att du inte bär en ryggsäck full med bekymmer helt själv..

Så behövs det så är det bara att skriva!

Tack för du tog dig tid att läsa, det kommer mer om du vill fortsätta läsa om mig, mitt turbulenta  liv

med allt vad det innebär!

Ta hand om dig, kram!

Sitter just nu i en scoutgård med pojkvännen och några gamla vänner.
Cigg, en massa skratt och en hel del Unospel är inte helt fel! :)
Fick ett skal till min iPhone av en vän jag inte träffat på över ett år! Supersnällt! Ett scoutskal! Underbart!

Nu ska jag vara social, skriver senare eller imorgon!

Skoldagen gick fort.
vid två gick jag och hämtade hunden jag passar, sen gick vi mot lägenheten där min bror,hans sambo och min älskade brorsdotter bor, för min brors sambo är som vanligt en ängel och följde med mig så jag slapp gå själv!
Och hon var min utvalda person vid min konfirmation så ni kanske förstår hur viktig hon är för mig?
Jag tror att vi båda fick pratat av oss lite och de kändes lite lättare när jag gick hem till dem och fick mat.
Min bror gjorde middag till mig, gulligt va? :)
Min lilla sötnos till brorsdotter mådde inte alls bra.. Lilla hjärtegrynet.. Feber och gnällig var hon ;(

När jag gick hem därifrån så var jag frustrerad för jag saknar min pojkvän så sjukt mycket, så jag ringde en nära vän och skrek av mig, men togs inte på allvar så jag valde att avsluta samtalet. Då hamnade jag i sängen och grät som jag inte gjort på länge.. Men tog en tablett och sen lugnade jag ber mig och då skrev jag ett långt sms till min pojkvän!
Jag märker att han har svårt att hantera allt som händer i mitt liv. Han vet inte riktigt hur han ska agera och vad han ska säga.. Och jag förstår honom.. Men han måste försöka.. För jag behöver honom.. Jag vill bara han ska säga vad han tänker och visa vad han känner!

Efter det pratade jag med en nära vän som flyttat långt bort.. Jag saknade honom.. Idag är en sån dag då jag behöver en kram av honom.. Men de går inte..

När jag avslutat samtalet gick jag ner och tog en macka, en skål med fil och müsli, en clementin och varm oboy och satte mig framför tvn.

Nu ligger jag i sängen.. Har tagit min sömntablett och precis avslutat ett samtal med en vän som saknar din pojkvän hon med... Hon ska veta att jag finns för henne.

Nu känner jag av min tablett så nu är de förhoppningsvis Natti Natti för min del.
Imorgon är det fredag, det betyder pojkvän och helg!

Började med sömntabletter igår och de skulle börja verka efter en kvart, och de gjorde de kanske, jag tog inte tiden!
Men jag somnade fort och har sovit jättebra! Fast jag var trött när jag vakna, de ska du veta!!
Fast de är klart, tabletterna ska hålla i 12 timmar och de har inte gått 12 timmar.

Ikväll ska jag börja med Antidepressiva och vi får hoppas jag mår bättre av dom och slipper biverkningar!
Känns skönt detta! Äntligen ser jag hopp!