Nu blir det ännu ett känsligt ämne.. men detta har jag aldrig gått in på innan. 

Mina tankar om mina föräldrar.

Låter jättetråkigt kanske, men detta är inte "boring" och det måste komma ut..

Jag älskar mina föräldrar, jättemycket. 

Vill inte förlora dom, jag hade tagit en kula för dom, lätt. Men min relation till mina föräldrar är inte den bästa.

Min mamma och jag, vi går varandra på nerverna, ofta! Hon vet precis vad hon ska säga för att göra mig ledsen och jag för att få henne förbannad. Kalla det trotsigt och det är helt okej, för det har jag blivit och varit mot henne ett bra tag. Men tycker inte att det är speciellt konstigt när hon inte lyssnar utan bara dömer och kränker mig. Till slut så orkar man inte annat än inte bry sig..

exempel på att hon dömer mig direkt:

Jag frågade henne vad som räknas som "weed". Anledningen var för att jag faktiskt inte hade en aning och ville även veta om "weed" räknas som knark, me tanke på att jag vet en som sa "jag knarkar inte, men röker weed"

Då blev hon upprörd för att jag frågade och tog det som att jag ville prova på droger. 

Det var bara en enkel fråga och jag har inte en tanke på att prova knark, aldrig! 

Jag tycker det är vidrigt och omoget att hålla på med sånt. 

Jag förstår att hon tyckte frågan var konstig eftersom den bara ställdes, men jag är trött på att hon dömer mig.

Pappa... jag är absolut pappas tös. Jag och pappa har en speciell relation. Vi funkar extremt bra ihop. Vi har samma humor, ungefär samma intressen och värderingar, vi lyssnar på varandra och har otroligt roligt ihop. 

Men det har inte alltid varit så, fär när jag och pappa blir ovänner på riktigt så är det inga fina ord som fyller rummen... handlingarna som görs är inte helt genomtänkta, och det har förstört jättemycket mellan mig och pappa som är svårt att bygga upp igen.

När jag och mamma bråkade för ett tag sen så sa hon något som fick mig att tänka till. Hon sa att jag var extremt lojal när det gällde pappa. Han kunde kalla mig saker, hota mig, ta tag i mig, ge mig örfilar och be mig packa mina saker och dra och inte komma tillbaka för han ville inte se mig mer.. Trots detta så gick jag tillbaka till honom och låtsades som att ingenting hade hänt och förlät honom, trots han inte sagt förlåt. Och nu vet jag varför.

Jag gör så för jag vet aldrig när han försvinner nästa gång. 

Jag visste aldrig vart jag hade honom..så hur ska jag kunna veta nu?

Det är bra mellan mig och pappa nu. Jag pratar med honom ofta och saknar honom mycket.

Allt mellan oss känns ganska bra nu, men jag är alltid lite orolig över att förlora honom. 
Det har hänt förut, och jag vill inte förlora min pappa igen... 

Allt har klarnat upp nu. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet vad jag måste göra. Jag måste sluta berätta om mina problem, speciellt för min familj. Det måste jag! Det blir bara problem när jag "klagar" över något. Mamma och hennes pojkvän tror tydligen att jag har aggressionsproblem för de "märker" det, och jag börjar själv undra.. 

Men sen är det kanske inte så konstigt.. jag verkar aldrig tas på allvar. 

Det är inte så att jag hittar på problem eller låtsas bli upprörd, ledsen eller arg över något för att få uppmärksamhet. Men det är väl det de tror. Jag försöker visa hur jag mår men blir bara irriterad och mer depp när ingen verkligen lyssnar..

Jag älskar att hjälpa folk! att få förtroende är något av det bästa jag kan få av någon. Nu låter det som att jag bara skriver detta för att det låter bra, men det gör jag inte. Det jag skriver är hur jag tänker och känner.

Anledningen till att jag vill att andra ska känna att de kan och vill prata med mig är för att jag inte vill att någon ska må dåligt.

En nära vän till mig tycker tydligen att jag inte berättar för honom hur jag mår, för idag sa att att om jag inte berättar ordentligt för honom hur jag mår så blir han snart arg på mig.

Men det enda jag svarade var typ "vad finns det att berätta"  och log. 

Det finns en anledning varför. Det känns fel. Det känns så extremt fel när jag pratar om mina problem och jag ångrar alltid efteråt att jag berättat.

Jag kan skriva om mina känslor och mina problem, men att prata om dem är jättesvårt för mig. Det säger stopp.

Jag har försökt men jag har inte känt mig bemött, och därför ska jag bättra mig och hålla käft. Jag vill inte förstöra mer i min familj än jag redan verkar ha gjort... 

Att prata om känslor är jättebra och extremt modigt!

Men det funkar inte för mig, jag kan inte göra det längre.