Känns inte bra att bo hos mamma längre.. det var längesen jag kände mig hemma här. Detta funkar inte..

Vi bara bråkar hela tiden, och när vi inte bråkar eller diskuterar aggressivt så är det tyst... helt tyst.

Vi tittar knappt på varandra. Vi pratar inte med varandra längre, jag och mamma.. jag saknar det..

Jag har alltid haft en bild i huvudet som visar hur jag vill att det ska vara mellan mig och mamma, men så kommer det antagligen aldrig bli.

Jag vill ha en mamma som jag kan prata om allt med! Kunna vara öppen mot och verkligen släppa fram tankar och känslor... och verkligen känna att jag blir bemött på ett stöttande och kärleksfullt sätt.

Men så är det inte, för jag blir dömd. Så fort jag öppnar flabben så blir jag DÖMD!!

Jag verkar inte vara bra nog, aldrig!

Alltid är det något jag gör eller säger som kan ses som ovanligt/ speciellt och då är det fel, fel ,FEL!

T.ex Jag umgås med killar som är äldre än mig, och det är VÄÄÄÄÄÄLDIGT fel enligt min mamma. Hon tycker inte det är bra för mig för "de tänker inte som man ska när man är vuxen" .

Och hon förstår inte varför jag "dras" till äldre. För en dag så faller jag får någon av dom och då blir allt fel... 

suck!

...hm..ja mamma, varför tror du jag träffar äldre?

Kan det vara så att jag tycker de är lite mer mogna? Eller för att jag kan tas på allvar när jag säger något som jag tycker är viktigt? Eller kan det vara för att jag känner mig trygg?

Är det inte bättre att jag faller för en kille som är äldre och som jag känner mig trygg hos än att jag faller för en kille som du tycker är såååå omogen för att han t.ex dricker trots han inte har åldern inne?  Eller är en "gangster" som kommer att dra in mig i skit?

Min mamma hittar alltid fel i allt jag gör, och hos alla jag träffar, ALLA! 
Men innan hon går på mig och hackar på mig för att jag gör fel, pratar och umgås med fel personer så kanske hon ska ta sig en titt på vem HON träffar och umgås med...!

Jag är så trött på allt här nere.. Vill upp till pappa. Bort från all skit här...

Pappa har erbjudit mig och min syster boende uppe hos honom istället..

Och jag vill verkligen härifrån för jag orkar snart inte mer.

Jag vill ha ett tryggt hem där jag kan känna mig accepterad och respekterad för vem jag är.  Hade det inte varit för skolan så hade jag packat och dragit härifrån direkt, ingen tvekan om saken!

Mina vänner hade kanske hatat mitt val, men om vi är riktiga vänner så förstår de mig, och vi får  hålla kontakten ändå, även om det kommer vara över 70 mil mellan oss.

Jag vet inte hur mamma hade tagit det... Hon verkar inte speciellt intresserad av att ha mig här nu..

Antingen så hade hon mått bättre av att slippa allt vi gör som hon stör sig så OTROLIGT MYCKET på... att det är disk framme, att de spelas hög musik, väskor i hela hallen.. två miljoner skor precis innanför ytterdörren.. och hon kommer slippa att bli stressad och irriterad för att jag är en zombie på morgonen.. och hon slipper betala läger, och hon slipper lämna och hämta mig på scouterna... Antingen så mår hon bättre, eller så kommer hon må ännu värre för att hon kanske kommer känna att hon "förlorat" sina barn.. 

SCOUTERNA!! Jag kommer bli tvungen att sluta på scouterna..   

Men om jag och min lillasyster mår bättre av att bo uppe hos pappa .. så är jag beredd att offra det... 
 

Detta är så extremt jobbigt... jag vet inte vad jag ska göra.. vill inte såra någon.. Men när jag och min syster åker upp till pappa så får vi se hur vi trivs, så ser vi hur det blir då.
 

..Om pappa bara kunde flytta ner till Trelleborg igen så jag och min syster kunde flytta härifrån men fortfarande ha släkt, vänner, skola och intressen kvar..