Hej!
Det var ett bra tag sedan jag skrev här.. Förlåt!

Det har vart mycket i livet - både positivt och negativt.

Sist jag skrev hade jag varit och tagit stickprov. Det är nästan ett år sedan haha..

Det gick inte så bra kan man väl säga!

Min läkare från vårdcentralen ringde och jag missade samtalet.

I röstbrevlådan hade han lämnat ett meddelande som löd ungefär såhär:

" hej Johanna, det är ---- från ---s vårdcentral. jag har försökt nå dig utan resultat,

men dina resultat från stickprovet har kommit och de har

inte tagit tillräckligt resultatet mest bestod av blod, men vi tror inte att det är något.

Har du några frågor eller får besvär så är du välkommen

att ringa eller besöka vårdcentralen igen. Hej!"

... Suck. Vad säger man?
Jag har en knöl på halsen och de TROR inte att det är något...

Jag ringde upp och fick en tid. Lika nervös var jag under detta läkarbesöket.

Men när de tryckte sådär förjävla hårt igen för att "känna knölen" så sa hon att det inte gick och kunde

nästan slå vad om att jag skulle bli förkyld inom några dagar. Hon kände en svullnad i halsen.

Så jag gick därifrån utan att ha blivit stucken, och två dagar senare vart jag dunderförkyld...

Jag var välkommen tillbaka och skulle bara ringa ett nummer så skulle jag få en ny tid.

Jag har ännu inte ringt.. Jag har fegat ur... Usch det gör SÅ ont..

Men är den kvar till sommaren så ringer jag igen.

Kortfattat på vad som har hänt sedan sist jag skev:

- har fått hund! ❤️
- Haft jobb som jag blev så otroligt nedtryckt på, pga att jag lider av psykiskt ohälsa.
- Tagit modet till mig och börjat på vuxenutbildningen för att läsa upp betyg.
- Börjat med körkortet
- Börjat skriva en bok

Mer info om allt kommer i framtida blogginlägg.

Åh! Jag har saknat detta!

Jag har saknat er! ❤️

För ett tag sedan lade jag märke till en knuta/böld/knöl- kalla det vad ni vill - min höger sida av halsen.

Jag blev såklart orolig, tror det värsta, och bokade en tid till min vårdcentral.

På vårdcentralen tog de lite prover, med dessa vsade ingenting och läkaren antog att det var ett virus.

Han påstod att jag kunde vara lugn och att den här bölden skulle försvinna efter en veckas tid. Jag går därifrån och känner mig lugn och kunde andas ut.

Tre veckor senare är jag tillbaka på vårdcentralen - bölden hade inte försvunnit.
Ännu en gång känner och klämmer han - men till skillnad från förra så ser han denna gången fundersam ut,

och nästan lite bekymrad. Kliar sig i huvudet och bestämmer sig för att skicka en remiss till Malmö för stickprov.

För att utesluta.. ja.. cancer.

Denna väntan på en tid till stickprov känns som en evighet - men plötsligt kom det en kallelse i brevlådan.

Jag fick en tid.

...Ja.. Och idag, 2 juni 2016, var dagen då det var dags att åka in till Malmö... för stickprov i HALSEN!
Som vanligt kan jag inte somna när jag har något viktigt dagen därpå, och kom inte i säng förrän efter två.

Alarmet ringde klockan sju - Enkel matematik - Alldeles för lite sömn!

Dagen började heelt fel. Vaknar och är dödstrött, skjutsen in till Malmö som jag trodde var löst, var helt plötsligt inte det. och stämningen sjönk till botten.
Min mamma kunde inte följa med då hon var tvungen att åka iväg med en klass (hon är lärare),

och pojkvännen kunde inte köra.

Så 8.15 satte jag mig på buss 146 mot Malmö, lyssnade på musik på högsta volym och mådde såå illa!

Väl på Södervärn kom jag på att jag bara hittar till akutmottagningen (det var ju inte dit jag skulle!!) och paniken kickade in.

Gick och letade efter en byggnad med nr 22 på, och YES jag hittade! Trodde jag..

Ställde mig i kön till receptionen och när jag väl var framme så får jag veta att jag var heelt fel på det.
Fick en snabb vägbeskrivning på vart jag skulle, så jag tackade, kollade klockan när jag väl kom ut ur fel byggnad 22,

och fick panik ännu en gång! 10 MINUTER KVAR!

Som tur är lyckades jag komma rätt till slut, och med tanke på mitt minne och lokalsinne så borde jag få en guldstjärna!
(får väl be mamma ge mig en)

Kom in - till rätt reception denna gången - och hann precis anmäla mig innan det kom en kvinna och kallade på mig.

Det första hon gjorde var att skämta till det lite och jag kände äntligen att den där

hemska paniken och nervositeten släppte.

Vi gick in i ett rum och jag får lägga ifrån mig väska och tjocktröja innan jag får sätta mig på britsen.
Jag tycker verkligen inte om det där pappret de lägger över britsen!

Det bara kasar rundor, viker sig och håller på.

Kort därefter kom en annan kvinna också in i rummet.

Det var kvinna nr 2 som skulle ta stickprov på mig.
Hon läste snabbt igenom remissen och vände sig sedan emot mig och ville känna på bölden innan hon skulle ta provet, och jag satt där och tänkte

"ja men detta ska väl inte kunna göra så ont, hon ska ju bara känna"...

Skojar inte när jag säger att den där kvinnan har fingrar och ett grepp hårdare en stål..

Hon tryckte så hårt, och det gjorde så ont att jag höll på tt tuppa av när hon släppte, sen bad hon mig att lägga mig ner, och det är HÄR jag fick den SJUKASTE handsvetten jag någonsin haft!

Såklart ställer jag den mest korkade fråga man någonsin kan ställa till en läkare..

"gör detta ont?"
Kvinna nummer 2 svarade att det inte gör speciellt ont, att det kan vara obehagligt och att det sticker till.
Kvinna nr 1 fortsatte med att berätta att det inte är så farligt som man tror,

då de använder den tunnaste nålen de har.

Men helt ärligt.. att sen säga " ta den långa gröna" fick ju inte mig att tro på ett enda ord de sa, och kvinna nr 1 sa att det kanske inte lät så bra när de sa så, och det höll jag verkligen med om!

Kvinna nr 2 ber mig titta åt vänster, och hon började tvätta stället därhon skulle ta stickprovet..

och sen sa hon det.. "nu sticker det till lite"


Att försköna något så som hon gjorde där borde vara olagligt!
Kvinna nr 1 stod till höger om mig och försökte få mig att tänka på något annat genom att börja prata om mina piercingar, samtidigt som hon påminde mig att jag måste andas..

men på andra sidan om mig stod kvinna nr 2 och körde runt en nål i halsen på mig.

Jag ska göra en jämförelse för er, så ni verkligen förstår vad jag menar med "körde runt".
Ni vet när man rensar öronen och snurrar runt den här topsen i örat för att inte missa någonstans?..

SÅ kändes det som att hon gjorde.. fast i halsen.. med en nål.

Ursäkta mitt ordval, men FYFAN vad ont det gjorde!

Plötsligt sa kvinna 2 att det var klart och hon gick iväg till andra sidan rummet och kvinna nr 1 berömde mig och tyckte jag var stark som en gjorde ifrån mig ett enda ljud.

Hon skulle bara vetat vad jag tänkte!

Kvinna nr 2 gick tillbaka till mig och då insåg jag att vi inte var klara... Hon skulle sticka mig igen.
Den gången gjorde det inte lika ont, men jag kan ju säga att det var fan inte skönare för det!

När hon var klar flög jag upp och satt gränsle över britsen tills kvinna nr 1 plåstrat om mig.
Hon berömde mig gång på gång.

När jag frågade om jag fick välja klistermärke och kvinna nr 2 sa att det bara var till barn, så fick hon till svar att då fick jag ju vara ett barn då.

Kvinna nr 1 höll med om att jag faktiskt förtjänade ett klistermärke och räckte fram lådan till mig.

Det blev ett som liknar en groda?.. eller nallebjörn kanske?..

oavsett så höll alla tre med om att den var lite annorlunda

(och då passar den ju bra till mig!)

så den fick följa med mig

Nu.. flera timmar senare har jag fortfarande ont. Från käken och ner till början av axlarna.

Jag kan fortfarande inte vrida huvudet normalt utan måste göra det i slooowmotion.

Jag kan inte höja rösten, göra ifrån mig vissa ljud och tonlägen - för jag lovar er,

den smärtan gör en knäpptyst direkt.
Man leker inte med sån smärta,

så jag hoppas det går över snart och attjag

ALDRIG behöver göra det igen!


Tack för ni läste, era nyfikna jäklar!
Natti & sov gott.

Denna veckan har gått så fort, och shit vad jag har varit duktig! 

Ja, jag ger mig själv beröm, härligt va?!

Jag har ordnat allt som jag skulle, trots att jag varit sååå trött, 

och bara velat gå hem och lägga mig! MEN jag har gjort det jag skulle trotts allt!

Så nu har jag ordnat så att jag får in pengarna som jag skulle ha tillbaka på skatten.

Jag har fixat allting med försäkringskassan.

Jag är åter igen inskriven på arbetsförmedlingen och Navigator Centrum, som numera 

heter något annat löjligt som jag aldrig lyckas lägga på minnet.

Jag har ordnat med försörjningsstödet, så förhoppningsvis går min ansökan igenom och då

får jag pengar antingen på tisdag eller onsdag. Jag håller fan tummarna!

För nu börjar jag få lite panik... eller ganska mycket egentligen!

Jag börjar få slut på tvättmedel, shampoo osv osv. Inte alls kul.. :( 

Jag har dessutom bestämt mig för att jag SKA gå ner i vikt! 

Jag vill inte ses som mullig.

Jag vill ses som smal. Både i andras, och i mina egna ögon.

Problemet är att jag  vill se resultat fort. Både på vågen och i spegeln. Och det är svårt.

Jag har lite alternativ på hur jag ska rasa i vikt, men jag tror inte de är hälsosamma.. tyvärr.

I flera dagar har jag varit inne på olika sidor på internet för att hitta tabletter, pulver, vad som egentligen,

som får en att rasa i vikt, och jag har hittat, tro mig! Men det är så dyrt!

Och jag vill inte lägga hela mitt försörjningsstöd på att gå ner i vikt. 

tyvärr har jag ju lite mer än det som jag kommer/måste spendera pengar på...

Men jag vet inte hur jag ska kunna sluta med Redbull... det är sååå gott!.. :(

Det kommer säkert gå jättebra, om jag bara kommer igång, och

 jag måste bara börja tro på mig själv!!

(inte min starkaste sida hehe...)

En sak som jag kommit på... Och det låter väl så jävla självklart för de flesta som läser.. men

det har det tyvärr inte varit för mig... Det blir så mycket enklare att leva när man faktiskt får 

gjort saker! Man skriver en lista, sen gör man en sak i taget, gör det klart, bockar av och går till 

nästa!

För mig, som är psykiskt sjuk och aldrig vet när jag ska få en ångestattack eller en dipp,

så är det väldigt skönt att ha så mycket kontroll jag bara kan i all kaos!

Min mamma har alltid sagt "skriv en lista, sen är det bara till att bocka av", "listor är bra" osv osv.

Och jag har alltid suckat när hon sagt det och tyckt hon mest bara varit jobbig..

Jadu.. mamma.. Tack så mycket! Jag önskar bara att jag lyssnat tidigare. För det visade ju sig att du hade rätt..

och det har du ju om det mesta.. även om jag oftast inte tror det just då.

De senaste dagarna har jag fått gjort mer än jag brukar få gjort på två veckor, eller mer! 

Jag har verkligen känt att jag har presterat, och ja, jag är så jävla nöjd, och STOLT!

Och att jag tar allt på en gång är egentligen inte bra, då jag stressar upp mig själv och risken

för ångestattacker, panikångest eller dippar ökar kraftigt, men jag har känt att jag mår lite bättre,

och då tog jag helt enkelt ett stort steg rakt ut i det okända.. Det ostadiga...

Jag hade kunnat falla pladask och det hade jag antagligen gjort om något hade gått fel.

Jag hade gett upp direkt. Känt som jag brukar. 

" Jag hade rätt, jag är fucking värdelös, vafan trodde jag egentligen?"

Men jag gav inte upp, jag blev arg som fan emellanåt, för att det var lite klydd på vägen,

MEN JAG KLARADE DET! 

Jag måste skriva det en gång till...

jag är stolt som fan över att jag aldrig gav upp. 

Jag kan.

Jag är inte värdelös.

Idag gick jag ner till Rådhuset.

Äntligen tog jag tag i det! 

Jag gick bara dit och berättade vad som hänt, hur jag mådde och berättade min situation.

Fick fylla i lite papper som skulle skickas iväg direkt, vilket känns bra. 

Någon kvinna skulle ringt mig idag angående min ansökan,

men jag anatra att hon inte hann eftersom jag var där så sent på eftermiddagen, men förhoppningsvis

ringer hon upp mig imorgon.

Då gäller det att jag är vaken och svarar trots dolt nummer. 

Jag är dålig på att svara på dolt nummer.

Jag har fått så många "bus-samtal" att jag tappat räkningen.

Har dock vart ganska mycket den senaste tiden. Dock har personen inte sagt något..

Hör bara andetag, om ens det, och det är ju ännu mer obehagligt! 

Det är helt enkelt en.. vanesak att inte svara när det är dolt.

Men imorgon kommer jag gå med telefonen i handen från jag vaknat fram till klockan 18.

Och äntligen, ÄNTLIGEN, har jag fått ta ut mina epilepsimediciner - så ikväll tar jag min första på säkert två månader! Det känns så jäääkla bra att få ha mediciner i kroppen igen!

Det blir som... en säkerhet kan man väl säga!

Så nu hoppas jag på att jag blir stabil, får godkänt på alla prover och kan börja övningsköra!

Jag vill ju också ha körkort och bil?! 

Iallafall.. Det var egentligen inte detta jag kände att jag ville skriva om, men eftersom ni tydligen

var många som läser så kände jag att jag iallafall kunde nämna det! 

Det finns en grupp på facebook för tjejer med olika slags problem.

Det kan vara allt från en fråga om vilken mascara som är bäst till hur man ska konfrontera sin otrogna pojkvän.

Där ställs det frågor om allt!

Jag har själv aldrig skrivit där, men kommenterar ofta om jag tror mig kunna hjälpa till.

Jag har fått många nya "vänner" på facebook genom den gruppen, och där finns verkligen tjejer som är likt änglar!

Alla stöttar alla, inget problem är för litet eller för stort.  

Så där finns hopp om mänskligheten trotts allt!

Idag var där en status som träffade mig rakt i hjärtat, och där var såååå många kommentarer!

Statusen vände sig ut till gruppens medlemmar och de som ville fick gärna kommentera.

Jag började läsa igenom kommentarsfältet och läste problem efter problem, kommentera på vissa, andra "skrollade"

jag bara förbi. Sen kommer jag till en kommentar som får det att hugga till i bröstet på mig.

Jag valde att inte kommentera, utan klickade direkt in på hennes profil och skickade iväg ett meddelande.

Det tog inte lång tid innan jag fick svar och konversationen flödade.

Hon var så insnöad, så full av... jag vet inte.. kan inte ens hitta rätt ord för det..

men hon visste verkligen inte hur hon skulle lösa sitt problem.

Hon skrev och skrev och såg inte själv att hon redan hade en lösning.

Problemet kommer jag inte nämna (som jag sagt innan så är detta en blogg om mig, och ingen annan,

därför jag inte nämner namn eller problemet.) 

Jag försökte hjälpa henne så mycket jag bara kunde, försökte komma på olika lösningar,

och det kändes så bra när vi kom på en och jag märkte hur glad hon blev!

Den lättnaden jag kände från henne, bara genom att läsa hennes meddelande var underbar!

Jag har aldrig sett den här tjejen! Jag vet inte var hon finns, jag vet inte hur gammal hon är,

jag vet bara hennes namn och att hon hade det här problemet. 

Att få hjälpa en annan person, oavsett vad det gäller, är den bästa känslan som finns. 

Jag hoppas allt löser sig för henne!

Hon tackade flera gånger och lovade att hålla mig uppdaterad.

Jag ser fram emot att få veta hur det gått för henne!

Och jag kan inte förmå mig att sluta tänka på hur bra jag mår av att finnas där för andra.

Det är inte säkert att jag kommer få tillbaka de jag ger,

men jag kommer alltid kunna pryda mitt ansikte med ett leende och känna glädje i min kropp

för att jag funnits där för andra! 

Att hjälpa andra hjälper mig. 

Det får mig att känna mig värdefull.

2016...

Året började både positivt och negativt.

Nyår spenderade jag med underbara vänner - bättre än så hade det väl inte kunnat bli?

Egentligen inte, för det var så jag ville fira.

Jag ville vara med och runt människor som får mig att må bra!

Resten av 1 januari var jag bakis, men det hör väl till haha!

Några dagar senare blev det ett break up med S.

Förhållandet kändes inte så bra som jag ville att det skulle, och jag kände att jag behövde vara "singel".

Inte för att "få göra vad jag som helst", utan för att jag ville lista ut vad jag kände,

vad jag behövde och vad som fick mig att må bra.

Jag kände att jag behövde gå igenom detta själv, och bestämde mig därför för att avsluta det jag och S hade.

Det gjorde ont. Jätteont. Men jag försökte intala mig själv att det var detta jag behövde. Och jag hade rätt.

Jag behövde faktiskt vara själv.

För jag har fått rett ut mycket under denna tiden.

8 Januari föll jag pladask.

Det var en kväll då jag saknade.

Allt gjorde ont.

Allt kändes som mitt fel, och mycket har varit det också - även om jag aldrig menat att det skulle bli så.

Jag har sårat människor, och det tog så hårt på mig att

jag ännu en gång valde att bita sönder en rakhyvel och skära mig.

Tårarna sprutade. Jag skar, och skar och skar, men det hjälpte inte.

Paniken, ledsamheten och den där extrema känslan av förtvivlan försvann inte.

Känslorna minskade inte ens.

Jag brukar alltid blunda när jag självskadar.

Då ser jag inte såren, utan känner bara hur smärtan inombords avtar och byts ut mot en fysisk smärta istället.

Denna gången öppnade jag ögonen och tittade ner på min arm.

Jag är glad att jag gjorde det. Att se hela min vänstra underarm fylld av smala blödande sår gjorde mig rädd.

Jag har aldrig någonsin skurit mig så mycket. Jag lyckades alltså aldrig fylla det där facket med endorfiner denna gången, som jag brukar. Rädslan stoppade mig innan jag hann bli "klar".

Jag tittade skräckslaget ner på min arm, tittade upp och mötte min egen blick i badrumsspegeln och undrar:

Hur mycket ska jag behöva skada mig själv för att lyckas tillfreddställa mitt egen självskadebehov? 

Jag insåg att jag inte klarade att vara själv, och spenderade därför den natten hos en vän.

Det kvittade vad jag än gjorde.

Jag kunde inte sova. Jag kunde knappt äta.

Tankarna flög runt i huvudet och jag försökte verkligen att stänga av,

men var gång jag rörde mig sprack en utav sårskorporna på min arm,

det bultade och sved, och jag påmindes om allting.

Den natten/morgonen spenderades sittandes i en soffa, röka, dricka energidricka och lyssna på musik med människor som jag faktiskt trivs med och kan vara mig själv.

Ute var det snöstorm, och jag kände igen mig i vädret.

Allt var kaos.

Folk säger alltid att allting blir lättare med tiden.

Att man går vidare. Eller åtminstone lär sig att leva med smärtan.

Jag tror inte riktigt på det.

Det där med att tiden läker alla sår tror jag inte heller riktigt på.

Men en sak vet jag...

Tiden hjälper en att förstå, lär en att fatta beslut, och inse vad man behöver och vill ha i sitt liv.

Det krävdes ett återfall, en ordentlig fylla, ett slagsmål, en dags bakfylla och några goda ord från mina vänner

- för att jag skulle förstå vad jag vill och inte vill.

Dagen efter denna satans fylla så träffade jag S och fick pratat ut med honom.

Det var inte enkelt, men vi kom fram till att ta det lugnt.

Det vill säga - vi träffas, men är inte tillsammans då vi båda är lite.. inte osäkra.. men.. gärna vill känna av hur det känns med varandras sällskap innan vi skulle bli tillsammans igen, om det nu känns rätt.

Det känns bra, faktiskt. Jag var väldigt obekväm med tanken att välja mellan att bli tillsammans igen

och "låtsas" som att ingenting hänt. 

Detta får bli en omstart!

Jag får dessutom mitt space, vilket jag kommer behöva nu när min gruppterapi kommer igång,

och jag har såååå mycket att ordna upp innan den 18de, de terapin drar igång.

Just nu sitter jag här utan pengar, vilket ger mig noll möjlighet att ta mig in till terapin som ligger i Malmö.

Jag har dessutom ingen möjlighet att kunna vara ute hos pappa som jag varit de senaste månaderna.

Så för tillfället bor jag hos mamma. Men det känns bra! Jag och mamma kommmer bra överens, än så länge haha! 

Jag har länge funderat på om jag skulle vara varannan vecka hos mina föräldrar igen.

Det hade passat mig jättebra tror jag! Men jag drar mig för att prata om det, då jag inte vet vad mina föräldrar tycker

och tänker om det, speciellt då jag inte har någon som helst inkomst och de blir mer eller mindre tvungna

till att försörja mig igen. ( även om de egentligen gjort det typ hela tiden)

Tror inte någon av oss hade tyckt om det, därför är det jätteviktigt för mig att få igång mitt försörjningsstöd igen. 

Det är en sak till som jag vill skriva om.. något som är väldigt jobbigt för mig.

Bara tanken på det är utmattande och ger mig en lätt panikkänsla.

Igår satt jag och S och pratade om mitt självskadebeteende.

Han är väldigt enkel att prata om detta med när det är lugnt mellan oss. 

Han var väldigt.. bekymrad över att jag skurit mig så mycket och visste inte riktigt hur han skulle hantera det - vilket jag inte blev förvånad över att höra då han inte är den första som inte vet vad de ska säga eller göra när det gäller mitt självskadebeteende.

Jag själv däremot tar det med en klackspark ungefär.. haha, nä inte riktigt kanske,

men det är ju normalt för mig!

Jag ser inget märkvärdigt i det hela, det är vanligt för mig

och jag tycker min kropp ser konstigare ut utan än med sår.

Från ingenstans kommer han med en deal. Han ville att jag skulle hålla mig clean fram tills hans födelsedag. ( 14 juli), och jag fick komma på något han skulle göra som han skulle hålla.

Hans del av det hela berättar jag inte om, då min blogg egentligen ska handla om endast mig, och jag ska hålla mig borta från att nämna andra.

Men det blir svårt i just detta.

Denna dealen slutade med pinky promise och en klump i magen.

Det jag vill komma till är att jag är rädd jag inte kan hålla mitt pinky promise...

Det är jättelång tid!

Jag har visserligen haft längre uppehåll.

Under mitt längsta uppehåll var jag 6 dagar ifrån att ha varit clean i ett helt år.

Men på senare tid har jag knappt kunnat hålla mig en månad!

Hur ska jag då klara 6 månader???

Jag har ju lovat, så jag måste hålla det.. Men för helvete.. varför lovar jag sånt?

Jag vet att det är bra för mig att lova, eftersom jag verkligen inte vill bryta löften,

men varför skulle jag lova en sådan sak?!

Självskadandet är som.. som medicin för mig eller något.

Jag mår bra av det! 

.. Jag gillar att vara en zebraflicka... även om det samtidigt är det värsta som någonsin hänt mig.

Boom!
Tisdag morgon, Ett samtal från navigatorcentrum och min planering är avbruten. Detta betyder no cash. Jag trodde jag skulle falla ihop på den kalla trappan vid min ytterdörr och inte resa mig igen.
Just då kändes det som mitt enda alternativ.
Rättare sagt - det enda jag kände för att göra.

Anledningen till detta är väl intressant nu. Ni tänker ju säkert
"de kan väl inte göra så från ingenstans?"
Nej, det kan de inte.
Anledningen var dels att jag inte lyckats hålla mig till min planering, då denna helvetes ångest och depression ger mig mycket problem, bland annat sömnsvårigheter.
Så.. Kortfattat så har jag otroligt svårt att somna, men när jag väl somnat är det näst intill omöjligt att väcka mig.
Detta ledde till att jag inte kunde vara i Malmö mån-fre i 4 veckor.
Det är inte mycket, jag trivdes, men detta helvetet jag sitter i tillät inte mig att ta mig igenom det.
Så...
- Inget Malmö
- avbruten planering
- no cash.

Men det var inte bara på grund av detta som min planering avslutades. Killen som "tog hand om mig" skulle börja på ett annat jobb.

Den här NC-snubben, som är väldigt förstående till min situation, sa åt mig att försöka ordna en sjukskrivning så fort som möjligt, och att jag skulle vända mig till allmänpsykiatrin direkt.
Detta kunde göra att jag även i fortsättningen får mina pengar utan några problem.

Jag fick tag med min kontakt på allmänpsyk som jag känner stort förtroende för, men tyvärr fick jag inte sådär mycket hjälp med mitt problem under detta samtal heller, utan även här blev jag vidareskickad.
Hon ansåg att det antagligen skulle gå fortare för mig att få igenom en sjukskrivning om jag gick via min vårdcentral.
Just vid det tillfället...
När hon sa att jag ännu en gång blev "nekad" hjälp så var jag nära till tårar. Det enda jag kände var paniken över att jag kände mig som ett hopplöst fall. Att ingen kunde eller ville hjälpa mig. Men jag kände också av paniken att jag inte skulle få mer pengar, hur skulle jag då kunna betala min medicin? Hur ska jag kunna köpa hygienartiklar? Osv osv!
Tankarna flög och jag kände mig så jävla liten.
Totalt jävla värdelös!

Jag fick en ny tid bokad på allmänpsykiatrin och hon avslutade samtalet med
"ha det så bra och ta nu hand om dig".

Det tog en... två... tre cigaretter
innan jag hade ork att ringa min vårdcentral i Trelleborg.
Efter tio minuters kötid blev jag kopplad till en kvinna med taskig attityd.
Jag bad om en akuttid till min läkare och förklarade hur läget låg till. Berättade om min depression och mitt självskadebeteende som numera är aktivt igen.
Hon bad om mitt personnummer och äntligen,
ÄNTLIGEN kände jag hopp!

Men... Nej. Dumma mig.

"Tyvärr, han är sjukskriven sen ett år tillbaka, och vi har ingen ersättare för honom. Och tyvärr är väntetiden till läkare väldigt lång här med, så jag får be dig vända dig till allmänpsykiatrin igen."

Tack ändå... Var väl det enda jag kunde svara.
Blir jag förvånad egentligen?..
Nej, inte längre.

Jag gav upp där.
Jag ringde inte tillbaka till allmänpsykiatrin.

Dagen efter, onsdag, pratade jag med pappa om det.
Han var besvärad över min situation och det är ju dessutom svårt för honom att hantera mitt självskadebeteende.
Men han är otroligt stöttande, även i det han inte riktigt förstår sig på.
Så vi gjorde som vi alltid gör när något är på tok,
sätter oss vid köksbordet och pratar.

Pappa tyckte jag skulle byta vårdcentral och gå till den han har istället. I torsdags ringde jag till pappas vårdcentral.

Berättade ännu en gång min situation, sa att jag blivit tipsad om den vårdcentralen istället och med gråten i halsen så bad jag om en akuttid för jag behövde verkligen deras hjälp nu.

Och tro det eller ej, jag fick en tid redan dagen därpå, trots att jag ringt på eftermiddagen!
De brukar vara väldigt petiga med att man ska ringa på förmiddagen,
men tydligen går det att göra undantag ibland, och jag är så glad att de gjorde det för min skull!

Jag var så nervös idag när jag satt där i väntrummet.
Jag ville inte hoppas.
Men jag gjorde det ändå.
Jag kunde ju inte låta bli. Detta kändes som min sista chans.

Läkaren jag fick prata med var väldigt trevlig, och bemötte mig otroligt bra! Hon blev bekymrad över min situation och förstod att det påverkade mig ännu mer eftersom jag inte fick någon vidare hjälp.
Hon tyckte det var synd att jag bara blivit skickad vidare och kunde inte förstå vad det svåra skulle vara egentligen.
Hon påstod att mitt enda alternativ var självklart och ännu en gång fick jag höra att jag var väldigt klok trots mitt tillstånd.

Efter bara en kvart fick jag papper i handen av henne.
En remiss som skulle ges till allmänpsyk och även papper på en tre veckors sjukskrivning!!

Bara någon timme senare satt jag på allmänpsykiatrin och lade fram remissen på bordet.
Nu är det upp till dom att ge mig en förlängning på sjukskrivningen,
men också ge mig den hjälpen jag behöver.
Remissen gjorde extrema framsteg, och nu väntar jag på bokade tider för terapi samt
team Agnes i Malmö.

För er som inte vet vad team Agnes är så är det en mottagning som inriktar sig på självskadebeteende. Så förhoppningsvis får jag stöd och råd där så jag kan bli självskadefri!

Livet kan göra en jävla vändning,
men den vändningen behöver inte alltid vara negativ!

...nu efteråt ler jag och tänker
"fan Johanna, du måste sluta oroa dig så mycket hela tiden"
för det löste ju sig så bra!

Varför lever jag?
Varför är jag kvar här, när det känns som att det inte händer någonting? Varför är jag kvar här?
Bra fråga.

Jag frågade ett antal vänner om vad de hade velat veta om mig.
Vad de hade velat att jag skulle skriva som
de sedan kunde läsa, och detta var ett av många svar
- vad är det som får mig att fortsätta leva.

Jag känner inte att där är någonting jag lever för. Hade någon kommit och frågat mig precis just nu, då hade de
fått "jag vet inte" som svar,
och möjligvis en lite dyster blick som riktats mot mina fötter.

jag har suttit ett bra tag och funderat på just detta.
varför lever jag?
Jag har mått superdåligt.
Jag har verkligen varit på botten.
Jag har självskadat, jag har tryckt ner mig själv till max.
låtit andra trycka ner mig, för att jag känner att det är just detta jag förtjänar - smårta.
På något sätt kan man säga
att jag gillar smärtan,
just för att jag känner att jag förtjänar detta.
Även om jag vet att det inte är så.
Jag har aldrig gjort någonting för att förtjäna att må dåligt. Men det blir väl så när man bara får vbbar och kommentarer med
negativ inverkan.

Men nu känner jag att jag glider ifrån själva ämnet, så back to the subjekt.

Jag tror det är så att jag stannar kvar i livet för de jag tycker om.
Min familj - framförallt min syster som jag älskar något enormt, även om vi ibland bråkar så mycket att självaste djävulen gömmer sig.
Sen har vi ju mina vänner.
Jag känner att jag inte kan lämna mina vänner, speciellt inte med flit,detsamma gäller med min pojkvän. Jag kan inte bara lämna.
Det hade varit en sak om jag varit med om en olycka,legat döende i en sjukhussäng och hunnit säga hejdå till
mina nära och kära, för att sedan snabbt och smärtfritt lämna denna värld.

Så den egentliga frågan är kanske
-är jag självmordsbenägen?
Jag skulle själv inte kalla mig självmordsbenägen,då jag varken vill eller vågar ta mitt eget liv.
Inte ens planera det
finns på kartan.
Tanken har funnits där, men de enda sätten jag kommit på har lett till att andra blir alldeles för svårt
skadade, och det vill jag inte.

Kasta sig framför ett tåg borde ju vara smärtfritt, då man troligtvis dör direkt, men den stackars tågföraren
kanske aldrig hämtar sig igen efter att ofrivilligt avslutat någon annans liv, och därför är detta inget alternativ
för mig.
Inte heller att hänga mig, trycka i mig tabletter eller skära mig.
Jag vill inte förstöra personen som till slut hittar mig antingen hängandes eller liggandes i mina egna vätskor.


När jag nu suttit och skrivit detta så har jag samtidigt börjat tänka på en sak som skrämmer mig
mer än döden - Framtiden.
Jag tror det är framtiden som får mig att stanna kvar i denna sjuka världen med mitt psykiskt ostabila liv.
Jag tror det är mina drömmar som håller mig vid liv. Min vilja.

Jag vill hjälpa andra människor. Förändra liv. Det menar inte att jag drömmer om att hitta en döende människa på gatan
och rädda dennes liv.
Det hade visserligen varit ganska häftigt, om man nu kan uttrycka sig så.. Men bara det här att
få höra
"Tack för att du finns för mig Johanna, du räddade mitt liv"
DET hade jag velat få höra! Att jag, bara med hjälp
av förståelseoch mina ord kunnat hjälpa någon så pass mycket att de väljer att inte ge upp.

Jag vill dessutom ha en egen familj. En mysig man vid min sida som älskar mig oavsett hur jag ser ut och hur jag mår.jag
vill ha barn.
Två knattar som springer runt och leker och skrattar i en bostad som jag kommer kalla "vårt hem".
Två små underbara varelser som
kommer kalla mig mamma.
Det är en dröm.
Det är något jag strävar efter.
Det är min största önskan.


Så mitt svar på frågan måste väl vara framtiden då - för jag är alldeles för nyfiken för att avsluta min resa nu.

Lite uppdatering för att kunna komma till det jag verkligen vill skriva om.. Det jag behöver skriva om..

Den 30 juli kl 15
satt jag på allmänpsyk och fick mitt resultat från adhd-utredningen.
Det visade negativt,
och läkaren antog att jag har
"långvarig depression",
då min depression inte kommer i korta perioder och har långa uppehåll som en "vanlig depression" som alla kan få, utan min depression är tvärtom.

Detta resulterade att jag fick antidepressiva för att så småningom bli stabil,
samt theralen som hjälpmedel för att lyckas somna på kvällarna...

Det jag vill komma till är att mina antidepressiva gör mig helt off.
Jag har ingen ork till någonting, känner mig jättedeppig men gråter inte som jag brukar,
vilket är skönt på ett sätt och jobbigt på ett annat.
Läkaren sa att detta var normalt, och att medicinen har sin fulla verkan efter 4-6 veckor.
Jag hoppas verkligen att de inte menar att jag ska gå och må såhär i 6 veckor..
Men som sagt..
Bättre att må såhär än att sitta och gråta.
Och jag känner inte för att självskada heller.
Ännu ett pluspoäng.

Håller tummarna för att allt blir bra.