Jag och min psykolog satt i tisdags och pratade om jämförelsen av mitt och andras liv.

Jag har många gånger inte kunnat låta bli att jämföra hur mitt liv ser ut och hur andra i min ålder levt och lever sina. Att de flyttat hemifrån, har fast jobb, kanske jobbat utomlands, och vissa har till och med både ett och två barn.

Jag å andra sidan har inget av det. Visst bodde jag och pojkvännen nästan 4 månader i en lägenhet i Anderslöv, och har någon gång spenderat nästan ett halvår hos min pojkväns föräldrar. Jag har haft jobb, men inte längre än under en halvårsperiod.

ALDRIG. 

Jag har en hund, som jag naturligtvis älskar otroligt mycket och skulle göra vad som helst för. Men... (Ja där är alltid ett MEN) Jag  känner att jag aldrig har fått växa upp ordentligt.

Jag får inte testa mina vingar på riktigt. Jag får aldrig en ordentlig chans att se vad jag klarar och inte klarar av.

Jag har inte ens möjligheten att leva ett såkallat svensson-liv. Kanske är det inte heller det jag vill i längden, men jag har länge känt att jag inte vill vara där jag är idag. Jag är påväg åt rätt håll, men det tar tid.. Det är därför det blir så jobbigt. Sådant jag verkligen vill, och längtar efter är inte inom räckhåll för mig med tanke på vart jag står idag. Jag är ett såkallat soc-fall. 

Jag är en arbetssökande 22-åring som får ca 4000 kronor i månaden för att jag följer en planering som jag har med arbetsmarknadsförvaltningen. Så ser mitt liv ut, och där vill jag inte vara! Jag har hoppat mellan det livet jag vill leva, och det livet jag lever, i så många år. Jag vill och tänker inte ens räkna ut hur många år jag pendlat mellan ett okej liv, och att vara soc-fall.

Jag frågade min psykolog - Peter heter han förresten - om det är så att jag gör eller har gjort något fel och på så sätt förtjänat att leva såhär. Behöva kämpa genom lera som sträcker sig upp till min midja...  Är livet uppbyggt så att antingen får man en härlig start där allt flyter på bra och livet i princip leker, för att sedan krasha och alla motgångar kommer senare när man är vuxen? Eller att man kan få det precis tvärtom?

Att man får ta en jävla massa motgångar i början av livet.. Att man måste gå igenom prövningar, sorg och mörker innan livet blir bra och allt flyter på?

Kan det vara så? 

Han kunde ju naturligtvis inte besvara mina djupa funderingar med någon fakta eller läsa ur ett facis. Sådant har vi inte haft turen att få i det vi kallar livet. Men han är väldigt duktig på att försöka förstå och hjälpa mig luska efter svar till frågor som dessa. 

Efter att ha diskuterat detta ett tag så kunde vi vara överens om att mitt liv inte är som alla andras och att jag måste sluta jämföra mig med de personer jag anser ha ett drömliv. Även om jag har gått och går igenom mörka perioder så kan jag med facit i hand sträcka på mig och säga att jag lärt mig otroligt mycket av mina prövningar.

Jag har varit med om sådant jag inte ens önskar min värsta fiende (Jag tror inte att jag har någon iförsig..) som gjort att jag verkligen inte velat fortsätta leva, och ändå står jag här idag.

Jag är bara 22 år gammal, och har så mycket framför mig. Där kommer komma många fler prövningar, för jag tror knappast att mitt livs prövningar är över.

Och när det väl är dags.. När ödet tar mig till en ny prövning.. då står jag förhoppningsvis med en tidigare erfarenhet som kan hjälpa mig. Som kan lugna ner mig lite.

Men jag har inte bara prövningar framför mig.

Och det är allt det andra som jag ska försöka fokusera på... Kärlek. Vänskap. Jobb. Resor. Eget boende. Min bok.

Men framförallt - ett friskt liv, och en ryggsäck fylld med erfarenheter som utvecklats till  styrka! 

Stor kram från mig till er! 

Jag har ingen ork att skriva här för tillfället.
Jag mår inte bra. Inte psykiskt. Inte fysiskt.
Har väldigt lite ork och ligger för det mesta bara och kollar sex and the city. Har till och med börjat äta på rummet. (Inte middag såklart, den äts med familjen.)

Försöker att samla kraft till alla möten som jag MÅSTE gå på. Har iförsig bara möten som jag måste gå på, men ändå.
Har en planering jag måste följa för att få pengar, och ett av dom mötena har jag idag klockan 14.30

Åkte iväg en liten stund idag. Följde med pojkvännen hem för att få träffa hans katt. Det är så himla längesedan sist och jag har saknat honom så mycket!

Där finns en sak som jag så gärna skulle vilja kunna skriva om.. men det går inte. Det är för personligt. För nära... för.. känsligt.

Men jag vill att ni ska veta, mina kära och lojala läsare, att jag inte är på botten. Jag är okej. Jag överlever. Jag mår ganska bra, även om jag bär på mycket tankar. Mest om framtiden.

Och jag har börjat tänka på livet utan cigg. Jag saknar att kunna sitta ute med ett block, en penna och en cigg. Inte så att jag blir galen. Men det fattas ändå mig.
Jag har som tur är inget sug. Och jag kommer vänja mig vid tanken att jag inte kommer röka mer.

Nu blev det ju ett ok inlägg ändå?
Tanken från början var att bara skriva ?jag mår inte bra och kommer ha ett uppehåll tills jag mår bättre?
Men så ska det ju inte vara. Jag ska ju använda mig av min blogg för att må bättre!

Trotsar mitt mående för att uppdatera er om vad som händer. 
Är illamående, febrig och väldigt trött. Vet inte vad dom är fel, men jag hoppas det går över snart.. helst nu!

Hade möte imorse (9-10.20) och skulle egentligen vart på arbetsförmedlingen 11-11.30, men jag klarade inte det sista mötet. Jag mådde verkligen så himla dåligt! Jag svettades och frös på samma gång. Efter första mötet så gick jag hem och hämtade Ina för att ta ut henne på en liten promenad, men när jag kom hem drog jag av kläderna direkt och la mig i sängen med min mysfilt. Sen har jag i princip legat här hela dagen. 
Jag var iförsig nere på Ica en snabbis och handlade bröd, lite pålägg och två Nocco till mig, samt gottis till Ina. 
Fick äntligen i mig två mackor, men illamåendet är kvar. 
Nu är det dags att gå ut med Ina igen. Vill inte att det ska gå mer än 5 timmar mellan var promenad, och nu har det gått 4.

Det är nog detta som är mest påfrestande att ha hund. Promenaderna när man inte mår bra. 
Oavsett om det är psykiskt eller fysiskt så är det väldigt jobbigt att ta sig ut när man inte är okej. 
MEN det har ingen betydelse. Hon måste få komma ut och göra sina behov.  Och jag vet att jag har några timmar efteråt som jag kan vila. Men nu när jag dessutom precis ätit så är jag helt slut haha. 

( HAHAH Låt mig få tycka synd om mig själv, det är okej att göra det ibland!! ) 

Att vara rökfri går väldigt bra! Jag är inne på min 19:de dag, och jag längtar tills jag dessutom är nikotinfri! 
10 veckor ska jag ha nikotinplåster, sen är jag klar.

Där är några som sagt att jag inte kommer klara detta. De har till och med varit beredda att slå vad om det. 
"du kommer börja röka igen när sommaren kommer". 

Sånt är inte roligt att höra. 

Är det inte meningen att man ska stötta varandra istället för att se ner på vad andra är eller inte är kapabla till? 

Vi behöver mer kärlek i världen.

Här är bild på min gooooda frulle/lunch.

Mackor med smör, leverpastej, majonäs och rödlök! 
Give it a try, så himla gott! 
Tack pappa för tipset! 

KRAM!

Idag var årets första träff med skrivargruppen och det känns så himla bra att få in det som en rutin igen!
Jag har verkligen saknat att gå dit och bara skriva. Antingen utifrån ett tema, ämne eller helt valfritt. Oavsett vad så är trivs jag väldigt bra, både med själva skrivandet och i gruppen. Det är trevliga människor som samlas och skriver tillsammans. Man får 15-20 min att skriva sen är det valfritt om man vill läsa upp för de andra eller inte.

Idag fick vi ett nytt skrivhäfte, och en mening som vi skulle skriva utifrån.
Meningen löd: hur jag vill leva mitt liv.
Detta skrev jag:

Jag vill vara lycklig. Det är min högsta önskan.
Hur blir man det då?
Jag tycks göra allt i min makt, men den känns inte tillräckligt stor.
Lycka är inget man finner bara så. Jag måste kämpa för att få känna den.
Jag har börjat göra förändringar i mitt liv som tar mig ett steg närmre hur jag vill leva. Ett steg närmre lyckan.
Att sluta röka var ett av de stegen och det känns så bra. Även alkohol är numera uteslutet.
Där finns så mycket mer jag måste förändra och få bort ur mitt liv. Det kommer ta tid. Men jag försöker att ha en positiv inställning och ständigt påminna mig själv att ett bakslag inte är hela världen. Jag kommer överleva!
Jag är inte den som ger upp. Inte ens när världen för mig är kolsvart.

Så.. hur vill jag leva mitt liv?

Lyckligt och självständigt i ett eget boende med min hund.
För mig är det ett lyckligt liv, och precis så vill jag leva.

Inatt sov ina i sängen, så idag har jag ont i princip överallt.
Hon är ingen stor hund, men jisses vad hon tar plats!
Idag är det inte mycket som står på schemat. Har börjat passa hundar igen nu när alla storhelger är över, och det känns så skönt att ha saker inplanerat var dag!
Även om det inte är några timmar så gör det mycket att få ta hundarna på en runda. Man behöver det.

Igårkväll var första gången jag kände att jag kände att jag velat ta en cigg. Inte för att jag har sug. Inte för att det kliar i fingrarna - utan för att få känna om jag fortfarande tycker om det.
När jag slutade röka så var det inte för att jag tyckte det var äckligt. Det var inte för någon annan anledning än att jag kände att jag inte ville lägga mina pengar på cigaretter längre. Även om jag älskade att röka - det gör jag nog fortfarande - så ville jag inte längre.

Med 4000 i månaden som inkomst, en hund att försörja, mina egna räkningar att betala, samt skulder som jag genom åren lyckats dra på mig.. så känns det inte optimalt att röka. Det var helt enkelt inte värt det.
Jag vill kunna äta ute någon gång, eller hitta på något med vänner. Tex att bowla, gå på badhus eller se en film på bio. Det har jag inte kunnat - för det har alltid vart kris med pengarna. När jag hade 1500 kr kvar på kontot så har jag slutat göra saker. Sagt att jag inte har pengar till det vi tänkt göra. För det har jag inte haft - eftersom de resterande pengarna vara ett MÅSTE så jag hade cigg resten av månaden.

Nu kommer jag kunna spara så jag slipper lägga klumpsumma för inas räkningar och leva snålt den månaden. (Även om jag redan lever snålt.. 4000 är inte mycket pengar)
Jag behöver inte heller vara orolig för att inte kunna betala mina mediciner. Och jag kan börja betala av mina skulder med mer än en hundralapp i månaden. Känns så skönt!

Så att sluta röka har gett mig mycket mer än att vara rökare. Visst, jag kommer troligtvis sakna att röka när jag sitter ute i sommar i det fina vädret. Jag kommer sakna att röka när jag ätit något gott som legat på grillen. MEN, för mig är det inte värt det.
Jag siktar på ett bättre liv nu.
2018 är min start, där jag börjar tänka på mig själv.

Under mina värsta perioder har jag haft mest problem på morgonen. Att lyckas samla kraft och hitta motivationen till att komma upp ur sängen och starta dagen.
Jag ville inte gå upp. Jag kunde inte gå upp. För jag såg ingen anledning till det, och hela kroppen gjorde ont för att jag var så nere.. Jag mådde ju bara dåligt och längtade tillbaka till sängen för att sova bort den.

Det är inte så längre. Nu vaknar jag och mår bra. Jag kommer oftast och numera nästan alltid upp i tid, ibland några timmar tidigare än jag måste. Men det är fortfarande svårt att gå upp - dock av en helt annan anledning.. Ina.

För nästan var morgon kommer hon upp och lägger sig. Hon vill mysa. Ha närhet. Bli klappad. Pussad på. Och jag har väldigt svårt för att gå upp när jag känner det lugnet och den sortens kärlek. Med henne startar jag verkligen dagen på bästa sätt.

Idag vaknade jag lite efter 10 och ligger fortfarande kvar i sängen. Varför? Jo.. på grund av att Ina ligger kloss intill mig och bara vill mysa. Vara nära mig.

Jag är så otroligt tacksam för att ha Ina i mitt liv. I min vardag. Och att hon aldrig lämnar min sida oavsett hur jag mår och vilket humör jag har. Hon klagar inte ens på morgonandedräkten Hahah.

Så nu ska vi ligga här en liiiiten stund till. Sen måååste jag gå upp!
Fått ett ryck och börjat ?vårstäda? så här måste fixas klart. Tar ju troligtvis 2 veckor om jag ska rensa på alla ställen där jag har saker. Rummet har jag börjat med och det är förhoppningsvis klart idag.. men för att bli klar här så måste jag rensa mitt förråd i källaren för har saker som ska ner där, och som det ser ut nu så får jag inte ens in en sminkborste i det där förrådet! (Ja, jag har hamstrat i hela mitt liv så förrådet är smockfullt!!!)
Sen har jag grejer i förrådet på vinden också som ska rensas.

Men det får vänta en liiiiten stund till.. Man kan ju bara inte säga nej till detta, Ellerhur?

Ha en fin dag allihop, så hörs vi snart!
Stor kram till er!

Hej mina vänner!

Idag har jag vart rökfri i exakt 1 vecka! EN HEL VECKA! Det har helt sjukt hur bra det gått. Har inte vart jobbigt en enda dag. Lite illamående på morgonen men det kan jag leva med! Dock har jag liiiiite svårare att leva med smärtan när jag ska dra av nikotinplåstret Hahah... det gör ONT!

Oavsett vad så trivs jag väldigt bra med att INTE vara rökare och mår mycket bättre.
En aning tröttare men jag är ju också mycket mer aktiv nu än jag var innan, så kanske beror på det.


Idag hade jag ett mycket viktigt möte. Klockan 10.00 skulle jag vara på allmänpsykiatrin med alla som jag haft och har kontakt med. Läkare, psykolog, arbetsterapeut, rehabkoordinator samt min arbetssekreterare från AMF. (Arbetsmarknadsförvaltningen)
Vi skulle prata om min framtid. Hur vi ska göra och vad vi ska ha för planering för att jag ska hitta rätt på arbetsmarknaden och dessutom ha ett jobb som är hållbart för min psykiska hälsa och långvarande för min ekonomiska situations skull. Jag vill bli självförsörjande och ha ett tryggt och stabilt liv. Jag vill ha ett eget hem. Lämna fågelboet om man säger så.
Men i de situationer som jag suttit i - samt hur min psykiska ohälsa sett ut - så har det helt enkelt inte funkat.
Drömmen om att ha ett vuxet liv har varit alltför långt bort och inte aktuellt för den öre.
MEN förhoppningsvis kommer jag snart kunna stå på benen igen för att bygga en stabil grund att iallafall börja på.

Mötet gick iallafall bra och jag känner mig nöjd med vad som sades.
När jag satt i väntrummet innan mötet så trodde jag att jag skulle både svimma och kräka, men vad finns det att oroa sig för egentligen? Jag tror inte (Ta i trä!) att det kan bli värre än något jag redan vart med om.
MEN MEN, en positiv inställning gör mycket, så den håller jag fast vid!



Nu ska jag bättra mig med bloggandet!
Hur ofta vill ni att jag skriver? Och finns det något speciellt ni vill se mer av eller veta mer om? Let me know!

Kram

Uppe med tuppen!
Nej.. kanske inte riktigt så, men kvart i åtta körde alarmet igång och då satte jag på mitt allra första nikotinplåster! Jag hade ett jävla bry.. trodde nämligen att man skulle pilla av plast på båda sidorna, men tydligen inte. (Eller så förstår jag mig bara inte på hur man får av plasten på ovansidan haha!)
MEN det sitter på iallafall och det är huvudsaken.

Så.. redan efter 5-10 minuter fick jag rodnad under och runtomkring plåstret, och det kliade en del. Men kvinnan på apoteket sa att detta var normala reaktioner så kroppen inte är van, så inget farligt alltså!

Idag var det tvättid och jag slängde in första maskinen tvätt redan vid 8. Sen åt jag frulle och duschade. INGET sug efter cigaretter!!

Vid 11.15 var sista maskinen klar och då var det raka vägen till sängen. Illamående och helt färdig i kroppen.
Kanske biverkningar av plåstret. Kanske berodde det på att jag sovit för lite. Kanske var det pga båda två. Jag mådde skit. MEN OAVSETT VAD så hade jag fortfarande inget sug efter att röka.
Räknade ut att redan då skulle jag ha rökt 3-5 cigaretter.

Jag laddade ner en app för att ha koll på hur många cigg jag INTE rökt och hur mycket pengar jag sparar nu när jag inte röker.
Tanken är att jag istället ska lägga de pengarna i en burk eller liknande. På så sätt kan jag i sommar eller nästa år göra något kul för de pengarna jag annars skull rökt upp. Det kommer även vara en backup om det skulle komma några oväntade utgifter. Tex sjukdom och veterinärbesök.


Jag trodde första dagen skulle vara jobbigare, men jag har verkligen inte känt något sug över huvud taget idag.
Visst, det har kliat i fingrarna någon gång. Man har ju som vana att tända en cigg såfort man är ute eller har gjort något. Så typ.. en gång i timmen, MINST!

Jag har bara haft två sådana tillfällen idag, och när jag då känt efter och frågat mig själv om det hade vart Nice med en cigg.. så kände jag mig bara "mätt" och tänkt "nej, tack!"
Tänk dig att röka 3 cigg direkt efter varandra.. den där fjärde ciggen är inte jättelockande och man rynkar nästan på näsan och vill liksom inte. Inte alls.
DÄR står jag! Inför den fjärde ciggen. Rynkar på näsan och säger "nej, tack."!