Hej!

Fredag idag, solen är framme och jag känner ett lugn i kroppen.

Denna dagen har än sålänge varit väldigt bra! 

Igår passade jag en väns barn. Vi (HAN!!) spelade Fortnite, vi tittade på Nicke Nyfiken, dansade och sen somnade han till Spindelmannen. Han är en sådan liten going den där pojken! 
Jag har passat honom förut, och jag kommer aldrig glömma första gången han och jag var själva. 

" Varför pratar du sådär?" ... sötnos. Inte lätt när man aldrig träffat en skåning förut. Jag försökte förklara men nu tror han att jag är invandrare hahaha! Man kan ju nästan hålla med honom. 

Idag har jag och P varit tillsammans i 9 månader. Tiden går verkligen så himla fort! 

Vi "firade" med tacos och ikväll blir det soffmys. 

Egentligen, när jag tänker efter, så känns det som att var dag tillsammans på något sätt alltid firas. Vi avslutar alltid dagarna tillsammans, lagar middag och äter ihop. Alla dagar med P är värdefulla för mig.
Så.. Månadsdagar, och kommande årsdagar, är bara en påminnelse om när det blev han och jag. När vi hittade rätt och valde att spendera framtiden tillsammans. Och DET mina vänner, det är värt att fira.
Äkta kärlek är ingenting man tar för givet. P är mitt livs stora kärlek. 
Har aldrig känt mig så trygg, älskad och säker förut. 
Han är verkligen rätt för mig!

Hej...

Hemma från jobb igår, ledig idag, hemma ifrån jobb imorgon...

Känner mig småförkyld, och P hostar och nyser omvartannat. 
Jag känner inte mig sjuk. Stopp i näsan och tung i huvudet- ungefär som jag reagerar på dammallergin. 
Jag hoppas dett går över till helgen för jag måste verkligen jobba. 
Får panik av att inte kunna jobba, men det är ju så det ser ut nu... Jävla corona-tider. Minsta lilla symtom... minsta lilla tecken på att man inte är fullt frisk så får man absolut inte sätta en fot på sin arbetsplats. 
Jag förstår ju såklart varför.. men för oss.. som bara har min inkomst just nu.. det är absolut långt ifrån roligt. 
Vi har mycket mat i kyl och frys, så vi klarar ju oss. Men det känns lite jobbigt att inte veta hur mycket vi har över när hyra och räkningar är betalda. Kommer vi ens ha någonting kvar?.. 

Nu har vi ju "lyxat" till det med grädde och jordgubbar. Det hade vi inte gjort om det inte hade vart billigt. 
Två askar för 22kr betyder jordgubbar till oss för 4 tillfällen.
och vispgrädde till det.. 22kr + 20kr ... typ 10kr för oss båda per tillfälle. 
Det är billigt.. väldigt väldigt billigt. 

Idag handlade vi på Lidl. 
Romansallad

2 gurkor

Paprika

2 paket mjölk

Benfria kotletter

15-pack ägg

Blandsaft

En "Lidl-cola"

Smör

Potatis

.. för under 200-lappen.

Det är ganska mycket mat. Köttet t.ex räcker till två middagar för oss.
Ägg använder vi mestadels till äggröra. P är GRYM på äggröra. Han har massa kryddor, lök och bacon i.
Supergott!! 

Ja.. det är mycket penga-tänk nu. Måste verkligen tänka ekonomiskt. Speciellt när båda röker dessutom. 
Ja.. en del av mig vill sluta.. men jag känner att det inte går. Jag är inte där än. Och jag kan inte göra någonting halvhjärtat. Men jag ska inte vara rökare resten av mitt liv.
Jag önskar verkligen att jag inte började igen... då hade jag vart rökfri i två år nu. 

Ska snart ner på Willys. Bra erbjudande på bacon och fläsk. får se vilket vi väljer. Sådant är ju alltid bra att ha hemma!
När man inte orkar eller har glömt ta fram ur frysen så slänger baby ihop äggröra och sen är man nära mat-koma.

Idag - köttfärssås med pasta. 
Imorgon blir det kotletter med kokt potatis och "harry kuvert" (hari cot verts), brunsås och gelé. 

Vi äter verkligen god mat, och ett stort plus är ju att det blir så jävla billigt om man bara använder huvudet.

Trots detta ekonomi-tänk.. nu blev det väl mer "tjat", och att oron finns där dagligen.. så är jag väldigt väldigt lycklig! 
Jag har kommit så långt på knappt ett år. Mycket tack vare P. 
Jag lämnade min hemstad som i slutet inte gav mig någonting annat än oro och ångest. Jag provade plugga distans till undersköterska. Insåg ju ganska snabbt att undrsköterska inte är någonting jag vill bli haha.. men jag provad åtminstone! 
Jag har fått jobb och nu bor vi i egen lägenhet. Det har hänt massor! Och mycket av allt positivt som hänt är under detta året! 

Pengar är aldrig lätt, och jag har haft väldigt svårt för det. Det är inte förrän nu på senare tid som jag faktiskt fått ekonomiskt tänkande. 
Jag vet om att det inte kommer bli enklare på en lång tid framöver. 
Jag har lånat pengar som förr eller senare ska betalas tillbaka. (såklart!!) 
Jag är evigt tacksam över att jag har så fina människor i mitt liv som ställer upp. Och de vet om att jag inte frågar om att få låna förrän det verkligen behövs. 
Så.. även när det kommer in mer pengar så kommer det ju inte gå att "leva livet" om man säger så. Det blir en hel del avbetalningar.. kommer ta lång tid. Men är värt det. 

Min största rädsla är kronofogden. Där vill jag aldrig hamna! 
Därför finns det ju en annan trygghet i att låna av privatpersoner - även om det ligger en viss skam i det. 
Men.. ibland behöver man hjälp, och då måste man be om den.

Nej.. nu ska vi gå till Willys, sen blir det nog att ta en macka eller börja med maten.. magen har börjat kurra haha

Hey.

Helgen har sprungit förbi och imorgon är det dags för jobb. 12-17. Inte många timmar men med tanke på Corona-tider så är jag jäävligt tacksam. 

Helgen har inte varit fullspäckad precis. Tvätta är väl det enda som stått på schemat som gjort någon nytta haha.

Igår gjorde jag kyckling i oreganosås - mammas recept. Sååå jävla gott. Pasta och sallad till det och rätten blir 10/10. 
Vi äter mycket grönt nu. Så himla gott. Jag har till och med fått för mig att frivilligt dricka vatten. 
Har alltid haft svårt för det, men när man dricker ur sugrör med en massa is så vattnet är SVINKALLT så går det och är ganska gott. 
Hur kan man ens tycka vatten smakar gott? De är ju ingen smak hahah 

Johanna spårar... Sorry. 

Jag och P gjorde världens tabbe innan. Låg och mös i soffan, slökollade en gammal film och SOMNAR.. Fuck.. Det är verkligen det värsta man kan göra. Speciellt när man heter Johanna och inte behöver många timmars sömn för att hålla igång i flera timmar. För mig kan det räcka med 4 timmar. Jag är en sådan person som presterar bättre när jag sovit färre timmar. Sover jag mer än 7 timmar så är jag seg resten av dagen. 
P kan sova 14 timmar i sträck, gå upp och äta middag för att sedan gå och lägga sig igen och sova 5-6 timmar till. 
Jag förstår inte att det där är fysiskt möjligt. Det existerar inte i min värld.
Fast.. nu gör det ju det.. I love it. Him.
  

Efter snabb middag och en sväng till Willys så spenderas resten av kvällen i soffan framför skärmarna. (TV och Laptop)
Snart är  chokladpuddingen till P klar, grädden är vispad och jordgubbarna är delade. 
Längtar som tusan till sommaren... Finns ingenting bättre än grillat, nypotatis och färska bär med grädde, tillsammans med bra musik och fina människor. Lägg till strålande sol och värme på det så är vi hemma. En perfekt dag det där! 
Håller tummarna för att sommaren kommer bestå av några sådana dagar. De betyder massor för mig. 

Jag och P pratade om detta innan. Vad vi vill göra till sommaren. Picknick med hundarna hade ju vart supermysigt... Om Ina hade kunnat hålla sig lugn och inte skälla på varenda hund hon ser haha.. Men hon är ju sådan.. Pratglad - precis som sin mamma hahaha

Nä.. får skriva mer en annan dag, för nu plockar P fram ur kylen.
Dags för gotte!!! 

Kram! 

Hej! 
Idag är det dags för jobb. Har nästan glömt bort hur det är att jobba, känns som det är flera månader sedan även om det bara är ungefär en vecka sedan sist. 
Men vi har verkligen behövt denna ledigheten med tanke på flytt och allt vad det innebär. 
Ska bli skönt att få komma tillbaka! 
Känner en blandning av "finally" och "åååh kunde jag inte börjat imorgon istället.." haha

Blir väl så när allt är nytt. Blir nervös då..
Nu måste jag pendla och har aldrig gjort det härifrån. 
Så nu måste jag lära mig vart jag ska gå, vilket tåg eller vilken buss jag ska ta. När jag måste komma iväg för att hinna fram i tid och hur jag sedan ska ta mig hem. 
jag måste hitta ett till jobb. Kostar så jävla mycket att pendla mellan hem och jobb.. Går i princip plus-minus-noll. Och det är inte kul... 
Jag trivs så himla bra på jobb, men om jag inte kan få fler timmar eller kan ha en tjänst någon annanstans i stan som går ihop med mitt nuvarande schema så... så månste jag nog sluta.. 

Jag har mejlkontakt som eventuellt kan leda till en tjänst. Det blir ett jobb som jag verkligen kommer brinna för. Förhoppningsvis blir det en del jobb hemifrån och då kan jag få ihop det. 
Vi får helt enketlt avvakta och se. Det kommer bli bra oavsett vad. 

Det börjar nog lossna lite för P också. Han ska på utbildning och om allt går som det ska han prova på något helt nytt i jobb-världen. Spännande! 
P är en sådan männsiska som pushar sig själv och gillar att "fejsa" utmaningar. 
Ger han sig bara fan på att klara det - ja då gör han det! 

Så.. varför känns dagen jobbig?.. 

.. Jo det är så att min morfar fyller år idag. Min älskade morfar blir 75 år.
Jag har skickat sms till honom och grattat, men det känns liksom som att jag borde vara där..  Jag vill ju träffa honom.
Fick meddelande av min syster innan att de var hos honom och firade med räkmacka. Ina och Massi - morfars hund - lekte lite.. och jag fick en konstig känsla i magen. Lite som känslan av utanförskap. Som att jag missar sådant som är viktigt. Och det gör jag ju! Jag var inte i Skåne när mamma fyllde år, inte till min systers 20-årsdag och nu missar jag morfars också. Det känns surt. Men det är svårt att planera in resor till familjerna som det ser ut nu. 
Förhoppningsvis blir det lättare med tiden. Oavsett vad så vill jag ingenting annat än träffa familjen oftare. 
Det känns lättare och jag mår bra av att ha så mycket kontakt med min familj som jag har. Vi skriver, ringer eller pratar FaceTime var dag. Men vissa dagar.. som idag.. är det inte mycket till tröst. 
Känns som att jag sviker min morfar. Har inte träffat honom sedan julas. Det är verkligen dags att ändra på det.. 

Men! jag ångrar absolut inte att jag flyttade ifrån Skåne.
Det är ett av de bästa valen jag gjort i hela mitt liv. 
Jag är lycklig här uppe! 
Tack vare P tog jag beslutet att - bara en månad in i förhållandet - flytta upp till honom.  Jag var upp över öronen förälskad i honom, och det är jag än idag. 
Vi valde att satsa på detta, på oss, helhjärtat. Och det har vi gjort sedan dag 1. 

Vi är positiva till livet, även om det inte är felfritt. 
Det är lätt att få det att framstå som att vi lever vårat bästa liv. Så är det inte. 
Men jag måste erkänna... i det stora hela känns livet verkligen sjukt nice nu. 

Några saker kvar att få rätt på, sen ser det ut som att livet kommer flyta på jävligt bra.
Det enda man behöver är planering. En tydlig plan på vad som ska göras, hur vi vill leva och vad vi vill sträva efter och uppnå. Och som tur är, så ser vi likadant på framtiden. Vi vet vad vi vill! 

P gör mig lyckligare än jag någonsin varit förut. Han är mannen i mitt liv. 
Resten av mina dagar vill jag spendera med honom vid min sida.

Besvarad och äkta kärlek... visst är det underbart?!!

Kram till er, från mig.

Bjuder på en bild idag, mest för att det är så HIMLA FINT VÄDER! 
är sommaren äntligen påväg?? 

Men.. Hej! 

åh, det händer så himla mycket nu! 
Detta året har än sålänge varit en riktig berg-och-dalbana. NI ANAR INTE!

Början av året var katastrof.. Det var så mycket dåligt som hände hela tiden och jag och P hann inte andas ut innan någonting nytt hände! 
Som ni vet har jag flyttat ifrån min hemstad. Det gjorde jag iförsig redan i augusti, men NU är jag folkbokförd här uppe. 

Mars månad har varit den bästa hittills, och april har ju absolut inte börjat dåligt!! 
I mars började mitt vikariat som restaurangbiträde, och även om jag fick nytt schema pga Corona-viruset så får jag åtminstone jobba och detta är jag så tacksam över! 
Boendesituationen har ju inte varit som vi önskat, så vi har sökt boende ganska aktivt och nu i slutet på mars fick jag en lägenhetsvisning. Vi gick såklart på den och föll direkt! Lägenheten är liten, bara 30 kvm, men vi gillade verkligen den. Nyrenoverad, två rum och vi såg verkligen framför oss hur vi skulle inreda den. 
Men med tanke på vår otur kring det mesta så vågade vi inte hoppas... 
Jag ringde hyresvärden direkt efter visningen och sa att vi var intresserade. Två timmar senare hade jag fått ett mejl där jag skulle signera ett förstahandskontrakt. VI FICK LÄGENHETEN!!! 
Med tanke på att jag bara jobbar (knappt) halvtid och Pontus för närvarande är arbetslös så gick mina underbara föräldrar in som borgenärer. 
Allt gick så fort! 
Fick mejl om lägenhetsvisning på tisdagen. På fredagen var vi på visning och jag signerade kontraktet. På måndagen var kontraktet klart och vi kunde flytta in redan dagen efter.
1 april hämtade P nycklarna till lägenheten och senare på dagen packades släp fullt och plötsligt var vi sambos. 
Herregud.. Jag o P är sambos... Ingen av oss har inte förstått detta riktigt, men vi är lyckliga. 
Flera gånger om dagen stannar någon av oss upp och säger "vi är sambos, vi har egen lägenhet, vi bor mitt i stan nu"

för det har gått så himla fort att man inte riktigt hunnit smälta det än. Men jag älskar verkligen känslan.
Vi har fått det så himla mysigt och trivs som fiskar i vattnet. 
Vi har inte mycket kvar att införskaffa. Vi har tack vare reklamblad och erbjudanden kommit undan otroligt billigt både i matväg och annat som är bra att ha hemma. Det enda jag kan komma på som fattas är en skohylla och gardiner.

Om någon vecka är livet i princip komplett, för då får vi hem våra hundar, Ina och Texas!
Som vi saknar dom och längtar tills de är här. 
Två personer och två hundar på 30 kvm. Låter trångt va? 
Inte alls om man tänker efter.. Vi har ett sovrum, ett vardagsrum och en hall där det finns möjlighet för dom att ligga, och inte på ett sätt så de behöver trängas! 

Planlösningen i lägenheten är fantastisk, och igår när vi fick nyheterna om att hundarna kommer upp snart så började planeringen för ommöblering. Det känns så bra att vi tänker likadant. Idag satte vi tanke till handling och nu är lägenheten möblerad så vi får plats med hundbädd till min lilla tant. Texas ska ha en pläd, och vi får se vart han vill ha den någonstans. Ibland får ju faktiskt hundarna vara med och bestämma!

Nä, nu har jag inte tid med detta längre! 
Bilder kommer senare, när vi är klara och vovvarna är hemma.  

 Kram                         
  

Hej.. 
Vart ska man börja? 
Jag suger på att uppdatera, med all rätt.
Det är så mycket bollar i luften att jag knappt kan tänka. 
Jag minns inte ens vad jag skrev om senast.. men det var i somras iallafall..

Ja.. det har hänt en del. 
Jag är numera bosatt 5 timmar ifrån min hemstad.
Det var ett stort steg, det var lite läskigt men å andra sidan var det just detta jag ville. Jag ville inte ha ett distansförhållande, och med tanke på att Pontus hade jobb här och jag gick en distansutbildning så var det ett enkelt val. Jag packade det nödvändigaste och plötsligt skapades ett nytt kapitel i mitt liv. Ett som inte innefattade Trelleborg/Skåne. 
Självklart så saknar jag min familj, men att bo kvar i Trelleborg var inte hållbart. Jag kände mig inte trygg där och visste aldrig vem som verkligen var min vän. Så valet mellan att Pontus skulle flytta ner eller jag flytta upp var inte svårt.
Jag insåg också ganska snabbt vem som faktiskt var äkta vänner.
De har jag kontakt med fortfarande, och resten.. ja.. what to say? 

Så.. tynger det mig att jag knappt har kontakt med någon av de jag umgicks med? 
Nej. 
Javisst trodde jag att åtminstone några av dom skulle vara vänner resten av mitt liv. Men nej, med facit i hand vill jag inte ha med dom att göra. 

Jag kan inte prata om det, men i vissa fall måste man välja sida. Och de som inte valde min i detta fallet är inga människor jag kan ha i mitt liv. Jag försökte, men det gick inte - för min del. 

Så.. nog om det! 
Hur ser livet ut idag? 
Kämpigt. Väldigt väldigt kämpigt. Men allt löser sig, säger dom. Och då får man lita på det! 
Vi söker lägenhet och jag har fått ett vikariat på en restaurang. Jag trivs verkligen jättebra på mitt jobb, men tack vare detta jävla Corona-viruset så har jag fått nytt schema med färre timmar. Detta för att de ska slippa be anställda att gå. Nu får alla åtminstone några timmar, och det får man vara glad för! 
Jag undrar dock hur länge vi kommer kunna ha restaurangen öppen.. Det är inte många kunder och som det ser ut så kommer vi troligtvis inte kunna ha öppet i den utsträckning vi har nu. 

Visst känns det deppigt? haha.. Det är lite deppigt. 

Jag saknar Ina. Hon är kvar nere hos mamma tills jag och Pontus hittat eget boende. 
Katten Roffe har blivit alltmer närgången och numera ligger han i sängen, gärna så nära som möjligt.. på. min sida. Mysigt för det mesta men fyfan asså.. Saknar min gamla tant.. min fina Ina Ballerina.. 

Jag får uppdatering om hur hon har det, bilder och filmer och vad hon gör - varje dag. Det är en trygghet i sig. Jag ser att hon mår bra. Jag ser också att hon blivit lite mer grå.. och det skrämmer mig. Jag förlorar så mycket tid med henne att jag blir gråtfärdig. Men det är som det är. Hon kan inte vara här pga allergi. Jag kan inte åka ner pga jobb och viruset, så det fåår helt enkelt fortsätta vara såhär ett tag till. Men jag kämpar var dag för att jag ska kunna få ha henne hos mig så snart det bara går. 
Hon fyller 10 år snart.. Tänk att jag haft henne i snart FYRA år! Hur kan tiden gå så fort?! Jag minns dagen då jag hämtade henne. Jag minns hur orolig hon var. Hon gnydde och ville vara så nära det bara gick, vilket slutade med att jag hade henne kloss intill mig. Hon saknade nog Jozzan, pappas andra hund. De låg alltid intill varandra och sov. Nu var allt nytt. Lukter, hem, ljud.. Klart man blir lite nervös, men hon klarade allting galant och snart trodde hon sig äga hela staden haha.

Usch.. NU SAKNAR JAG HENNE ÄNNU MER! 

Vad finns det mer att berätta... JO, vi får ju köra en update på det här med epilepsin och den jävla spiralen!

Som många vet så har jag haft MEGA-problem med just spiral så himla länge. Men det var ju det enda p-medel som inte krockade/slogs ut i samband med min EP-medicin. Så.. Jag satte in en spiral för några år sedan.. tre kanske? Jag höll ut i ett år, sen insåg jag att det var ohållbart då jag hade återkommande smärtor som näst intill paralyserade mig. Jag kunde verkligen inte röra mig när jag hade så ont. Svetten rann av mig och tårarna sprutade. Minst två gånger har jag ringt 112 och bett om en ambulans efter att ha pratat med 1177 som i princip gav mig order att ringa. Men blev inte tagen på allvar. 
Jag var inne på Malmö kk:s akutmottagning samt akuten i Ystad. I malmö gjorde de ingenting men i Ystad togs jag på allvar och där fann de en cysta som delvis kunde vara anledning till varför jag hade ont. 
Jag bestämde mig för att ta ut spiralen och vände mig till en barnmorskmottagning. Det gick så snabbt att jag knappt hann reagera. Upp i den jävla stolen, och mellan mina särade ben såg man ett huvud och en tång längre än min framtid. tror inte det tod två sekunder ens, sen var den ute och "så, nu var det klart! Vill du se den?". Jag hann inte säga nej utan fick ju se den jäveln iallafall. Tänk vad mycket skit den ställt till med. Fyfan. 

Skulle jag lära mig någonting utan detta?.. Nope. Snart var jag tillbaka och då valde de att sätta in en mindre spiral som inte skulle göra ont. Jo.. tjena. 

I slutet på november träffade jag min neurolog och bad honom att hitta en annan EP-medicin så jag kunde få ta ut spiralen.. Det var inte hållbart. 
Han hittade en och jag började trappa ner min dåvarande och trappa upp min nuvarande. Detta tog 6 veckor och den 11 februari tog jag ut min spiral. Aldrig igen! 
Nu vet jag att spiral inte är mitt enda alternativ, och då är spiralen inte med i kategorin längre. Som sagt.. aldrig igen! 

Idag kom min mens och det betyder att min cykel ska vara som vanligt igen. Det tog lite tid för kroppen att återhämta sig efter spiralen. Mensen var sen men nu är den här haha.. nice... eller inte. men ja, ni fattar vad jag menar!

Imorgon är det dags att jobba igen, 12-18, och i helgen har jag "stängningspass". Vilket betyder städ, städ, städ nu under Corona-time. Det är inte alls mycket kunder, och speciellt inte på kvällar, så man kan ta god tid på sig att städa och förbereda inför morgondagen. 

Jag har haft ett stängningspass innan och jag tyckte det kändes väldigt bra. Det kommer finnas mer att göra när allt återgår till det normala igen. Vi har ju inte buffé nu, så två moment försvinner från "to do"-listan. 

Men... jag klagar inte. Jag trivs verkligen så himla bra! 
Jag söker fortfarande jobb. Inte aktivt, men då och då. Jag vill ha ett till jobb där jag går på timmar och kan trycka in lite pass utöver de jag redan har. 
Pengar är aldrig fel, och det är absolut någonting jag vill ha nu. Mer än någonsin förut!

Jag känner att mycket hade blivit bättre med ännu en inkomst, men samtidigt måste jag tänka på mitt mående. 
Jag mår bra nu, men kommer jag klara av stressen att ha två jobb? 

Jag hade nog klarat 50% plus lite extra timmar, men två halvtids hade jag inte klarat. Speciellt inte med tanke på att jag troligtvis hade behövt pendla. 

men... allt löser sig. Det måste det ju! 
Det ska alltid sluta lyckligt. Det är mitt mål! 

Nu är klockan mycket. Så.. stänga ner detta, trycka in choklad i ansiktet och sno värme av Pontus tills det är dags att sova? ... låter som en bra plan!

Byyyye

Heeey butterflies! 

Jag har kommit in på en distansutbildning!
Rädslan för "skolbänken" och allt vad det innebär finns fortfarande kvar. Jag känner av det, och paniken som jag förr bokstavligen talat led av fick jag känna av igår. 
Jag har i flera år burit på känslan av att jag inte duger. Att jag varken är tillräckligt smart eller självdiciplinerad för att klara av något så pass stort och att jag aldrig kunnat slutföra sådant som jag börjat med. Jag går all in i början men mitt psyke har inte pallat hela vägen vilket resulterat i att allt jag gjort blir "halvdant". 

Denna känslan - eller rättare sagt paniken - kände jag av igår. Let me tell you! 

Jag fick mejl med mina inloggningsuppgifter för att ha tillgång till schema osv, laddade ner appar jag kommer behöva och försökte logga in.. men det gick inte. stod att jag hade fel användarnamn eller lösenord. Provade flertalet gånger med samma skitta resultat. Började få panik men tog mig samman ganska snabbt. Jag kunde ju bara prova via datorn när jag kom hem? Om det inte fungerade där heller fick jag helt enkelt bara gå till skolan idag istället och be dom om hjälp.
Jag märkte ju att tankarna gick in i gamla mönster men skakade av mig dom och intalade mig själv att jag inte kunde göra någonting åt det där just nu eftersom jag inte var hemma. Så.. jag hoppade istället till nästa punkt på min "to do-list" för dagen. RINGA CSN. 

Letar upp rätt nummer och fick därefter sitta i kö i typ en halvtimme innan jag kom fram. IALLAFALL! Jag fick den hjälp jag behövde och kunde stryka den punkten. Sen bar det iväg hemmåt. 

...Sätter mig vid datorn, knäpper en redbull och kan äntligen logga in på VKlass. Yaaaay! 

Fast den där Yaaay-känslan försvann fortare än kvickt kan jag lova. 

Gick in och kollade mitt schema.. "inlämningsuppgift - 26 augusti 23.55" 

... Helvete!!! Hur fan skulle jag hinna detta?? Paniken rusar i kroppen, yrseln kommer tillbaka och jag känner hur tårarna trycker på. Vilken jävla start... Jag börjar alltså skolan med att faila. Faaaaantastiskt bra jobbat Johanna.
Inte alls likt dig... eller? 

Sätter mig med uppgiften, trycker fram ett nytt word-dokument, slår upp kursboken och... blir totalt jävla handlingsförlamand. 

DET är mitt problem mina vänner... När jag blir stressad.. drabbas av panik... fylls med känslann av att jag inte kommer klara någonting.. då lägger mitt system av. Jag funkar inte. Jag försökte och försökte, men det blev inte bra. Kom inte igång. Förstod inte uppgiften. Förstod inte vad jag läste i boken. Jag blev totalt nollad. 

Men... Lite mer än en timme innan uppgiften skulle vara inskickad gick jag ut med Ina.. efter att ha skrivit klart och lämnat in uppgiften!!! I did it! 

Jag hade inte ens en halv dag på mig att skriva den där inlämningsuppgiften, men jag kom ur min bubbla, gjorde mitt bästa och skickade in den I TID!! 

Idag har jag än så länge bara tagit det lugnt, men ska snart sätta mig och försöka få rätt på alla datum och tider så att jag inte missar någonting eller får ännu en sån här kväll. Jag vet om att jag måste lära mig att planera. Jag måste få struktur och rutiner i min vardag.. utan detta fungerar jag inte som människa. Men det är svårt att leva så när man inte gjort det på många många år.. Jag tror att 4 månader under 2016 var senaste perioden jag levde med någorlunda rutiner.. jobb 8-17, gå med hunden, äta, kolla tv, duscha, sova - sen började det om igen.. typ så! men asså.. det är TRE år sedan. De där tre åren efter det har varit raka motsatsen mot vad rutiner och struktur innebär. Och även under den perioden då jag levde med en såkallad "normal" vardag så var mitt liv katastrof.  Jag inser mer och mer hur kaotiskt mitt liv har varit haha!!

..Så att leva som en normal människa kommer att ta tid. Det vet jag!

På grund av allt som hänt i mitt privatliv, specifikt det senaste året, så har jag blivit skadad. Jag har blivit skadad på många sätt och det kommer ta tid innan jag är någorlunda bra igen. Just nu är det tufft, för det är så mycket på gång..så mycket att jobba med.. men jag ska ta mig upp igen. Jag ska klara detta. Jag vill ingenting annat än leva ett normalt liv och då måste jag kämpa för det också. 

Är det någonting jag lärt mig så är det att ingenting kommer serverat på ett silverfat. Man får jobba för det man vill ha och behöver för att må bra. Nu har jag turen att ha extremt fina människor i mitt liv som stöttar mig otroligt mycket och hjälper mig när det behövs.. men mitt liv kan bara jag själv leva.

Så bort med alla energitjuvar! Sluta tillåta mig själv att drunkna i sådant jag inte kan påverka! Bearbeta sådant jag tycker är jobbigt - i min takt! Fokusera på sådant som kommer göra gott för mig och min framtid!

Jag väljer helt enkelt att leva mitt bästa liv!

En dag i taget, små steg framåt.

Jag kommer fixa detta, just wait and see! 

Btw.. Tack för att du läste, ha det bäst! 

Hey butterflies!
Förlåt.. men livet kom emellan och jag har helt enkelt inte kunnat skriva, men nu.. NU jävlar!
Livet det senaste månaderna har varit en berg- och dalbana. För två månader sedan var jag i så dåligt skick. Visste varken ut eller in. Jag har levt mitt liv på inget annat än ett destruktivt sätt vilket också ledde till att jag självskadade. Detta ser jag dock inte som ett bakslag eller ett steg tillbaka i min kamp mot ett självskadefritt liv. Snarare tvärtom. Jag insåg där och då, att det inte längre hjälper att självskada. Det lugnade inte mig. Jag kände inte tilfredställelse som jag gjort förr. Jag kände faktiskt ingenting. Så.. att skada mig gjorde absolut ingen skillnad. Det är därför väldigt svårt för mig att inte tänka att jag varit självskadefri i 3 år. Jag skulle haft tre år nu den 17 augusti. Det känns som jag ljuger för mig själv när jag tänker att jag vart clean i tre år. För det har jag ju inte! Men oavsett vad så har jag kommit LÅNGT i min process. Jag känner ingen längtan efter att skära mig längre. Men..suget efter endorfinkicken kommer jag nog aldrig ifrån. Den känslan är underbar. Ett beroende är ett beroende och alla som på något sätt utsatt sin kropp för någon slags kick håller högst troligt med mig.

Nog om detta! Vidare till nästa ämne - bok!
Jag skriver på självbiografin igen! Den ska ges ut och jag vet att jag kan. Skriva är något jag älskar och att berätta om mitt eget liv är ju ingenting som är omöjligt. Det är jobbigt emellanåt - men när jag skrivit så känns det bra igen. Jag gör inte detta enbart för min egen skull. Jag gör det för andra också. Mina erfarenheter kanske kan hjälpa någon annan. Att få hjälpa andra - om så bara en person - känns helt fantastiskt!
Just nu skriver jag ett viktigt kapitel.. kapitlet om Ina. Jag fick kontakt med hennes första ägare för ett bra tag sedan, och detta skriver jag om nu! Känns helt otroligt att jag haft henne i snart 3,5 år! Tiden går så fort...

Nej, inte avslöja för mycket nu!!
Avslutar här. Sitter i bil med pojkvännen och börjar känna mig lite för osocial... stackaren ska göra nästan 50 mil och här sitter jag och skriver..
men han är bra. Så så så himla bra! Stöttar mig till tusen, tror på mig och ställer upp även om jag inte behöver. Han är perfekt för mig. Aldrig känt mig så respekterad, älskad, accepterad, trygg och supportad.
Människan har inte sagt ett ord till mig sen jag började skriva detta inlägget. Han tycker det är bra att jag skriver och har flera gånger sagt att han längtar tills boken är klar så han får läsa.. haha, så fin! Jag är lyckligt lottad. Han är en riktig 10/10 - på alla vis!!
Berättar mer om honom en annan gång. För NU ska jag avrunda och gå tillbaka till att vara i nu:et. Det är viktigt att ta vara på den tid man får med sina nära och kära.

Stor kram till er! Byyyye... for now