Igår var nog en av de dagarna i mitt liv som jag känt mig mest nervös.
Det enda som flög genom mitt huvud var

"du ska på intervju klockan fem!, kom inte för sent!

Gör inte bort dig, detta är din enda chans!"

Jag trodde vid flera tillfällen att jag skulle kräka.

Pojkvännen skulle köra mig, och jag var mest tyst under bilfärden.

Det var så mycket jag ville säga. Jag ville bara skrika ut hur nervös jag var. Hur jobbigt det var,

och hur rädd jag var att få ännu ett

"tack så mycket, vi hör av oss",

och vi vet allihop att det oftast betyder nej.

Iallafall i mitt fall. I mitt fall betyder det alltid nej, för "nej" är det enda svaret jag fått på alla de jobb jag sökt.

Hur som helst, vi kom fram till stället där jag skulle bli intervjuad och mitt hjärta slog så sjukt fort.

En kompis som jobbar inom företaget mötte mig och visade vart jag skulle gå in osv,

och visade sig sedan till att vara moraliskt stöd också.

Och nej, hon satt inte med mig under arbetsintervjun, utan satt utanför och väntade.

De där tio minuterna innan jag blev insläppt var nog de jobbigaste tror jag haha!

De känns så långa!

Själva intervjun gick bra, vi skrattade båda två och det kändes verkligen inte som ett "polisförhör"

som jag trodde det skulle.

och helt plötsligt satt hon och sa " ja, men då är du välkommen tillbaka på måndag", och jag fattade ingenting!!

Jag fick till och med fråga henne om detta innebar att jag fick jobbet, och då skrattade hon bara och sa

"ja Johanna, du får jobbet."

Och då kom tårarna, inga tårar som forsa längs kinderna, men ögonen fylldes och allt blev suddigt.

Jag tackade så mycket för att jag fick komma, tog i hand och kastade mig i min kompis famn

direkt efter jag stängt dörren.

Jag kände mig så lycklig!

Så förväntansfull!

Jag kände äntligen hopp!

Jag var verkligen överlycklig! Hoppade runt som ett litet barn, kunde inte sluta le.

Fick sånna här små dampanfall där jag bara typ skrek "oh my god, jag fick jobbet!" rakt ut,

som sedan avslutades med skratt i massor.

Jag ler när jag skriver detta, för känslan var så sjukt härlig,

 och  är så svår att beskriva, även om jag verkligen försöker!

Och TACK till alla som stöttat, och grattat mig.

tack, Tack, TACK, jag blir så glad och är så tacksam!

Och tack vare denna energi- och glädjekick så fick jag gjort en massa saker som jag bara skjutit på för att jag inte haft

ork. Och jag är verkligen glad att denna kicken höll i sig idag med,

för jag har fått gjort massor idag med.

 - En annan sak som jag vill berätta om -

Jag har börjat gå på allmänpsykiatrin.

Låter jätteallvarligt haha, men det är inte så farligt faktiskt,

det är faktiskt mest skönt.

Jag får gå och prata, samtidigt som vi kör en ADHD-utredning.

Vilket gör att jag bockar av två saker på samma gång.

Det här med ADHD är något jag tänkt på ett bra tag och det är något som distraherar mig.

Att inte veta säkert är något som jag tycker är väldigt jobbigt.

Nu har jag svåra beslut framför mig, som egentligen är så enkla.

Men sen kommer samvetet, osäkerheten och rädslan fram och förstör allt.

..Fast jag har bestämt mig, och jag ska genomföra detta.

Tyvärr kan och vill jag inte skriva ut detta officiellt, då det är för "intimt"

och kan skada mer än det gör nytta om det kommer ut.

Så jag ber om ursäkt, men jag behövde skriva av mig.

Så jag har en lååång lista på vad jag ska göra imorgon, sen tar jag helg!
Och är det fint väder, som det varit de senaste dagarna,

så ska jag spendera eftermiddagen och kvällen med

härligt folk, roliga aktiviteter, grillning och kvällsmys runt elden.

Bra avslut på en händelserik vecka!

Det var ett tag sedan jag skrev
och jag ber om ursäkt för det.
Dels på grund av att de händer det ena efter det andra i mitt liv
vilket gör att jag har dåligt med tid för att skriva men det har också berott på att jag inte vetat riktigt vad jag
skulle skriva när jag haft tid.

Nu vet jag vad jag ska skriva om och det känns faktiskt lite jobbigt att berätta om, men jag behöver skriva av mig och ni läsare förtjänar sanningen.

För lite mer än två veckor sen så självskadade jag.
Detta är något jag höll för mig själv (om man bortser från min pojkvän) fram tills för några dagar sen då jag berättade för en nära vän när vi pratade i telefon.
Det var bara min pojkvän
och den här vännen som vetat fram tills nu.
Nu vet ni som läser också.

Anledningen till att jag inte skrivit om det är för att jag inte vet vem ni som läser är!
Du kanske är en person som fått nog nu och bryter vänskapen..
Du kanske är en släkting som blir sjukt besviken..
Eller du kanske är en person som vänder detta emot mig.

Jag har helt enkelt varit rädd för vad ni som läser ska tycka och tänka om mig nu,
och de borde jag inte vara.
Ingen borde vara rädd för vad folk ska tycka när man berättar sånt här. Men det är man ändå.

Jag fick helt enkelt ett återfall,
och det kan hända vem som helst oavsett vad man har för beroende. För ja -
Självskadning är beroendeframkallande.

Livet som självskadade är inte enkelt, det är heller inte enkelt för personerna runt omkring.
Det viktiga är att den som självskadar/självskadat har någon att prata med som
man känner sig trygg med.
En person som lyssnar och försöker förstå, även om det är svårt ibland. En person som inte blir upprörd och dömmer självskadaren för sitt beteende.

Även om självskadningen kanske inte ses som speciellt allvarligt för det är inga ljupa skärsår,
inte så många skärsår,
inte så stora brännsår efter cigaretter,
inte så stora svullnader efter väggen eller trädet man slagits med..

Även om de kanske inte ses som
"så farligt"
så är detta väldigt allvarligt..
För risken är stor att det blir värre och värre hela tiden.

Jag har känt en så stor press på mig själv..
Jag ska INTE självskada,
jag MÅSTE gå ner i vikt,
jag MÅSTE göra si,
jag MÅSTE göra så,
jag får INTE göra det..

Allt detta har gjort att min ångest blivit värre och det är nog anledningen till att jag fick återfall.

Därför ser jag det såhär..
Det viktiga i detta, iallafall för min del, är att jag inser varför jag självskadade.
jag inser att jag inte kan och absolut inte ska ha så stora krav på mig själv hela tiden..
Det viktiga är att jag växer som person och sakta men Säkert får
mer och mer kontroll över min Självskadning.
Men inte bara det utan får mer och mer insikt i vilken skit jag levt med och att jag försöker ta mig ur det.

Jag tar tag i mitt liv!
Jag är inte frisk än,
jag har mycket kvar, men det går framåt!

Det finns en anledning till till varför jag skriver ut detta.
Det är pågrund av er, ni som läser.
Det är inte rätt av mig att låtsas som att det inte hänt och "leka duktig".
Jag vill inte att ni ska ha
den bilden av mig.

Jag har redan från början varit ärlig och berättar precis hur jag känner, precis hur det är..
Delat med mig av min story.
Och de tänker jag inte sluta med.

Jag är hellre ärlig och att det står "självskadare"
i pannan på mig än att det står "lögnare".

Det är jobbigt just nu.
Jag måste sluta förvänta mig
att saker ska ske som jag föreställt
mig.
Ska försöka komma på ett bra exempel...

- om min pojkvän kommer hem till mig och jag möter honom i hallen för att jag vill ha ett "hej älskling", ett fint leende, en härlig puss och en varm kram...
Men istället möts av
Irritation, dålig stämning och annat
negativt.

Oavsett vad som hänt honom
under dagen som kan ha gjort
honom fly förbannad och livshatare,
så känns det som att allt är mitt fel.
Och risken för ett gråtanfall är
7 av 10.
För då känner jag mig totalt värdelös.
Jag känner mig hopplös, känner mig
ivägen för honom, oduglig, alldeles för krävande, ensam..
Listan kan göras lång..


Jag är trött på detta,och jag är ledsen.

Jag städade igår, och hittade
(Som förväntat)
rakblad, sönderbitna rakhyvlar m.m

Det ligger framme för tillfället så att jag ser det var gång jag går och sätter mig vid mitt sminkbord.
Jag vet inte varför jag låter det ligga
framme, men det är inte jättejobbigt, vilket är väldigt skönt!
Och jag vill träna på att låta bli att skada mig även om det perfekta tillfället finns där.

Just nu känns det som att en dag inte bara kan vara positiv
utan de MÅSTE alltid händ något negativt var dag..
så sjukt irriterande!

Denna dagen har inte varit någon annan lik,
de måste jag verkligen säga!

Den började med att jag flög upp ut sängen för att min påg sa att de ringde på dörren. Och jovisst hade han rätt!
Så morgonciggen togs i sällskap
(och med stängda ögon kändes det som).
Bästisen tycker jag sover för länge så han står och plingar på dörren tills man öppnar haha!

Gick sedan tillbaka till sängen och en varm och mysig pojkvän,
så jag låg där ett tag innan jag fick ett ryck och började städa på rummet, vafan hände där liksom?!

Det tog tid.. Jag blev arg..
Men det blev fint iallafall!
Jag passade även på att slänga sopor och bära upp saker på vinden när jag ändå var i farten.

Efter det stack jag & pojkvännen och åt med en kompis för att sedan köra hem till pågen och bara slappa.

Så det blev kise-mys och tv-tittande för min del medan
pojkvännen spelade,
och det passade mig helt perfekt för shit vad jag tycker om den katten!

Vid 23-tiden körde vi tillbaka till mig och jag gick upp och diska för att sen ta på mig varma kläder,
för jag fick ännu ett ryck,
jag skulle ut och gå!
Rundan tog ungefär en timme och ni anar inte hur svettig jag var,
men de var så jävla skönt!

Och när jag sen stod där i duschen så tänkte jag
"Fan vilken bra dag detta var!"
Och jag kände mig för ovanlighetens skull ganska nöjd med mig själv.

Vid 02.20-02.30- tiden så stod jag utanför min dörr och tog "nattaciggen" i lugn och ro för att sen gå och lägga mig, och plötsligt hör jag en kille skratta, en stor smäll och ett *krasch!!*

Jag slänger upp dörren och ser att min påg står i vardagsrummet och tittar förvånat på mig.
Det enda jag får fram är:
"Ring polisen!"

Vi springer båda två fram till fönstret och ser ett pågående inbrott i en av butikerna utanför mig på gågatan.

Jag känner hur mitt hjärta slår hårt och snabbt och jag blir kall inombords.

Inbrottet sker under minuten, men var sekund känns som en evighet.

Min pojkvän klär på sig och går ut samtidigt som han pratar med polisen och jag springer upp på ovanvåningen för att kolla till min lillasyster.

Ringde till mamma och berätta vad som hänt samtidigt som jag klädde på mig för att sedan gå ut till min pojkvän.

.. Och nu sitter jag här.. På mitt rum.

Har tänt lite ljus för att förhoppningsvis känna mig lite lugnare så småningom, och det känns som det hjälper faktiskt.
Måste snart gå och lägga mig för ska upp hyfsat tidigt imorgon, men blir troligtvis inte så mycket sömn ändå.

En annan sak som jag vill ni ska veta:
Många har påpekat att jag inte skrivit här och frågat varför.

Anledningen är att jag inte känt att jag haft behov av att skriva av mig.
Några av er har läst mitt inlägg om att ni skulle ställa frågor som jag sedan skulle svara på,
och många av de frågorna ni ställt var väldigt bra!
Vill därför påpeka att
JA, Ni kommer få svar på era frågor, men några av dom var väldigt "djupa" och tar ganska mycket på mig att prata om.

Därför väljer jag att ta en fråga åt gången och ge er ordentliga svar, men det blir när JAG är redo.

"Livet är ingen dans på rosor",
brukar man säga.

Jag måste säga emot faktiskt.
Livet är som en dans på rosor.
Ibland går allting bra, var steg man tar är mjukt och då är livet vackert,
men ibland tar man ett steg fel och då gör det bara ont.

Jag har märkt att fler och fler läser här och jag skulle vilja prova på
något som är
alldeles nytt för mig!

Jag vill att ni berättar för mig
vad ni vill veta om mig.
Jag har gjort ett kik-konto, där ni kan ställa frågor till mig som jag sedan
Svarar på här på bloggen.

Jag kommer svara på alla frågor,
och kanske till och med kör svaren
Som ett videoinlägg..
Om jag vågar!

Kik: jagkallasjoelle

It's up to you!

Åh, jag är så nyfiken!

Och btw, tack så mycket för att ni tar er tid att läsa, ni är underbara!

Jag har vänt på dygnet och de här med dagar och tider är helt konstigt numera,
man vet inte hur man ska skriva
eller prata.
För idag för mig är ju egentligen igår, för de är ny dag.
Men nä, de är för klyddigt!
Så jag kör som jag brukar.
Har jag inte gått och lagt mig så är de inte ny dag!

________

Gårdagen var NICE!

Jag & pojkvännen åkte hem till en mycket nära vän till mig och hade det så sjukt trevligt!

Kvällen sparkades igång med pizza och en massa skitsnack, och när den sista biten pizza var uppäten så blev man bjuden på DRINKAR!
Woho!

Kvällen fortsatte med chips & dippa, läsk, glass, filmer
och en massa skratt,
men avslutades med en kopp te och (såklart) tjejsnack.

Pojkvännen försvann nämligen iväg ett tag och då passade vi på att prata om allt som behövde pratas om,
vilket visade sig vara ganska mycket haha!

Sen blev det lite bråk mellan mig och pojkvännen och mitt i all denna smeten så fick jag en ångestattack och det blev ett samtal till min stackars far.
Haha han måste ha blivit helt chockad när han får ett samtal kl 5 på morgonen och har en tonåring som tjuter honom i örat.
Men han tog det väldigt bra faktiskt, och jag är glad att han kunde hjälpa mig på distans.

Men det mellan mig och pojkvännen löste sig som tur är.

De var kortfattat om gårdagen, så nu hoppar vi till idag.

Pojkvännen har ÄNTLIGEN fått tag i en Volvo 940 turbo diesel!
Är så glad för hans skull för jag vet hur mycket han ville ha en sån,
och nu har han sin dieslare :D

Vi har gjort andra bra saker
idag också,
tro de eller ej!
Pojkvännen fick nämligen ett ryck idag och har bestämt sig för att han vill börja jobba och dra in cash,
så det blev CV-skrivande och lite sådant för våran del.

Detta inlägget är väl egentligen inte alls lika intressant som de senaste, men jag har faktiskt också dagar då det är ganska lugnt och positivt,
och jag vill visa er som läser detta
att det inte bara är massa Depp
och tråkigheter i mitt liv.

Och till sist, vill jag tacka alla som stöttar mig in real life, men oxå er som läser min blogg, för att ni är med mig i mitt berg-och dalbaneliv.

Jag blir så glad för att ni tar er tid att läsa vad jag skriver.
Ni är fler än jag trodde!
Puss & kram på er! <3

Vaknade av att mamma knackade på dörren och hon höll ett brev i handen, med mitt namn på..
Öppnade det och tro det eller ej,
mina pengar är tillbaka!!

Den lättnaden jag kände är obeskrivlig och jag började gråta.

Trodde aldrig personen som tagit mina pengar skulle ge dom tillbaka.. Men jo, där var lite hjärta kvar i den människan som faktiskt tog pengar UR MIN PLÅNBOK i MITT HEM!

Det enda jag undrar nu är vem personen är.
Jag önskade verkligen att jag skulle få veta vem det var,
och få en förklaring på varför..
Men det kanske kommer.
Jag blev ju faktiskt inte arg.
Jag blev bara ledsen och rädd.

Kanske.. Om jag har tur.. Så får jag ett besök.. Ett sms.. Eller ännu ett brev av personen som tog mina pengar..
Och får en förklaring på varför.
Man kan ju alltid önska.

Allt känns fan skit helt ärligt.
Eller ja, inte allt, men nästan!

All skit började nyårsafton, då jag blev kallad bland annat hora, av ett gäng killar, av ingen anledning alls. Vill ni läsa mer om det får ni läsa förra inlägget.

Iallafall.
Jag fortsatte dagen som planerat, det vill säga, fixa mig inför kvällen.

Nyårsmiddagen åts med mamma, lillasyster, mammas kompis & hans tre barn, och jag blev snart på bra humör igen. Det var härlig stämning och både för- och varmrätten var underbara. Skippade dock efterrätten för min vän kom hem till mig och vi drog hem till en kompis på förfest.

Kvällen blev som förväntat, den började lugnt men fick snart upp ett härligt tempo med shots och groggar. En och annan hemlighet var inte längre så hemlig, men så blir det när man kör "sanning eller konka" och "jag har aldrig.."

Självklart skulle det uppstå lite drama och komma lite tårar från olika håll (inte mig då, konstigt nog) men det glömdes snabbt bort när vi närmade oss tolvslaget och alla kastade på sig jackor, halvsprang nerför trappor och ut på torget för att fira det nya året.

Jag fick min nyårskyss, även om min "man" inte var där. Vi kramades, skrek, skålade och skrattade, precis som det ska vara på nyår!

Förfest blev efterfest och spriten slog till, och vid tre kom min stackars pojkvän och hämtade en full Johanna med klackar som hon inte längre kunde gå ordentligt i.

Ja.. Så såg mitt nyårsfirande ut.
Ni kan ju själv tänka er hur jag mådde dagen efter...

1 januari 2015, inte bara bakisdagen.. Inte bara årets första dag.. Jag och min "man" hade varit tillsammans i 9 månader, sjukt vad tiden går fort!!

Och nu.. Kommer vi till det deppiga igen... Det som tar så jävla hårt på mej..

2 januari... Städar undan på rummet efter att ha haft en kompis sovande här på nyår.. Och upptäcker att 500kr har försvunnit från min plånbok.. Vafan ska jag tro?
Tankarna börjar snurra...

Kan jag ha tappat dom? NEJ.
Har jag handlat för dom men glömt bort det? NEJ.
La jag verkligen ner pengarna i plånboken? JA!

Pengarna kan omöjligt ha öppnat plånboken, flugit ur väskan och lämnat rum och lägenhet av sig själv. No way. Någon har stulit av mig.

Tårarna sprutar och jag pratar med mamma om det.

Vem har jag haft hemma hos mig? Vem kan ha gjort såhär mot mig när de vet hur jag har det?

Jag kom aldrig fram till något bra svar och har fortfarande inte kommit på något..

Så jag skrev ett långt meddelande och skickade till alla som varit hemma hos mig.
Vet ni vad de jobbiga i detta är?
Det är BARA mina närmsta som varit här.

Fyfan vad ont det gör!!

Jag har varit så nära på att skada mig flera gånger, gråter såfort jag tänker på det, och har till och med slagits med en annan människa, just på grund av detta... Jag, Johanna, har varit i ett slagsmål med en annan människa...Jag är inte mig själv.. Detta har förstört mig.

Jag vill i princip inte ha med någon att göra, vill inte träffa någon, inte prata med någon, inte smsa, ingenting..
För jag vet inte vem jag kan lita på!!

I meddelandet jag skickade ut till alla som varit här, så skrev jag att jag ger personen en vecka att få fram mina 500kr.
Får jag inte mina pengar så vet jag inte vad jag gör...
Det har gått två dagar nu.. Och jag har fucking panik.

Jag gillar inte 2015..
Men jag tycker fan så mycket mindre om folk som beter sig såhär.