Dagen har varit skit, och oavsett hur glada mina två hundar blir när jag stampar in i lägenheten så blir jag inte det minsta glad. Snarare bara mer irriterad även om jag vet att de bara vill väl och tycker det är jättekul att jag är hemma.

Jag hinner bara ta av mig jackan innan min pappa kommer ut från vardagsrummet och går mot mig med bestämda steg och knutna nävar.

-du är sen, säger han och jag hör på hans röst hur förbannad han är.
Jag tittar på mitt armbandsur och svarar att jag är tre minuter sen.

Min far blir rasande över mitt svar och skriker att om han sagt att jag ska vara hemma klockan tio, då är det prick klockan tio och inte en minut senare.

Eftersom jag inte orkar ta mer skit denna dagen och bara vill vara ifred så svarar jag med ett kort "okej" och går förbi honom mot köket.
Jag hör från vardagsrummet hur min lillasyster, styvsyster och styvmamma pratar tyst med varandra.

Jag öppnar kylen och ska precis ta fram något att äta men pappa smäller igen kylskåpsdörren och frågar mig vad jag tror att jag ska.
Jag svarar, med samma kaxiga attityd som min far använder, att jag ska ta något att äta. Det blev droppen för min pappa.

Med ett hårt grepp om min nacke drar han in mig i mitt och min styvsysters gemensamma rum. Hundarna, som varit i närheten av mig sedan jag kom hem, flyr in i vardagsrummet för att skydda sig från min rasande far.

Med en stor smäll stängs sovrumsdörren bakom honom och vi är nu ensamma. Jag sliter mig loss ur hans grepp och vänder mig mot pappa och får ögonkontakt. Hans ögon är svarta av ilska.

Med en kraft jag aldrig känt av förut, knuffar han mig. Jag känner hur mina lungor töms på luft när min ryggtavla träffar väggen. Jag blir yr och kan inte längre tyda de ord som kräks ut över mig.

- jag är inte rädd för dig, får jag fram efter ett tungt andetag och jag öppnar ögonen och möter hans blick än en gång.

När hans handflata träffar min kind i ett hårt slag känns det som att jag ser händelsen i slow motion, samtidigt som det går så fort att jag inte hinner reagera. Min far stormar ut ur rummet. Det blir tyst.

Jag sjunker utmattat och känslotomt ner på golvet i hörnet av rummet, där han lämnat mig.

Min bild av min far var förskönad.
Oavsett vad han sagt och gjort mot mig så har jag krupit tillbaka till honom och ”glömt allt”..

för att ”han är min pappa och jag älskar honom” ,

och helt plötsligt är pappa den bästa föräldern man kan ha

och mamma tycktes inte ens nå upp till hälften av skalan, medan pappa låg överst.

Mamma kunde vid tillfällen bli riktigt frustrerad och arg för att jag gång på gång förlät pappa

och gick tillbaka som om inget hänt, trots att jag inte ens fått en ursäkt av honom.

 Jag har varit hemma hos honom och hälsat på, jag har bott varannan vecka hos honom, varannan helg,

men ingenting har fungerat i längden.

Pappa mår inte bra alltid, precis som alla andra människor,

men vid några tillfällen har han mått så dåligt att jag varit hos honom även om jag inte velat egentligen,

men jag har inte velat låta honom vara själv..

För ett tag sedan bröt min far kontakten med mig för tredje gången.

Denna gången tog jag inte det lika hårt.

Jag antar att det är för att jag vet att jag inte kunde fortsätta spela ”duktig dotter”.

Jag tänker inte så, känner inte så, och beter mig inte så.

När jag tänker efter så är jag vinnaren i det hela. För vad hade du själv valt?
Att lägga på masken, leka duktig och inte säga emot, bara hålla med och göra allt man blir tillsagd..

eller vara dig själv, säga ifrån när du inte håller med, och förlora en person på vägen?
Tror att svaret är ganska självklart! Men så var det inte för mig förut.

Jag har förstått nu.

Min bild av pappa var förskönad, och jag ångrar att jag blev så arg på mamma

när hon egentligen bara ville skydda mig/oss från att bli sårade, IGEN!

Stanna inte kvar i en relation för att du känner att du måste.

Stanna kvar för att du vill och för att du mår bra av den!

Det är mitt tips till dig idag!
Kram!

Låg precis och grät för att ensamheten kändes så stor...

så jag känner att jag behöver skriva av mig.

Att ligga och skriva med pojkvännen gör inte känslan lättare att bära på..

Jag saknar han så mycket.. även om det bara är några dagar sedan vi träffades.

Jag kan förstå om du som läser detta tycker jag är patetisk, men mina känslor för min pojkvän är så starka..

Jag är fortfarande nykär i pågen, och det finns en rädsla som dyker upp ibland, att han ska lämna mig,

precis som många andra viktiga personer gjort.

Jag vet att det är dumt att känna så.. att vara rädd att han lämnar mig.. men hade du haft samma liv som jag de senaste 5-6 år sen så hade du förstått varför jag känner den oron.

De flesta, av manligt kön, som stått mig nära och visat mig kärlek och trygghet,

har senare lämnat mig och ev. min familj och visat att de inte vill vara en del av mitt liv, på ett eller annat sätt.

Nu pratar vi inte bara f.d pojkvänner, utan även vänner av manligt kön och min far.

Därför är jag rädd att min pojkvän, som betyder så extremt mycket för mig ska lämna mig för att han, precis som de andra, inte orkar eller vill vara en del av mitt liv längre.

Men jag älskar honom, för att han, trots att jag kan vara så extremt emotionell, stannar kvar vid min sida..

Ger mig närhet.. får mig att le.. pussar på mig.. håller om mig..

Ger mig kärlek helt enkelt!

Han är den mest underbara killen jag någonsin träffat och jag älskar honom mer än jag älskat någon annan förut!

Vi har varit tillsammans i 8 månader.. ändå ger han mig fortfarande fjärilar i magen!

Han får mig att le bara av att titta på mig.. Jag är fortfarandre nykär,

och jag hade inte kunnat vara så lycklig med någon annan som jag är med honom!

Min älskade   

Jag vill också nämna min moster, som alltid ställer upp för mig!

Bjuder hem mig på myskväll, övernattning, middag, och ibland "bara" sådär 3-5 muggar kaffe.

I hennes sällskap kan jag vara precis den jag är.. säga precis det jag känner.

vråla och böla, skratta och vara förbannad.

Oavsett så vet jag att hon finns där för mig och när jag sen går hem ifrån henne så finns det

en varm känsla i kroppen av kärlek, och ett leende på mina läppar.

Och jag vet att jag inte ens bör tveka till att skriva till henne när livet suger svettig skosula

och jag bara vill försvinna, för hon ställer alltid upp och jag kan skicka iväg ett sms till henne när som helst på dygnet! För jag vet att om hon ser det så kommer hon att svara,

och hon kommer få mig att må bättre! Oftast helt på egen hand,

men ibland är hennes grymma kompis med på ett hörn oxå.

I deras sällskap kan man inte annat än bara skratta åt all skit som händer och bara ha roligt istället.

De beter sig så sjukt knas när de umgås, men det är så härligt att få vara det ibland,

speciellt med dem två!

Den sista jag nämner idag är en person som, trots att vi inte känt varandra så länge, står mig så enormt nära!

Vi umgås nästan var helg numera och jag har så extremt kul med henne!

Det är inte bara det vi gör som får mig att må bra, utan hela hennes personlighet och utstrålning

får mig att känna trygghet och hon ger mig styrka!

Att finna en person som man trivs så extremt bra med

och som man kan prata med om precis vad som helst..

som orkar med att lyssna på vad som rör sig i mitt huvud.. som ger råd och stöd när det behövs..

och som känner detsamma för mig..

En sådan vän är inget annat än äkta.

De finns några till som är viktiga för mig, men de här fyra har hjälpt mig något enormt idag.

Kärlek till er   

Jag vet att jag inte är ensam.

När jag skrivit detta så märker jag att jag har så många fina människor i mitt liv nu jämfört med vad jag hade förut,

ändå finns det vissa kvällar som är nästan för jobbiga..

Jag har sån tur som har mina fina vid min sida   

Det har hänt sjukt mycket sen sist jag skrev

men tänker inte bomba er med ett inlägg långt som bibeln med alla händelser

utan tänker skriva om händelserna i olika inlägg så det blir mindre rörigt för er!

Jag börjar med att berätta om rubriken.

Om du läst min blogg förut, följt mig på instagram eller har mig på facebook,

så vet du att jag självskadat sen jag var tolv och nu försöker jag sluta med hjälp av The Butterfly Project,

kommer berätta mer om det i nästa inlägg.

Då berättar jag lite mer om just mitt självskadande och annat som hör till.

I oktober förra året så bad en kompis mig att ta emot en omålad tavla.

På det skulle jag rita en stor fjäril för kampen mot mitt självskadande.

Sen, när den var klar, så skulle han köpa den av mig.

Jag tackade för att han visar så tydligt hur mycket han stöttar mig i kampen och tog hem den vita tavlan.

Jag började på den direkt, och samma kväll syntes en stor blyertsritad fjäril i mitten av tavlan.

Och sakta men säkert fylldes både den och bakgrunden med färg.

Var gång jag mådde dåligt och kände att jag ville skada mig så satte jag mig vid tavlan och målade på den,

med hög musik i bakgrunden. Jag älskade det!!

I december blev tavlan klar och jag för första gången på väldigt länge så kände jag mig stolt över något jag gjort helt själv! Den känslan är så skön!

Jag har självskadat en gång efter det.. Och jag ångrar det något enormt! Jag mådde ännu sämre efter jag skadat mig.. så jag kastade allt jag använde och har inte skadat sen dess.. Jag tror det är en månad sen dess. Och det känns bra!!

Jag är så glad att jag har personer i mitt liv (väldigt få dock) som jag kan öppna mig för till 100% och som jag vet bryr sig om mig och inte pratar rundor om det jag sagt,

Tack så mycket till er, ni är underbara!!

Men även om jag har folk som lyssnar nu, så har det funnits perioder i mitt liv då jag mått extremt dåligt men inte kunnat vända mig till någon för att lätta mitt hjärta och få ut lite smärta..

Så jag vet hur det känns att känna sig ensam.. osynlig..

Jag vet inte vem du är.. du som läser detta.. men om det är så att du inte har någon att prata med.. så finns jag.

Jag vet att det kanske känns dumt att öppna sig och berätta om känsliga saker för någon man inte känner..

Men det kan vara bra!

Jag pratar inte om det andra berättar för mig, och vill du inte berätta vem du är så är det helt okej att vara anonym! Huvudsaken är att du inte bär en ryggsäck full med bekymmer helt själv..

Så behövs det så är det bara att skriva!

Tack för du tog dig tid att läsa, det kommer mer om du vill fortsätta läsa om mig, mitt turbulenta  liv

med allt vad det innebär!

Ta hand om dig, kram!

Sitter just nu i en scoutgård med pojkvännen och några gamla vänner.
Cigg, en massa skratt och en hel del Unospel är inte helt fel! :)
Fick ett skal till min iPhone av en vän jag inte träffat på över ett år! Supersnällt! Ett scoutskal! Underbart!

Nu ska jag vara social, skriver senare eller imorgon!

Skoldagen gick fort.
vid två gick jag och hämtade hunden jag passar, sen gick vi mot lägenheten där min bror,hans sambo och min älskade brorsdotter bor, för min brors sambo är som vanligt en ängel och följde med mig så jag slapp gå själv!
Och hon var min utvalda person vid min konfirmation så ni kanske förstår hur viktig hon är för mig?
Jag tror att vi båda fick pratat av oss lite och de kändes lite lättare när jag gick hem till dem och fick mat.
Min bror gjorde middag till mig, gulligt va? :)
Min lilla sötnos till brorsdotter mådde inte alls bra.. Lilla hjärtegrynet.. Feber och gnällig var hon ;(

När jag gick hem därifrån så var jag frustrerad för jag saknar min pojkvän så sjukt mycket, så jag ringde en nära vän och skrek av mig, men togs inte på allvar så jag valde att avsluta samtalet. Då hamnade jag i sängen och grät som jag inte gjort på länge.. Men tog en tablett och sen lugnade jag ber mig och då skrev jag ett långt sms till min pojkvän!
Jag märker att han har svårt att hantera allt som händer i mitt liv. Han vet inte riktigt hur han ska agera och vad han ska säga.. Och jag förstår honom.. Men han måste försöka.. För jag behöver honom.. Jag vill bara han ska säga vad han tänker och visa vad han känner!

Efter det pratade jag med en nära vän som flyttat långt bort.. Jag saknade honom.. Idag är en sån dag då jag behöver en kram av honom.. Men de går inte..

När jag avslutat samtalet gick jag ner och tog en macka, en skål med fil och müsli, en clementin och varm oboy och satte mig framför tvn.

Nu ligger jag i sängen.. Har tagit min sömntablett och precis avslutat ett samtal med en vän som saknar din pojkvän hon med... Hon ska veta att jag finns för henne.

Nu känner jag av min tablett så nu är de förhoppningsvis Natti Natti för min del.
Imorgon är det fredag, det betyder pojkvän och helg!

Sov hos min pojkvän inatt! Kan inte säga att jag sov jättebra men jag är glad att jag har honom!!

Tjugo över nio satt jag i väntrummet på BUP med musik i öronen och kände av en lätt nervositet.. Men strax därefter blev jag bemött av en stor man med jultomtemage och en varm blick. Då släppte nervositeten direkt!

Vi pratade och han kom fram till att jag borde ta antidepressiva och sömntabletter, och jag säger väl inte emot.. Han är läkare och borde veta bäst!
Så ikväll börjar jag ned sömntabletterna och imorgon börjar jag med de antidepressiva.

Jag ska på fest på fredag och hade tänkt dricka, men de blir bara en cider den kvällen, inget mer! Inte bra att dricka när man går på antidepressiva..

När jag kom tillbaka till skolan så hade vi psykologi och denna lektionen pratade vi om psykisk ohälsa, såsom depression, ångest, panik, osv.
Och jag döljer inte att jag lider av panikångest, depression och att jag är självskadare så jag berättade öppet om mina egna erfarenheter i sambandet, så när läraren pratat pm en sak, tex ångestattacker, så frågade han mig om hur jag kände och upplevde det.. Och tro det eller ej, men det kändes bra!
För en gångs skull kändes de faktiskt som att jag var accepterad till 100% och de kändes som att de lyssnade på vad jag hade att säga.

På lunchen träffade jag lite vänner och glömde helt bort att jag själv skulle äta, men jag tyckte inte det kändes så viktigt och jag var inte hungrig eftersom jag ätit frukost och ätit två klementiner under skoldagen, så de sista 15 minuterna av min lunch så träffade jag min pojkvän och en av mina närmsta vänners kille.

När jag gick in på skolan så mötte jag en klasskompis och vi gick tillsammans mot trappan, då klassrummet vi skulle vara i ligger på andra våningen men blev stoppade på väg mot trappan av två utländska brudar som gick emot oss, började sjunga och stod utvägen för oss.
Den ena bruden satte upp benet mot typ en vägg så jag kunde inte komma förbi.. Jag blev riktigt lack, för de är inte första gången detta händer! Detta har pågått sen vi började ettan, så mer än ett jävla år har vi stått ut... Och nu fick jag nog så jag puttade bort benet och sa till dom att nu fick de fan lägga av, sen gick jag och min klasskompis iväg, och de följde efter fram tills vi kom till trappan, där stannade de och skrev efter oss.
Jag kände hur paniken tog över och jag var tvungen att komma ut ur skolan fort för att hitta trygghet, alltså min pojkvän.. Han fick bokstavligen tvinga in mig i skolan igen för jag ville verkligen inte! Hela min kropp sa emot!
Min fina pojkvän fixade numret till min rektor, och jag själv, plus tre tjejer som jag släpade med mig, följde med in hos en annan rektor på skolan och fick prata med honom, så nu fattas bara namn på brudarna sen blir det en anmälan, då det där de gjort räknas som kränkande. Framsteg!!

Med detta vill jag tacka min fina pojkvän och min fina vän som snart blir rödhårig, för allt stöd, och för att ni får mig att le trots att mitt liv känns skit <3

Idag var det kommunikationsprov och har varit nervös hela dagen men när jag vill satt där och fick provet så flöt de bara po! Simpel shit!
Fast de kan iförsig gått åt helvete men de kändes bra, så om jag inte fixat provet så får jag ta tag i de imorgon.

På tal om imorgon... BUP.
9.30 ska jag sitta på BUP och snacka me läkare och psykolog. Ganska jättenervös!
De ville jag skulle ha me föräldrarna men jag vill göra detta själv, det blir lättast. Pappa hade nog inte velat även om han vill mig väl, och mamma får inte följa med för hon ställer sju miljoner frågor och de pallar jag inte..

Men men, I can do this!

Skriver nog lite senare.. Finns en grej som tynger mig.. Patetiskt? Kanske.... Men det är jobbigt!

Bild på min mattelärares kaffemugg, ser ni vad det står på den? :D