Mitt mående har blivit bättre sedan jag åkte ut till min pojkvän igår.
Jag tror ångesten delvis berodde på att jag inte varit ute hos Ozzy.
Har inte varit där sedan vi begravde honom..
Så det kändes bra att få se graven och känna att han inte är så långt ifrån mig trots att han inte finns hos mig längre.

Jag ska försöka ta mig ut till honom i helgen.
Jag vill tända en nytt ljus hos honom.

Jag ställde in mötet med ungdomsmottagningen.
Kände att jag inte orkade
prata om något Inte än..
Fick en ny tid på tisdag. Ska samla kraft tills dess.. Och jag ska skriva ner allt jag vill och behöver prata om, så att jag inte glömmer något.
Jag brukar alltid glömma något när jag är där, och då mår jag dåligt när jag kommer på det.


Imorgon ska jag se hur jag går i skolan.. Har jag någon lucka eller så så ska jag se om jag vågar mig ner till doktorn för att ta blodprov..

Det är inte själva blodproven jag är rädd för.. Eller jo.. Lite..
Men jag är mest rädd för resultaten..
Jag vill att proverna ska vara positiva.. För då har min medicinering mot epilepsin hjälpt, och då ökar chansen för mig att börja köra bil.

Jag vill så gärna ha körkort.. Jag vill så gärna klara skolan.. Jag vill så gärna ha helgjobb..

Det är så många bollar i luften samtidigt så jag reder knappt ut någonting. Men jag ska klara mig.
På något sätt ska jag det.

Nu ska jag försöka sova.. Kura ihop mig i pojkvännens famn och förhoppningsvis få några timmars sömn, utan att vakna till en massa gånger.

idag har jag gråtit... mycket.

det bara kom av sig själv, och det gick inte att stoppa.

allt gick ut över min fina pojkvän och jag skällde ut honom, grät ännu mer och sa så mycket som

inte ska sägas högt.. och nu känner han att jag förstör mellan oss med flit så att han ska

ge upp och göra slut...

Jag vet inte varför jag gör såhär... jag gör allt på fel sätt..

jag vill ha närhet, kärlek.. jag vill att han ska kämpa för mig,

men istället får jag honom att må dåligt...

jag är inte bra på de här med kärlek.. jag undrar om det finns någon som faktiskt är det..

just nu lyssnar jag på sådan musik som får mig att vilja hoppa ut genom fönstret.

"tell me it's over, I still love you the same"

usch.. jag vet inte hur länge jag kommer orka detta..

På något sätt så kopplar jag all musik jag lyssnar på till mitt mående just nu..

och det känns bra..

det känns som att jag inte är helt ensam med att känna såhär..

att det faktiskt finns någon som

faktiskt förstår hur jag mår, hur jag känner och vad jag vill.

"welcome to my silly life"

Jag kan inte tänka mig ett liv utan min fina pojkvän.. Så varför i helvete beter jag mig som jag gör??

Jo.. för att jag är rädd..

Jag visar det på helt fel sätt, men fyfan vad rädd jag är...

jag är så fucking rädd att han ska ha samma syn på mig som jag har..

Jag vill inte att han ska tänka som jag gör...

att det finns någon bättre för honom där ute..

att han inte vet varför han stannar hos mig...

my god... jag är så rädd att min bättre halva kommer lämna mig..

för utan honom är jag bara ett skal...

det finns inget liv, inga skratt, inga skämt i mitt liv när inte han finns vid min sida..

utan honom finns det bara ett stort jävla dåligt skämt kvar.. och det är jag.

Jag minns hur glad jag var när jag började träffa honom..

hur lycklig jag blev när vi blev tillsammans..

Jag minns hur förstörd jag var när han inte orkade mer och det tog slut..

Jag minns den fredagen då jag kände att jag inte orkade mer och att jag ringde och

grät i telefonen och bad honom att ta tillbaka mig..

Jag minns hur det värmde i min bröstkorg när han sa att vi skulle försöka igen.

Men det jag minns mest av allt är hur nervös jag var samma kväll då vi skulle

träffas för första gången sen vi gjort slut och blivit tillsammans igen..

jag var så rädd att göra fel, men samtidigt var jag så otroligt glad att jag inte kunde sluta le.

så nu.. är jag här.. och vet inte hur det kommer fortsätta..

men jag hoppas att han tänker på allt detta... innan han tar något beslut.

Ångest..panikångest.
Kommer alltid när man minst anar och när de inte är lägligt.. Som nu till exempel.

Ligger ensam i min säng.. Vet att jag har saker nära till hands som jag kan skada mig med.. Och Nu..NU.. Kommer klumpen i magen och min syn blir suddig av tårarna som fyller mina ögon.
Jag ska inte gråta!

Jag önskar att jag hade någon här.. Någon som iaf kunde hålla min hand.. Eller jag kräver inte ens det.. Jag vill bara ha någon här.. Som kan ligga i min säng, sitta på min stol eller bars stå i mitt rum så jag kan hörs någon annans andetag än mina egna.

Jag känner mig fast.. Inlåst.. I min egen kropp.. I mitt eget sinne.
Jag hatar att vara själv.

Jag har prov på fredag, så veckan kommer spenderas med näsan i böckerna.. Och det kommer bli skönt.. Att tänka på något annat än sådant som har med mig själv att göra.
Men sen kommer det som skrämmer mig... Kvällen.. Tiden då jag ska lägga mig...

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Den 6 december har jag varit självskadefri i tolv månader . Ett helt år!
Det är sjukt.. Jag förstår inte det.. Självskadandet var som terapi för mig.. Det var det enda som lugnade ner mig... Jag vet att om jag skulle skära mig nu så hade jag blivit lugn, men något stoppar mig.. Den där fucking idiotiska underbart fina fjärilen som är tatuerad på insidan av mon handled.
Det är DEN och endast den som stoppar mig från att inte skada mig just precis nu!

Egentligen så är de bara någon jävla fix-idé jag har fått..

"Tatuerar jag in en fjäril så kan jag inte skada mig själv för då dör den"

Jag vet att de är bullshit, ändå kan jag fan ta mig inte göra det.

Tårarna i ögonen har försvunnit nu.. Kvar finns nu bara blixtarna i huvudet, stenen i magen och stickningarna i mina fingrar.

Jag är störd.. Jag måste vara det.. För något fel är där ju..
Jag hade velat ha Ozzy hos mig nu.. Min fina.. :(
Tyvärr lämnade han mig den 23 oktober.. Han orkade inte mer.
8 år gammal kanin.. Jag förstår honom. Han har de bra nu.
Men jag saknar honom.. Jag saknar honom något enormt..


Jag vet inte hur detta kommer sluta.. Det ser mörkt ut.. Men jag hoppas där sker något slags mirakel.. Jag hoppas att någon får mig att skratta så att det känns i hjärtat.
Jag behöver inte känns mig lycklig... Men jag vill känna mig glad. Åtminstone en liten stund.

Det enda jag egentligen vill är att få känna lite hopp så att jag orkar kämpa..

Helt sjukt... Det är så jävla sjukt hur en sån liten sak.. Hur Ett så litet objekt kunde styra så mycket av min vardag.. Mitt liv. 

fredag...

börjar skolan 12.40, slutar 14.10

Vet inte om jag har helt fel, men denna lektionen som kommer känns extremt onödig..

Iallafall... har mått skit de senaste dagarna... det enda man har sett fram emot är helgen,

för ikväll kl 18 åker jag och mina kära scoutkompisar ut och paddlar hela helgen!

Ska bli så otroligt skönt att få komma iväg!! 
Ingen telefon, inga bråk, ingen drama över huvud taget (förhoppningsvis).. Bara ta de lugnt i naturen!

Det enda som oroat mig är att jag har fått ont i mitt knä, igen...

har en skada sen i somras som är lite jobbig emellanåt.. Och sen har jag lyckats dra på mig en förkylning!
Sen ska pojkvännen ut och dricka i helgen..

Men förhoppningsvis går det bra, även om inte jag är där! Jag litar på hans kompisar o

ch jag hoppas de tar hand om honom om han blir redlöst full ^^

Men.. NU ska jag inte tänka på det... nu är det samhäll som gäller!!

ta hand om er, det ska jag försöka göra!!


Paniken som får dig att vilja springa långt härifrån,

men som samtidigt trycker ner dig till marken med sådan kraft att du inte klarar av att röra dig...

Känslan som får dig att känna dig ihålig, tom..

När bara tanken på mat gör dig illamående..

När du inte längre vet varför du fortfarande försöker.

Så kan man beskriva mitt mående idag..
För denna dagen har varit ett jävla helvete rent ut sagt..
Detta är en sådan dag där allt bara känns fel..
och det verkar finnas så många som vill hjälpa mig..
men det känns som att det inte finns en enda som kan hjälpa mig..

Om jag hade fått tre önskningar av anden i flaskan så hade jag:
1. Haft den kroppsformen och vikten jag hade när jag vägde runt 56 kg.
2. Kunnat äta vad jag ville utan att bli tjock.
3. Haft orken till att ta tag i sådant som jag idag inte orkar... t.ex skolan, träna, osv.

Jag ska gå ner i vikt.. det SKA jag.. Jag vet bara inte hur...
Sist jag gick ner i vikt så gick jag ner lite för fort och på ”fel” sätt.
Jag har inga större önskningar att bli sjuk igen..

Men de där 56 kg passade mig väldigt bra. Trots att jag mådde som jag gjorde och var så pass svag..

(kunde inte öppna en cocaflaska)

Men för att alla ska bli nöjda och glada så får man väl göra något åt det, och den lösningen fungerade ju sist,

så varför skulle den inte göra det nu?

Sitter och arbetar om anorexia i skolan... ska undersöka bloggar...
.. Där sitter det tjejer som väger typ 40 kg och säger att de är tjocka och fula.. Motbjudande helt enkelt..

Och där sitter jag och läser deras inlägg.. och man kan inte längre undvika de där

tankarna om sig själv som man tappert försöker hålla borta..

Efter en lååååång väntan så har jag äntligen fått svar.
Jag har varit ledsen, förbannad och nervös inför när jag skulle få svar och nu har jag fått det!

Sist jag skrev på bloggen så berättade jag om att jag haft epilepsi som liten, men blivit av med det efter några år.

Tyvärr fick jag bekräftat att den svimningen  jag fick i december var ett epilepsianfall, och har väntat på att få ett brev där jag får veta när jag får träffa en neurolog.

Och NU har jag fått ett brev!!

I juni ska jag få träffa en neurolog, och då ska vi prata om hur min situation ser ut, och om de finns en chans att få lov att ta körkort eller inte...

Håll tummarna för mig!

För att hoppa från en sak till en annan så klipper jag mig imorgon, dags att göra lite förändring på utseendet!
De mindre än en månad kvar tills jag går ut 2a året på gymnasiet,

och lite mer än en månad kvar innan jag åker till Afrika!!! :D

Mitt mående är likt en berg- och dalbana.

Just nu är jag fett taggad på livet, men om du frågat mig för någon timme sedan så hade jag inte varit alls lika positiv.

Inte positiv alls om jag ska vara ärlig.

Men det är så mitt mående är. Det är så jag är.
En känslig tonårsflicka med problem haha!

Men men, de var väl kort om det som rör sig i mitt lilla huvud för tillfället :)

Och ni som läser detta,

ha det så bra,

och tack för du tog din tid!
kram!

Dags för er att ställa lite frågor till mig!

Fråga i princip vad du vill! :)