Så glad jag blir när ni tar er tid att läsa vad jag skriver,

det värmer verkligen!   

Idag ska jag skriva om något som stör både mig och några av mina vänner ganska mycket.

Det kanske stör dig med?

Det är det här med praktik och jobb.

Jag tar mig själv som ett exmepel.

Jag behöver ett jobb. Och med tanke på att jag går i skolan så

kan jag inte jobba mer än på helger och kvällar.

En i släkten skulle försöka hjälpa mig, dvs lägga in ett gott ord för mig,

och frågade därför också om det fanns något jobb för lilla mig.

Chefen frågade vem jag var, och eftersom hon sett mig förut

- då jag brukar vara på det har fiket ganska ofta -

plus att jag sticker ut så pass mycket, så var det inte så svårt att förklara vem jag var.

När chefen kopplade vem jag var så frågade hon direkt om jag kunde färga mitt hår,

och hade tydligen gjort en ogillande grimas av något slag.

Detta får faktiskt mig att känna mig kränkt.

Detta är ju hur jag vill se ut..

Det är inget ovanligt att färga håret i "annorlunda" färger, ha piercingar och tattoos i dagens läge.

Jag tycker det är fel att mina chanser att komma in i arbetslivet skulle minska pga mitt utseende.

Jag skulle förstås förstå/ ha överseende, om jag på något sätt skulle bli ombedd att hålla det lite diskret, inte tupera det något enormt dvs..

men i detta fallet handlar det om just färgen på mitt hår...

Jag är inte mindre seriös bara för jag har lila/grönt/blått hår..

Det är 2014 nu... är det inte dags att acceptera alla?

Precis som de är?

Stod och pratade med två nära vänner idag,

och på något sätt kom vi in på det här med ex.

Vi har en gemensam kompis som är väldigt noga med att man

inte får "ta" någon av hans ex-flickvänner,

då detta tydligen är i princip förbjudet

Jag kan förstå hur han tänker, men anser själv att det inte

fungerar att tänka så!

Speciellt inte i denna staden där det känns som att alla är ex med alla.   

Jag anser att man inte kan hindra två personer från att vara tillsammans 

om de nu vill det.

Jag ser nästan det som kränkande..

Och är det nu så att man har svårt att se sina ex med någon annan... då borde man kanske ha tänkt på det

lite tidigare och fått förhållandet att fungera.

Det borde ju finnas en ganska bra anledning till att man inte är tillsammans med personen längre.

såå.. Fuck bro-code och allt vad fan de nu heter.

Har du känslor för någon - GO FOR IT!

Satsar du inte så är det du/ni, som förlorar på det, ingen annan.

Har haft så mycket i mitt liv, både bra och mindre bra händelser,

så har varken haft tid eller lust att skriva.

Men jag vet att jag borde skriva av mej, oavsett om jag mår bra eller dåligt,

för det är så jag bearbetar allt.

Jag har festat ganska mycket den senaste tiden...

har även fått tillbaka mina ätstörningar... så har gått ner i vikt.

Vägde mellan 75-78 kg i december.

Sen gick jag ner till 63.

Har börjat äta så smått igen, och idag  när jag vägde mig så hade jag gått upp två kg.

Jag vet att det är bra att jag börjat äta mer och oftare...

men....

det gör så ont...

...det gör så ont att ha gått upp i vikt.. jag vill ju vara smal...!

Jag ska börja gymma igen nästa vecka.. Har varit för svag.. för trött, för att göra det innan.

Har inte orkat i princip någonting alls.

Som jag skrev innan så har jag varit ute och festat en hel del.. nästan var helg.

och eftersom jag inte ätit så mycket så kan man ju säga att

det här med drickandet inte har slutat så bra..

Vid de flesta tillfällen jag druckit så har jag blivit väldigt berusad och ett antal gånger har det slutat

med att jag kräkt.

Men livet börjar ordna upp sig nu och jag gör allt jag kan för att

detta året ska bli så mycket bättre än förra.

Och som det ser ut nu.. så blir det det!

Som idag till exempel!
Där var en tjej som skrivit en lååååång status om mig på Facebook, och verkligen visat

hur mycket hon uppskattar att vi är vänner, och bara öste komplimanger över mig.

Jag blev överlycklig och visste inte vad jag skulle svara, men jag blev så extremt glad.

Jag fick till och med tårar i ögonen.

Det visar att det faktiskt finns fina människor i mitt liv som uppskattar att jag finns.

Och det är sånt jag ska försöka komma ihåg och tänka på

när jag känner för att avsluta mitt liv.

Jag älskar mina nära och kära, för de stöttar mig så extremt mycket!
Jag skulle faktiskt kunna påstå att det gör i princip allt för att få mig att

le och skratta,

om så bara för några sekunder.

Och det uppskattar jag så extremt mycket!!

Ibland.. men bara ibland.. så känns det som att hela världen rör sig i slow motion..

jag hatar när jag känner så.. för då är jag påväg att få ångestattack.

så kände jag idag.

Något som egentligen inte borde blivit så stort... slutade i tårar.

ett hejdå, så kallt att det kändes som något gick sönder i mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga.. vad jag skulle göra... ingenting..

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra..

Jag kollar på telefonen hela tiden.. hoppas.. men nej.. ingenting..

Jag orkar inte med fler tårar idag.. så försöker hålla känslorna inom mig..

från hjärtat..från hjärnan.. ut i fingrarna..

Jag önskar att jag inte var så beroende av andra.. och jag har bättrat mig..

men det hade inte skadat att känna att någon kämpar lite för att få

vara kvar i mitt liv..

Jag är en krävande människa.. ja.. de är jag.

jag vill ha uppmärksamhet.. jag vill känna mig älskad..

jag vill känna att folk bryr sig..

och då menar jag inte överdrivet..

ett sms eller samtal lite då och då... hade känts bra..

fått höra att man  är saknad och omtyckt..

det är sånt jag behöver. på så sätt är jag krävande.

Jag trodde att de som säger att de tycker om mig kunde göra det någon gång ibland..

men allting är alltid på avstånd..

man säger inte att man tycker om varandra speciellt ofta..

man bara finns.

de hör av sig ibland..

jag har blivit likadan.. jag hatar mig själv för det..

men varför ska allting vara ensidigt.. ?

jag orkar inte kämpa själv med alla relationer jag har till folk..

ikväll.. kollade jag film med två vänner och glömde bort allt jobbigt för en stund..

men nu..

nu kommer känslorna.

Det var längesedan jag skrev sist.. känns det som iaf.

Men det känns som ett bra avslut på en tradig söndag att skriva av sig innan man somnar.

I stora drag har helgen vart helt okej. nästan bra till och med.

varit hemma hos min far, kollat på bio med "the king", träffat lite folk och sladdat med bilarna...

mer har jag väl inte gjort... men de är ändå helt okej helg.

Jag satt ju inte ensam som jag trott att jag skulle.

Där är alltid en person som räddat mina dagar/kvällar/ whatever.

Klickar så jävla bra med killen. kan snacka om allt.

Och han lyssnar!

Han frågar,han hjälper mig,han bryr sig.

Är så jävla skönt att han finns vid min sida. Han är fkn king asså!

Han är en riktig vän,  till skillnad från alla fittor i den här jävla hålan..

Känns som jag förlorar så jävla många vänner - för knark.

helt sjukt.

Snacka om att vara en nobody, när vännerna prioriterar knark före..

" jag lovar att inte göra om det"

"förlåt, detta var sista gången"

"jag svär på vår vänskap att aldrig göra det igen"

jovisst, kyss mig nånstans.

alla.. ALLA har kört samma snack... och alla, ALLA, har brutit det.

Man kan ju bara hoppas att det kommer någon som kan hålla vad de säger.

"don't trust & don't care"

Hade vart skönt om man bara kunnat stänga av, så man kunde sluta bry sig och sluta lita

på vad folk säger.

En del personer i min omgivning har börjat använda sig av mina svaga sidor emot mig.

Rakbladen, mina sömnproblem, mina ätstörningar, osv.

Det är så sjukt smutsigt att göra det.

Fuck om de hade kallat mig slampa eller något sådant, de tar inte på mig.

Men när de går in på detaljer, börjar snacka om mina ärr tex.

Då gör det ont.

Det finns ju en fucking anledning till att jag cuttat mig, jävla sär!!

Det är inte så att jag skär mig för att jag har tråkigt eller för att få uppmärksamhet.

Hade det varit för uppmärksamhet så hade jag väl för fan inte dolt de!!

Folk har feta problem och borde få skott i knäna och näsan inslagen där hjärnan ska vara.

Det bästa hade varit om man inte haft några jävla problem, om allt bara flöt på som man vill att

det ska.

inga svårigheter i skolan, inga problem med pengar, inga problem med sin självkänsla, sitt självförtroende, haft ett bra förhållande, inga sjukdomar, bra relation till familj.. osv.. fyfan vad nice.

nu är det ju inte så.. just nu vill jag bara försvinna från de här jävla helvetet.

sååå... nu bölar jag... fucking underbart.

..när en viktig person i ens liv inte vill leva längre?

det enda jag känner nu är panik.
Panik över att förlora min vän.

Personen är viktig för mig.. Det är just denna person, denna vän, som jag vågar berätta saker för.. Som hjälper mig att lugna ner mig när jag flippar ur.
Som hjälper mig att lösa situationer som jag inte klarat av själv.
Denna person är en sådan vän som man vet faktiskt lyssnar på vad man säger.

Denna vän..är så jävla ball!
Personen kan vara riktigt skruvad och göra idiotiska saker, men är också den personen jag känner som har mest vett i huvudet.
Som verkligen tänker.

Och nu.. Vill min vän inte leva längre..
och pratar om sig själv som att inte vara värd något.
Och de gör ont att höra.. När man vet att personen kan komma så långt, bara av den erfarenheten den har nu.

Min vän vill ta sitt liv, och jag förstår varför. Jag kan inte förneka det.
Jag förstår verkligen varför.
Men jag vill inte att min vän ska ge upp.

Jag vill inte att de ska vinna.

Jag kanske är egoistisk.. Men jag vill att min vän kämpar.. För personen är för bra för att avsluta sitt liv.
Min vän förtjänar att leva.. Inte leva det
liv den lever nu.
Min vän förtjänar bättre.

Fan dååååå!!

Klar med rummet, dammsugat hallen, handlat och ska gå ner med soporna sen.

men jag orkar fan inte göra det nu.. och jag har FORTFARANDE inte börjat plugga till provet på fredag.

detta är inte bra!!!

Men jag får inte någon ro i kroppen.. jag känner mig så enormt stressad och otillräcklig..

Jag längtar efter min pojkvän.. och jag vill tillbaka till Afrika...   

Det jag egentligen ville skriva om var kärlek.. och sex.

Kollade på Awkward precis.. och där pratade dem om sex.

Att första gången ska kännas speciellt.

Jag håller med!

Min första gång var speciell.. och det kändes rätt.

Och det tycker jag är viktigast. Det ska kännas rätt.

Jag blev av med oskulden den 8 juni 2012, lite mer än en månad innan jag fyllde 17 år.

Många kanske reagerar på det, att jag var "sen".

Men jag bryr mig inte.

Jag kunde haft sex långt innan, men jag tyckte inte det kändes rätt, jag ville vänta.

Och sen träffade jag min pojkvän.

Så ja, jag har bara haft sex med en person, och jag var "sen", men det känns bra.

Det kändes speciellt, det kändes bra, det kändes RÄTT.

Och det gör det fortfarande. Jag ångrar absolut inte det!

Innan vi haft sex, så var jag väldig nojjig att han skulle tycka jag var jobbig eller patetisk.

Först och främst var jag rädd att han skulle tycka jag var dålig och tråkig i sängen

och därför dumpa mig när vi haft sex..

jag var sjukt nojjig som ni kanske förstår    

Och var gång jag tänkte så, så sa han att han ville vänta tills jag var redo och ville.

han sa att jag var värd att vänta på.

Och de orden gjorde mig trygg.

För han sa det inte bara en eller två gånger, utan var gång han märkte att jag blev nervös av att ligga

bredvid honom.

Och det gjorde att jag litade mer och mer på honom, och en kväll kändes det bara rätt.

Jag låg inte och analyserade som jag brukade göra, utan det kändes bara rätt.

Och det var den kvällen, den 8 juni, som jag blev av med min oskuld.

Sen tycker jag inte bara att det ska vara den första gången som ska kännas speciell och rätt.

Det ska kännas rätt alla gånger.

Och känns det inte rätt, så ska man inte göra något heller.

Och det måste båda, eller alla tre ( eller hur många man nu ska ligga med) förstå.

min åsikt, Punkt slut.

Nu är allt "som vanligt" igen.
Jag mår inte alls bra.
*suck*
Mamma får inte det att bli bättre precis.
Hon säger att varken jag eller min lillasyster hjälper till något alls hemma. Och min pojkvän har grusat ner hallen med sina arbetsskor.

För de första: om inte jag hjälper till hemma, hur kommer det sig att det stod middag på bordet igår när hon kom hem?
Och vem hjälpte henne att bära när hon handlat igår?

Jag försöker faktiskt vara henne till lags. Men hon ser fan ta mig bara de som är fel.
Tex, att det inte är undanplockat på mitt rum.


Känner mig fedestressad nu...
Så.. Ut och ta en cigg sen får man städa. Efter det blir de näsan i boken annars kommer jag aldrig klara provet på fredag. Jag blir glad om jag bara får ett E, jag bryr mig inte om högre betyg.