Depressionen sitter i, precis som den brukar vid denna tiden på året. Men jag firar nyår med underbara, unika människor, så det blir garanterat en både intressant och glädjefylld kväll/natt! :)

För övrigt flyter allting på, men jag är så fruktansvärt trött på alla äckliga människor i denna stan.

Jag underhöll min brorsdotter en liten stund medan brorsan tatuerade och min svägerska fixade sig inför kvällens aktiviteter. Jag kände mig tillfreds och full av ny energi när jag gick hemåt för att själv börja fixa mig så man ser någorlunda ordentlig ut inför ikväll.. Men den här lilla glädjen jag kände försvann snabbt. På vägen hem så mötte jag fem killar som började peka när de såg mig, och när jag gick förbi dom så sa en av dom "så äcklig, jävla hora" och de började skratta, varpå en av de andra sa "en riktig kuksugare"...

Jag var väldigt nära på att vända mig om och ge dom en bakvänd anderslövare, men bara fortsatte att gå, med gråten i halsen och tårar i ögonen. Jag bara tog emot deras ord och lät deras ord ta över mitt mående. Jag lät deras ord repeteras i mitt huvud. Om och om igen.
Jag accepterade det. Jag borde inte gjort det. Men jag gjorde det ändå.
Gott nytt år...

Fick ett sånt sjukt ryck igår och ställde mig och bakade,
inte en och inte två utan tre gånger! Bakning är nog en sorts terapi för mig tror jag haha!
Jag klagar inte.
Det är kul och gott blir det. Blir helt varm inombords när min "terapi" uppskattas av andra.
Lillasyster blir alltid lika glad när jag bakar.
Lite nyfiken är hon allt på hur resultatet blir!

Nog om det. Det var inte det jag skulle prata om. Jag skulle prata om mig själv.
(Egoist??)

Det låter så hemskt att säga såhär.. Jag låter som värsta uppmärksamhetsho*an..
Men jag saknar att få komplimanger. Förr fick jag höra att jag var söt, snygg, sexig, you name it.
De får jag inte höra längre,
och mitt självförtroende och självkänslan är på botten..

Jag klippte mig idag, och höll på att börja gråta när jag skulle visa upp det för min pojkvän och en mycket nära vän... Hemskt.
Jag kände mig inte alls fin någonstans.

Ska det vara såhär?
Ska man må såhär?
Det känns som en vana...

Jag vågar inte.
Det är det som är problemet.
Jag vågar inte.
Jag tror inte på mig själv.
Jag tror inte jag kommer klara det.

Min dröm är att ha egen bostad, egen familj med man, barn och husdjur. Men den drömmen slår aldrig in om jag inte skaffar ett jobb.
Eller ja.
Jag kanske har turen att min man blir miljonär, eller att jag själv blir det så jag Slipper jobba.
Men så blir det troligtvis inte.
Aldrig någonsin.

Jag är rädd. Jag är rädd för att inte klara mig.. Skitjobbigt.
Och jag vet helt ärligt inte vart jag ska vända mig.
För även om jag pratar med någon så tappar de antingen tålamodet eller så säger de bara
"de löser sig"

En i familjen är på mig så fruktansvärt mycket att jag ska skaffa jobb.
Det är inte så lätt.
Dels så vet jag inte vad jag vill göra, och bryr mig nog inte så mycket heller, så länge det är trevlig personal..
Dels så nekas jag allt jag söker,
och även om man inte ska göra det så tappar jag hoppet,
känner mig värdelös...

Självskadetankarna är jobbiga nu.. Men jag har varit med om värre och ska försöka hålla mig ifrån allt som är vasst..

...ååååh! :( jag vet inte vad jag ska ta mig till...!
Jag är så van att misslyckas...
Är så van att må skit och tycka att jag är värdelös..
Men jag vill inte misslyckas med min största dröm någonsin..
Utan egen familj.. Inga egna barn.. finns det inget att leva för..
Det är så jag känner..
Så jag MÅSTE skaffa jobb..
Men jag känner inte mig redo.. Och när blir man det?

Jag behöver hjälp..
Jag behöver prata med någon..
Som kan göra mig stabil..
Hjälpa mig att hitta bra lösningar när jag är påväg att få de här tankarna.. Hjälpa mig förbereda och samla krafter..
Hjälpa mig med min rädsla..

Min pojkvän och två nära vänner är de enda som faktiskt finns för mig dygnet runt...
Men det känns som de börjar tröttna...
Att de är trötta på mina gråtattacker.. Mina tankar.. Min ständiga oro,
mitt eviga prat om drömmar,
framtid, misslyckande
och mina frågor som aldrig tar slut.. De känns som de tröttnar..

Men Det är också bara något jag tror och tänker..
Det är inget jag vet.

Anledningen till att det inte kom ut något inlägg igår är för att jag sov hos min pojkvän, och just igår skulle min surf ta slut. Så det var helt omöjligt för mig att skriva.. Förlåt än en gång!
Jag har fått meddelande av några av er så frågar varför det inte dök upp något, men nu vet ni!

Otrohet. Vart går gränsen?
Det är så jävla svårt att säga, för det är ju så himla individuellt (dvs olika från person till person)

För mig går gränsen låååångt innan samlag.

Vaginalt sex, oralsex, analsex, smeka varandra på innerlåren, pussas, skicka lättklädda bilder, flörta... = BIG NO!

Hade min pojkvän gjort något av detta till någon annan än mig så hade jag ALDRIG kunnat lita på honom igen, oavsett hur mycket jag velat.

Bara att dölja vem man skriver med kan jag se som otrohet, om det kommer till den gränsen att det fortlöper och ens partner gömmer telefonen, har lösenord på telefonen och sånt.
Man är ju inte varken ärlig eller speciellt pålitlig om man håller på så, Och att hålla på så känns inte som ett tecken på kärlek precis.

En puss på kinden räknar jag inte som otrohet, så länge min partner och den här andra personen är nära vänner, annars hade jag blivit tokig haha!
Jag sa ju att de är så himla speciellt de här med vad man tycker är okej och inte okej!

Det är bara min åsikt, vad är din?

Sitter just nu i pojkvännens bil helt ensam. Ganska skönt faktiskt. Höra hur de blåser med hårda vindar där ute, och jag sitter här inne med fötterna uppe på "instrumentbrädan" kanske de heter?? Och bara tar det lugnt.

Jag har två saker att prata om:

För de första.. Dagen har vart lite påfrestande idag.. Men jag klarar mig. Lite jobbigt dock, att få höra att man har blivit större i princip var dag..

Jag förstår inte hur man kan få för sig att som människa ha mage att säga något sådant?..
Är det inte bättre att ge komplimanger?
Fokusera på allt som är bra istället och sluta gå efter idealkroppen.
Sorry mina damer och herrar, men detta är jag.
Jag är som jag är och ser ut som jag gör.
Att jag skulle gå plus- minus- fem kilo är ingenting som bör angå er. :)

Och ja, det sårar. Det gör det verkligen.
Även om ni kanske bara vill personen ni säger det till väl, att han/hon ska må bra...
Så kan jag lova att de orden gör INTE saken bättre.
Bara en aning sämre.

Den andra saken jag vill prata om är något heeeelt annat!

Framtid.
Som det ser ut nu så sjukskriver jag eventuellt mig,
då jag mår skit och har jättesvårt att somna på kvällarna/nätterna.
Det känns fel att sjukskriva mig,
men det känns som de rätta för mig för tillfället
då jag absolut inte hade klarat av en praktik eller ett jobb som mitt mående ser ut nu.

Jag har planer på att gå tillbaka till skolan till hösten och fixa till allting som jag inte klarade av
när jag gick i skolan.
Men jag vet inte hur det blir med det. Förhoppningsvis mår jag tillräckligt bra för att fixa det då.

... I efterhand så är jag så jävla besviken på mig själv för att jag inte klarade alla ämnen i skolan,
Då hade jag sluppit allt detta nu.
men samtidigt så vet jag att jag inte klarade av det,
och att jag faktiskt kämpade...
Men det är svårt att kämpa med både skola och sitt mående.
Hade jag inte vart så deprimerad och haft sån panikångest som jag hade så tror jag att jag klarat av skolan,
med iallafall godkänt i alla ämnen. Men verkligheten för mig ser inte ut så.

Skulle jag beskriva mig själv nu så hade jag beskrivit mig själv som en parasit..
Som en råtta i samhället.
Jag är inte till någon som helst nytta. Jag bara finns.

Nu ska vi inte bli deppiga!!

Tack för ni läser, det uppskattas!

Egentligen har jag så mycket att skriva så det här inlägget hade blivit längre än vad Bibeln är tjock. Men mycket av det vågar jag inte skriva ut då det är alldeles för känsligt.

Bland annat så har två personer som stått mig nära hamnat på sjukhus, (inte samtidigt)
varav den ena lurade döden två gånger under samma kväll.
Som tur är så är varken den ena eller andra kvar på sjukan.

Jag vill skriva ut allt.. Bara släppa ut allt.. Men jag kan inte.

Det är så mycket just nu.. Att jag ibland bara vill... Ja.. Jag vet inte.

Men ge inte upp hoppet om mig, jag hänger kvar ett tag till!

Att se personerna tappa hoppet om mig..

att se det i deras ögon när de sitter och lindar om min nyskurna arm..

Det är det värsta jag varit med om.
Detta hände senast idag..
En av personerna kom in i mitt rum.. såg vad jag hade gjort.. stod och kollade på mig med uttryckslöst ansikte,

sen vände personen och gick härifrån.
Det vill jag aldrig vara med om igen.

Jag har hållt på med detta sedan jag var tolv.

Det är inte bra, tro mig, jag är medveten om detta.

Det är svårt att inte vara medveten om det när man fått höra det säkert närmre en miljon gånger...

Men det är det som har hjälpt mig. När jag känner att jag inte vet vart jag ska vägen..

har slut på tårar men känner att jag måste få ut mina känslor..

det är då jag självskadar.

Att sluta självskada kommer vara något av det jobbigaste jag någonsin har gjort och kommer göra.

Men det är sååå värt det!

Jag har försökt sluta förut...

då var jag sex dagar ifrån att klara ett år som självskadefri.

Så jag vet att det inte blir bättre eller lättare med tiden...

Det kommer finnas dagar då jag inte kommer vilja något annat än att bita sönder en rakhyvel

och karva i min hud för att känna endorfinerna skjutas runt i kroppen.

Men jag vill inte mer.

Alla har ärr från sitt förflutna.

Det är bara det att jag har ärren på utsidan, och många andra har dem på insidan.

För min del har jag inga problem med att jag har ärr. Jag skäms inte, som många säkert tror, för detta är jag.

Jag är en zebraflicka.

Jag vill bryta mig loss från rakbladens vassa klor, sluta lyssna på den inre röst

som säger åt mig att rakbladen kommer lösa alla mina problem, all min ångest, all min sorg.


Jag kommer alltid vara en zebraflicka.

Skillnaden är att jag inte ska få fler ränder nu.

Stalkers är något av det värsta man kan bli utsatt av.

Kvittar vad personen än gör, det är bara irriterande,

kan till och med bli skrämmande och går det tillräckligt långt känner man sig inte säker längre.

Jag har själv blivit utsatt av stalkers.

3 personer som inte kunde låta mig vara..

Där var en kille från min högstadieskola som följde efter mig när jag skulle hem från skolan

och som sedan stod/gick fram och tillbaka utanför mitt hus en stund innan han gick tillbaka.

Tiden han stod utanför kunde variera.

Ibland var det en kvart, ibland kunde det vara upp till 45 minuter.

Detta var när jag gick i nionde klass. Han gjorde aldrig något mer.

Han höll alltid sig på avstånd, vilket var skönt.

But still, ganska obehagligt att bli förföljd.
 
En kille stalkade mig över internet.

Han skrev flera gånger om dagen, både på KIK och på Facebook.

Den här personen kan fortfarande få för sig att skriva, men har slutat att svara honom helt.

Han har inte hört av sig på ett tag nu, vilket är väldigt skönt!

Sen är det en person som stalkat mig sedan nionde klass och fortfarande håller på och ska följa efter mig,

röra vid mig när han kommer nära, då det är OMÖJLIGT att komma bort från honom,

hur mycket jag än försöker!
Ser jag honom utomhus och han ser mig så följer han efter mig tills han kommer ikapp

och får hälsa, ställa 15 onödiga frågor och sedan lägga någon konstig kommentar.




Ni vet den här känslan, att man inte kan leva utan sitt ex?
Man känner sig helt meningslös... lämnad..ensam..otillräcklig..

Man känner sig förjävlig helt enkelt..

Och man kan verkligen inte låta personen man älskar försvinna ur ens grepp..
Har ni känt det någon gång?
Vill bara säga att det är HELT NORMALT!
Det är helt okej att känna så när man blivit dumpad!

Men det finns en gräns!
Det är normalt att sakna, det är normalt att tänka på personen,

men har ditt ex bestämt sig så får man acceptera det och gå vidare.

Att komma över en person man vill vara med är inte lätt, men för hennes/hans skull...

skriv/ ring inte sådär 300 ggr om dagen.

För det första så förstör det både din egen och ditt ex dag, och ingen av er får någonting utav det.

Har ditt ex bett dig att sluta höra av dig, gör då det!

För det andra så minskas din chans att få tillbaka personen duktigt när du kväver honom/henne.

Och för det tredje - Är det verkligen värt att lägga ner den tiden på en person som inte vill vara med dig?

Har det gått så långt att du skriver/ringer var dag och tjatar eller skäller ut ditt ex -

då har det gått för långt!
Då har du blivit en stalker. Du inser kanske inte det själv.

Men i princip alla i din omgivning, speciellt den som är utsatt,

vet om att du är det.

Ett förhållande tar slut av en anledning!

Hade där inte varit något problem så hade förhållandet mellan dig och ditt ex inte avslutats.

Har du tänkt på att istället för att du får chansen att bygga upp dig själv

och ha ”the time of your life”som singel,

så trycker du ner både dig själv och personen du älskar?