Jag vågar inte.
Det är det som är problemet.
Jag vågar inte.
Jag tror inte på mig själv.
Jag tror inte jag kommer klara det.

Min dröm är att ha egen bostad, egen familj med man, barn och husdjur. Men den drömmen slår aldrig in om jag inte skaffar ett jobb.
Eller ja.
Jag kanske har turen att min man blir miljonär, eller att jag själv blir det så jag Slipper jobba.
Men så blir det troligtvis inte.
Aldrig någonsin.

Jag är rädd. Jag är rädd för att inte klara mig.. Skitjobbigt.
Och jag vet helt ärligt inte vart jag ska vända mig.
För även om jag pratar med någon så tappar de antingen tålamodet eller så säger de bara
"de löser sig"

En i familjen är på mig så fruktansvärt mycket att jag ska skaffa jobb.
Det är inte så lätt.
Dels så vet jag inte vad jag vill göra, och bryr mig nog inte så mycket heller, så länge det är trevlig personal..
Dels så nekas jag allt jag söker,
och även om man inte ska göra det så tappar jag hoppet,
känner mig värdelös...

Självskadetankarna är jobbiga nu.. Men jag har varit med om värre och ska försöka hålla mig ifrån allt som är vasst..

...ååååh! :( jag vet inte vad jag ska ta mig till...!
Jag är så van att misslyckas...
Är så van att må skit och tycka att jag är värdelös..
Men jag vill inte misslyckas med min största dröm någonsin..
Utan egen familj.. Inga egna barn.. finns det inget att leva för..
Det är så jag känner..
Så jag MÅSTE skaffa jobb..
Men jag känner inte mig redo.. Och när blir man det?

Jag behöver hjälp..
Jag behöver prata med någon..
Som kan göra mig stabil..
Hjälpa mig att hitta bra lösningar när jag är påväg att få de här tankarna.. Hjälpa mig förbereda och samla krafter..
Hjälpa mig med min rädsla..

Min pojkvän och två nära vänner är de enda som faktiskt finns för mig dygnet runt...
Men det känns som de börjar tröttna...
Att de är trötta på mina gråtattacker.. Mina tankar.. Min ständiga oro,
mitt eviga prat om drömmar,
framtid, misslyckande
och mina frågor som aldrig tar slut.. De känns som de tröttnar..

Men Det är också bara något jag tror och tänker..
Det är inget jag vet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej! Ja, ni är väl vana vid det här laget - att det oftast går väldigt lång tid mellan inläggen. MEN nu har jag en uppdatering att göra. Både angående oss som familj, men också om Elize.   1 oktober flyttade vi äntligen till en större lägen...

  Helt lost på dagarna.. som vanligt haha!  Läkaren ringde mig i torsdags och vi pratade länge angående för- och nackdelar med medicinerna under graviditet. Vi kom tillsammans fram till att det faktiskt är säkrast om jag fortsätter vara mediciner...

Hej! Nu var det ett bra tag sedan jag skrev. Dels på grund av att det inte finns tid till det, men mest för att det inte hänt så mycket angående Elize! Sjävklart händer det mycket på så sätt att hon utvecklas och växer både kroppsligt och mentalt...

  Sonden blev vi inte av med.. den fick följa med hem.  Det var inte helt enkelt att se till att Elize inte fick tag i den. Det ska gudarna veta! Det handlar alltså om en halv sekund sen har hon dragit ut den. Och det är egentligen ganska fanta...

  19 februari : Eget rum!                        Allt gick så snabbt. När vi kom till IMV så var de påväg att flytta Elize. Beslutet kom hastigt för personalen                         också. De ringde direkt när de fått reda på att vi skulle få...