Fick ett sånt sjukt ryck igår och ställde mig och bakade,
inte en och inte två utan tre gånger! Bakning är nog en sorts terapi för mig tror jag haha!
Jag klagar inte.
Det är kul och gott blir det. Blir helt varm inombords när min "terapi" uppskattas av andra.
Lillasyster blir alltid lika glad när jag bakar.
Lite nyfiken är hon allt på hur resultatet blir!

Nog om det. Det var inte det jag skulle prata om. Jag skulle prata om mig själv.
(Egoist??)

Det låter så hemskt att säga såhär.. Jag låter som värsta uppmärksamhetsho*an..
Men jag saknar att få komplimanger. Förr fick jag höra att jag var söt, snygg, sexig, you name it.
De får jag inte höra längre,
och mitt självförtroende och självkänslan är på botten..

Jag klippte mig idag, och höll på att börja gråta när jag skulle visa upp det för min pojkvän och en mycket nära vän... Hemskt.
Jag kände mig inte alls fin någonstans.

Ska det vara såhär?
Ska man må såhär?
Det känns som en vana...