2007 - 7 jan 2012

Idag fick vår vänskap ett riktigt slut

 men vi vet båda två att den började dö ut innan det...                           

Men oavsett så kommer jag ge dig den respekt du förtjänar.

Karolina, du har varit en stor del av mitt liv

och jag har skapat många minnen med dig,

Jag tycker det är jättekul att fota!

Sen är jag kanske inte speciellt bra på det, och jag har inte heller den där nyaste extrema kameran som hjälper till så det blir sjuuuuukt bra bilder! Fotar med en söt liten mobil ^^

Mycket ligger ju hos den som fotar, och jag är faktiskt nöjd med de bilder jag fick igår   

Låg vaken allt för länge, men jag tycker det är så mysigt att bara ligga i sängen och lyssna på musik...

jag älskar musik...!  

Igår var jag duktig flicka, jag hade inte telefonen på mig en enda gång igår, och den mesta tiden låg den på mitt rum som jag inte var i! Känner mig faktiskt duktig! Har smsat alldeles för mycket- precis som vanligt alltså (a) 

Nää nu ska jag inte drömma mig bort mer, här kommer iallafall en bild, som jag blev nöjd med! 

Barn är oslagbara Bris   

fint väder idag!

Solen lyser och man känner hur frisk luften är.. älskar det!

Bestämde mig för att dra med syster ut i skogen bredvid oss och äta frukost där, 

så vi packa ner mackor och varm oboy samt en filt, tog på oss ytterkläder och traskade ut i det fina vädret..

fick ett stort leende på läpparna och fick lyckorus i hela kroppen när jag kände värmen från solens strålar och var tvungen att kisa(?) för att kunna se.. Nu längtar man till våren och sommaren! 

Vi gick mot skogen och hoppade över vattenpölar som fanns lite överallt, det har regnat ganska mycket här.. och blåst! 

...gräset var vått och de plaskade om våra fötter när vi gick över gräset.. men det var inget som bekymrade mig, jag är glad idag! 

Vi satte oss på filten, tog fram vår frukost och började äta... så gott det var!! 

Jag vet inte om det var den goda frukosten, sällskapet eller naturens förtjänst, men jag mådde så otroligt bra och kunde inget annat än njuta...

Det känns som att vår story liknar Carrie och Bigs från sex and the City.

Inte helt, men vissa saker..
Det känns som att han är min kärlek, den enda jag vill vara med.

Men han kanske inte är den personen som andra vill jag ska vara med.

Han är äldre än mig..  charmig? oh yes!

Han är snygg med, och det är inte Big!
Han har fegat ur en gång när det blev allvar och det sårade mig extremt mycket..
Ändå kan jag inte se på honom  med annat än kärlek.

Om detta ska fungera så måsta han och jag kämpa lite.. kämpa för oss.

Baby, me and you- just us two..

Purplehead goes Blondiiie!

färgade håret idag, mamma hjälpte mig! Ni får ursäkta mitt sadface och mina puppyeyes ^^

Mår faktiskt bra idag, alltså, på riktigt! Inte något jag  bara säger utan de är sant, och de känns sjukt bra! 
Finns väl lite olika anledningar till varför, men resultatet får mig att le iallafall!

Hoppas 2012 blir bättre än 2011!  Jag har lärt mig mycket under detta året, men jag vill inte ha ett 2011 igen.. 

Nu har jag kommit fram till nyårslöften som jag måste hålla! 

annars är de typ kört..

IALLAFALL, dom här kom jag fram till!

 - försöka undvika negativa tankar om mig själv!

   det kommer vara svårt, för de tankarna finns konstant i mitt huvud, men jag kommer må bättre om jag lyckas!

 - Sluta röka!

  Min syster röker också, och jag slutar röka för hennes skull, men då ska hon oxå sluta, för min skull.

 Det är svårt att sluta röka för ens egen skull, de funkar inte för mig iaf!
Jag tycker ju om att röka..så hoppas detta funkar! 

Det låter väl som bra nyårslöften??  

Hoppas ni hade en bra jul, och gott nytt år på er sötisar!
Det förtjänar ni! - Puss!

Allt har klarnat upp nu. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet vad jag måste göra. Jag måste sluta berätta om mina problem, speciellt för min familj. Det måste jag! Det blir bara problem när jag "klagar" över något. Mamma och hennes pojkvän tror tydligen att jag har aggressionsproblem för de "märker" det, och jag börjar själv undra.. 

Men sen är det kanske inte så konstigt.. jag verkar aldrig tas på allvar. 

Det är inte så att jag hittar på problem eller låtsas bli upprörd, ledsen eller arg över något för att få uppmärksamhet. Men det är väl det de tror. Jag försöker visa hur jag mår men blir bara irriterad och mer depp när ingen verkligen lyssnar..

Jag älskar att hjälpa folk! att få förtroende är något av det bästa jag kan få av någon. Nu låter det som att jag bara skriver detta för att det låter bra, men det gör jag inte. Det jag skriver är hur jag tänker och känner.

Anledningen till att jag vill att andra ska känna att de kan och vill prata med mig är för att jag inte vill att någon ska må dåligt.

En nära vän till mig tycker tydligen att jag inte berättar för honom hur jag mår, för idag sa att att om jag inte berättar ordentligt för honom hur jag mår så blir han snart arg på mig.

Men det enda jag svarade var typ "vad finns det att berätta"  och log. 

Det finns en anledning varför. Det känns fel. Det känns så extremt fel när jag pratar om mina problem och jag ångrar alltid efteråt att jag berättat.

Jag kan skriva om mina känslor och mina problem, men att prata om dem är jättesvårt för mig. Det säger stopp.

Jag har försökt men jag har inte känt mig bemött, och därför ska jag bättra mig och hålla käft. Jag vill inte förstöra mer i min familj än jag redan verkar ha gjort... 

Att prata om känslor är jättebra och extremt modigt!

Men det funkar inte för mig, jag kan inte göra det längre.

.. För ett tag sen så skrev jag en lååång önskelista över de jag vill ha i julklapp... 

Men jag vill inte ha något.. Jag vill verkligen inte det längre!

jag känner inte att jag förtjänar det. Det verkar inte som att jag har hjälpt någon eller fått någon att må bättre..

snarare tvärt om, känns som jag fått folk att må sämre... 
Jag vet inte vad som hänt med mig.. De som står mig nära har sagt att jag bara tänker på mig själv..

Men mig själv är den sista jag tänker på..! Jag känner att de är bättre att de lägger sina pengar på annat än de julklappar som de tänkt köpa till mig.. De kan lägga dom pengarna på något viktigare..
Jag känner inte att jag är speciellt viktig liksom... 
 

Och nu är där säkert någon som tror att jag skriver detta för att jag vill ha uppmärksamhet och bla bla bla, men då får ni ju tro det isåfall. Det visar ju bara att de inte lyssnar på mig..

Jag startade inte min blogg för att skriva falska snyft-storys så jag får uppmärksamhet.. jag skriver för att få ut tankar och känslor.. måste liksom skriva av mig..

Jag känner mig så extremt ensam.. känner mig oälskad, otillräcklig och inte ett dugg respekterad för den jag är. Att de jag bor med ser mig som egoistisk och opålitlig krossar mig, det är ju verkligen inte så jag vill bli sedd..! 

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna att må så som jag gör.. men antagligen är detta det som är rätt..

För det verkar som att när jag mår dåligt av att folk kräker av sig på mig, så verkar andras liv gå skitbra. Och när livet är gött för mig så blir de fucked up för andra.. och då är det ju självklart att de behöver någon att prata med, och jag ställer såklart upp! ingen tvekan om saken!  Och då tar jag på mig andras problem, och det resulterar till att jag går och mår dåligt för att jag känner att jag inte räcker till, men jag gör allt jag kan för att hjälpa till! .. det blir en ond cirkel, och jag kan inte ta mig ur den.. 

Inte själv... det enda som tar mig ur den är kärleken... och som ni vet så är de ganska kört där.. 

Jag ser och läser om folk som mår dåligt och känner sig ensamma, varje dag! och det är precis som att INGEN bryr sig om dom.. Är de verkligen bara jag som får så sjukt ont i magen och blir riktigt ledsen över att se att inte alla mår bra? 

Och denna jä*la "someone like you" med Adele... när man inte trodde man kunde må sämre....