Igår var nog en av de dagarna i mitt liv som jag känt mig mest nervös.
Det enda som flög genom mitt huvud var

"du ska på intervju klockan fem!, kom inte för sent!

Gör inte bort dig, detta är din enda chans!"

Jag trodde vid flera tillfällen att jag skulle kräka.

Pojkvännen skulle köra mig, och jag var mest tyst under bilfärden.

Det var så mycket jag ville säga. Jag ville bara skrika ut hur nervös jag var. Hur jobbigt det var,

och hur rädd jag var att få ännu ett

"tack så mycket, vi hör av oss",

och vi vet allihop att det oftast betyder nej.

Iallafall i mitt fall. I mitt fall betyder det alltid nej, för "nej" är det enda svaret jag fått på alla de jobb jag sökt.

Hur som helst, vi kom fram till stället där jag skulle bli intervjuad och mitt hjärta slog så sjukt fort.

En kompis som jobbar inom företaget mötte mig och visade vart jag skulle gå in osv,

och visade sig sedan till att vara moraliskt stöd också.

Och nej, hon satt inte med mig under arbetsintervjun, utan satt utanför och väntade.

De där tio minuterna innan jag blev insläppt var nog de jobbigaste tror jag haha!

De känns så långa!

Själva intervjun gick bra, vi skrattade båda två och det kändes verkligen inte som ett "polisförhör"

som jag trodde det skulle.

och helt plötsligt satt hon och sa " ja, men då är du välkommen tillbaka på måndag", och jag fattade ingenting!!

Jag fick till och med fråga henne om detta innebar att jag fick jobbet, och då skrattade hon bara och sa

"ja Johanna, du får jobbet."

Och då kom tårarna, inga tårar som forsa längs kinderna, men ögonen fylldes och allt blev suddigt.

Jag tackade så mycket för att jag fick komma, tog i hand och kastade mig i min kompis famn

direkt efter jag stängt dörren.

Jag kände mig så lycklig!

Så förväntansfull!

Jag kände äntligen hopp!

Jag var verkligen överlycklig! Hoppade runt som ett litet barn, kunde inte sluta le.

Fick sånna här små dampanfall där jag bara typ skrek "oh my god, jag fick jobbet!" rakt ut,

som sedan avslutades med skratt i massor.

Jag ler när jag skriver detta, för känslan var så sjukt härlig,

 och  är så svår att beskriva, även om jag verkligen försöker!

Och TACK till alla som stöttat, och grattat mig.

tack, Tack, TACK, jag blir så glad och är så tacksam!

Och tack vare denna energi- och glädjekick så fick jag gjort en massa saker som jag bara skjutit på för att jag inte haft

ork. Och jag är verkligen glad att denna kicken höll i sig idag med,

för jag har fått gjort massor idag med.

 - En annan sak som jag vill berätta om -

Jag har börjat gå på allmänpsykiatrin.

Låter jätteallvarligt haha, men det är inte så farligt faktiskt,

det är faktiskt mest skönt.

Jag får gå och prata, samtidigt som vi kör en ADHD-utredning.

Vilket gör att jag bockar av två saker på samma gång.

Det här med ADHD är något jag tänkt på ett bra tag och det är något som distraherar mig.

Att inte veta säkert är något som jag tycker är väldigt jobbigt.

Nu har jag svåra beslut framför mig, som egentligen är så enkla.

Men sen kommer samvetet, osäkerheten och rädslan fram och förstör allt.

..Fast jag har bestämt mig, och jag ska genomföra detta.

Tyvärr kan och vill jag inte skriva ut detta officiellt, då det är för "intimt"

och kan skada mer än det gör nytta om det kommer ut.

Så jag ber om ursäkt, men jag behövde skriva av mig.

Så jag har en lååång lista på vad jag ska göra imorgon, sen tar jag helg!
Och är det fint väder, som det varit de senaste dagarna,

så ska jag spendera eftermiddagen och kvällen med

härligt folk, roliga aktiviteter, grillning och kvällsmys runt elden.

Bra avslut på en händelserik vecka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej! Ja, ni är väl vana vid det här laget - att det oftast går väldigt lång tid mellan inläggen. MEN nu har jag en uppdatering att göra. Både angående oss som familj, men också om Elize.   1 oktober flyttade vi äntligen till en större lägen...

  Helt lost på dagarna.. som vanligt haha!  Läkaren ringde mig i torsdags och vi pratade länge angående för- och nackdelar med medicinerna under graviditet. Vi kom tillsammans fram till att det faktiskt är säkrast om jag fortsätter vara mediciner...

Hej! Nu var det ett bra tag sedan jag skrev. Dels på grund av att det inte finns tid till det, men mest för att det inte hänt så mycket angående Elize! Sjävklart händer det mycket på så sätt att hon utvecklas och växer både kroppsligt och mentalt...

  Sonden blev vi inte av med.. den fick följa med hem.  Det var inte helt enkelt att se till att Elize inte fick tag i den. Det ska gudarna veta! Det handlar alltså om en halv sekund sen har hon dragit ut den. Och det är egentligen ganska fanta...

  19 februari : Eget rum!                        Allt gick så snabbt. När vi kom till IMV så var de påväg att flytta Elize. Beslutet kom hastigt för personalen                         också. De ringde direkt när de fått reda på att vi skulle få...