2016...

Året började både positivt och negativt.

Nyår spenderade jag med underbara vänner - bättre än så hade det väl inte kunnat bli?

Egentligen inte, för det var så jag ville fira.

Jag ville vara med och runt människor som får mig att må bra!

Resten av 1 januari var jag bakis, men det hör väl till haha!

Några dagar senare blev det ett break up med S.

Förhållandet kändes inte så bra som jag ville att det skulle, och jag kände att jag behövde vara "singel".

Inte för att "få göra vad jag som helst", utan för att jag ville lista ut vad jag kände,

vad jag behövde och vad som fick mig att må bra.

Jag kände att jag behövde gå igenom detta själv, och bestämde mig därför för att avsluta det jag och S hade.

Det gjorde ont. Jätteont. Men jag försökte intala mig själv att det var detta jag behövde. Och jag hade rätt.

Jag behövde faktiskt vara själv.

För jag har fått rett ut mycket under denna tiden.

8 Januari föll jag pladask.

Det var en kväll då jag saknade.

Allt gjorde ont.

Allt kändes som mitt fel, och mycket har varit det också - även om jag aldrig menat att det skulle bli så.

Jag har sårat människor, och det tog så hårt på mig att

jag ännu en gång valde att bita sönder en rakhyvel och skära mig.

Tårarna sprutade. Jag skar, och skar och skar, men det hjälpte inte.

Paniken, ledsamheten och den där extrema känslan av förtvivlan försvann inte.

Känslorna minskade inte ens.

Jag brukar alltid blunda när jag självskadar.

Då ser jag inte såren, utan känner bara hur smärtan inombords avtar och byts ut mot en fysisk smärta istället.

Denna gången öppnade jag ögonen och tittade ner på min arm.

Jag är glad att jag gjorde det. Att se hela min vänstra underarm fylld av smala blödande sår gjorde mig rädd.

Jag har aldrig någonsin skurit mig så mycket. Jag lyckades alltså aldrig fylla det där facket med endorfiner denna gången, som jag brukar. Rädslan stoppade mig innan jag hann bli "klar".

Jag tittade skräckslaget ner på min arm, tittade upp och mötte min egen blick i badrumsspegeln och undrar:

Hur mycket ska jag behöva skada mig själv för att lyckas tillfreddställa mitt egen självskadebehov? 

Jag insåg att jag inte klarade att vara själv, och spenderade därför den natten hos en vän.

Det kvittade vad jag än gjorde.

Jag kunde inte sova. Jag kunde knappt äta.

Tankarna flög runt i huvudet och jag försökte verkligen att stänga av,

men var gång jag rörde mig sprack en utav sårskorporna på min arm,

det bultade och sved, och jag påmindes om allting.

Den natten/morgonen spenderades sittandes i en soffa, röka, dricka energidricka och lyssna på musik med människor som jag faktiskt trivs med och kan vara mig själv.

Ute var det snöstorm, och jag kände igen mig i vädret.

Allt var kaos.

Folk säger alltid att allting blir lättare med tiden.

Att man går vidare. Eller åtminstone lär sig att leva med smärtan.

Jag tror inte riktigt på det.

Det där med att tiden läker alla sår tror jag inte heller riktigt på.

Men en sak vet jag...

Tiden hjälper en att förstå, lär en att fatta beslut, och inse vad man behöver och vill ha i sitt liv.

Det krävdes ett återfall, en ordentlig fylla, ett slagsmål, en dags bakfylla och några goda ord från mina vänner

- för att jag skulle förstå vad jag vill och inte vill.

Dagen efter denna satans fylla så träffade jag S och fick pratat ut med honom.

Det var inte enkelt, men vi kom fram till att ta det lugnt.

Det vill säga - vi träffas, men är inte tillsammans då vi båda är lite.. inte osäkra.. men.. gärna vill känna av hur det känns med varandras sällskap innan vi skulle bli tillsammans igen, om det nu känns rätt.

Det känns bra, faktiskt. Jag var väldigt obekväm med tanken att välja mellan att bli tillsammans igen

och "låtsas" som att ingenting hänt. 

Detta får bli en omstart!

Jag får dessutom mitt space, vilket jag kommer behöva nu när min gruppterapi kommer igång,

och jag har såååå mycket att ordna upp innan den 18de, de terapin drar igång.

Just nu sitter jag här utan pengar, vilket ger mig noll möjlighet att ta mig in till terapin som ligger i Malmö.

Jag har dessutom ingen möjlighet att kunna vara ute hos pappa som jag varit de senaste månaderna.

Så för tillfället bor jag hos mamma. Men det känns bra! Jag och mamma kommmer bra överens, än så länge haha! 

Jag har länge funderat på om jag skulle vara varannan vecka hos mina föräldrar igen.

Det hade passat mig jättebra tror jag! Men jag drar mig för att prata om det, då jag inte vet vad mina föräldrar tycker

och tänker om det, speciellt då jag inte har någon som helst inkomst och de blir mer eller mindre tvungna

till att försörja mig igen. ( även om de egentligen gjort det typ hela tiden)

Tror inte någon av oss hade tyckt om det, därför är det jätteviktigt för mig att få igång mitt försörjningsstöd igen. 

Det är en sak till som jag vill skriva om.. något som är väldigt jobbigt för mig.

Bara tanken på det är utmattande och ger mig en lätt panikkänsla.

Igår satt jag och S och pratade om mitt självskadebeteende.

Han är väldigt enkel att prata om detta med när det är lugnt mellan oss. 

Han var väldigt.. bekymrad över att jag skurit mig så mycket och visste inte riktigt hur han skulle hantera det - vilket jag inte blev förvånad över att höra då han inte är den första som inte vet vad de ska säga eller göra när det gäller mitt självskadebeteende.

Jag själv däremot tar det med en klackspark ungefär.. haha, nä inte riktigt kanske,

men det är ju normalt för mig!

Jag ser inget märkvärdigt i det hela, det är vanligt för mig

och jag tycker min kropp ser konstigare ut utan än med sår.

Från ingenstans kommer han med en deal. Han ville att jag skulle hålla mig clean fram tills hans födelsedag. ( 14 juli), och jag fick komma på något han skulle göra som han skulle hålla.

Hans del av det hela berättar jag inte om, då min blogg egentligen ska handla om endast mig, och jag ska hålla mig borta från att nämna andra.

Men det blir svårt i just detta.

Denna dealen slutade med pinky promise och en klump i magen.

Det jag vill komma till är att jag är rädd jag inte kan hålla mitt pinky promise...

Det är jättelång tid!

Jag har visserligen haft längre uppehåll.

Under mitt längsta uppehåll var jag 6 dagar ifrån att ha varit clean i ett helt år.

Men på senare tid har jag knappt kunnat hålla mig en månad!

Hur ska jag då klara 6 månader???

Jag har ju lovat, så jag måste hålla det.. Men för helvete.. varför lovar jag sånt?

Jag vet att det är bra för mig att lova, eftersom jag verkligen inte vill bryta löften,

men varför skulle jag lova en sådan sak?!

Självskadandet är som.. som medicin för mig eller något.

Jag mår bra av det! 

.. Jag gillar att vara en zebraflicka... även om det samtidigt är det värsta som någonsin hänt mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej! Ja, ni är väl vana vid det här laget - att det oftast går väldigt lång tid mellan inläggen. MEN nu har jag en uppdatering att göra. Både angående oss som familj, men också om Elize.   1 oktober flyttade vi äntligen till en större lägen...

  Helt lost på dagarna.. som vanligt haha!  Läkaren ringde mig i torsdags och vi pratade länge angående för- och nackdelar med medicinerna under graviditet. Vi kom tillsammans fram till att det faktiskt är säkrast om jag fortsätter vara mediciner...

Hej! Nu var det ett bra tag sedan jag skrev. Dels på grund av att det inte finns tid till det, men mest för att det inte hänt så mycket angående Elize! Sjävklart händer det mycket på så sätt att hon utvecklas och växer både kroppsligt och mentalt...

  Sonden blev vi inte av med.. den fick följa med hem.  Det var inte helt enkelt att se till att Elize inte fick tag i den. Det ska gudarna veta! Det handlar alltså om en halv sekund sen har hon dragit ut den. Och det är egentligen ganska fanta...

  19 februari : Eget rum!                        Allt gick så snabbt. När vi kom till IMV så var de påväg att flytta Elize. Beslutet kom hastigt för personalen                         också. De ringde direkt när de fått reda på att vi skulle få...