...jag försöker dölja det.. dölja saknaden och smärtan jag känner...

Det är svårt..men oftast lyckas jag.

Jag gråter när jag är själv..

Då skäms jag inte lika mycket.

I duschen..i sängen.. när jag går ut till Ozzy..

Då behöver jag inte förklara mig.

Jag är svårflörtad..

Det är svårt att ta sig in i mitt hjärta..

Men när man väl gör det..

Då är man fast där..

Han eller hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Det kommer alltid kännas lite extra när jag träffar eller tänker på personen.

Mamma säger till mig att ta mig i kragen..

Pappa säger åt mig att gå vidare..

Men jag kan inte.. för jag vill inte..

Jag vill inte må dåligt.. Jag vill vara lycklig..

Jag borde inte sakna honom.. jag borde försöka gå vidare.. men jag kan inte.

Det är honom jag vill vara med..

Det är honom jag mådde bra av..

Det var honom jag ville spendera vårar, somrar, höstrar och vintrar med..

det är honom jag vill somna och vakna bredvid..

Jag ville vara hans och jag ville att han skulle vara min..

och nu sitter jag här själv.