Fjärilar.. fjärilar, fjärilar, fjärilar.. UNDERBARA FINA FJÄRILAR!
Jag har alltid tyckt fjärilar är fina.. Har alltid stannat till eller pausat i det jag gjort för att titta på en fjäril som fridfullt flyger runt, jagar varandra, eller landar på en stor blomma. Jag har alltid gjort så, enda sedan jag var liten.
När jag och min lillasyster var små så sprang vi runt med håvar bakom stugan vi hade i Småland, för att fånga fjärilar, fånga en i händerna och känna de mjuka ivriga vingarna emot handflatorna. Jag vet att man inte ska göra så.. men åh.. bara tanken gör mig varm..
 

Som sagt, min kärlek till fjärilar har funnits sedan barnsben, men de var först i oktober 2012 som fjärilarna blev viktiga för mig, och nu har jag:
-en stor tavla med en stor fjäril i mitten av den, stående på golvet som jag själv gjort (skryter)
en fjärilstattoo på insidan av höger underarm
fjärilsvingar som man kan ha på ryggen, dock har det bara hänt en gång, och då sprang jag runt i lägenheten med dem, sen satte jag upp dem ovanför min säng vid huvudänden. 

och sist men inte minst har jag fått väggdekorationer av mamma som hon köpt på IKEA. 
Det är olika fjärilar, 33 st. Och i fredags hade jag fullt upp med att dekorera en av mina väggar med fjärilar i olika storlekar och färger, underbart fint blev det! :D


Tro inte att jag är till 100 % återhämtad och frisk från självskadandet och alla dumma monster som gömmer sig där inne i huvudet och pratar dumt till mig, absolut inte.
Men jag får mer hjälp nu, och istället för att skära mig, som jag då sysslat med, så försöker jag finna andra utvägar, andra handlingar, så att jag kommer bort från mitt dåliga mående.


Nobody’s home av Avril Lavigne är en av de låtarna som jag känner igen mig i.. Jag känner igen mig i den låten för att jag kände så var dag innan. De dagarna finns kvar än idag, även om de numera är få och med en hyfsat lång tid mellan.

Spegelen av Panda da Panda passar in sjukt mycket på mitt liv. Hur det var då och hur det är nu.

Det är gaaaaaanska sjukt hur låttexter kan passa så extremt bra in på olika situationer i livet.. Hur de beskriver exakt hur man mår, hur man känner, vad man tänker och vad man bör göra.

Just nu sitter jag och lyssnar på your guardian angel av the red jumpsuit apparatus, och tänker på min fina pojkvän.. Imorgon är det 9 månader sedan han stod mitt emot mig på en brygga, gav mig den största röda rosen jag någonsin sett och sa ”vill du bli min?”.

Det känns som vi har varit tillsammans så otroligt länge.. samtidigt som det känns som att det inte var så längesen vi hade 6 månader och jag köpte ringar till oss.

Tiden går fort när man har roligt, som man brukar säga, och visst har är det roligt!!
Men jag ska inte ljuga och säga att det inte funnits stunder då båda han och jag tvivlat på om vi verkligen är rätt för varandra.
Men det har löst sig bra och jag känner mig trygg och bekväm i förhållandet!
Och nu menar jag bekväm som ” trygg,avslappnad” och inte på något annat sätt!!

De finns så mycket som är bra med min pojkvän och värt att nämna!
han är sig själv, han kan busa men också mysa.
Han kan få mig glad när jag aldrig trott att jag någonsin skulle kunna få fram ett leende, inte ens ett falskt.
Han kan vara hur oseriös som helst, men också ta mig på fullaste allvar.

Men de bästa med honom är att han accepterar mig PRECIS som jag är!
Det är han som legat och hållt om mig när jag haft sån panikångest att jag skakat.
Det är han som torkat min tårar och smetat ut min mascara ännu mer när allt känts hopplöst.
Det är han som försöker förstå och hjälpa mig, oavsett vad det är, även om det är svårt för honom att förstå och inte vet vad han ska säga eller göra.

När jag skriver detta, så faller tårar nerför mina kinder.. inte för att jag är ledsen, utan för att jag är lycklig över att ha min pojkvän i mitt liv <3

Mitt sätt att tänka och vara är ibland, eller ska jag säga "för det mesta", inte bra för mig själv.
Min syn på mig själv, samt min påhittade syn på mig av andra, är inte hälsosam och det är SÅKLART ett problem.
Jag vill klargöra för alla att jag vet att jag inte bör tänka som jag gör, men jag kommer berätta anledningen till varför jag blivit som jag är.

Jag tar nästan allt folk säger personligt. Jag har väldiga problem
Med att ta kritik eller bli nekad, för det gör såå ont.. Även om det inte alls behöver vara något som bör göra aå in i helvete ont..

Säger någon lärare i skolan att det inte går så bra för mig i något ämne så hör jag
"du är skitdålig.. Riktigt jävla kass"
Eller om min pojkvän säger att han inte kan umgås, då tar jag det som att han inte VILL.. Och det gör så fruktansvärt ont..
Jag går ofta och tänker på att jag inte är bra för någon.. Jag är bara problem och jag kan lika bra sticka härifrån för alla jag umgås med har andra..


Ett annat problem jag har, med att ta saker personligt, är facebookstatusar av de som står mig nära. Är det då någon negativ status där de skriver om någon som de tycker är tex patetisk, men inte nämner namn.. Då tror jag direkt att det är jag!

Då kanske du förstår hur skadad jag blivit som tar nästan allt personligt, även om jag inte gjort något fel..?

Varför har de då blivit såhär?
...när jag var några år yngre än vad jag är nu, så blev jag mobbad för att jag var självskadare och för att jag hade spec stil. Några i min omgivning tycktes alltid hitta något fel på mig och jag kände mig aldrig good enough för någon, oavsett vad det gällde.. Så höll det på länge, och det händer fortfarande.. men inte lika ofta.

Därför är jag som jag är, tar saker personligt och har svårt att tro på mig själv.

Ta hand om dig, du är värd det bästa så ta ingen skit!
Jag finns här för dig, Ja, DIG!!!
Kram

Började med sömntabletter igår och de skulle börja verka efter en kvart, och de gjorde de kanske, jag tog inte tiden!
Men jag somnade fort och har sovit jättebra! Fast jag var trött när jag vakna, de ska du veta!!
Fast de är klart, tabletterna ska hålla i 12 timmar och de har inte gått 12 timmar.

Ikväll ska jag börja med Antidepressiva och vi får hoppas jag mår bättre av dom och slipper biverkningar!
Känns skönt detta! Äntligen ser jag hopp!

En sak jag tänkt mycket på och nu vet jag med säkerhet.. Jag avundas på min lillasyster.
Hon är släktens stolthet verkar det som.
Hon är så duktig i skolan.. Hon är duktig i sin sport.. Och inte nog med det.. Hon är gudomligt vacker och har ett otroligt fint leende som tillsammans med hennes tindrande ögon gör det oerhört svårt för de flesta att inte titta på henne.. Hon har allt! Och det är där min släkt kommer in i bilden..
När jag satt på kalaset i söndags så hade vi allmänt trevligt och jag trivdes faktiskt där jag satt bredvid morfar runt "farmors" köksbord.
Då Började morfar prata om att min syster ser jättebra ut och att många kommit fram till honom efter begravningen och sagt att hans yngsta barnbarn var jättevacker.. Och de slutade inte där utan han fortsatte ösa komplimanger över min syster som satt där vid bordet mitt emot mig och log sitt fina leende och bara tog emot att få höra hur vacker och duktig hon är, och att hon säkerligen skulle passa superbra som modell..
mamma såg såklart övernöjd ut och visade det tydligt, och ingen verkade ha en tanke på att jag också satt vid de där bordet... Ingen gav mig någonting.. Inte ens en blick.
Jag menar inte att min släkt, familj och mina vänner ska ösa komplimanger över mig om mitt utseende, för jämfört med min syster är jag inte vacker över huvud taget.. Men det skulle uppskattas om man fick höra att jag gjorde någonting bra någon gång.. Och inte bara höra "oh vad stor du har blivit"

Jag kanske överreagerar eller underreagerar, jag vet inte riktigt.. För det gör ont, och jag mår dåligt av det, men jag säger ingenting..

Jag är självskadare.

det är inget jag kan hjälpa och jag kommer heller aldrig kunna bli helt frisk ifrån det.

ingen annan kan göra så att jag blir frisk,

utan det är jag som måste kämpa för att kunna stå emot, och det gör jag.

jag kämpar varje dag för att hålla mig borta från självkritiska tankar, för jag vet vad de gör med mig.
Det är tankarna som får mig att må dåligt, och de är då jag skadar mig själv.

Jag vet vad många tycker och tänker om självskadare..

...uppmärksamhetshoror... det är bara ett av orden man kan få höra.

Oftast är det inte så... oftast är det så jävla mycket värre..

Tyvärr.. och jag måste säga tyvärr.. så är det oftast så mycket djupare problem än att man suktar efter att

få vara i rampljuset - få uppmärksamhet..

Det är inte alla självskadare som kan prata om det.. för att det är så svårt att sätta ord på hur man verkligen känner så att den som inte själv varit i en liknande situation ska förstå.

Alla har de så olika.

Självskadande är inte bara att man skadar sig med vassa föremål, utan det gäller även bl.a bulimi och anorexi.

Man kan inte ta för givet att man vet varför alla skadar sig, bara genom att få höra EN självskadares historia.

Jag fick en fråga idag av en kille. Han undrade vad jag var rädd för..

Det första som kom upp i mitt huvud var att jag var rädd att såra min syster...

Det andra som kom upp i huvudet var att förlora någon som jag träffar.. en vän eller någon i familjen..

Sen kom jag på vad jag är mest rädd för.

Jag är rädd för mig själv..

Jag är rädd för mig själv.. för att jag vet vad jag är kapabel till.

Jag mår bra nu, jag har fina vänner, en bra relation till min familj, och jag har en underbar pojkvän.

Och imorgon är det sommarlov!

Jag mår bra nu, men jag vet hur snabbt det kan ändras - och det beror inte på dem i min omgivning.

Det beror på mig och min syn på mig själv.

Jag har varit självskadefri i lite mer än 6,5 månad..

och jag fortsätter kämpa, för jag vet hur jobbigt det är att vara fast i självskadeträsket..

Jag fortsätter kämpa... för jag vill inte falla dit igen.

Allt kan kännas hopplöst ibland...

man slutar tro på sig själv..

man slutar tro på andra..

man slutar tro på kärleken..

Det kan kännas som att man är ensammast i världen.

Man vill bara sluta känna..

Det enda man önskar när man känner sig otillräcklig är att man slutar känna..så  det slutar göra så ont.

En dag kan gå från underbar till hemsk...på mindre än en minut..

Men... man kan också gå från hur deppig som helst till att vara glad.. och den känslan är underbar!

Jag tvivlar på kärleken han har till mig.. jag tvivlar på vad han vill med mig...

Men just nu är det nog bäst att jag tar det lugnt. Jag måste sluta tänka på honom så mycket.

Nu är det upp till honom att visa att jag betyder något för honom och att han vill  vara med mig.

Ett sms är lätt att skriva, där kan man skriva precis vad man känner.. Man kan också förvrida sanningen mycket lättare.. så jag ska ta upp detta med honom när vi träffas.

 Då ska han berätta vad han vill och vad han känner.

Om jag ska våga tro på det han säger, om jag ska våga tro på det som finns mellan oss.. så ska han berätta vad han känner för mig.. face to face.

Nu tar jag fram mitt happyface, för jag mår faktiskt helt okej!   

Imorgon är det fredag, sjukt härligt!
På med hörlurarna, fram med en bra bok, och försvinna in i min egen lilla värld, DET är vad jag behöver nu!  

Tack för ni fortsatt läsa min blogg! Ska bättra mig med fler inlägg och mindre stavfel, Lovar!

Ha det superbra och kom ihåg, du är underbar och perfekt- precis som du är!

Tårar fyller ögonen och gör allt suddigt..

man känner sig orolig och har svårt att koncentrera sig..

..hungern har försvunnit och tanken på mat får en att må illa.. 

Kommer det någonsin bli han och jag?

Jag vill ju verkligen..

Men kommer det fungera?

Vill han samma som jag?

Vad vill JAG?!

långt långt inne i huvudet så tänker man att man kanske borde försöka gå vidare..

men känslorna för personen är för starka.. och man fortsätter hoppas..

känslorna är för starka för att vilja släppa taget. Man vill inte släppa taget om den som

finns i ens tankar typ alltid.

Man fortsätter att undra.. fundera.. må dåligt.. och man kommer ingenstans..

..Jag vill inte vara för på. Men att inte få svar på någonting är så extremt frustrerande..

Att skada mig själv är inget jag tänker på- jag vill inte gå tillbaka och leva i den mörka onda cirkeln.

Ibland blir jag sjukt sugen på att gå ut och ta en cigg me en kompis, och bara snacka om allt mellan himmel och jord- men jag ska inte röka!

jag vill inte röka....

Jag är totalt kluven i mina tankar och jag vill egentligen inte prata om det med någon- face to face alltså.

...Men jag tror att jag någon gång kommer öppna mig för någon stackare... 

Jag borde kanske ta kontakt med BUP igen, men jag vill inte.. Jag pallar inte med de..
Den jag gick till innan blev förflyttad och då lades mitt "fall" ner.. Och jag orkar inte gå till någon ny..

Jag vill inte öppna mig för någon random människa - men ännu mindre för någon jag känner..

..Det känns meningslöst, allting!

Vad lever jag för egentligen..? Jag har inte en jävla aning.. 

TILL ER SOM FÖLJER MIN BLOGG:

..Förlåt att jag inte skrivit på länge, men jag har vart iväg en massa och har heller inte haft någonting att skriva om.. Och detta var kanske inte heller så mycket att läsa.. men jag var tvungen att skriva av mig..

Hittade min gamla dagbok igår... jag vart väldigt... ledsen vid många tillfällen.. Ganska hatisk faktiskt.. 

Denna veckan har inte börjat bra.. känner att jag behöver kärlek, men det är ingenting jag pratar om. 

Sånt kan man inte kräva av andra..det bara kommer liksom. 

vill inte att kärleken...värmen..närheten jag får ska kännas påtvingad och falsk. då vill jag ha det som det är nu. 

Saknar sommaren 2011.. då jag var så busig.. det var mys...

Då hade jag fjärillar i magen...ett leende på läpparna och fullt med positiva tankar i mitt huvud..     

Nu känner jag bara saknad efter de där.. och jag saknar solens värme,

shit vad det hade vart skönt att gå ut och lägga sig och steka i solen.. mmhm nice nice! 

Åh vad jag vill ha sommar!! och kärlek.. var är du?! jag vill ha dig.. 

..jag vet vart min kärlek är... inte så långt bort som det känns.. 

åh vad jag vill ha honom... Gud vad jobbigt detta är på något sätt..

blev plötsligt väldigt sadface.. hm... jobbigt....     

Nu vill jag bara krypa upp i hans famn och höra hans hjärta slå.. 

hm.. vad ska jag nu skriva då.. finns väl inte så mycket mer i mitt huvud.. inga tyngre tankar precis...

Jo..en sak kanske... det kanske inte ses som "tyngre" men det är en tanke iallafall..

- ungefär 50 barn/ungdomar tar livet av sig i Sverige vart år... det är nästan ett självmord i veckan...

VAD UTSATTES DE FÖR? VAD FAN HÄNDER MED VÄRLDEN??

Ska det verkligen gå så långt att barn och ungdomar begår självmord?!

Världen är sjuk och det finns så mycket jag hatar i detta jävla samhället! 

Hur fan kan man vara så jävla dum i huvudet att man mobbar någon annan?! 
"det var bara på skoj"... VAD FAN ÄR DET SOM ÄR SÅ JÄVLA KUL MED ATT SKADA EN ANNAN MÄNNISKA?!!

...Och vad är de för sjuka föräldrar som skadar sina barn både psykiskt och fysiskt?! ...Vad fan har dom gjort för att förtjäna det?? Man kan fan aldrig förtjäna att bli skadad så tänk om! Att må dåligt och vara stressad, deprimerad osv osv, det är en sak.. men att ta ut det över sitt/sina barn.. det är så jävla fel!!

Finns hjälp man kan få om man har problem... och man har stooooora problem och borde verkligen söka hjälp om man tar ut sin ilska över sina oskyldiga barn. 

...Det kvittar hur jävla trotsigt ett barn är - MAN FÅR ALDRIG TA TILL MED VÅLD! 

..jag vet inte vad som är värst - och jag vet inte om det finns något som är värst..

..för jag tycker allt är illa... riktigt jävla illa!  

Det finns så många som mår dåligt... och där finns säkert miljontals olika anledningar till varför alla de som mår dåligt mår som de gör...

Jag förstår inte varför folk inte bara kan... behandla andra som de själv vill bli behandlade...

jag blir så trött på allt jag ser och hör att jag bara vill låsa in mig på rummet och slå sönder något..

Även om det säkert finns jättemånga som gör vad de kan för att hjälpa andra till ett bättre liv... så känns de som att det går för långsamt...!

Ganska tydligt att många blundar för problemen, med tanke på att ungefär 50 ungdomar begår självmord vart år.. 

Det måste väl för fan vara någon som ser om någon annan t.ex blir mobbad?! ..någon som sitter själv i matsalen?..eller på rasterna?..  någon som alltid eller ofta sitter/ går ensam med lurar i öronen... för fan folket!!
Att hälsa och le mot personer man inte känner  kan göra någon annans dag!

Man har inte en jävla aning om vad de går igenom, men om du hälsar...

Då vet de kanske att de inte är osynliga iaf.

Jag har kompisar som halvt snear mig och tycker jag beter mig konstigt för att jag hälsar på folk jag inte känner, men själv tycker jag att det känns bra! Jag möter andra med respekt och ser dom som medmänniskor. 
Jag vill inte att någon annan ska må dåligt, och kan mitt hälsande få någon annan att må åtminstone lite bättre så är jag nöjd- då har jag iallafall gjort något för någon annan. 
Det är iförsig väldigt väldigt lite, men det kanske kan betyda väldigt mycket för någon.

Här är början av en text ur min dagbok...